Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [epilog]

aah här kommer epilogen då :D hoppas ni ska gilla den

”Och skriv under här också.”
”Knäppt det känns att skriva ett kontrakt med dig. Står det något mer i det finstilta som jag inte vet om att jag signar nu?”
”Mm”, flinade Milo. ”Bara att jag vill ha en godnattpuss varje kväll och lite sånt där.”
”Vad ingår i ´lite sånt där´?”
”Te på sängen på lördagmornar.. Kanske en fotmassage ibland, eller nej jag gillar inte när någon tar på mina fötter förresten, ryggmassage då.” Milo skrattade mjukt och fortsatte sedan mer seriöst istället. ”Det här blir jättekul.”
Zacharias log tillbaks och skrev under med sitt namn. ”Känns typ lite som skräckblandad förtjusning men ja, jag tror också det.”

På sätt och vis var det en helt ny Zacharias han numera promenerade hem tillsammans med från bokhandeln om eftermiddagarna, men samtidigt var han precis samma person – bara lugnare och mer trygg i sig själv. Det var som att hans personlighet nu äntligen fick ta upp all plats utan att dumma tankar och rädslor försökte trycka tillbaks den.
Zacharias hade både gått hos psykolog och ätit medicin, och dom första två veckorna på Sertralin hade han varit lite avtrubbad men sedan istället bara blivit lugnare, och han hade verkat så väldigt lättad själv. Hans enda rädsla – och egentligen Milos också men som han inte sagt någonting om - innan medicineringen hade varit att han skulle bli personlighetsförändrad på något sätt, att han skulle ha mindre ångest men bli som ett skal av den tidigare Zacharias.
Det hade inte alls blivit så.
Efter tre månader hade det varit hans eget val att dra ner på tabletterna, och en månad senare hade han slutat helt och ändå fortsatt må bra. Nu hade han medicinen hemma som en trygghet ifall det skulle bli värre igen, men det var nog som Milo trott; att ibland behövde man bara lite hjälp på vägen.

”Ska du låsa eller? Nu när du är anställd och allt”, flinade Milo när dom klivit ut på den smala gatan. Han saknade vintern lite grann, men han kunde inte heller förneka att det var otroligt skönt att kunna gå klädd i chinos och en tunn tröja tillsammans med converse på fötterna.
”Är du fortfarande säker på det här?” frågade Zacharias roat och gav tillbaks den stora nyckeln efter att ha låst.
”Har aldrig varit mer säker. Lika säker som jag är att jag älskar dig.”
”Det är också ganska galet.” Han lutade sig ner och fångade upp hans läppar för en snabb kyss innan han flinande knuffade till honom med axeln. ”Kom nu, innan det blir alldeles för cheesy.”
”Som att det skulle kunna bli cheesy med dig? Du vill att vi ska ha en dejt vid kyrkogården.”
Det var för några veckor sedan som Milo insett att Zacharias inte alls behövde fortsätta leta bland annonser till jobb han inte kände sig motiverad till, utan att om han ville så skulle Milo gärna vilja ha honom som kollega. Hans förslag hade varit att Zacharias kunde sköta ekonomidelen, och vara i bokhandeln så mycket han kände utöver det. På så sätt fick dom nytta av hans matte men att Zacharias också kunde välja hur mycket av kundkontakten han ville ha, att det blev på en lagom nivå. Zacharias hade inte behövt mer än fem minuter till att tacka ja till det, och Milo hade nästan blivit rörd av att se hur mycket det betydde för den andre.
På vägen hem hade dom stannat och köpt med sig en varsin isté – det var fortfarande ingenting mot riktigt té men en sen eftermiddag i sommarvärmen var det helt okej – och Milo tittade lite i smyg på Zacharias profil när han fipplade med sin mobil samtidigt som han tog en klunk ur pappersmuggen. Håret var utsläppt och trots sommarvärmen hade han sin svarta mössa – Milo skulle ha sett töntig ut om han haft sin på sig, men Zacharias bar upp det. Till den matchade han med en mörkgrå- och svartrutig skjorta, oknäppt över en tunn t-shirt och med uppkavlade ärmar fastän Milo visste att han fortfarande tyckte det var lite jobbigt med ärren, och svarta tighta jeans. Han skulle ha kunnat sagt att han fortfarande tyckte att han var lika snygg som första gången han sett honom, men i själva verket kändes det som att han blev snyggare för varje dag. Det kändes nästan lite jobbigt. Fast det var väl å andra sidan ett lyxproblem att man hade en för snygg pojkvän.
När Milo för någon månad sedan frågat ifall dom skulle kika efter en större lägenhet hade Zacharias varit lika emot det som Milo själv innerst inne var och det var därför dom bodde kvar i samma lilla lägenhet som dom tydligt älskade lika mycket båda två. En större säng hade dom dock införskaffat.
Ibland kändes nästan allt för bra för att vara sant – men ibland skulle det väl faktiskt få vara precis så bra?
”Jag är orimligt sugen på den där tacopajen din mamma skickade med oss igår”, sa Zacharias medan Milo letade efter lägenhetsnyckeln i fickan. ”Ska vi typ käka på en gång? Det räcker ju tills senare ikväll också.”
Milo såg roat på honom men nickade. Han var också sugen på den faktiskt. Och på tal om mammor. Zacharias hade faktiskt hört av sig till sin. Det hade egentligen inte varit för att han själv velat utan för att psykologen hade gett honom det som råd; för att även om han hävdade att han inte brydde sig längre och att det hade varit hennes val och att det var hennes förlust så hade han en undertryckt ilska och besvikelse. Kanske också innerst inne en stolthet som gjorde att han inte ville vara den som ringde tillbaks efter deras senaste samtal som han fortfarande kunde repetera ordagrant.
Hon hade inte velat träffas. Karl ville inte det, hade hennes förklaring varit.
Milo antog att riktigt allt inte kunde lösas, hur jobbigt det än kändes att inse det.

Dom hade lagom hunnit in i hallen och tagit av sig skorna när Zacharias mobil började ringa. Han såg lite skeptisk ut efter att ha kollat på skärmen men tryckte snart telefonen mot örat för att svara, och Milo fortsatte in i köket för att ta fram den efterlängtade pajen ur kylen.
Han hade satt igång ugnen och plockat ner tallrikar och glas och det var först ytterligare en stund senare som han hörde Zacharias säga hejdå, och när han kom in i köket var det med en rynkad panna han såg på Milo.
”Det var Kasper.”
”Vad ville han?” sa han förvånat. Dom hade träffat Kasper för ett tag sedan, men det var nästan två månader sedan. Zacharias dåvarande psykolog hade nämligen haft ett råd till – det som Milo också försökt få honom till att göra; att anmäla Jimmy. För trots det han påpekat; att han inte hade några bevis och att det inte skulle hjälpa så hade hon ändå trott att det skulle kännas bra för honom att göra det, även om det inte skulle leda någonstans. Det skulle mer vara för hans egen skull, ett sätt att gå vidare.
Med ännu lite mer uppmuntran från Milo hade Zacharias gått med på det och dom hade tillsammans åkt ner till polisstationen där dom bett om att få träffa Kasper som i sin tur hade hjälpt Zacharias att göra en anmälan. Efteråt, när dom hade gått ut därifrån, hade Zacharias sagt att det ändå hade känts som en lättnad, men det var Milo som hade fått kämpa inne på stationen med att hålla känslorna under kontroll – allt hade bara sköljt över honom; från första gången han träffat Zacharias till att han sett rodnaden över hans kind, till att han insett att han hade känslor för honom till att Zacharias dök upp utanför hans dörr alldeles blåslagen. Till att han berättat allting. Att Jimmy hade slagit sönder fönstret till hans bokhandel betydde absolut ingenting i jämförelse med allt han utsatt Zacharias för, och det hade känts så otroligt skönt med den där markeringen mot honom – oavsett om det skulle resultera i något eller inte. Vilket Zacharias varit helt säker på att det inte skulle göra eftersom han inte hade några bevis på att det ens inträffat. Men vem skulle ljuga om något sånt..?
Och hur mycket bättre Zacharias än mådde så var det någonting sårat i hans ögon som inte riktigt försvunnit och som kanske aldrig skulle göra det, och det borde vara mer än tillräckligt för att andra skulle förstå istället för att ifrågasätta, att någonting visst hade hänt och att det fortfarande gjorde honom illa.

”Han.. sa att han egentligen inte borde göra på det här sättet, men att han tänkt på oss och ville berätta. Dom har gripit Jimmy.”
”För det han gjort mot dig?” frågade Milo snabbt.
”Nej, inte så här långt efter. Dom grep honom för olaga intrång och narkotikainnehav.”
Milo höjde häpet på ögonbrynen men behövde inte fråga något mer för att Zacharias skulle fortsätta. ”Men han sa också att det var till vår fördel att min anmälan fanns där, så att dom redan hade någonting mer på honom i systemet. Dom hade ställt frågor om det också och han hade förnekat att han ens kände någon Zacharias, men det var inga problem för dom att få uppgifterna från hyresvärden att jag varit registrerad i samma lägenhet. Och.. även om jag inte hade några bevis på det sättet; att han misshandlat mig, så hade dom ju tillgång till journalen från läkarbesöket och åtminstone dom skadorna dokumenterade.”
Milo blinkade till och fick precis som på polisstationen svårt att kontrollera sina känslor. Han visste att han hade väntat alldeles för länge med att föreslå läkarbesöket till honom – och då hade det enbart varit Zacharias skador han tänkt på och inte att det skulle dokumenteras på det sättet – men då hade det åtminstone inte varit försent, och nu dessutom kommit till väldigt stor nytta.
”Så..”
”Han kommer få fängelse”, sa Zacharias och såg betydligt mer neutral ut än Milo, men han var väldigt säker på att det snarare berodde på chock än att han var oberörd till det. Det här var det bästa som kunde hända. ”Jag tror att han sa på tio månader.”
”För..?” Trots att Milo nyss frågat vad gripandet handlat om och Zacharias sagt att det inte var på grund av det han gjort mot honom så kunde han inte låta bli att hoppas.
”Narkotikabrottet.”
Milo nickade och log sedan svagt. ”Men det är ändå fängelse, det är hur bra som helst.”
Zacharias såg fortfarande tagen ut men nickade han också, och Milo gick fram för att hårt krama honom.
”Han förtjänar mycket hårdare straff än så, och det borde vara för vad han gjorde mot dig, men det är något.”
Han kände Zacharias nicka mot hans axel och han höll kvar sina egna armar om Milo en lång stund. ”Det känns bara overkligt”, sa han tyst.
”Jag vet. Jag förstår det. Men Kasper sa att din anmälan hjälpte till, så du ser vilken nytta det faktiskt gjorde. Att du orkade göra det.”
”Tack vare dig.”
”Och väldigt mycket dig själv.”
”Jag älskar dig.”
Milo drog sig ifrån Zacharias, men bara så pass mycket att han kunde komma åt att kyssa hans läppar.
”Höll han på med sånt..?” frågade han sedan. Det var absolut ingen ursäkt, men kanske en förklaring till att han varit så galen. Att han kanske ofta varit hög.
Men Zacharias skakade på huvudet. ”Inte när vi var tillsammans. Vad jag vet hade han aldrig använt något sånt.”
”Känns som en konstig sak att säga, men jag är glad att han började, eftersom det nu är en av anledningarna att han faktiskt åkte dit för något.”
”Jag med”, suckade Zacharias. ”Men samtidigt.. Det känns bara så sorgligt alltihop, för när vi först träffades.. Han var inte alls sådan som han sedan blev. Han..”
”Zacharias..”, började Milo, orolig att det där telefonsamtalet hade gett helt fel effekt och att Zacharias återigen skulle börja anklaga sig själv och kanske sakna Jimmy och.. Fastän den andre mådde så mycket bättre nu så fanns det en liten del av Milo som fortfarande oroade sig över att det skulle bli sådär som under perioden när han bara legat i sängen igen; att han skulle stänga av och få för sig att han inte var någonting utan Jimmy.
”Jag hatar honom”, sa han och mötte Milos blick, och visst; han förstod att det var för att lugna honom, men han hörde också att han menade det. Han hade trots allt kommit väldigt långt under dom senaste månaderna – han var inte längre lika trasig, även om det fanns mycket kvar att läka. ”Men det känns bara onödigt att han skulle bli sån, eller han kanske redan var sån, men att han lät det ta över.”
Milo nickade tyst. Det kanske inte hade behövt bli så om han själv hade sökt hjälp, men han hade ändå väldigt svårt att tro att det skulle funnits någon räddning för Jimmy. Han kunde inte tro att det bara berott på att han varit sjuk eller något, han var en vidrig människa. Vid ett tidigare tillfälle hade han varit på väg att be Zacharias visa någon bild på honom, så att han kunde få en verklig bild på honom istället för den han målat upp i huvudet, men han hade ångrat sig innan han frågat. Han var inte säker på att han skulle ha klarat av det, även om det bara skulle vara på en bild och inte en verklig person framför honom så skulle han nog inte ha fixat att se killen som skadat Zacharias så mycket både psykiskt och fysiskt.
Milo sträckte upp handen för att röra vid korpen som hängde runt Zacharias hals. ”Ska vi ta och fira lite med det som är kvar av min Jack Daniels?”
”Du hatar den ju.” Zacharias höjde ett ögonbryn och log svagt.
”Ja men då är den åtminstone slut efter det.”
”Du kanske får en ny av Oskar.”
”Isåfall säger jag tack men nej tack.”


*

Precis som att eftermiddagen igår hade varit varm så var även lördagsförmiddagen det och Milo strök sin lugg åt sidan när han och Zacharias gick in i en av dom större parkerna i stan. Sådana som ville ha mer naturkänsla än balkongen gav hade lagt sig för att sola i gräset och ännu lite längre bort kunde han se några småkillar spela fotboll. Han saknade fortfarande vintern, men han antog att den här omgivningen också var ganska mysig.
”Ovanligt att Oskar är sen..”, log han och såg sig omkring efter att dom hade stannat till vid den stora skylten dom bestämt att dom skulle ses vid.
”Jag tycker fortfarande att du hade kunnat träffa din familj och fira så som ni brukar. Jag hade också kunnat vara med bara att vi inte hade behövt-”
”Man ska väl testa på lite nya saker ibland? Och om jag nu har firat min födelsedag på typ samma sätt i tjugo år så tror jag att jag överlever att fira den lite annorlunda – eller inte alls - ett år.”
Zacharias log svagt mot honom och tog upp en cigarett ur jeansfickan. Han hade låtit bli att röka under flera månader men börjat lagom till att han slutat med medicinen, men om han behövde det som en extra övergång för att sedan förhoppningsvis kunna sluta igen så tyckte inte Milo att det var så himla farligt.
”Där kommer han”, sa Zacharias några minuter senare och nickade bortåt. Och mycket riktigt kom Milos storebror gående från motsatt håll än vart dom själv kommit ifrån.
”Gra- tja”, sa Oskar. ”Sorry att jag blev lite sen, glömde av tiden.”
”Ovanligt”, flinade Milo.
”Det är helt okej att säga grattis till Milo vet du..”, sa Zacharias och drog handen genom sitt utsläppta hår.
”Fast just nu är det här bara en helt vanlig lördagsförmiddag, okej?” log Milo och petade till Zacharias svarta sneaker med sin egen converseklädda fot.
Det var i förra veckan när Milo nämnt deras gemensamma födelsedag och undrat vad Zacharias ville hitta på för någonting som han fått veta att Zacharias slutat firat sin födelsedag efter att han fyllt fjorton. Han hade berättat hur just den födelsedagen hade känts som en av dom värsta, han hade berättat om sedeln han fått av Karl och hur värdelöst allt hade känts, han hade berättat att han den kvällen bestämt sig för att han aldrig mer tänkte fira en födelsedag och att samma dag nästa år därför inte skulle kännas lika jobbig – för att det inte skulle göra något om hans mamma glömt att köpa present igen eller om han skulle behöva lyssna på lika mycket skrik. Just då hade han inte vetat att han nästa födelsedag – när han fyllde femton – tyst skulle ligga i sängen samma kväll och tyst hoppas på att han inte skulle leva samma dag nästa år.
Milo hade först föreslagit att dom kunde se till att verkligen göra det till en bra födelsedag, att han visst kunde få en riktig födelsedag med presenter och tårta och en familj som brydde sig om honom, men Zacharias hade bara skakat på huvudet och sagt att den bästa presenten skulle vara om dom bara kunde ignorera att han fyllde år. Och det var vad Milo hade gått med på, men inte utan att dom ändå skulle göra något – som dom skulle ha kunnat göra vilken lördag som helst.
”Så du har semester nu alltså?” frågade Zacharias Oskar, efter att ha gett Milo ett uppskattande litet leende.
”Ja och fy fan vad skönt det är, höll på att avlida på kontoret igår för att det var så satans varmt. Jag har mitt fönster så att solen ligger på hela dagarna och då gör det knappt någon skillnad fastän jag drar ner persiennen.”
”Och Zacharias skrev på anställningskontrakt igår”, flikade Milo leende in.
”Nej shit gjorde du? Härligt. Eller ja.. det beror ju på hur härligt ni kommer tycka det är att fortfarande umgås med varandra dygnet runt om något år sådär”, flinade Oskar.
Dom hade stått kvar och pratat en stund tills att Milo frågat om dom kanske skulle slå sig ner någonstans och faktiskt äta den medhavda småplocksmaten. Det var nämligen vad dom hade planerat; att bara hänga i parken, äta lite och umgås. Milo hade varit nöjd när han lyckats hitta en gammal picknickkorg i förrådet som han för länge sedan köpt i en secondhandbutik fast aldrig använt, men fått skrattande protester ifrån Zacharias som gjort det väldigt tydligt att han inte tänkte gå på en picknickdejt med en picknickkorg hängandes på armen. Nu var det förvisso inte en dejt på det sättet eftersom Oskar också skulle med, men han hade borde väl kanske ha förstått det ändå; Zacharias som tidigare nämnt ville ha en dejt utanför kyrkogården..
”Ja.. snart”, sa Oskar och fick både Milo och Zacharias att se lite undrande på honom. ”Det kan hända att vi får mer sällskap.”
”Vadå varför skulle vi få det?” fortsatte Milo.
”För att- är ni förresten säkra på att vi vågar dricka det här offentligt?” sa han och lyfte något på kassen han hade i handen och som borde innehålla lådvinet han sagt att han skulle köpa efter jobbet igår. ”Svempa fick böter när en polis såg honom dricka upp sin öl vid busshållplatsen efter en AW.”
”Ser inte ut som att du tyckte så synd om honom..”, påpekade Zacharias roat och Oskar skrattade.
”Det var typ det roligaste på hela den veckan, och då var jag inte ens där och såg det. Nu kommer dom förresten.”
”Är det här något sätt att försöka motarbeta det här med att vi inte skulle fira?” Zacharias log trots allt när han ställde frågan och när Milo följde deras blickar såg han att det var Viggo och Zacharias kompis Charlie som kom emot dom. Milo, Oskar, Zacharias och Charlie hade umgåtts en kväll för några veckor sedan också, och fastän Zacharias också uppenbart varit glad över situationen så hade nog Milo nästan varit ännu gladare. Det kändes bara så rättvist att saker faktiskt på riktigt hade börjat vända för den svarthårige – att det inte borde behöva hända något mer dåligt nu.
”Nej det är fortfarande bara vanligt parkhäng”, lovade Oskar innan killarna hunnit fram och gjort dom sällskap.

Det hade inte dykt upp någon polis och hällt ut deras vin, ingen – riskfallet skulle väl ha varit Viggo – hade dragit igång någon ´ja må han leva´-sång till Zacharias och det hade inte ens börjat regna trots dom gråa molnen som seglat in på himlen för snart en timme sedan.
Charlie och Zacharias skrattade åt någonting och Milo kunde själv inte hålla tillbaks ett leende åt hur avslappnade dom var med varandra. Allt var perfekt och Milo hade inte kunnat önska sig en bättre födelsedag att inte fira.
”Ska vi inte höra med småkillarna om dom vill köra en match?” föreslog Viggo flinande. ”Vi har ändå tre par långa ben och så två mindre personer som kan stå för smidigheten. Jag tror vi kommer långt på det.”
”Du och Milo klassas alltså som personer medan vi andra tre bara består av långa ben?” skrattade Oskar och sträckte sig efter den sista korvbiten som låg kvar på deras nu tomma papptallrikar.
”Jag är också lite tveksam till den orättvisa beskrivningen men jag kan följa med och fråga”, sa Charlie roat och reste sig upp ifrån gräset.
I nästa stund flyttade sig Zacharias närmare Milo och la leende handen över hans. ”Hej.”
”Hej, känns allt okej?” Självklart frågade dom ibland varandra hur dom mådde som någonting helt naturligt, men Milo behövde inte så ofta längre fråga Zacharias om han var okej, för han visste att allt var mycket bättre nu, men han visste ju också att det här var en lite jobbig dag för honom – även om han hävdat att allt skulle vara okej så länge han slapp firas.
”Ja, det här är trevligt”, sa han och såg sig omkring. ”Fina presenter”, fortsatte han sedan och nickade mot dom öppnade paketen som låg bredvid Milo och som han fått av Viggo. Så lite firad hade han själv ändå blivit.
”Ja visst var det”, log han tillbaks och sträckte sig efter rosetten som suttit på det större paketet. ”Men längtar mest efter att få inviga dina presenter.”
Zacharias såg flinande på honom. ”Maj gav två böcker som förslag så jag valde den med lägst antal sidor eftersom jag var medveten om att det skulle bli svårt att få kontakt med dig närmaste tiden.”
”Vilken var den andra boken?” frågade han nyfiket.
”Det säger jag inte”, skrattade han.
Förutom en bok hade han också fått en ny tekopp till samlingen – en Hufflepuff-kopp – och ett nytt te – black cherry - som han plågsamt bestämt sig för att vänta med tills dom skulle komma hem igen, men som hade luktat underbart.
Med ytterligare ett leende lutade sig Milo fram och gjorde ett försök att trycka fast rosetten i Zacharias hår, intill hans öra. Och den lilla klisterlappen verkade ha varit tillräcklig då den fastnade.
”Är jag fin nu?”
”Du är alltid fin.”
”Och ni låter otroligt töntiga.”
Oskar. Vem annars?
”Ska du eller jag kasta den där potatissalladlådan på honom?” frågade Milo.
”Ingen”, log Zacharias och la en hand om hans nacke för att dra honom alldeles nära och sedan kyssa honom.

och tack för att ni hängt med på den här storyn! era kommentarer har betytt jättemycket :D
så vill såklart gärna höra vad ni tyckte om den här också 8)

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 2 mar 18 - 12:23
Vad kul att du lagt upp epilogen! :D
Fint att få se hur Zacharias mår bättre och skönt att Jimmy är bakom lås och bom för en tid.
Sommardelen med deras födelsedag var somrig och nu längtar jag efter värme, höhö.
Allt knöts ihop gulligt. Hoppas bara Zacharias snart känner sig bekväm att fira sin födelsedag... :3

Tack för din story och alla kapitel jag fått läsa. Är spänd vad som kommer här näst från din sida! :D
arbok - 1 mar 18 - 12:35
Så som jag väntat på epilogen!
Först när Zacharias fick sitt telefonsamtal var jag nästan lite orolig att det skulle vara Jimmy eller kanske hans mamma som skulle ringa igen för att säga något som gjorde honom ledsen/besviken, men det var ju OM Jimmy i alla fall haha. Så skönt att allt fick lösa sig på sitt sätt nu i slutet för om det varit någon elak twist så hade jag nog dött...
Gulligt att avsluta med födelsedagarna också när det ändå var så storyn började. Skönt att Zacharias börjat känna sig mer stabil och dessutom håller kontakten med Charlie, och hoppas att Zacharias i framtiden kan få uppskatta sina födelsedagar så att han kanske kan få fira dem på något nytt/mysigt/bättre sätt utan sin äckliga familj :)))
Tack för alla kapitel jag fått läsa och nu ser jag fram emot nästa haha :D

Skriven av
ilenna
28 feb 18 - 22:05
(Har blivit läst 249 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord