Jag har ingen annan än mig själv att skylla |
Min själ brukade brinna efter adrenalin
den brydde sig inte om det var bra eller dåligt
så länge någonting hände
jag samlade på minnen av kaos
som andra samlar på minnen
av resor och trevliga samtal
jag ville bara minnas något
jag brydde mig inte om vad
Kroppen brukade krypa, vilja springa
ut
ut
i mörkret
ut i livet
där alla andra levde
men jag lyckades aldrig riktigt
lista ut hur man smälter in
och lever som dom andra gör
Men jag gillar lugnet nu
jag har mer minnen nu än jag klarar av
inte så många är bra
men jag fick vad jag ville
jag fick minnen
nu kan jag inte längre andas
för det förflutna är alldeles för
sotigt, som ett moln av aska
som irriterar mina lungor
och min syn
Jag vet inte om det är depressionen,
ptsdn, eller mitt nya jag som skriver
men jag gillar lugnet nu
tryggheten
jag har chansat och riskerat tillräckligt
förlorat mer än jag vunnit
och har ingenting kvar att satsa nu
förr hade jag tänkt
"jag har inget att förlora"
och sett något vackert i det fula
i det destruktiva
Men nu vet jag bättre
även om jag har mycket kvar att lära
nu vet jag att det finns alltid något mer
att förlora
och jag vet
att jag vinner nästan aldrig
Jag är rädd
jag har känt igen mitt gamla jag
alldeles för mycket på senaste tiden
det måste vara depressionen
men det spelar ingen roll
jag är rädd
för jag vet att det största hotet mot mig
och min lycka
min framtid som jag kämpar så mycket för,
som jag hoppas på,
det största hotet
är jag själv
|
|
|
|
