Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 27]

”Trodde att du kanske blivit kidnappad där i källaren”, skämtade Zacharias och såg upp från boken han hade framför sig på köksbordet när Milo kom tillbaks efter att ha varit nere i tvättstugan.
”Maskinerna var inte helt klara när jag kom ner, men det som fördröjde mest var att Oskar ringde.”
”Bara för att prata?” log Zacharias. ”Eller hade han råkat ut för något igen?”
Milo skrattade tyst. ”Nej inte den här gången. Han ville att vi i familjen skulle komma hem till honom på lördag kväll och äta. Vi brukar se till att ses allihop i alla fall en gång i månaden. Fast då är det oftast mamma som tar tag i det”, tillade han leende.
”Vad trevligt”, sa han och Milo kände sig nästan skyldig för att han hade det så bra när Zacharias inte hade träffat sin mamma på år.
”Du får såklart också följa med. Om du vill?”
Zacharias såg upp på honom och verkade fundera. ”Jag vet inte..”
Det hade visat sig att Zacharias tveksamhet berott på oro över att han säkert skulle göra det jobbigt för Milo eftersom han enligt sig själv var så ostabil och ibland blev stressad utan att veta varför. När han börjat prata om att det var just sådant som gjorde honom osäker på om det ens skulle funka mellan dom två så hade Milo bara tyst greppat hans ansikte mellan sina händer och sedan lovat att Zacharias mående aldrig skulle kunna få honom att känna så.

Fredagen kom snabbt, kanske för att den bara varit två dagar bort, och när Zacharias var i duschen ringde Milos mamma. Han själv hade nyss lagt ifrån sig handduken på sängen och rufsat till sitt blöta hår så att det skulle torka snabbare.
”Hej.”
”Hej gubben. Vill du att vi hämtar upp dig på vägen till Oskar? Så slipper du gå eller åka buss när det är så kallt.”
Det var inte särskilt långt och Milo promenerade nästan varje dag, men det hade faktiskt varit ovanligt kallt dom senaste dagarna så det var snällt att dom tänkte på honom. Han hade berättat att hans kompis Zacharias skulle följa med och hans mamma hade uppenbarligen bra minne då hon genast frågat om ´visst var det killen du träffade i bokhandeln och som du tycker om?´ och jo det var han, hade han svarat, och att han bodde hemma hos honom just nu.
Han hade medvetet valt att kalla honom för kompis och att inte utveckla sitt svar just då. Det skulle kännas bättre att berätta det när dom träffades. Det hade däremot inte varit hans första tanke utan när han pratat med Oskar sist - och han sagt att Milo självklart borde ta med Zacharias – så hade han insett och berättat att han var lite orolig över vad deras föräldrars reaktion skulle bli. Kanske skulle dom tycka att han gått vidare för snabbt från Emmy, att dom skulle tycka det var konstigt att han redan hade en pojkvän. Oskar hade dock fått honom att förstå ganska snabbt att det varit en helt galen tanke. Deras föräldrar var absolut inte på det sättet och dom skulle bara bli glada för hans skull. Milo hade ändå varit noggrann med att säga till Oskar att det var upp till honom och Zacharias när och hur dom ville berätta det, han hade ju inte ens vetat om den andre ville följa med då. I vilket fall hade hans mamma verkat väldigt glad att hon skulle få träffa denna Zacharias.
Zacharias hade inte duschat länge utan lagom till att Milo fått på sig kläder kom han också in i sovrummet med en handduk runt höfterna. Milo kunde inte låta bli att helt oförskämt låta blicken glida ner för hans överkropp och vidare till dom långa benen.
”Skulle jag ha lätt för att bli generad hade jag nog blivit det nu..”
Milo höjde blicken och mötte Zacharias höjda ögonbryn, och han flinade själv generat till.
”Mamma ringde och erbjöd skjuts men jag sa att det var okej att gå. Så nu får du tyvärr också plågas i kylan. Jag sa att du skulle följa med.”
”Vet hon vem jag är?”
”Jag berättade för henne om dig för ganska länge sen. Ingenting om.. din situation och så, jag sa bara att jag nog kände något för en annan kille. Efter att jag hade gjort slut med Emmy.”
Zacharias nickade och satte sig ner på sängkanten. Han såg trött ut. Han hade känts ganska ojämn under hela dagen faktiskt. Det hade stundvis känts väldigt bra men senare hade det väldigt tydligt synts att den där ångesten krupit i honom igen. Han ville ändå tro att det var okej nu eftersom han inte hade ändrat sig angående om att följa med.
”Vet hon att vi är tillsammans?”
Milo skakade på huvudet. ”Oskar vet ju, men inte mamma och pappa. Jag sa att jag skulle ta med en kompis. Vi kanske kan berätta det ikväll..? Om du är redo att presenteras som min första riktiga pojkvän”, sa han och gav honom en road blick.
”Är du redo för det?” log Zacharias tillbaks, mer seriös.
”Ja, varför skulle jag inte?”
”Dom kanske väntar sig något annat? Någon annan.”
Milo skakade genast på huvudet. ”Jag tror inte dom väntar sig någon särskild, men jag vet att dom kommer tycka om dig jättemycket.”
Zacharias släppte piercingkulorna han bitit tag i och gav honom ett svagt leende igen. ”Okej.”
”Okej?” upprepade Milo leende och gick fram till sängkanten där han stannade alldeles framför Zacharias för att lägga armarna om hans fortfarande fuktiga nacke. Han lutade sig ner för att mjukt kyssa honom och placerade sedan en puss alldeles under örat på honom. ”Min tvål luktar mycket godare på dig.”
”Vill du veta hemligheten?”
”Mm?” sa han och kysste honom på halsen också.
”Jag tog fel flaska först så den här kroppen som du tycker luktar så gott är först insmord med balsam och sedan duschtvål..”


[17:42 sänt meddelande] vi blir lite sena.
Milo la ner mobilen i jeansfickan igen efter att ha skickat sms:et till Oskar.
”Känns det bättre?” frågade han försiktigt och la handen på Zacharias knä där han satt i soffan – Milo på huk framför.
Den svarthårige såg ut att andas in en extra gång och nickade sedan. ”Lite grann.” Han satte ner armbågarna mot låren och strök båda händerna genom håret. ”Jag känner mig bara så jävla dum när det blir såhär när allt egentligen är bra. Jag borde inte ha någon anledning att.. må såhär.”
Milo skakade på huvudet. ”Gör inte det. Du har mått jättedåligt i flera år, det försvinner inte bara för att vissa saker löser sig. Även om jag skulle vilja att det var så. Ångest kan väl säkert vara som depression? Att det inte alltid behöver finnas något logiskt som gör att det bryter ut? Det går ju lite upp och ner för dig eller hur?”
Zacharias blickade upp på honom och nickade. ”Jag vet ju om vissa triggers som gör det mycket värre men ibland vet jag inte ens själv varför det känns såhär. Jag har-” Han kände utanpå sin jeansficka. ”Hur mycket är klockan?”
”Det är ingen fara. Oskar är typ jämt sen. Vad skulle du säga?”
”Jag tror att jag skulle vilja träffa någon och få tabletter eller något. För min skull, men för din också. Det känns inte okej att jag drar med dig i det här, jag vill inte förstöra dig Milo.”
Det högg till i hans bröst vid det sista och han tog tag om den andres händer. ”Du kommer inte att förstöra mig. Klart det känns jobbigt för mig också när du mår dåligt, men det är ju för att jag känner med dig – inte att det är synd om mig eller något. Men jag tror också att det skulle vara bra, så att du får lite.. hjälp på vägen. För du kommer bli att må bättre, jag lovar det. Och du kommer att kunna må bra utan medicin också, men det kanske behövs för ett tag.”
Dom satt där i några minuter till innan Zacharias greppade hans haka för att hårt kyssa honom.
”Är du okej att gå..?” log Milo svagt.
”Ja, och du ser fin ut förresten.”
Milo såg ner på sin ganska enkla svarta långärmade tröja, men som förvisso var prydd med vita knappar som löpte från halslinningen och ner längs ena sidan, och ett par vanliga gråa chinos. Sedan log han.
”Tack.”

Efter att Zacharias sagt att han ändå var tillräckligt okej för att följa med så hade han också sagt att han inte var helt säker på att han skulle orka med att dom berättade om sig, om alla blickar skulle riktas mot honom på det sättet – mer än han redan var orolig över, så dom hade istället bestämt att dom bara skulle säga det om det kändes som ett bra läge, och att det var upp till Zacharias.
”Hallå”, ropade Oskar glatt ifrån köket när dom hade släppts in av Milos pappa. ”Det hade varit lugnt om ni kommit ännu senare, jag är inte ens klar med maten.”
”Ja hallå får väl jag också säga, Olle.” Milos pappa räckte fram handen till Zacharias som leende tog den och presenterade sig.
”Vart är mamma?” undrade Milo efter att ha tagit av sig ytterkläderna och gått vidare mot vardagsrummet och köket.
”Jag hade råkat glömma att köpa rödvin till rödvinssåsen så hon är och fixar det”, informerade Oskar. ”Och jag är medveten om att det inte är ett godkänt kockbeteende att skicka iväg sina gäster att handla.”
”Du får väl se till att göra maten extra god så kanske det väger upp det”, skämtade Milo och nickade åt Zacharias att följa med och sätta sig i soffan. Han såg på honom att han inte var fullkomligt bekväm, men han trodde också att det snart skulle ge sig. Han hade ju åtminstone träffat Oskar två gånger tidigare.
”Jaha så du bor hos Milo?” frågade Olle och Milo visste inte om han först skulle försöka förmedla något med blicken till sin pappa att genast sluta eller om han diskret skulle ta tag i Zacharias hand för att han inte skulle stressa upp sig. Hade hans mamma sagt någonting mer om Zacharias? Att Milo tidigare nämnt att han hade känslor för honom? För det lät onekligen som att hans pappa strax skulle följa upp med en ny fråga för att ta reda på om dom verkligen bara var kompisar. Eller att han kanske ville få veta mer exakt varför Zacharias faktiskt bodde där. Om kvällen började på det sättet skulle det definitivt bli en jobbig sådan. Fast det kunde även vara så att han läst in alldeles för mycket i frågan som hade ställts och att hans pappa inte alls var redo att hålla ett korsförhör.
”Jo, det gör jag”, började Zacharias och lät precis så obekväm som Milo befarat att han var. ”Jag-”
”Då kanske det var du som äntligen fick Milo att ringa till den där hyresvärden om värmen?” förvånade Olle med att flinande fråga. ”Han kan behöva någon som tjatar lite.”
Zacharias hade mest sannolikt väntat sig en lika jobbig fortsättning som Milo, för nu såg hans leende istället bara väldigt lättat ut.
”Han tog tag i det själv, men det kanske berodde lite på att jag flyttade in. Så jag kanske kan få ta åt mig lite grann av äran..?”
”Självfallet!” instämde genast Olle. ”Vet du, jag hade en kompis som hette Zacharias för väldigt länge sen. Jag var nog yngre än er till och med-”
”Du behöver ju inte tråka ut honom det första du gör”, lade sig Oskar i borta ifrån köket – iklädd ett förkläde i kamouflagemönster. ”Det är ju inte ett supersuperovanligt namn så att han ska tycka det är intressant att du kände en Zacharias på mellanstadiet?” fortsatte han med ett skratt.
”Jag har inte kommit till poängen, den var självklart inte bara hans namn.” Olle skakade lätt på huvudet innan han vände sig om mot Milo och Zacharias igen. ”Jo, så jag hade alltså en kompis som hette Zacharias-”
”Ni kan inte säga att jag inte var snabb i alla fall.” När deras mamma Andrea precis öppnade dörren och Olle än en gång blev avbruten kunde Milo inte låta bli att tycka lite synd om honom – även om det var kul också -, han kanske verkligen hade en jätterolig berättelse om den där Zacharias´en. ”Åh hej Milo, har ni kommit nu också, vad trevligt. Och hej Zacharias, nu har jag jättekalla händer så du får en kram istället.”
Andrea hade kommit fram till soffan och Milo oroade sig än en gång över att Zacharias skulle bli väldigt obekväm när han nu skulle behöva krama någon han heller aldrig träffat. Men Zacharias kramade snällt tillbaka och det verkade som att det gått ganska smärtfritt ändå.
”Du pappa, du får komma och kolla här ifall det här köttet är tillräckligt rött för dig”, sa Oskar. ”Zacharias, vill du ha ditt välstekt eller blodigt?”
”Gärna välstekt.”
När både Milos mamma och pappa gjort Oskar sällskap i köket la Milo leende handen mot Zacharias lår.
”Är det lugnt?” frågade han lågt.
Zacharias log tillbaks och nickade.

”Det här ser supergott ut Oskar”, log deras mamma när dom alla hade satt sig vid bordet, och Milo kunde definitivt hålla med om att hans brorsa till ungkarl hade imponerat – åtminstone vad gällde utseendet eftersom han inte hade smakat än. Milo hade dessutom fått alldeles egna auberginerullader.
”Vad bra, ta för er bara. Och smakar det inte lika bra går det säkert att skölja ner det med vinet”, flinade han och sträckte sig efter den extra flaskan deras mamma hade köpt.
Milo tyckte alltid att det var trevligt att umgås med sin familj och det hade inte blivit något undantag denna kväll. Det blev som vanligt en del knäppa diskussioner, mycket skratt och prat om vad dom senast haft för sig. Zacharias hade inte sagt jättemycket, men han hade inte heller suttit helt tyst utan flikat in med vissa saker och faktiskt sett ut att uppskatta middagen och sällskapet, och det hade också gjort att Milo slappnat av.
”Men har ni gemensamma kompisar eller hur lärde ni känna varann?” frågade Olle efter att Oskar plockat bort efterrätten. Just den hade inte blivit lika avancerad som maten, men glass, maränger och chokladsås hade varit väldigt gott det också. ”Man har väl inte lika bra koll på sina söners kompisar nu när dom inte bor hemma, men jag brukar oftast ha hört dom flesta vid namn i alla fall.”
”Det var väl i bokhandeln, eller hur?” log Andrea.
”Ja”, sa Zacharias. ”Det var någon månad sedan nu. Han lyckades sälja in det där med läsning till mig..”
Olle skrattade. ”Ja det brukar han vara väldigt bra på. Men vad pysslar du själv med? Jobb? Plugg?”
Milo greppade direkt tag om Zacharias knä under bordet, han mindes ju så väl hur stressad Zacharias hade sett ut den gången han själv ställt samma fråga.
”Är det något kvar i den där vinflaskan pappa?” frågade Milo och hoppades samtidigt att han skulle få honom att glömma bort vad han nyss frågat.
”Ja en liten skvätt i alla fall, ska jag hälla i?”
Oskar hade för ett tag sedan ställt fram några öl men med tanke på hur Milo reagerat på dom tidigare så undvek han helst det. Särskilt när hans föräldrar var där.
”Jag.. Det är väl ingetdera av dom just nu”, sa ändå Zacharias. ”Men jobb är väl planen.”
”Det är ju verkligen inte lätt med det nuförtiden, annat var det när vi var unga – då hade man vanligtvis jobb samma dag man tog studenten.”
Milo hade lagom slappnat av igen när Oskar en halvtimme senare – inte full men absolut inte nykter heller – leende tillkännagav att det tydligen fanns en nyhet att dela med sig av..
”Det finns väl kanske något att berätta också.”
Hans leende var utan tvekan riktat mot Milo och Zacharias och Milo släppte långsamt den andres fingrar som han hållit sina egna runt under bordet. Och med sin egen blick försökte han tydligt framföra ett ´nej.´ Det här kändes inte alls som rätt läge, inte när situationen plötsligt kändes så formell med alla samlade runt bordet. Det var inte nödvändigt att säga det just idag, dom kunde vänta.
”Eller..”, ändrade sig Oskar till som åtminstone verkat ha förstått hans blick.
Det tog några sekunder, sedan drog deras mamma efter andan. ”Ska du bli pappa Oskar? Jag drömde faktiskt det inatt! Kommer du inte ihåg att jag berättade det imorse Olle?”
”Men nej!” utbrast Oskar. ”Klart jag inte ska bli det. Hur oansvarig tror du att jag är?”
”Nej det kanske är bra om du har en flickvän först förstås..”, höll hon med. ”Men vad skulle du berätta då?”
”Jag.. ingenting tydligen”, sa han och tog en klunk av sin öl.
Herregud. Det här blev kaos. Milo kanske bara borde säga det rakt ut.
Vilket han inte hann eftersom Oskar öppnade munnen igen. ”Äh men nu säger jag det, varför ska det vara hemligt? Ni passar ju så bra tillsammans. Jag har fått en svåger”, tillkännagav han.
Oskar log och dom övriga var bara alldeles tysta en liten stund. Efter det där svamlandet förstod Milo dom mycket väl.
”Jag och Zacharias är tillsammans”, sa han sedan.
”Nej men, jaha.” Milos pappa var först med att säga något och av hans ansiktsuttryck att döma så var det ett positivt ´jaha´ och inte alls ett ´jaha, så snabbt.´ som Milo för en kort stund varit orolig över.
”Vad roligt!” log Andrea stort. ”Då blev det ju ännu mer en familjemiddag det här.”
”Ja det var ju hemligt av er att hålla på det”, sa Olle och fortsatte sedan skämtsamt. ”Men inga barn med i bilden?”
Det var faktiskt Zacharias som andades ut i ett lågt skratt. ”Inga barn. Vi nöjer oss nog med Gabriel va?” sa han och Milo nickade flinande tillbaks.

Milo hade precis plastat in salladen som blivit kvar för att ställa in i kylen när hans mamma gjorde honom sällskap i köket med en hand mot hans rygg. ”Vill ni ha skjuts hem i alla fall då?”
Eftersom Zacharias som nyss gått till toaletten inte hade fått chansen att välja den här gången heller så tackade Milo ja till erbjudandet för hans skull – det hade ändå varit rejält kallt när dom gått till Oskar och under timmarna dom varit där hade temperaturen mest troligt sjunkit ännu mer.
Han ställde in skålen och såg sedan på sin mamma igen – och möttes av ett leende.
”Vadå?” sa han men kunde inte låta bli att le själv.
”Jag anade att det var så det låg till redan när jag kom in genom dörren och såg er i soffan.”
”Gjorde du?” sa han förvånat.
”Det syntes på er båda. Och jag är jätteglad för din skull, han verkar vara en jättegullig kille”, sa hon och drog in honom i en kram. ”Är det länge sedan?”
”Inte sedan vi sa att vi är tillsammans, men vi hade nog typ redan varit det ett tag ändå..” , log han svagt och höjde sedan blicken när han såg att Zacharias kommit tillbaks. ”Vi åker med mamma och pappa hem, så låter jag bli att plåga dig med en promenad igen.”
Zacharias drog på munnen. ”Låter bra.”
Dom sa hejdå till Oskar och med bilskjutsen hade det inte dröjt mer än fem minuter förrän Milo och Zacharias varit på hemmaplan igen. Gåendes uppför trapporna var det Zacharias som snuddade vid Milos fingrar men han tog inte tag i handen utan stack snart ner sin egen i jackfickan igen.
”Det kändes trevligt med en familjemiddag, även om det inte är min egen familj.”
”Det är det visst”, log Milo och Zacharias besvarade det med ett eget svagt leende.
”Vi åt såklart ofta tillsammans men det kändes aldrig som familjemiddagar, inte när Karl var en del av den.”
Milo låste upp dörren och såg sorgset upp på honom när han öppnade den. Han skulle kunna påpeka igen att hans familj också var Zacharias, men han förstod ju samtidigt att det inte var samma sak.
”Jag är glad att du följde med.”
”Jag med”, sa Zacharias och ställde ifrån sig sina skor på skohyllan innan han smålog för sig själv. ”Kul ändå att din mamma trodde att Oskar skulle bli pappa.”
Milo skrattade till och lyfte samtidigt upp Gabriel som kommit ut i hallen. ”Ja men gud, det var den mest otippade kommentaren ikväll. För att hon hade drömt det..?”
Dom satte sig i soffan i vardagsrummet men istället för att slå på någonting att titta på blev dom mest bara sittande där – både mätta och en aning trötta.
”Är du okej?” frågade Zacharias, och Milo såg undrande upp på honom.
”Ja, såklart. Verkar det inte så?”
”Jo. Men du frågar alltid mig och.. Du kan inte alltid vara så lugn och trygg som du känns? Jag vill bara att du vet att du kan prata med mig också isåfall.”
Milo log svagt. ”Jag är nog oftast det. Men jag vet redan att jag kan det. Och i vilket fall så mår jag väldigt bra nu.” Han såg upp på den andre igen innan han lutade huvudet mot hans axel.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 13 feb 18 - 11:54
Mysigt med familjemiddag och kul att Zacharias får träffa Milos familj, tror det är bra för honom ändå. Liksom se hur trygg en familj kan och ska vara?
Kul att alla är så positiva till att de är ihop och skönt att hans föräldrar inte kör utfrågning galore på stackars Zacharias, det är liksom rätt chill.
Dock hade jag nog inte pratat med min brorsa på lääänge ifall outade mitt förhållande som Oskar gör. Tur ändå att Milo och Zacharias är chill med det också :3
Chillfamiljen <3
Mysigt kapitel överlag! :D
arbok - 13 feb 18 - 11:45
(hundra år senare) nu har jag äntligen läst klart och kan kommentera!
Shit. Känner verkligen av den stela stämningen när Milo sitter där och hoppas på att inte få fel frågor. Tror seriöst jag hade försökt förvarna pappan innan bara för att slippa. Iofs går ju det mesta bra när man håller huvudet kallt och det verkar ju Zacharias ha lyckats göra ändå!
Tur det kändes okej för Milo och Zacharias ändå att avslöja att det var tillsammans annars hade Oskar gjort dem typ världens största otjänst D: Hade jag varit Milo hade jag typ :))))))))))))))))))))))) bror jag dödar dig.

Oavsett: skönt för Zacharias att ha klarat av något han varit nervös över och att det verkar gå uppåt för honom!

Skriven av
ilenna
8 feb 18 - 21:52
(Har blivit läst 223 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord