Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 29]

här kommer sista delen i den här storyn. jag hade inte en hundraprocentig plan för den när jag började, så det känns kul att jag fick ihop den ändå =) och kul att ni mina två läsare följt med också :D


[23:02 nytt meddelande- Jimmy] leker du något låtsas-lyckligt liv eller? du är skadad zack, tror du att någon annan kommer stå ut med det i längden? att någon kommer stå ut med dig?
Det var Jimmy som hade gjort att han blivit skadad. Han hade kanske varit det innan också och Jimmy hade på sätt och vis läkt honom, men det var sedan han som hade tryckt ner honom så jävla hårt igen. Han borde bara blockera hans nummer. Han hade sagt det han velat när han skrivit att det var slut. Men av någon anledning gjorde han inte det. Och av någon anledning satt han nu ute på Milos balkong i bara en huvtröja och en filt lindad om dom bara benen och oroade sig längst där inne att Jimmy fortfarande hade rätt. Hur skadad var han egentligen inte som för några dagar sedan varit på väg att få panik för att han insett att han inte bara var kär i sin pojkvän utan verkligen älskade honom. Det var meningen att något sånt skulle kännas bra att få uppleva.
När han hörde balkongdörren gnissla till vände han sig snabbt om i tron om att det var Milo och att han återigen väckt honom, men istället var det Gabriel som tryckt sig igenom den lilla, lilla springan.
”Du rymmer inte nu va?” sa han lågt och svalde sedan hårt för att försöka få bort den där klumpen i halsen.
Gabriel krökte sig under hans hand och i nästa stund ryckte Zacharias till när dörren öppnades desto mer.
”Hej..”, sa Milo förvånat. ”Jag tyckte att jag hörde din röst.”
”Förlåt, väckte jag dig när jag gick upp?”
”Nej jag vaknade för att jag var så törstig”, sa han och höjde lite på glaset han höll i handen. ”Det var nog snarare jag som väckte Gabriel. Men vad gör du här ute?”
”Jag vet inte”, sa han ärligt. Eller så kanske det inte var så ärligt eftersom han inte nämnde sms:et från Jimmy.
”Mår du dåligt?” Skuggorna som föll över Milo fick nästan hans vita hår att istället se svart ut och blicken tycktes söka efter svar innan Zacharias gett det.
Han ville vara ärlig. Men han orkade inte säga det. Därför var han bara tyst.
”Jag.. har något till dig. Jag kanske inte hade tänkt ge den mitt i natten men nu när vi ändå är vakna så..”, sa Milo och vände in igen.
Zacharias såg undrande efter honom men när han kom ut igen var det inte vad han hade med sig som han la märke till utan hur han huttrade till. Zacharias hade haft för mycket annat att tänka på för att själv bry sig om att det var kallt men det var verkligen svinkallt, och Milo hade bara t-shirt och sockor på sig.
”Vi går in”, sa Zacharias direkt och vek undan filten innan han reste sig upp och också såg till att Gabriel följde med in.
I hallen där Milo hade tänt lampan öppnade han en svart papperspåse och tog ut någonting som han sedan släppte ner i Zacharias utsträckta hand.
”Du kan ha det som halsband, men det är också en nål där på baksidan så att du kan ha den som brosch om du hellre vill, på jackan kanske. Jag tyckte att.. den passade dig.”
I Zacharias hand låg en tunn silverkedja med en berlock i form utav en korpdöskalle och han tog leende upp den för att vrida på den. Den var jättefin.
”Tog ju emot lite att köpa en korp men..” Milo flinade när han sa det men det både syntes och hördes att han också var seriös med den. Han hade köpt den för att han lovat det från första början, och för att han tyckte att den passade honom.
”Tack”, sa han lågt. ”Jag tycker om den jättemycket.”
”Gör du? Då har du utökat din samling i alla fall.”
Han drog på munnen innan han slöt handen om halsbandet. ”Det har jag.”



*
”Seriöst Milo?”
”Vadå?” Han vände sig om mot Zacharias som stod bakom disken. Dom hade ätit lunch för en liten stund sedan och höll fortfarande bokhandeln stängd. Dom första veckorna efter att han tagit över efter Maj så hade han till och med haft öppet under lunchen, ifall någon skulle komma in, och hade vid ett flertal gånger antingen fått äta kall mat för att han inte orkat värma den fler gånger eller låtit bli helt. Det var faktiskt Maj som hade sagt åt honom när hon upptäckt det en gång och sedan dess höll han lunchstängt i en timme, och han hade ganska snabbt insett hur ohälsosamt hans tidigare sätt hade varit.
”Du har samlat på dig igen.”
Milo förstod med ens vad han menade och log oskyldigt.
”Tomma kvittorullar?” Zacharias höll upp en som exempel innan han tog upp nästa föremål från lådan. ”Trasiga gem. På riktigt, gem som inte ens går att använda som gem? Jag borde kanske sätta lås på den här lådan så att du inte kan lägga i någonting mer.”
Milo hade tagit stegen fram till disken och log fortfarande väldigt oskyldigt. ”Om man limmar fast en kartongbit till botten på en tom kvittorulle så kan man faktiskt använda den som en pennburk. Eller till gem.”
”Och du kommer att pyssla ihop sånna burkar av dom här en, två, fyra- nej fem, kvittorullarna?”
Milo tyckte om att pyssla och skulle gärna göra det mer men han skulle faktiskt aldrig någonsin göra egna pennburkar eftersom han redan hade en fullt fungerande som stod på disken.
”Den här gången rensar jag lådan åt dig, du får inte ens vara med”, retades Zacharias när Milos tystnad varit ganska talande.
”Så länge du låter bli att visa mig vad du kastar så ska jag nog klara av det…”, log han uppgivet och vände blicken till sin mobil istället.
”Du ser fundersam ut?” kommenterade Zacharias efter en liten stund, fortfarande plockandes med prylarna i Milos låda, och förmodligen hade han också redan slängt en hel del onödigt.
”Gör jag? Nej jag pratar lite med Viggo bara.”
”Din kompis som pluggar va?”
”Ja precis. Han tycker att jag ska komma på korridorsfest imorgon.”
”Och du gillar inte korridorsfester..?” Milo förstod Zacharias antagande eftersom även hans tonfall nog låtit lite fundersamt. Och kanske för att han inte uppfattades som festkillen.
”Jo, jag gillar dom mer än hemmafester faktiskt. Det bor ganska roligt folk i hela det huset. Jag tänkte bara…”
Zacharias behövde uppenbarligen inte lika mycket tid på sig att tänka för han öppnade munnen innan Milo hunnit fortsätta meningen. ”Jag hoppas att du inte tvekar på grund av mig? För jag är okej Milo. Jag behöver inte att du sitter hemma och håller mig sällskap.”
”Det var mer att jag tänkte fråga om du kanske ville följa med..? Jag förstår om du inte känner för det, men det skulle vara kul om du fick träffa några av mina kompisar. Kevin som jag umgås med ska också dit. Och det kunde vara kul om dom fick träffa dig också…”
Zacharias tystnad fick honom att tro att det inte alls varit någon bra idé att fråga, men precis som han sagt så förstod han också mycket väl ifall den andre inte var så pigg på att festa. Men så nickade den svarthårige samtidigt som han tog upp ytterligare en tom kvittorulle.
”Jag hänger gärna med. Jag gillar att festa men känns som en evighet sedan jag gjorde det… Och tycker också det skulle vara kul att träffa dom.”
”Verkligen?” log Milo och kunde inte dölja sin förvåning. ”Vad kul.”
”Du har inte träffat dom alls på sistone va? Dina kompisar?”
”Nej… Men det har varit självvalt.” Han hade lärt känna Zacharias så pass bra att han förstått vad som mer låg bakom den där frågan; någon helt onödig skuldkänsla att han skulle vara orsaken till att Milo inte umgåtts någonting med sina vänner den senaste tiden.
Han hoppades att han förstod att Milo varit fullt kapabel till att ha gjort den prioriteringen själv.
Viggo hade i sitt senaste sms frågat vad som hänt i livet på sistone för honom, egentligen bara på ett lättsamt sätt efter att han själv beklagat sig över alldeles för många tentor och alldeles för lite fritid, och Milo hade lite svårigheter med vad han faktiskt skulle svara. Svaret som vanligtvis brukade vara något i stil med ´inte något jättespännande, fullt upp med bokhandeln´ passade inte riktigt in nu. Skulle han bara slänga ur sig att han bland annat hade pojkvän nu? Han hade nämnt Zacharias för Viggo någon gång för länge sedan, men det hade bara varit väldigt i förbifarten; att han kvällen före hade hängt med ´Zacharias, en kille jag lärt känna genom bokhandeln´.
Han valde slutligen att svara att det hade hänt en hel del sedan sist men att dom kunde ta igen det imorgon för att han gärna kom på festen, och om det var okej så tog han också med sig Zacharias. Tvekandet hade varit om han skulle lägga in ordet kompis innan, men det hade känts enklast att bara skriva hans namn.
Vilket bara visade sig ge honom fler frågor att svara på.
[13:02 nytt meddelande- Viggo] nice :D och ja självklart, bara kul om det kommer fler! Men borde jag veta vem det är..?
[13:02 sänt meddelande] killen jag träffade i bokhandeln? du får i vilket fall träffa honom imorgon då :) nu måste jag öppna igen, vi hörs!

”Nu ser du uppgiven ut istället?”
Milo log och la ner mobilen i fickan igen. ”Städar du min låda eller observerar du mig bara? Jag har aldrig presenterat en pojkvän tidigare, inte utan klumpig hjälp från en familjemedlem i alla fall.”
”Jag kan presentera mig själv ifall det känns enklare”, erbjöd sig Zacharias skämtsamt.
Det kändes otroligt skönt att han verkade ha en bra dag idag och Milo valde att fokusera på det istället för att lägga energi på oron över att det oftast kunde växla ganska snabbt.

Det hade växlat först till natten. Zacharias hade väckt Milo av att han som så ofta på sistone plågsamt och stressat vridit sig fram och tillbaka i sängen. Han hade inte heller låtit Milo hålla om honom utan till sist rest sig upp från sängen och lämnat sovrummet istället. Milo hade legat kvar en stund med tanken att han kanske behövde få vara ifred en stund, men självklart inte kunnat låta bli särskilt länge.
Zacharias satt på en av stolarna närmast fönstret och tittade ut, och skenet från månen som föll över honom fick hans nakna hud att likna marmor.
”Ska du inte komma och lägga dig?” frågade han tyst.
”Snart”, sa Zacharias lika lågt utan att vända blicken mot honom. Milo hade precis varit på väg att vända sig om igen – i tron om att Zacharias redan mådde bättre men bara ville sitta kvar där en stund – när han såg hur händerna den andre hade vilandes mot bordet tycktes skaka.
Utan att säga något tassade Milo in i köket och drog åt sig stolen bredvid för att sätta sig på innan han la sin ena hand över en av Zacharias. Han strök ingen tumme över hans handrygg eller flätade ihop deras fingrar, han kramade bara om.
”Jag brukade rita av snöflingorna som fastnade på fönstret när jag var yngre. Jag tejpade upp ett papper och satte mig uppe på köksbordet eller mitt skrivbord, och jag tog alltid löjligt lång tid på mig.” När Zacharias inte svarade kramade Milo åt hårdare om hans hand. Det var ingen hyperventilering ifrån den andre men det märktes att han fick anstränga sig för att försöka hålla andningen under kontroll och Milo kunde bara tänka sig stressen som rörde sig inuti honom. Han hade inte haft någon panikångestattack själv men han var ganska så säker på att oavsett hur många man upplevt så var man livrädd för att det skulle hända igen. För att det inte var någonting man vande sig vid på det sättet. Han trodde inte att det var en sådan där sak som blev enklare ju fler gånger man genomlidit det. ”Försök att andas i fyrkanter”, sa han när han plötsligt mindes någonting från en dokumentär han sett. Kanske kunde han faktiskt ha någon nytta utav att han många kvällar suttit i soffan med sin tekopp och Gabriel istället för att ha varit ute på stan med kompisar och gjort sådant som ansågs mer spännande. ”Vet du hur man gör det? Fyra sekunder in genom näsan… Och så följer du en linje över till andra sidan…”
Han visste inte om det fungerade men det verkade i vilket fall inte förvärras och förhoppningsvis kunde det göra Zacharias lite lugnare.
”Vad gjorde du med dom då? Teckningarna?” frågade Zacharias lågt och Milo hörde hur han släppte ut ett andetag.
”En del sparade jag, en del kom nog bort. Jag tyckte mest det var kul för stunden. Men jag har hela tiden tänkt att jag skulle vilja tatuera en, eller egentligen flera, snöflingor någon gång. För jag tycker fortfarande dom är väldigt fina.”
”Vart då?”
”Här”, sa han och lyfte handen mot sin nacke, men eftersom Zacharias fortfarande hade blicken vänd mot fönstret och verkade försöka koncentrera sig på sin andning la han istället några mjuka fingrar mot den andres nacke. Han strök hans hår åt sidan och ritade sedan som en lätt böjd linje över den mjuka huden, från dom övre nackkotorna och ner mot samma axel.
”Lite såhär.”
Han höll kvar sin hand och strök den försiktigt fram och tillbaka, som för att försöka få bort lite av det där spända.
”Jag låtsades väl kanske lite som att jag skulle våga göra det när jag fyllde arton, men när jag väl gjorde det så sköt jag fram tanken och… Kanske någon gång, när jag blivit modig.”
Zacharias vred på sig under hans hand och när han såg på honom så såg han så väldigt trött ut. Trött och stressad – och det måste vara en fruktansvärt jobbig kombination.
Det var också Zacharias som vände på sin egen hand, liggandes på bordet under Milos, och lät deras fingrar sammanlänkas, och Milo såg tyst på honom en liten stund.
”Vi ringer imorgon. Så att du kan få en läkartid och någon medicin. Okej?”
Zacharias nickade och lutade därefter tungt pannan mot hans axel tills att Milo lindade sina armar om honom.

Zacharias hade stannat hemma på fredagen och det hade snarare lugnat Milo än oroat honom. Så lite som Zacharias sovit i natt var han bara lättad ifall han skulle ha lyckats få några timmar sömn under dagen istället. Milo var däremot en aning stressad när han drog upp dörren och ropade ett hallå.
”Hej”, log Zacharias och kom ut ifrån badrummet med bara en handduk och droppande blött hår. Och den synen var tillräcklig för att få Milos stresskänslor att ersättas med fjärilar som gjorde luftvolter i magen.
”Hej”, hälsade han dumt på den andres bröstkorg.
”Hej…”, sa Zacharias igen och hade hukat sig ner för att skämtsamt försöka få ögonkontakt med Milo istället.
”Förlåt”, skrattade han generat. ”Du, vatten och några timmar ifrån varandra har den där effekten på mig.
”Timmar..? Jag kan informera om att det här har hänt efter en kvart också. Tiden min dusch tagit.” Zacharias såg fortfarande väldigt road ut när han kom fram till honom och lutade sig ner igen, men den här gången för att röra vid hans läppar med sina.
”Ja, ja”, suckade Milo leende mot hans läppar, mycket nöjd, och blev själv lite blöt. ”Jag skulle hjälpa en kund att leta efter en särskild bok som jag visste att jag hade men som var spårlöst borta, så jag kom ifrån lite senare än vanligt, och så tog jag bussen för ovanlighetens skull, som därför såklart hamnade i trafikkö, och jag hade velat hinna till ica för att köpa cola till romen jag bad Viggo fixa.”
”Det hinner vi. Klockan är ju inte ens sex än. Eller tar det lång tid att åka till Viggo?”
”Nej”, medgav han. ”Mindre än tjugo minuter. Jag vet inte varför jag stressar egentligen.” Det var inte heller så att dom behövde komma dit någon bestämd tid. ”Hur är det med dig?” fortsatte han, vilket hörde till det betydligt viktigare.
”Det är bra. Jag… har fått en läkartid inbokad.”
”Har du?” frågade han förvånat. ”Ringde dom upp ändå?” Dom hade hörts på sms under förmiddagen eftersom Zacharias sovit när Milo gick upp, och han hade sagt att han ringt vårdcentralen men att telefonkön redan var fylld.
”Ja, för en timme sedan kanske.”
”Vad sa dom?” Gabriel hade kommit ut i hallen och försökte med sitt knorrande ljud få fram att han ville bli upplyft, men Milo väntade på Zacharias svar.
”Hon sa inte så mycket egentligen. Hon frågade om jag visste orsaken till ångesten men jag sa att jag inte gjorde det.”
Milo nickade tyst. Han förstod att han inte hade velat säga något sånt till en människa han aldrig hade träffat. Det var jättestort av honom att ens ha tagit tag i att ringa själv och faktiskt be om hjälp. För det var en sak att vilja – som han verkligen uttryckt att han gjorde – och att ta steget till att verkligen göra det.
”Jag ska dit nästa fredag.”
”Det kommer bli bra”, log Milo och sträckte sig upp för att lägga armarna om honom utan att bry sig alls i att han blev mer blöt. ”Du behöver bara lite hjälp på vägen. Medicin kommer inte behöva vara en permanent lösning.”

Tiden hade inte blivit något problem alls. Klockan var fortfarande inte ens halv åtta efter att dom både ätit och Milo duschat och precis blåst klart håret. Han sprayade lite hårspray på fingertopparna innan han strök den lite fluffiga luggen åt sidan och kände sig därefter ganska nöjd. Till ett par svarta jeans hade han på sig en någorlunda nyinköpt kofta; vit förutom två breda svarta ränder som löpte vågrätt längs båda ärmarna, ribbstickad och av en något längre modell. Den var både mysig och snygg; vilket ärligt talat var den bästa kombinationen. När Zacharias kom in i sovrummet vände han sig leende om mot honom efter att ha skymtat något särskilt i spegeln.
”Du har på dig halsbandet”, konstaterade han. Även Zacharias hade svarta jeans på sig, och till dom en relativt tight långärmad tröja i samma färg vars halslinning ännu lite mer framhävde silverkedjan med korpen.
”Jag gillar det jättemycket. Fin du är förresten.”
”Tack, jag ser inte alldeles för mycket ut som att jag kommer direkt ifrån bokhandeln?”
”Jo, men jag gillar den stilen. Du ser-”
”Ut lite som en bibliotekarie men på ett gulligt sätt?” föreslog han och drog leende fingrarna genom håret igen. ”Jag försöker uppskatta dina lite konstiga komplimanger.”
Zacharias andades ut i ett skratt. ”Jag tänkte inte säga bibliotekarie, även om jag är säker på att det finns stilsäkra sånna också. Du ser ut som Milo, och den stilen passar utmärkt till fest också.”
Den här gången log Milo mer uppriktigt. ”Tack. Är du klar att gå?

I korridoren verkade stämningen redan vara på topp med mycket folk, musik och en redan startad beer pong-turné. Milo såg sig om över axeln på Zacharias för att kolla vad hans första reaktion blivit, något orolig att han skulle tycka att det blev för mycket på en gång, men Zacharias överraskade honom med ett leende.
”Verkar som att vi kom alldeles lagom?”
Milo nickade med ett eget leende. Det var faktiskt bäst att anlända när festen kommit igång.
”Vi kan ställa in vår dricka här borta”, sa han och började ta sig fram mot köket samtidigt som han hälsade på några bekanta ansikten på vägen. Det var som väntat redan väldigt fullt i kylskåpet – när man var student var väl varje dag helg typ – och Milo fick pussla om lite innan han lyckades med att ställa in deras ölflaskor samt colan dom varit iväg och köpt. Han visste inte vart Viggo ställt hans rom och eftersom han inte heller såg till sin kompis plockade han åt sig två av ölflaskorna istället och räckte den ena till Zacharias innan han började leta efter en öppnare. Som att killen som precis kommit in i köket sett vad Milo letade efter så fiskade han upp just en öppnare ur fickan och lånade honom, och strax skålade dom alla tre. Vilket snart hade blivit till fyra, fem och sex personer. Zacharias såg en aning stressad ut men när Milo sökte hans blick gav han honom ett leende och tog sedan en till klunk ur sin flaska. Kanske borde han bara sluta oroa sig och lita på Zacharias när han sagt senast på väg från busshållplatsen att han var okej och att det inte var någon fara. Det var när dom var på väg att förflytta sig från köket och ut i korridoren igen som Viggo mötte dom i dörröppningen, brett leende.
”Tja, undrade precis ifall ni hade kommit än.”
”För tjugo minuter sedan kanske”, log Milo. ”Det här är-”
”Just ja, din rom. Jag har den på mitt rum, hänger ni med? Viggo förresten.” Han räckte leende fram handen mot Zacharias och hade på mindre än en minut visat sitt starkaste kännetecken; att han var bra på att babbla på. Den svarthårige verkade en aning road över just det när han flinande presenterade sig med sitt namn.
”Pluggar du också Zacharias?” frågade Viggo och öppnade dörren när dom kommit fram till hans rum. ”Alltså shit jag borde städa här inne, det här är kaos.”
”Nej det gör jag inte. Men har man alltid såhär nära till fest känns det ju lite lockande ändå.”
Milo lutade sig mot dörrkarmen och såg sig omkring i det som faktiskt bäst kunde beskrivas som ett kaos. Han förstod inte riktigt hur han lyckades få ett ändå så litet rum så väldigt stökigt. Medan Viggo tycktes leta efter hans flaska i ett av skrivbordets skåp rörde Milo lätt vid Zacharias fingrar med sina egna när han ändå stod så pass nära, och tittade sedan leende upp på honom.
”Och förresten, Viggo…”
”Jag vet ju att jag ställde den här någonstans… jo här!” Hans kompis reste sig upp igen, nu med glasflaskan i handen. ”Vad sa du?”
”Jag och Zacharias är faktiskt tillsammans.”
”Va? Nej?” log han förvånat. ”På riktigt?”
Milo förstod att han blev förvånad eftersom han ju inte nämnt Zacharias mer än ganska flyktigt en gång för länge sen, men så var det också ett tag sedan dom verkligen umgåtts, och det hade hänt väldigt mycket på sistone. ”På riktigt.”
”Men vad nice. Då måste vi ju nästan hälsa igen Zacharias, för nyss var du bara Milos kompis som jag aldrig träffat och nu är du Milos pojkvän.” Och Viggo var absolut inte nykter.
Zacharias skrattade till den här gången och hade lika snabbt dragits in en kram med en till synes hård dunk i ryggen. ”Tja, Zacharias. Milos pojkvän.”
Trots att dom skämtade lite nu så var det han sa sant, och det gjorde Milo töntigt glad att höra orden komma ut från Zacharias mun. Milos pojkvän. Han gillade hur det lät.

Milo hade verkligen inte behövt oroa sig. Kvällen hade fortsatt hur bra som helst och det var särskilt under ett tillfälle när Milo verkligen hade tagit sig tillfälle att titta på Zacharias; just då sittandes bredvid honom i en soffa pratandes med några killar och tjejer från en annan korridor, som han insett att den svarthårige nog trivdes bättre än Milo själv till och med. Inte för att Milo inte hade kul; för det hade han, men Zacharias hade sett förvånansvärt avslappnad ut och han hade tagit lite mer plats än vanligt – sett ur Milos perspektiv alltså. Zacharias hade även fått träffa hans kompis Kevin och dom hade direkt kommit bra överens. Kevin hade dock snällt frågat den svarthårige ifall det var okej att han stal Milo för en liten stund och därefter hade han blivit helt och hållet grillad – på ett schysst sätt och som bara fått dom där fjärilarna i magen att fördubblas. Allt var definitivt inte bra och fastän att Zacharias verkade ha en bra kväll så hade han inte slutat oroa sig över honom i övrigt, men det var mysigt att få dela med sig av känslorna till någon som var så angelägen om att få höra ´allting om den nya pojkvännen som du tydligen hållit hemlig?!´
Kvällen hade verkligen varit jättebra, och för tillfället höll Milo på att blanda iordning två nya glas rom och cola.
”Går det bra..?” frågade Zacharias bredvid honom och såg ganska road ut. Möjligtvis för att Milo precis hukat sig ner för att verkligen inspektera att mängden rom såg bra ut.
”Det går perfekt.” Det förra glaset hade gått ner förvånansvärt snabbt – till skillnad mot dom två tidigare ölen - och Milo var den första att erkänna att han var en aning full. Men det kändes fortfarande lite orättvist att andra inte verkade påverkas lika snabbt och lätt som han gjorde. ”Här”, sa han och räckte Zacharias ett glas efter att ha fyllt upp med cola och tog sedan upp sitt eget. ”Skål.”
”Skål”, flinade den svarthårige tillbaks och gav honom också en väldigt snabb puss innan han höjde glaset för att ta en klunk.
”Gud, jag måste verkligen gå och kissa. Kan du… hålla det här?” Han räckte Zacharias sitt glas. ”Men drick inte upp den!”
”Jag lovar”, skrattade Zacharias. ”Jag går nog ut på balkongen och tar lite luft bara.”


Zacharias hann inte ut till balkongen. Han hade precis tagit en till klunk av sin nyblandade drink när han vänt sig om och helt plötsligt sett rakt på Charlie.
”Hej”, sa Zacharias och fick tillbaks ett lika stelt, nästan skeptiskt hej från den brunhårige killen som sträckte sig till att vara nästan lika lång som honom. Han var olik sig och det kändes som en evighet sedan han träffat honom, och samtidigt som att det skulle ha varit igår.
Det där med att hans kompisar bara hade blivit till ytliga sådana, kompisar som han knappt träffade längre, hade nog bara varit något han intalat sig själv för att det inte skulle kännas fullt lika jobbigt.
För det var inte sant; dom var inte ytliga kompisar. Dom var inte kompisar alls och hade inte varit på länge. Och det var Zacharias fel. Det hade varit hans beslut.
”Trodde knappt du existerade längre.” Charlie lät inte ens road.
Charlie som hade varit en nära kompis – men inte så nära att han vetat exakt vad som pågått hemma hos Zacharias, bara att han hade dragit därifrån för att det inte var bra – och som han bott hos under en period. Charlie som han följt med till den där festen där han träffat Jimmy för första gången. Charlie som han hade umgåtts så mycket med men sen bara hört av sig mindre och mindre till tills att han bara var som ett minne. Ett saknat sådant.
”Nej jag fattar det. Kan vi… snacka?”
Den brunhårige såg sig omkring, som att han funderade på om han skulle slösa tid på en före detta kompis som dumpat honom eller gå och fortsätta festa med sina kompisar. Zacharias förstod honom.
Men så sänktes Charlies axlar något, som att han precis släppte ut ett andetag. ”Jo, det är klart vi kan göra det.” Kanske hade han kommit fram till att dom riktiga kompisarna kunde vänta en stund ändå.
”Ute?” föreslog Zacharias.
”Visst”, nickade Charlie. Precis som att han inte låtit särskilt road tidigare lät han inte heller särskilt engagerad. För Zacharias var det dock alldeles tillräckligt att han bara gick med på att prata med honom istället för att ignorera honom – vilket han hade varit helt berättigad till att få göra.
Dom två trapporna ner till porten kändes mycket längre än när han och Milo gått uppför dom och den lilla berusningen han tidigare känt av var som bortblåst när han klev ut i den kyliga luften. Det fanns en lekpark mitt emot lägenhetshuset – så kanske var det inte bara studentboenden i området – och utan att någon av dom behövt säga någonting hade dom tagit sikte på bänken som stod i utkanten. Ett tunt lager snö täckte den och Zacharias följde Charlies exempel att sätta sig på ryggstödet med fötterna vilandes på själva bänken.
”Så, vart är Jimmy då? Såg han inte där inne”, sa Charlie och hade samtidigt dragit fram ett ciggpaket ur fickan på sin tunna skinnjacka – liknande den Zacharias själv bar. Han satte en cigarett mellan läpparna och vände blicken mot honom.
”Vi är inte tillsammans längre.”
”Nehej okej.”
Det karakteristiska ljudet av en tändare som tändes var det enda som hördes och Zacharias blick drogs till glöden på den andres cigg när han tog ett bloss. Han svalde och vände blicken framåt igen. Det var han som frågat om dom kunde snacka och nu visste han plötsligt inte hur han skulle börja. Skulle någon veta hur man skulle börja efter all skit som hänt? Skit som ens kompisar inte hade haft en aning om och som man skämdes över? Zacharias hade egentligen aldrig känt sig som ett offer. Efter att han insett hur fel allt var hade han nästan bara skämts över hur svag han var, över att han låtit sådant som var bra – som kompisarna – gått förlorat och därmed ställt till det ännu mer för sig själv.
”Förlåt”, sa han efter ytterligare några sekunder. ”Att jag bara drog mig undan och struntade i er. Egentligen struntade jag aldrig i er, men det var ju så jag agerade så… Det var väl det jag gjorde, ändå.”
”Ja, det var det”, svarade Charlie utan att behöva någon betänketid. Sekunder som för Zacharias del ändå resulterat i svammel. ”Jag vet att jag också var rätt strulig på den tiden men jag vände inte mina kompisar – särskilt inte dig – ryggen från i princip en månad till den andra. Jag skulle inte göra det för en tjejs skull.”
Charlie knäppte av lite aska från sin cigg och några små, små hål bildades i det tunna snölagret på bänken där flagorna landade.
Han ville inte komma med någon bortförklaring, att Jimmy skulle vara någon slags ursäkt till att han valt att inte umgås med sina kompisar längre. Men det var ju precis så det hade varit. Oavsett hur svag och feg han varit så hade förklaringen varit Jimmy. Allt hade ju kretsat kring honom.
”Jag och Jimmy hade inget bra förhållande.”
”Vad menar du? Det måste väl ha varit väldigt bra om det plötsligt var det enda du hade tid med? Du flyttade väl in med honom redan efter… rätt snabbt?”
När Charlie såg på honom nu var det med en blick han kände igen. Det var nästan som att kastas tillbaks två år och när dom suttit på en liknande bänk vid fotbollsplanen i Charlies område.
”Jo, det gjorde jag. Och jag umgicks ju fortfarande med er ett tag efter det.” Charlie ryckte på axlarna men Zacharias visste att det varit så. Först hade allt varit jättebra; han hade varit kär, han bodde hos killen han var kär i, han hängde fortfarande med sina kompisar och det var meningen att allt skulle lösa sig. ”Men ja, det blev mindre sen för att jag helt enkelt var kär och jag ville vara med Jimmy så mycket som möjligt, jag var precis sådär som vi snackat om att man skulle hata om ens kompis blev.”
”Hänger inte med i varför det skulle vara ett dåligt förhållande för dig?”
”Det dåliga är att det inte fortsatte vara bra”, sa han och hörde själv hur en något sammanbiten ton letat sig in. Kanske mest för att han försökte hålla känslorna utanför. ”Jag mådde piss ett tag, ganska länge, och Jimmy började bli så sjukligt svartsjuk efter det. Och jag fattar om du inte förstår hur illa det var för mig; men jag var livrädd för att förlora honom, för även om jag hade er så… Jag hade aldrig haft en pojkvän på det sättet och han var en trygghet. Jag vågade inte fortsätta umgås med er.” Han skämdes när han sa det. Han skämdes över att säga högt hur patetisk han varit.
”Vadå, det hade väl bara varit att få honom att acceptera det. Han kan ju inte ha tyckt att du inte fick vara med dina polare?”
”Det var ganska så precis vad han tyckte. Det eller så tyckte han att vi kunde göra slut. Jag menar… Jag kunde knappt prata med folk på internet utan att han blev förbannad.”
”Men va?” Charlie blåste ut sin rök och rynkade pannan när han såg på honom. ”Vad var det för jävla beteende? Alltså jag fattar att det måste ha varit tröttsamt med en sån svartsjuk pojkvän men kunde du inte bara ha låtit honom komma med dom där säkert tomma hoten då? Han hade ju säkert tröttnat och insett hur töntigt han betedde sig. Han var väl kär i dig? Vad skulle han ha gjort om du faktiskt träffade dina polare? Slå dig eller?” Charlie tyckte ju uppenbarligen att Jimmys sätt varit både fel och barnsligt, men det hördes på honom att han tyckte att Zacharias skulle ha visat lite mer stake än så. Och än en gång så förstod han honom fullt ut. Charlie hade ju ingen aning. Och han hade nog inte heller riktigt förstått exakt hur mycket det hade betytt för Zacharias att någon faktiskt älskade honom och hur den känslan sedan hade bytts ut mot en lika stark panik över att inte ha någonstans att ta vägen utan den andre. Lika väl hade det hörts att Charlie menat det sista som något absurt.
Han skulle bara ha vetat…
”Ja.”
”Vadå ja?”
”Han slog mig.”
Charlie såg en stund på honom och ciggen som han varit på väg att föra mot läpparna igen hade stannat halvvägs. ”Vadå, menar du att…”
”Ja. Jag sa att det inte var ett bra förhållande. Men jag kunde liksom inte… ta mig ur det.”
”Men shit. Jag hade ingen aning Zacharias.”
”Såklart att du inte hade”, sa han lågt.
Som att det skulle gå att hålla känslorna borta. ”Men med det menar jag inte att jag inte är ledsen att det blev som det blev, med er killar.”
Charlie nickade och höll fram ciggpaketet mot honom för att erbjuda en och Zacharias drog tacksamt ut en cigarett innan han också tog emot tändaren.
Det kändes fortfarande overkligt att sitta där med Charlie, och samtidigt kändes det så bekant. Det hade känts sådär dubbelt från att han träffat på honom inne i köket.
Han kunde knappt fatta att han verkligen berättat det som han hållit hemligt så länge.

Han hade varit beredd på att svara på fler frågor men när Charlie öppnade munnen igen var det för att själv be om ursäkt.
”Jag borde också ha hört av mig mer. Jag skäms fan att jag inte…” Han tog ett bloss på sin cigg innan en suck också lämnade hans läppar tillsammans med röken. ”Även om du drog dig undan så borde jag inte bara ha accepterat dina rätt genomskinliga ursäkter. Jag fattade att du inte var ärlig, men jag trodde väl bara att du egentligen inte ville hänga längre, av någon anledning som jag däremot inte fattade.”
”Jag skulle nog ha gjort likadant om någon betedde sig som jag gjorde. Jag skulle också ha tröttnat.”
Dom satt tysta bredvid varandra en stund, röken från dom båda ringlade sakta upp i den mörka kvällen som övergått till natt och tystnaden som känts så jobbig när dom gick nerför trapporna kändes plötsligt mer okej.
”Men du gjorde slut alltså?”
”Något sånt.”
”Var det länge sen?”
”Nej.”
Tystnaden sänkte sig igen och Zacharias kom först då att tänka på att det var konstigt att musiken inte hördes ut. Väggarna måste vara tjockare än han trott.
”Så… hur är läget med dig? Nu alltså.”
Han hade gärna velat ha det där glaset med rom och cola som han ställt ifrån sig nu. Det hade känts bra ikväll, betydligt bättre än han hade väntat sig med tanke på att mycket folk tidigare fått honom att bli stressad, men nu kändes det jobbigare igen; att prata om nuet istället för det som varit.
”En del är väldigt bra.” Han tog ett bloss och följde röken med blicken innan han vände den mot Charlie istället. ”Men jag mår väl inte så jättebra i grunden.”
Charlie frågade inte men han såg på Zacharias.
Det kändes mer än jobbigt, men han förstod att han inte kunde fortsätta hålla saker hemliga bara för att dom var just jobbiga.
”Jag har rätt mycket ångest”, medgav han. ”Men jag jobbar på det.”
Den brunhårige nickade igen och det där ointresserade han tidigare utstrålat när Zacharias frågat om dom kunde snacka var ersatt med så mycket annat. Sådant som fick det att bli ännu svårare för Zacharias att hålla känslorna under kontroll.
Det såg ut som att Charlie tänkte säga något, men så sänktes hans axlar återigen på det där sättet och den här gången hörde Zacharias också det djupa andetaget som lämnade honom innan han vred sig om och la en arm om honom i en kram. ”Fan jag är ledsen att höra det där. Och jag har saknat dig.”
Zacharias greppade tag om det svarta jacktyget i ryggen när han kramade tillbaks men dom båda drog sig ganska snabbt tillbaks.
”Samma här. Förlåt”, suckade han och strök handen genom sitt svarta hår.
”Shit alltså… Men till något inte lika tungt; vem känner du här?”
”Jag… vet du vem Milo är?” Charlie såg ut att fundera lite så Zacharias fortsatte. ”Vitblonderad, ganska liten, han pluggar inte men känner Viggo.”
”Jaha, han! Måste ha missat namnet, men jo jag har sett honom. Har inte snackat med honom men.”
”Vi är tillsammans. Det är väldigt nytt men vi har känt varann ett tag.”
”Är ni? Vad nice. Han… är snäll va? Jag menar han
ser jättesnäll ut.”
Ett leende letade sig enkelt fram på Zacharias läppar och han nickade. ”Han är jättesnäll.”
”Fan vad skönt att höra ändå. Att saker… men att saker ändå är bättre?”
”Det är dom.”
När Charlie rökt klart sin andra cigg reste dom sig upp båda två och Zacharias gjorde ett försök att borsta bort snön från rumpan och baksidan av låren fastän den mest troligt redan smält och skulle få hans jeans att kännas sådär äckligt fuktiga resten av natten.
”Du Charlie”, sa han när den andre börjat ta några steg tillbaka mot lägenhetshuset. ”Vi kanske.. kan ses något igen snart? Om det inte är helt uteslutet”, tillade han och drog faktiskt på munnen.
Charlie flinade till, och det kändes med ens precis som det hade gjort förut. ”Jag sa väl att jag hade saknat dig, eller hur? Du får väl börja med att presentera din gamla kompis för din pojkvän.”

”Hej, vart tog du vägen?” frågade Milo förvånat när Zacharias dragit upp dörren till korridoren. ”Jag tyckte du sa balkongen?”
”Jag träffade på…” Han vände sig om mot Charlie som precis drog av sig jackan. ”En gammal kompis. Charlie.”
Milo mötte snabbt hans blick och även om han inte sa något var både förvåningen och glädjen så väldigt tydlig och Zacharias log tillbaks, så oerhört lättad över hur saker och ting med Charlie kanske skulle lösa sig, att han kanske inte behövde låta Jimmy få ha förstört även det. Att han
själv kanske inte hade förstört det.
”Hej! Milon, eller vad säger jag; Milo.” Den lilla felsägningen var egentligen inte tillräckligt rolig för att det där skrattet borde lämna Milos läppar. Men det var samtidigt så gulligt just att det gjorde det. ”Jag är lite, lite full. Hoppas du har överseende.”
”Charlie”, flinade den brunhårige till. ”Och eftersom vi ändå är på fest i en studentkorridor kan jag absolut ha överseende med att du är full.”
”Lite bara”, flinade Milo tillbaks.

Dom hade snackat en stund med Charlie och det hade känts bra att få visa Milo någonting från hans så kallade tidigare liv men som ändå varit bra. Dittills hade han verkligen bara fått höra om sådant som varit tungt och svårt. Han visste inte riktigt hur länge till dom hade blivit kvar i korridoren, men lagom länge tills att dom inte var först att lämna men absolut inte heller sist (vilket förvisso väl berodde på att många bodde i korridoren och redan var hemma). Med tanke på hur fnissig Milo hunnit bli hade det nog också varit alldeles lagom sett till alkoholnivån.
”Jag brukar inte… bli såhär full”, påpekade Milo för tredje gången sedan dom börjat gå mot busshållplatsen.
”Jag skulle inte ha dömt dig även om du brukade det”, sa Zacharias roat. Milo hade definitivt varit mer påverkad än han själv varit den där kvällen när dom delat på hans Jack Daniels och som resulterat i att Milo kysst honom, men det hade varit betydligt mildare än det här. ”Och du påstår åtminstone inte att du inte är full, då är det fortfarande på en acceptabel nivå.”
”Mm, eller va? Jag håller med dig”, sa han slutligen och tog tag i hans arm. Om det var för att han ville ha kroppskontakt eller för att han inte kände sig tillräckligt stadig på benen var inte helt klart. ”Hade du roligt?”
”Jätteroligt”, log Zacharias och menade det verkligen.
”Jag med! Åh, kan vi inte göra några snöbollar? Kolla, det är kramsnö.” Milo hade böjt sig ner och fångat upp lite snö i handen som han sedan kramade om med båda händerna till något som kanske kunde liknas vid en boll.
”Ska vi göra snöbollar lär vi ju ha snöbollskrig också, annars är det ju värdelöst.”
Det fick Milo att skina upp och Zacharias skrattade lågt. En del blev verkligen bara dryga när dom druckit för mycket, men Milo blev uppenbart väldigt söt.

Bussen hade kommit ganska så snart efter att dom tagit sig fram till hållplatsen så snöbollskriget hade inte blivit särskilt långvarigt, men det hade varit tillräckligt för Milo att hinna tackla ner honom i snön och nu var hans jeans ännu fuktigare. Något som Milo verkade planera att låta honom slippa så fort dom hade tagit sig innanför dörren till hans lägenhet.
Innan dom ens hade hunnit hälsa på Gabriel hade dom varit sammanslingrade i hallen, hårt kyssandes och med fingrar som knäppte upp jeansknappar och händer som drog tröjor över huvudena. Zacharias lyckades ta sig några sekunder att svepa blicken över Milos bara bröstkorg innan han såg upp i hans ansikte igen och han var så fruktansvärt snygg. Hela han var jättesnygg.
”Mhm.” Milo gav ifrån sig ett nöjt läte när Zacharias placerade mjuka, men samtidigt ivriga, läppar över hans hals och han kände strax hans händer i håret. ”Kom”, mumlade han sedan men letade först upp Zacharias läppar igen innan han började dra med honom mot sovrummet. Han visste inte om Milos lilla snubblande berodde på att det faktiskt legat något på golvet – tveksamt med tanke på att Milo inte direkt var stökig av sig – eller om han bara snubblat på sina egna fötter. Han hade inte brytt sig om att kolla efter och när dom sedan föll ner på den bäddade sängen kändes precis allt annat än Milos läppar och händer som totalt oviktigt.
Den andre förvånade honom något genom att trycka ner hans axlar mot madrassen och direkt gränsla honom, men han uppskattade initiativet och drog ner honom över sig.
”Jag vill ha dig”, andades den andre fram mellan hetsiga kyssar och satte sig sedan upp igen för att kunna stryka händerna över hans bröst och ner över magen. Ett hest andetag lämnade Zacharias läppar och han smekte sina egna händer längs Milos rygg och ner över hans rumpa. Han var säker på att enbart hans blick skulle ha kunnat vara tillräckligt för att tala om hur mycket han också ville, och han lät inte den andre vänta särskilt länge förrän han smidigt manövrerade dom till att byta plats.

Milos bruna ögon såg mörkare ut än vanligt när han såg upp på honom och sättet han bet tag i sin läpp när Zacharias började tränga in i honom var helt obeskrivligt tändande.
”Ah”, andades han fram och greppade tag om Zacharias axlar innan han började försöka möta hans rörelser.
”Vi behöver inte…” Han avbröt sig själv med ett lågt stönande och försökte hålla emot fastän hans kropp skrek efter mer, fastän Milos utandningar som fyllde hans egna lungor fick det att snurra i huvudet. ”Vi kan ta det lugnt…”
”Jag vill inte ta det lugnt.” Milo sträckte sig uppåt för att hårt trycka läpparna mot hans och tycktes sedan försöka dra hela hans kropp närmare sig, vilket Zacharias direkt gav efter för.
Han visste inte vem utav dom han mest försökt intala att dom kunde ta det lugnt, men lugnt var i alla fall det sista man kunde kalla det för. Han kände redan hur hans egen kropp började spännas, hur låren darrade till något och hur allt tyngre hans andetag blev. Under honom hade Milo slutit ögonen och halvt öppnat munnen, och när Zacharias sakta rörde handen som han hade sluten om honom samtidigt som han fortsatte röra höfterna mot honom gav han ifrån sig ett hest läte.
”Är det bra såhär?” lyckades Zacharias få fram fastän det börjat svartna för ögonen på honom.
”Mm. Fortsätt.”
Deras andetag hade synkroniserat ökat i tempo och när Milo la upp benen om hans rygg, med hälarna pressade mot hans egen svank, och tryckte sig ännu närmare verkade det högst troligt att dom skulle synkronisera ännu lite mer.
”Ah.. ah..” Milo gnydde till precis samtidigt som Zacharias också kom och han sjönk med ett utdraget stön ihop över honom medan den sköna känslan höll varenda liten cell i sitt grepp.
Känslan blev ännu bättre när Milo la armarna om honom och han kände sig bara så fullständigt trygg när den andre kramade honom så hårt. Han kände sig så himla kär.

”Tack”, sa Milo när Zacharias räckte honom ett glas vatten och kröp ner i sängen bredvid honom igen. Han drack upp nästan allt på en gång och Zacharias såg leende på honom.
”Jag tror snurrandet beror på dig nu och inte… alkohol.” Han gav Zacharias glaset som ställde det bredvid sig på sängbordet.
”Så inget illamående-snurr?” frågade han skämtsamt.
”Inget illamående alls. Men du…” Han vred sig om så att han låg på sidan istället och la därefter en arm om hans midja. ”Hur kändes det med din kompis..? Förlåt att jag inte ens frågade, jag var… okej jag är kanske fortfarande lite full, men inte så mycket som då.”
Det märktes att Milo börjat nyktra till och efter att Zacharias själv lagt armarna om honom började han fingra lite med Milos hår i nacken. Allt kändes fortfarande bra, och just det som Milo frågat om kändes också bra, men han kände också hur det andra började krypa lite i kroppen. Den där oron som aldrig riktigt lämnade honom utan bara tog några korta pauser ibland om han hade tur. Men han försökte trycka undan den nu.
”Var han en av dom som du… tappade kontakten med?”
”Ja, eller som jag bröt den med rättare sagt. Men ja, jag bodde hos honom ett tag och han var en nära kompis. Jag… berättade för honom.”
”Gjorde du?” Milo såg upp på honom och kramade om hans höft. ”Det är ju ett jättestort steg Zacharias.”
Han hade mest tänkt att det varit jobbigt, och också lite lättande, men inte att det faktiskt hade varit bra gjort av honom. Det var det nog.
”Det kändes skönt att få förklara eftersom jag hela tiden har tänkt på hur irriterade och besvikna dom måste ha varit på mig.”
Han kände Milos hand mot sin kind och svalde hårt. ”Du gjorde det inte med avsikt.”
”Jo jag visste vad jag gjorde.”
”Men det var inte ditt val att du skulle hamna i den situationen. Det var inte du som gjorde något för att Jimmy skulle börja bete sig på det där sättet, han var redan sån. Och du förtjänade det inte. Hör du det Zacharias?”
Han nickade tyst och slöt ögonen när Milo flyttade handen till att stryka den över hans hår istället.
”Jag är så glad att jag träffade dig.”
Och att han träffat Milo var det bästa han varit med om. ”Jag med”, sa han tyst och la huvudet mot hans axel.

vill såklart gärna höra vad ni tyckte om kapitlet :D
och det kommer en epilog! den är inte riktigt klar än, men som sagt; den kommer haha :)

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 28 feb 18 - 15:24
åhh bra att det kommer en epilog, så får en veta vad som händer sen. :3
NU till kapitlet.
SKÖNT att Zacharias får vända blad till ett nytt bättre kapitel i sitt liv. Måste kännas bra att få träffa sina kompisar och förklara hur jävligt det varit under alla år med Jimmy.
Är lite förvånad att han inte varit med i slutet, med tanke på att han krossade fönster och skit innan Zacharias ens stuckit från honom? Skönt för alla andra parter toh, han kan hålla sig låååångt borta och aldrig mer komma tillbaka tycker jag.
Fint att snöbollskastningen kom tillbaka lite haha.
Men bra avslut på allt kaos känner jag. Bra att Zacharias verkar må lite bättre, med tanke på att han vågar prata om det och återuppleva allt när han snackar med Charlie.

Nu vill jag ha epilog! :D
arbok - 23 feb 18 - 14:26
SÅ himla skönt att Zacharias fick chansen att träffa en av sina gamla vänner och faktiskt berätta vad det är som hänt. Visst har han Milo, men så viktigt att han har någon mer än bara honom och att han dessutom (förhoppningsvis) kan släppa en del av det dåliga samvetet han haft för att ha "glömt" sina vänner. Var rädd att någonting hemskt skulle hända på festen men så skönt nu i slutet att det fick hända någonting bra för stackaren haha c:
Och så himla otippad smak på sprit Milo har haha, skulle inte dricka rom och cola om jag ens fick betalt typ D: (fast å andra sidan, för någon som dricker Jack Daniels så kanske det inte är alltför illa haha)
Ser fram emot epilogen nu så jag får veta om eller hur bra det går för pojkarna till slut :3

Skriven av
ilenna
21 feb 18 - 13:49
(Har blivit läst 264 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord