Första dikten till dig |
Första dikten
till dig
i du-form
Du
som alltför snabbt
började kännas,
som inte borde bo
i mina dikter,
särskilt inte
i du-form
Du har funnits
i utkanten av mina tecken,
på hörnet av pappret
i tredje person
för du
borde inte vara
huvudpersonen
Vad gör du med mig?
Jag vet inte
om du förtrollar mig
eller om det är jag
som utnyttjar dig
Fäster jag
min saknad och kärlek
vid dig
för att det är för tungt
att känna det
där det egentligen ligger
Jag känner inte dig,
inte alls,
och bilden jag får
av andra
är en sådan jag vill sudda ut
Men den delen jag känner,
den känns
och den
är vacker
Du växer
i mina ögon
varje gång
jag ser dig
Och kanske
är det därför
jag inte vill se dig mer
Jag vet inte
vad jag känner
på riktigt
och det är obehagligt
att lita på andra
och som det är nu
kan jag inte ens
lita på mig själv
Jag skriver om tillit
och mina ögon
fylls till bredden
Jag är rädd
för det jag känner
för jag litar inte på dig,
inte på någon
och det här
går för fort
Din betydelse
växer
och jag
hinner inte med
Jag orkar inte känna
och tro
nu igen,
inte ännu,
för jag vet inte
vad ett till svek
skulle göra med mig
Och plötsligt
blir hela världen klar
och greppbar
Jag vill dejta
stabila främlingar
utan gemensamma kontakter
för att de är lättare
att klippa av
...
Mattias
|
|
|
|
