let me into your story - [del 26] |
”Milo.”
Milo stod i köket och bredde en macka, yoghurt och te var redan upphällt, när han hörde Zacharias röst ifrån dörröppningen.
”Godmorgon”, log han och såg upp. Han hade klivit över den svarthårige så försiktigt han kunnat för att inte väcka honom. Han hade sett så lugn ut, totala motsatsen till hur stressad han verkat när Milo vaknat till under natten och upptäckt att Zacharias återigen låg vaken och vred på sig. ”Vill du ha.. frukost?” fortsatte han när den andre inte svarat utan bara sagt hans namn igen. Milo följde sedan hans menande blick mot kylskåpet och gav honom ett lite ursäktande leende. ”Den var söt.”
Med hjälp av en magnet satt nu Zacharias teckning från igår på kylen. Han kunde hålla med om att den svarthårige kanske hade lite problem med att rita, men han var inte okapabel till det, och.. figuren..(?) var charmig på sitt eget lilla sätt. Helt klart tillräckligt charmig för att Milo skulle vilja ha den på kylen.
”Du har låga krav på söt”, sa han och sträckte sig efter en tekopp på hyllan.
”Hur många sorter har du kvar att prova dig igenom? Och har du något system liksom?”
Zacharias gav honom en road blick. Förmodligen skulle han inte ens ha blivit förvånad om Milo velat att han skulle fylla i smakformulär efter varje test.
”Tar det jag känner för bara. Och en hel del.. känns som att dom ökar ibland till och med”, sa han med ytterligare en menande blick.
Dom hade satt sig i vardagsrummet med sin frukost, med sällskap av Gabriel som hade trängt sig ner mellan dom båda, och trots att han helst velat att orsakerna till att Zacharias faktiskt var där hos honom aldrig skulle ha hänt så tyckte han att det var väldigt mysigt och trevligt att bo med någon. Med Zacharias. Han småpratade fortfarande lika mycket med Gabriel men det var trevligt att ha någon mer att prata med. Han var inte helt och hållet avslappnad eftersom hans dels kände med Zacharias och dels oroade sig för honom men påminnelsen om att han skulle ha mått mycket sämre om han stannat kvar hos Jimmy var ändå tillräckligt för att han skulle kunna släppa oron emellanåt. Särskilt efter läkarbesöket.
”Åh, hyresvärden har svarat”, sa Milo och klickade upp mailet i telefonen. ”Det ska komma förbi någon redan i veckan. Känns ju dumt att jag väntade så länge om det gick såhär snabbt.”
Det hade gått förvånansvärt snabbt faktiskt. Redan på måndagen hade han fått ett telefonsamtal från hyresvärden som undrat om det var okej att han släppte in reparatören eller om Milo hade möjlighet att komma hem. Med tanke på hur intensiv hela måndagen hade varit med kunder och försäljning så skulle han varken ha velat eller kunnat, men Zacharias hade varit hemma och i telefon skämtsamt lovat Milo att han skulle hålla koll på dom. Skämtandet hade däremot inte varit tillräckligt för att lugna Milos oro över hur dåligt Zacharias sett ut att ha mått när han lämnat honom samma morgon.
När tisdagen kom hade han däremot inte varit ensam om att lämna lägenheten utan även Zacharias hade följt med. Milo hade föreslagit det kvällen innan med förhoppningen om att det skulle vara bra för honom att komma iväg och göra någonting annat. Kanske hade det också varit vad Zacharias hoppats på eftersom han inte protesterat.
Det hade dock blivit väldigt tydligt, väldigt snabbt att den andre känt sig lika obekväm med att vara ute som han hade gjort i lördags. Ju längre dom gått desto fler bekräftelser hade han fått. Han hade märkt hur den andre såg sig omkring, hur hans axlar dragits upp igen och hur han inte längre riktigt verkat ha hört vad Milo sa. Ännu jobbigare tycktes det ha blivit när dom kommit fram till bokhandeln – en känsla som Milo ändå hade kunnat förstå. Han hade själv tyckt att det varit jobbigt att komma dit igen när han skulle öppna efter att fönstret blivit bytt. Och även om det säkert var andra känslor och minnen Zacharias bar på från den där morgonen när glasbitarna legat utspridda på marken så var det ändå känslor. Jobbiga sådana. Han hade nästan väntat sig att Zacharias skulle fly igen – att han skulle säga att han inte fixade det här och att han skulle be om nyckeln hem till lägenheten. Men han hade stannat. Det hade känts lugnande att se honom sitta i fåtöljen och läsa igen, och han hade trott att känslan skulle hålla i sig när dom på hemvägen senare den eftermiddagen hade pratat betydligt mer än vad dom gjort samma morgon, men han hade uppfattat Zacharias som mer låg igen och nästan som att han försökte stänga av. Och av den ensamma anledningen hade Milo bestämt sig för att han skulle få med sig Zacharias nästa dag också – han tänkte inte låta honom vara ensam hemma och riskera att han återigen blev att må ännu sämre.
Onsdagen hade jämfört med måndagen varit väldigt lugn. Men det hade gett Milo chansen att sortera om lite bland hyllorna igen inför dom nya böckerna han beställt och som han verkligen hoppades skulle komma snart. Han hejdade sig med en bok i handen och gick flinande iväg mot Zacharias som satt i den slitna röda fåtöljen.
”Zacharias-”
Den svarthårige ryckte till och såg upp och det verkade faktiskt ta några sekunder för honom att inse att det bara var Milo.
Han hade tyckt att han verkat mindre nervös när dom gått till stan på morgonen, men han hade fått det motbevisat gång på gång under dagen. Det hade varit på Hemköp när dom skulle köpa matlådor och han verkat bli alldeles stressad bara av att stå i kö, det hade varit inne i bokhandeln när en mobilsignal som inte ens var hans låtit och Zacharias direkt ryckt till, det var sättet han hastigt sett mot dörren varenda gång det plingat till.
”Vad skulle du säga?”
”Jag.. skulle bara visa en av mina absoluta favoritböcker men..” Han hann inte säga någonting mer förrän det plingade till från dörren och Zacharias ryckte till igen. Själv tvingade han sig att leende vända sig om och hälsa.
”Hej, igen!” tillade han när han upptäckte att det var mannen som varit in en gång tidigare och undrat om dom inte hade några spel. Den dagen som Milo för första – och absolut sista – gången hade varit otrevlig mot en kund. ”Blev det bättre med bok än spel?”
”Du har bra minne”, skrattade mannen. ”Jag tyckte om boken. Men köpte faktiskt ett spel på vägen hem också. Tänkte ta och kolla efter någon ny bok nu.”
”Säg till om du vill ha någon hjälp bara”, log han efter honom.
”Jag skulle inte kunna vara sådär äkta som du är. Det är nästan fascinerande.”
Milo såg ner på Zacharias med ett leende. ”Tycker du? Jag tycker bara att det är kul. Men du..” Hans leende bleknade och han vände på boken han höll i handen. ”Hur är det?”
Zacharias såg ner på sin egen bok innan han vände tillbaks blicken till Milo. ”Det känns inte otänkbart att han skulle komma hit och.. Jag tror inte bara att han kommer att släppa det eller nöja sig med att sms:a. Han skulle kunna göra det igen.”
Milo såg mot dörren men skakade sedan på huvudet. Det lät inte fullständigt otänkbart i hans öron heller med tanke på att Jimmy inte verkade ha några gränser, men det kändes inte heller troligt. ”Jag tror inte att han skulle våga göra det. Och skulle han vara så dum att han gör det så kommer han åtminstone att åka dit den gången eftersom jag har kameror nu. Försök att inte tänka på det.”
Zacharias såg något uppgiven ut men nickade. Milo kunde därför inte låta bli att tillägga:
”Och om det skulle hända, så skulle det inte vara ditt fel. Du hade – eller har – inte ansvar för honom.”
Förutom läkarbesöket Milo hade velat att Zacharias skulle göra så var det även att anmäla Jimmy. Han hade egentligen inte tänkt ta upp det där och då, men det hade känts som ett bra tillfälle när Zacharias själv nämnt honom, och han hade verkligen försökt. Zacharias hade däremot inte låtit sig övertalas utan bara sagt att det inte skulle hjälpa eftersom han inte hade några bevis. När Milo tjatat lite mer hade det sakta framkommit att motvilligheten berodde minst lika mycket på rädsla, och hur mycket Milo än var beredd på att ställa upp och hjälpa honom att ändå göra det så förstod han honom. Milo skulle också ha varit rädd.
”Går du upp till lägenheten eller följer du med och handlar?” frågade Milo när dom senare samma eftermiddag hade promenerat hem ifrån bokhandeln, för tillfället stående vid korsningen av hans gata och den som skulle leda till ett ica supermarket längre bort. ”Ska bara fixa lite småsaker, grönsaker, margarin och sånt där.”
”Jag går nog upp om det är okej.”
”Självklart”, log han och gav honom nyckeln. ”Det tar inte lång tid.”
”Milo”, hejdade Zacharias honom när han bara hunnit ta ett steg. ”Jag kommer att betala tillbaka.”
”Jag har ju sagt att du inte behöver oroa dig för det där. Gör inte det”, sa han bestämt men med ytterligare ett leende. ”Ses snart.”
När han knappt en halvtimme senare klev in genom dörren med ica-kassen kunde han inte hålla tillbaks leendet – fortfarande nöjd över att det var en behaglig värme och inte kyla som mötte honom. Lika nöjd hade hans pappa blivit när han sms:at nyheten till honom i måndags.
”Vad händer?” log Zacharias när han kom ut i hallen några sekunder efter Gabriel och tog ifrån honom påsen.
”Känns bara sjukt att det faktiskt inte drar på golvet.”
”Annars borde du ju ha tyckt att det var sjukare att det faktiskt gjorde det”, retades Zacharias.
När den sena eftermiddagen hade övergått till kväll hade dom gjort iordning en god sallad till kvällsmat och ännu lite senare förflyttat sig in till vardagsrummet för att se en film. Gabriel hade tills alldeles nyligen legat tryckt emot Zacharias lår men hade nu lagt sig i Milos knä istället där han börjat spinna medan Milo strök honom mellan öronen. Filmen dom såg var ingen komedi så att det väntades att man skulle skratta massor, men när han kikade mot Zacharias såg han betydligt mer spänd ut än vad filmen skulle ha kunnat vara orsak till. Istället för att säga något sträckte Milo ut handen och la den försiktigt över Zacharias innan han kramade åt med fingrarna. Den andre kastade en blick mot honom och Milo log bara svagt tillbaka och strök tummen lite över hans handrygg.
”Ska jag släcka?” frågade Zacharias där dom låg i sängen och höll ut armen mot sängbordet och den lilla lampan som stod där uppe på.
”Ja det kan du göra, eller vänta, kan du ge mig mina ögondroppar som ligger i lådan först.”
”Här?” Zacharias drog ut den översta lådan och stack in handen. ”Vad är dom för?”
”Jag får jättetorra ögon ibland bara, särskilt när jag tittat på tv. Borde kanske göra någon synundersökning ifall det beror på det. Hittar du?”
”Nej.. Bara nässpray i medicinväg.”
”Dom ska ligga längst in-” Milo hävde sig upp till sittande och lutade sig sedan över Zacharias för att själv kunna leta. Han hittade kartongen med ena handen men han hann inte så långt som att luta sig tillbaka med den och faktiskt använda dropparna. Han hade vridit på huvudet bara för att upptäcka att Zacharias tittade på honom och en sekund senare hade deras läppar mötts. Det var inga mjuka och försiktiga kyssar ens till att börja med utan tungorna rörde sig redan ivrigt med varandra. Milo greppade Zacharias nacke med båda händerna och drogs ner över den andre när Zacharias kopplat sina egna armar om hans midja. Han ville inget hellre än att känna händerna under sin t-shirt, mot sin bara hud, men var inte tillräckligt modig för att bara dra av sig den själv. Modet infann sig däremot tydligen hos Zacharias för han la smidigt upp ena benet över hans och vände lika enkelt på dom så att det var den svarthårige som hamnade överst. När Milo kysste honom hetsigt tillbaks och lät händerna glida ner för Zacharias rygg kände han hur den andre tryckte höfterna mot hans, och bara det lilla tilltaget fick Milo att dra efter andan. Han hade gjort saker med den där killkompisen och han hade varit småkär i vissa killar, men han hade aldrig varit tillsammans med någon och han hade inte gjort allt. Det han kände just nu var inte någon insikt om att han hade saknat att vara med killar generellt, det var bara en påminnelse om hur fruktansvärt mycket han längtat efter att göra sånt här med just Zacharias.
Han hade ingen tidsuppfattning men vad som kändes som snart hade Zacharias dragit av hans tröja, deras hopslingrade kroppar hade fallit över på sidan och händer hade börjat röra sig åt liknande mål. Milo smekte Zacharias platta mage, längre ner över resårkanten till hans svarta boxers och bet sig i nästa sekund hårt i läppen när han kände den andre börja dra ner hans egna underkläder över höfterna.
”Zacharias.. Vänta.” Han greppade tag om hans hand och andades tungt ut mot hans hals innan han öppnade ögonen och såg in i Zacharias blanka. Och kanske att det fanns någonting osäkert i hans grålila blick också. Han hade definitivt både känt och märkt att den svarthårige också hade tyckt om det dom gjort väldigt mycket, men det handlade om mer än så för Milo.
Dom hamnade återigen liggandes på rygg bredvid varandra och Milo lät andningen hämta sig något innan han öppnade munnen.
”Det vi pratade om tidigare.. om att vi känner något för varann? Det är ganska starkt från min sida.. Inte riktigt bara att jag ´känner´ något”, sa han trevande. Kanske hade Zacharias tolkat hans lilla bekännelse i köket som något mildare.
”Det är samma för mig.”
”Är det?” Milo såg förvånat på honom men med ett leende, som sedan bleknade lite tillsammans med osäkerheten. Han var ovan med osäkerhet, för det hade aldrig varit någon stor del av honom. ”Jag ville bara.. vara ärlig med det. Och så att du inte heller tror att det inte betyder mycket för mig – för det gör det – men jag menar inte heller att pressa dig med det. Vi behöver inte sätta något namn på det.” Han svamlade, men det var länge sedan han känt sig såhär sårbar, och samtidigt var han så väldigt medveten om att Zacharias också var det – fast kanske mer ömtålig.
”Menar du..?” Zacharias hår var utsläppt och hårlängderna hängde ner som gardiner när han höll blicken fäst på Milo, en svag rynka i hans panna.
”Jag förstår att det säkert känns för tidigt och för jobbigt.”
Zacharias släppte hans blick och strök ena sidans hårgardin bakåt innan han vände på huvudet och tittade på honom igen.
”För tidigt att ha en pojkvän som jag tycker om och inte är rädd för? Det är inte för tidigt.”
Det var ordet Milo hade tänkt i sitt huvud, men att höra det komma ut mellan Zacharias läppar.. Dom såg på varandra och Milo kunde inte hålla tillbaks det lilla leendet som spred ut sig på hans egna läppar.
”Jag vet bara inte om det känns helt rätt mot dig.. När det är mig det gäller.”
”Det skulle kännas rätt för mig”, sa Milo tyst. Han brydde sig inte i att – eller jo han brydde sig jättemycket, men att Zacharias mådde dåligt och inte alltid kunde hantera det skulle inte göra någon skillnad för honom i avseendet att han ville vara med honom. Han hade velat det länge och han ville det ännu mer nu.
Zacharias bet tag i kulorna i läppen och var tyst en liten stund. ”Vi kanske kan se hur det funkar..? Och om det inte gör det på ett bra sätt..”
Milo nickade och strök några fingrar över hans hand som låg bara en liten bit ifrån. Han hade menat vad han sagt; han ville inte pressa Zacharias till något, men när han mötte hans blick så såg han ju att han ville, att han ville men att han också var rädd.
Han hade trott att stämningen ändå skulle kännas ganska bra, att dom typ nästan precis sagt att dom skulle se hur det funkade med dom två som pojkvänner, men istället kändes tystnaden väldigt jobbig. På det där sättet att man började lyssna till sin egen andning och fick för sig att den lät konstig, att man började fundera på om den andre också hörde det, att man kände att man behövde svälja men försökte låta bli för att det säkert skulle höras och få den andre att titta konstigt på en. Och istället för att bara säga något enkelt som ´ska vi sova?´ eller ´just ja, når du mina ögondroppar nu?´ så var det som kom ut ur Milos mun:
”Jag kan hela texten till mister cool. Snooks låt. Utantill. Med inlevelse.”
Ett häpet skratt hördes bredvid honom. ”Skojar du? Svensk hiphop?”
Milo nickade och han bevisade nog sekunden senare att han var lika töntig som Oskar hävdat när dom var yngre. ”Det här sagan om.. coolaste katten i det långa landet falukorv, det här sagan om.. killen som garvar åt dom som pratar om babylon. Han kallas mister Ssch.” Milo vände blicken mot Zacharias med fingret över läpparna innan han fortsatte. ”Han lägger puh på chicks innan han sticker. Han är pang, han är oh, han är Clint Eastwood, han är vart, han är där, han är mister cool.”
Milo hade hävdat att han kunde hela texten, och med inlevelse, och det var nog precis vad han levererat när han avslutat med dom sista orden. Och Zacharias skrattade ännu mer.
”Men va! Det här var extremt sjukt otippat. På riktigt.”
”Du anar inte hur glad jag blir av att höra ´otippat´ i samma mening som mig”, flinade Milo och orkade knappt vara generad över den lilla rapen han nyss bjudit på.
Den smått obekväma stämningen var ju definitivt borta i alla fall.
”Har du mer att bjuda på?”
”Nej”, skrattade Milo och strök sin lugg åt sidan. ”Det där är mitt enda partytrick. Inte ett särskilt imponerande och inte något som jag någonsin har utövat men.. Vill du släcka lampan nu?”
Zacharias leende dröjde sig kvar på läpparna men han gjorde som Milo bad och släckte sänglampan så att mörkret föll över dom. Och knappt hade det hunnit göra det förrän han kände dom alltmer bekanta läpparna mot sina. Läpparna fortsatte till hans hals och ned till axeln, och i mörkret kunde han känna men inte se hur Zacharias förflyttade sig så att han snart var placerad ovanpå honom, i höjd med hans bröstkorg där läpparna fortsatte sin väg. Milo drog tyst efter andan och letade sig fram till Zacharias hår med sin hand.
”Zacharias..?”
Nästa andetag som lämnade Milo fick nästan hans underläpp att darra till, lagom tills att den andre sänkt sina händer till hans höfter och långsamt börjat dra ner hans underkläder.
”Zacharias, jag menade inte att..” Han satte ner händerna mot madrassen för att kunna trycka ifrån och komma upp i en något mer sittande position. ”Jag ville inte pressa dig till att sätta en etikett på oss, men jag ville inte pressa dig till något annat heller.” Det den andre gjort, hur hans läppar och händer kändes var ingenting annat än obeskrivligt bra, men han ville inte vara den som kanske ställde till någonting för Zacharias, som fick honom att påminnas om Jimmy på minsta lilla sätt. Han hade säkert känt sig tvungen med honom, och Milo skulle inte stå ut med sig själv om det var så han kände nu också. Något slags krav.
Zacharias tryckte sina läppar mot huden alldeles ovanför hans navel och när dom försvann var han väldigt säker på att han såg upp mot honom. ”Milo.. Den enda pressen jag känner just nu är det som pressar i mina boxers.”
Svaret var så oväntat – och samtidigt kanske inte eftersom han upplevt exakt samma känsla tills att Zacharias alldeles nyligen dragit ner det där tyget – att ett lågt skratt lämnade hans torra läppar. ”Jag är seriös..”
”Jag med. Jag vill.” Och med dom orden placerade han en hand mot Milos mage, tryckte tillbaks honom ner på rygg och hade väldigt snart slutit läpparna om honom.
”Milo..”
”Milo.. Det.. plingar..”
Det tog en stund för honom att faktiskt inse att han inte drömde, att Zacharias försökte få kontakt med honom och att öppna ögonen.
”Vad är ens.. klockan.” Milo sträckte sig över Zacharias och kollade sin mobil och insåg att det inte var mer än fem minuter innan hans larm skulle ringa. Han kände som att han kunde sova i sju timmar till – minst. Det hade inte blivit så jättemycket sömn inatt. Det nästan generade leendet som tog plats på hans läppar hann dock inte mer än just bara ta plats förrän det bleknade igen när det återigen plingade på dörren. Vem kom hit nu? Var det här faktiskt ett tillfälle då han kunde ha rätt i att det var en rånare? Eller möjligtvis att det kallades inbrottstjuv.
”Du kanske inte borde”, började Zacharias efter att Milo klättrat över honom och satt ner fötterna på golvet och verkade uppenbarligen dela hans åsikt om att det kanske inte var någon fredlig person som ringde på ens dörr såhär tidigt en torsdagsmorgon. Kanske var Milo för trött för att låta den oron ta över, för med Gabriel tätt i hälarna släntrade han ut i hallen – iklädd endast sina underkläder som han tydligen fått på sig under natten igen i alla fall.
Han vred om låset och öppnade dörren, och där stod Oskar. Milo hade blivit förvånad sist han stått utanför dörren också – efter mobilolyckan – men det här tog ändå priset.
”Vad gör du här?” frågade han hest. När han förstod anledningen till den hesheten blev han ännu mer generad.
”Jag tänkte att vi kunde äta frukost tillsammans”, sa Oskar och höll upp en papperspåse.
”Och varför det..?” frågade han, fortfarande bara halvt vaken, och drog en hand genom sitt rufsiga hår.
”För att jag råkade vara i närheten.”
Trots det bara halvvakna tillståndet lyckades han ta in några fler detaljer än att det var hans storebror som stod där i dörröppningen – till exempel det faktum att han hade en uppknäppt svart skjorta på sig med en lite för slapp t-shirt under för att det skulle höra till hans vanliga jobbklädsel, för att inte nämna att slipsen saknades, att håret – som i och för sig nog inte var lika rufsigt som Milos - definitivt inte var så fixat som det brukade vara när han var på väg till sitt kontor och att han inte heller såg så pigg ut på ögonen.
”Vad menas med i närheten?”
Oskar drog en hand över nacken. ”Jag var ut igår, det var ändå onsdag, och.. det blev bortamatch. Och låt oss säga att tjejen freakade ut imorse. För att hon helt plötsligt insåg att hon inte är över sitt ex och att jag tydligen hade förstört det ännu mer. Fråga inte för jag vet inte mer än så. Och hon bodde ett hus härifrån.”
”Eh..” Milo skulle till att fortsätta med något intelligentare men hejdade sig när han såg hur Oskar höjt sin blick, som för att se på något bakom honom istället.
”Vad?”
”Jag kanske inte är den enda som haft kul inatt”, sa han lågt men med ett roat leende.
Milo såg sig om över axeln och där hade Zacharias uppenbarligen nyss blivit synlig, i dörröppningen till hans sovrum – också endast iklädd underkläder, med det halvlånga håret rufsigt på ena sidan och platt på det andra och.. Han var så sjukt snygg.
”Tjena”, log Oskar och höjde huvudet i en nick.
”God morgon.” Zacharias egen hesa röst fick Oskar att le ännu mer och Milo spände blicken i honom.
”Sluta”, mimade han.
”Har det.. hänt något?” undrade den svarthårige och Milo ville ännu mer bara gå och lägga sig i sängen igen nu.
”Jag kommer med frukost, kanske vi kan sammanfatta det”, log Milos storebror och klev självmant in i hallen.
”Eller så kan vi också nämna att du följde med ett ragg hem igår men som du blev dissad av imorse.” Han log retsamt tillbaks och vände sig om mot Zacharias som flinade.
”Ajdå.”
”Inte på grund av mina prestationer vill jag tillägga”, flinade även Oskar nu och hängde av sig jackan. Han såg sedan något osäkert på dom. ”Ni vill käka frukost va? Nu när jag ändå.. Jag har köpt nybakat.”
Nu log Milo. Att han skulle komma och bjuda på frukost hade uppenbarligen inte varit den ursprungliga idén, men det var ändå gulligt av honom att göra det nu när morgonen inte blivit som han tänkt sig. ”Det blir jättebra.”
Milo var tacksam att Oskar inte frågat något rakt ut om Zacharias eftersom han själv inte ens nämnt till den svarthårige att Oskar visste en del. Han trodde inte att han skulle ta illa upp men det skulle ändå kännas bättre att prata med honom först. Till dom stora frallorna som Oskar fixat hade Milo plockat fram pålägg och skurit upp av grönsakerna han köpt igår, och frukosten blev till och med ganska trevlig.
”Har han fått över dig till te-landet också?” frågade Oskar roat när Zacharias rest sig upp för att hämta ner en ny teförpackning till sin andra kopp. Bara att han drack två koppar till frukost var ju tillräckligt för att göra Milo stolt.
Zacharias satte sig ner igen och drog på munnen. ”Typ. Men jag lovade för länge sen att jag skulle pröva alla Milos sorter, så det var väl så det började.”
”Och så ser du jättenöjd ut”, flinade Oskar när han hade vänt sig om mot Milo.
”Klart jag är. Det är fint att någon tar sig den tiden för mina téer.”
Oskar skakade leende på huvudet innan han samlade ihop sina smulor i handen och reste sig upp. ”Nej nu måste jag fräscha upp mig lite. Är det lugnt om jag lånar duschen? Eller försenar jag dig istället då?”
”Nej det är lugnt, skulle inte vilja vara orsaken till att du går iväg sådär till ditt jobb..”
”Så illa är det väl ändå inte?” protesterade Oskar och tog med sig smörpaket och tomma fat också.
”Jo typ. Det syns ju att du inte kommer hemifrån.”
”Du borde vika upp kragen lite mer sen”, sa Zacharias som varit tyst en stund.
”Vadå?” Oskar såg en aning förvånat på honom och Zacharias vände upp blicken mot honom och fortsatte lika enkelt med ett ögonbryn höjt.
”Du har ett sugmärke på sidan av halsen.”
”Va?” Sa Oskar precis samtidigt som Milo, men efter att ha rest sig upp och tittat närmare så såg även Milo det och skrattade mer än på länge.
”Vad var det för tjej du träffade egentligen? Herregud. Köp dig en polotröja eller något.”
Oskar försökte fortfarande vrida på huvudet för att kunna se själv men suckade sedan uppgivet. ”Ja men då har jag i alla fall både bjudit på frukost och roat er. Jag går och duschar nu.”
Zacharias och Milo såg leende på varandra efter att Oskar lämnat köket.
”Ni är olika varandra”, kommenterade Zacharias.
”Jag vet, och då har vi nog ändå mer gemensamt nu än när vi var yngre. Fast inte den där.. livsstilen”, tillade han. ”Du följer med till bokhandeln va?”
Zacharias, iklädd tighta jeans och den stora tröjan han lånat av Milo första gången, såg lite tvekande ut innan han svarade. ”Jag tror att.. Jag kommer kanske dit senare.”
Milo nickade. ”Okej. Jag lämnar nyckeln här så kan du göra som du vill”, log han.
Tjugo minuter senare tog Milo och Oskar sällskap in till stan och det dröjde inte förrän den äldre utav dom började le.
”Så..? Vad är statusen? För ni hade ju uppenbarligen inte bara sovit.”
Milo kände hur kinderna hettade till en aning. Inte för att han egentligen hade några problem att snacka om sånt med Oskar men.. Eller jo lite kanske eftersom dom aldrig snackat om just det när det gällde killar.
”Nej det kanske vi inte hade.”
”Nice”, flinade Oskar men blev sedan mer seriös. ”Men.. har du sagt något om vad du känner? Eller är det bara sex?”
”Vi har.. pratat.”
”Och..? Jag tar det som att han känner något ömsesidigt i alla fall? Om det har gått från den där kyssen du inte alls var säker på till det som verkar pågå nu?”
Milo var inte bra på att vara hemlighetsfull särskilt länge, för när Oskar sa ´det som verkar pågå nu´ hade han egentligen inte en aning, och Milo var lite för töntigt glad för att kunna låta bli att säga något.
”Han känner något ömsesidigt ja. Vi ska liksom se hur det funkar att vara tillsammans.”
”Tillsammans som i tillsammans menar du?” Oskar hade vänt sig helt mot honom och när Milo nickade log han brett. ”Men på riktigt? Det är ju mer än nice Milo.”
”Jo”, flinade han men kände snart ett mer eftertänksamt uttryck ta plats i ansiktet. ”Jag vill inte att det ska kännas jobbigt eller för tidigt för honom.”
”Hur mår han nu..?” frågade Oskar. ”Jag menar, han såg okej ut i mina ögon men jag känner honom ju inte på det sättet, och efter det du berättat verkar han vara bra på att dölja sånt?”
Milo nickade. Han kanske var för naiv ibland och att det var därför han inte förstått exakt hur illa det var med Zacharias när han först kommit till bokhandeln med blåmärken i ansiktet, men Zacharias hade också varit väldigt bra på att släta över det. ”Han är ganska okej ändå tror jag. Det var väldigt illa för ett tag sen, så det är bättre nu. Inte bra, men bättre.”
”Och du? Är du okej?”
”Jag mår bättre”, nöjde han sig med att säga.
”Jag tror att saker ordnar sig”, log Oskar uppmuntrande. ”Så han har stannat hos dig sen sist vi pratade?”
”Ja. Han har liksom inget annat, och även om han hade det..”
”Så skulle det kännas bättre att vara tillsammans. Jag fattar det. Så pojkvän alltså..”
”Sluta flina Oskar. Jag hade högst troligt en mycket bättre natt än dig också.” Och knappt hade han hunnit säga det förrän kinderna hettade igen. Men nu kunde han åtminstone skylla på den bitande vinterkylan.
som vanligt nyfiken på vad ni gillade/tyckte :D
|
| Kommentarer | | Vapor - 13 feb 18 - 11:43 | Äntligen så fattar de VERKLIGEN att de tyckerom varandra lika mycket, och att de är typ officiellt ett par nu! :D Gillas TOKMYCKET
Liksom Arbok smådog jag på Mr Cool, men antar att Milo blev för nervös för att överhuvudtaget existera? Tur att Zacharias inte ansåg det som en turnoff eller något med tanke på vad som hände sen (((:
Förlåt för dålig kommentar -_- | | arbok - 8 feb 18 - 14:58 | Jag skrev en kommentar och skickade den igår, men måste ha gjort någonting fel för ser att den inte är här... D: skit också.
I vilket fall som helst, ska försöka skriva om...
Trodde jag skulle dö pga Mr Cool :)))) Tur att Zacharias inte lider av lika stark secondhand embarrasment som jag gör hahaha. Det kanske inte behövdes oroas för Milos del, men skönt ändå att de lyckats komma fram till att de känner samma sak och lika starkt nu. Har ju typ redan sett dem som pojkvänner men nice att det typ är officiellt nu.
(Bonus: gullig Oskar är som kommer förbi med frallor) |
|
|
|
