let me into your story - [del 24] |
det var tänkt att jag skulle bygga om det här kapitlet (vilket också blev det nästkommande) lite grann, vilket blev betydligt mer. men fastän jag tog bort en hel del kändes det för rörigt och långt att trycka ihop i ett, så det blir en dubbeluppläggning med två kapitel som jag hoppas ni kommer gilla (seriöst, ni måste gilla det efter den här långa ombyggnationen :)))))
_____________________________
Dom hade egentligen inte gjort något särskilt under dagen; men ingenting av det hade involverat Zacharias liggande i hans säng, så på sätt och vis kunde man kanske kalla det något särskilt ändå. När det började närma sig sen eftermiddag kändes det nästan som vanligt, som att Zacharias skulle ha följt med honom hem efter att han stängt bokhandeln för dagen och att dom bara hängde och hade kul. Men den blåa – förvisso bleknande – skuggan under hans ena öga, underläppen som fortfarande hade en liten sårskorpa och blåmärket över kindbenet som också bleknat men som skiftade i grönt var alltför synbart för att han skulle kunna glömma att allt inte alls var okej. Samtidigt var han så väldigt lättad över att Zacharias satt bredvid honom och att han pratade.
”Trodde bara att det var ens föräldrar som hade sådana här pinsamma album hemma.”
Milo flinade och såg på när Zacharias öppnade pärmen och vände upp första bladet. Han hade fått syn på fotoalbumet i den lilla bokhyllan i vardagsrummet när han kollat in hans böcker och Milo hade inte kunnat göra mycket annat än att låta honom ta ner det.
”Tro mig, det finns en hel del hemma hos mamma och pappa också. Jag fick det där när jag fyllde 18.”
Zacharias hade ett leende på läpparna och Milo såg ju att han var okej för tillfället, men det kändes ändå jobbigt att tänka på att han inte hade möjligheten att åka hem till någon förälder och titta i gamla pinsamma album, sådär som Milo ändå tyckte var roligt att göra med sin mamma ibland. Han kände sig nästan skyldig över hur löjligt enkelt han haft det jämfört med Zacharias.
”Passande att- vad är det?” När Milo snabbt såg upp på Zacharias fortsatte den svarthårige. ”Är det något?”
”Nej jag bara..” Han avslutade inte meningen och fastän Zacharias knappast kunde ha fått ut något av det där svaret så verkade det som att han valde att släppa det när han såg ner i albumet igen.
”Passande dräkt”, kommenterade han en av dom allra tidigaste bilderna tagna på Milo. Några dagar gammal och iklädd en body med en kattöronförsedd huva. Det han inte såg var att det funnits en liten svans fäst baktill också. ”Du som känner dig som en katt, eller hur det nu var.”
”Kanske är den bilden jag ska satsa på om jag ska göra en sån där gamla kort-rekonstruering. Liggandes på en fäll i en stor kattjumpsuit. Och det där lät betydligt värre när jag sa det högt.”
Det kändes som en evighet sedan han hört Zacharias skratta och bara ljudet fick honom att le brett själv.
”Det låter som en plan du bör förverkliga. Jag kan ställa upp som fotograf.”
Dom fortsatte titta igenom albumet som bildmässigt sträckte sig fram till att han var just arton år, och genans-kurvan hade gått lite uppåt och neråt. Neråt när han varit fem och faktiskt väldigt söt, extra mycket uppåt när han varit femton och varken haft klädstilen, frisyren eller hyn och sedan någorlunda neråt på skalan igen när han mest bara såg ut som en yngre version av sitt nuvarande jag.
”Jag gillade det”, sa Zacharias efter att ha stängt igen albumet och lagt det på soffbordet. Han vände upp blicken mot Milo igen, och det var något – han visste inte vad – som fick honom att låta bli att säga någonting, att inte svara, att bara se tillbaks på honom. Hans ögon var definitivt inte tomma längre. Det var någonting med dom som fick Milos hjärta att slå lite hårdare, nästan lite stressat, och samtidigt förväntansfullt. Dom hade tyst sett på varandra så pass många sekunder – hade dom övergått i minuter nu? – att det borde ha börjat kännas obekvämt, men grejen var att det inte gjorde det.
Undermedvetet hade han nog förberett sig på vad som var på väg att hända, för det kändes inte som någon överraskning när Zacharias långsamt närmade sig honom, men när Zacharias läppar bara var millimeter ifrån hans så kände han sig så långt ifrån förberedd det bara gick. Pulsen rusade iväg och han vågade inte tro att han snart skulle känna hans läppar mot sina, att Zacharias var den som tog initiativet till att göra om det som hänt för några kvällar sedan och som Milo först haft ångest för men sedan låtit bli att tänka på för att det fanns så mycket viktigare saker men som han ändå innerst inne hoppats väldigt, väldigt mycket på skulle hända igen.
Men det var inga läppar som snuddade vid hans för Zacharias hade dragit sig tillbaka betydligt snabbare än han lutat sig framåt och blicken var nu riktad framåt mot bordet istället. Milo kände sig nästan andfådd utan att han ansträngt sig.
”När du..” Zacharias tystnade, suckade och såg sedan tillbaks på Milo igen. ”Kysste mig?” Han förstod tveksamheten till vad det borde kallas, för det hade knappast hunnit bli en riktig kyss, men det hade inte heller bara varit oskyldiga läppar som snuddat vid Zacharias. ”Du var inte nykter.”
”Nej”, medgav han. ”Men det var inte därför jag..” Han kunde ha inbillat sig att Zacharias besvarat det lite grann. Han kunde ha inbillat sig annat också. Men att den andre precis varit på väg att göra någonting liknande var ingenting han hade inbillat sig.
”Hade det med Emmy att göra? Något slags.. att du bara ville testa för att se hur det kändes med någon annan? Jag menar inte som ett rebound men.. Eller jo, kanske.”
Milo såg med stora ögon på honom. ”Va? Nej! Jag skulle aldrig.. Nej, Zacharias. Jag borde inte ha gjort det, för det var jättefel av mig att göra det just då och jag fattar att.. Men det hade ingenting alls med Emmy att göra, det var för att jag..” Egentligen hade det visst med Emmy att göra. Han hade gjort slut med Emmy inte bara för att han inte var kär längre utan för att han kände saker för Zacharias som var mer än vad man kände för en kompis. Det var inte bara att han var fysiskt attraherad av honom, utan så mycket mer.
Milo var inte säker på om han skulle ha tystnat oavsett, eller om det var dom lilagråa ögonen som fick honom att sluta prata. Det han däremot blev väldigt säker på var att han om bara någon sekund skulle bli kysst utav Zacharias.
Han insåg att han inte hade hunnit känna hur mjuka Zacharias läppar faktiskt varit den där förra – och första – gången. Han kände sårskorpan efter den spruckna läppen, men han kände ännu mer hur mjuka dom var i övrigt när dom trycktes mot Milos. I samma stund som Milo särade på sina egna läppar – helt oförmögen till att hålla tillbaka – lade Zacharias en fast hand om hans nacke och dom kraftiga rysningarna var med ens ett faktum. Deras tungor hade inga problem med att hitta varandra och Milo vred sig mer om mot den svarthårige för att komma ännu lite närmare, för att lägga upp en egen hand mot hans axel och för att han återigen inte kunde hålla tillbaks. För att kyssarna med Emmy hade varit bra men alltid trygga och enkla. För att det ändå inte hade med Emmy att göra utan för att det här kändes så jävla rätt.
Zacharias andetag kändes brännande heta mot hans läppar, smaken av honom fick någonting pirrande behagligt att sprida sig i hela hans kropp och varför hade det dröjt så innan han träffat den här killen?
Han visste inte vem utav dom det var som först drog sig undan och fick deras läppar att säras, men av Zacharias lite förvirrade blick att döma så visste inte han heller.
”Jag-” började Milo men tystnade, och innan han ens hunnit avsluta ordet lämnade någonting liknande Zacharias läppar, följt utav att han också tystnade.
”Det-”
Lika synkat skrattade dom till; Zacharias lågt och med en hand som strök över håret, och Milo något nervöst trots den alldeles nyligen tillfälliga självsäkerheten.
”Jag tror inte att jag var riktigt vid medvetande sist för..” Leendet som ryckte i Zacharias mungipa samtidigt som han vände ner blicken var på något konstigt sätt både gulligt och sexigt på samma gång. Han hade inte sett Zacharias generad tidigare – det hade väl inte direkt funnits någon anledning – men när han såg upp igen med det där fortfarande svaga leendet så var det snarare Milo som blev generad. ”.. det kändes inte alls såhär.”
För en liten stund var allt det dåliga och jobbiga och det som han fortfarande knappt kunde ta in icke existerande, och den känslan som bestod var så spännande, skön och.. ovanlig. Det behövdes inga ursäkter den här gången, det behövdes inte ens några förklaringar. Milo var säker på att Zacharias också känt något.
”Och ´såhär´ kändes?” Milo förvånade sig själv att han faktiskt vågade fråga, att han till och med gjorde det med ett snett leende.
Zacharias log tillbaks mot honom men sa ingenting, och sedan försvann också leendet. ”Jag går ut och röker bara.”
Han gjorde det oftare nu än vad han gjort förut, men å andra sidan hade han säkert inte rökt alls dom senaste dagarna när han bara legat i sängen.
Kanske var han orolig att det skulle bli som sist, även fast han rent logiskt förstod att det inte hade just med rökningen att göra, att Zacharias helt skulle ha stängt av igen efter att han kom in, eller så ville han bara inte lämna honom ensam. Milo reste sig nämligen upp ganska snart efter att Zacharias puttat igen balkongdörren efter sig.
Han hade armbågarna vilandes mot räcket och tycktes se ut över dom andra hustaken. Kanske hade han blivit skrämd av kyssen fastän det var han som tagit initiativet den här gången. Kanske hade han inte trott på Milos försäkran om att den där första kyssen enbart hade berott på honom och ingenting annat. Han förstod mer än väl – men säkert inte i närheten ändå eftersom han inte varit med om det själv – hur sjukt svårt det måste vara för Zacharias att våga lita på honom.
´Jag hade lovat mig själv att aldrig mer lita på någon, men jag började göra det ändå.´
”Det var ingen rebound-kyss då, och det var inte det nu heller.” Han stängde försiktigt dörren men stod kvar bredvid den, med blicken fäst på den andres rygg.
”Det kändes väldigt bra”, sa Zacharias lågt utan att vända sig om. Ett försenat svar på hans fråga förstod Milo, och det fick honom att svagt le.
Zacharias vred på sig så att han hade ryggen mot räcket istället. ”Jag är bara så..” Han blickade uppåt men Milo visste att han inte skulle kunna se några stjärnor. Det var för mycket belysning för det. ”Jag vet att jag bara legat i sängen och inte gjort någonting dom senaste dagarna, men jag känner mig ändå sjukt slut. Och samtidigt känner jag av den där jävla stressen som bara.. Den äter upp mig Milo.” Han strök ena handen över sitt hår och höll kvar den runt nacken. ”Jag har haft kul ikväll och jag känner mig så dum när jag förstör det såhär igen, jag vet inte ens..”
Milo hade inte trott att allt skulle ha blivit bra som i en handvändning bara för att Zacharias äntligen tagit sig ur dom senaste dagarnas tomhet och för att han hade skrattat idag igen, självklart förstod han att Zacharias fortfarande mådde dåligt. Lika självklart kändes det för Milo att gå fram till honom och lägga armarna om hans midja. ”Känns det bättre att prata och försöka förklara så gör det, men annars är det okej om det inte går.”
Han kände hur Zacharias tungt andades ut innan han la sina egna armar om honom. ”Jag vill inte vara ensam.”
”Det är du inte.”
Senare när klockan blivit så pass mycket att det var dags att sova – åtminstone för Milo som skulle upp tidigt – det var i alla fall planen just nu – tänkte han igen på vad Zacharias sagt ute på balkongen om att han inte ville vara ensam. Han kanske hade menat det bokstavligen. Eller så hade han inte gjort det.. När Zacharias kom ut ifrån badrummet efter att ha borstat tänderna valde han ändå att fråga.
”Vill du sova själv eller ska vi dela på min egentligen lite för smala säng?” Han hade trott att han frågat det lite skämtsamt för att göra det enklare för Zacharias, men nu insåg han att han nog lika mycket gjort det för att han nästan blev lite nervös själv. Det hade varit en helt annan sak när han lagt sig alldeles intill honom igår eftermiddag – det hade varit ren instinkt.
”Jag tror den blir alldeles lagom till att dela”, log Zacharias svagt, och när han strök sitt hår bakåt blev blåmärket på kindbenet tydligare igen.
”Gör det fortfarande ont?” frågade han tyst, nu utan något leende.
”Du menar.. Nej det är okej. Jag är öm under ögat än men det här andra känns inte så mycket.”
Han nickade och försökte hålla sina känslor under kontroll. Han borde inte behöva ha ens lite ont under ögat. Han borde inte behövt ha ont någonstans.
Den plötsligt tryckta stämningen lättades upp av att Gabriel slank förbi först Zacharias och sedan Milo och fortsatte in i sovrummet. Väldigt målinriktat.
”Glömde att vi är tre som ska dela på sängen”, sa han med ett tyst litet skratt och fick Zacharias att flina också.
Milo sov oftast bara i t-shirt men tog ikväll också på sig pyjamasbyxor innan han kröp ner i sängen bredvid Zacharias som redan lagt sig tillrätta.
”Jag har mailat min hyresvärd om att det är något fel på värmen.”
”Så förhoppningsvis kan du snart sova utan sockor?” Zacharias hade blicken riktad upp mot taket men log när han sa det.
”Förhoppningsvis.” I det tillståndet Zacharias tidigare varit hade Milo verkligen inte trott att det; vad han sovit i - skulle ha varit något han lagt märke till, men det verkade så.
Dom låg tysta bredvid varandra i vad som kändes som många och långa minuter, tills att Milo sneglade mot honom.
”Är du okej?”
”Just nu”, svarade Zacharias lika lågt som Milo frågat. Det blev tyst en liten stund igen innan den svarthårige vred på sig och strax därpå fann Milos läppar.
Han la försiktigt upp en hand om Zacharias nacke och fastän kyssen var långsam och knappt innehöll någon tunga så framkallade det som explosioner i Milos späda kropp.
*
[inkommande samtal: Emmy]
Milo hade precis kommit hem när mobilen börjat ringa. Samtidigt kom också Zacharias ut i hallen men hejdade sig med att hälsa.
”Det är Emmy”, sa han förvånat.
”Då borde du kanske svara”, föreslog Zacharias och Milo insåg att han hade väldigt rätt.
Det hade varit otaliga känslor som sköljt över Milo när han hört Emmys röst i luren. Fastän dom allra flesta tankarna varit inriktade på Zacharias den senaste tiden så hade några av dom fortsatt fokuserat på Emmy. Det hade inte alls känts bra att det senaste han sett av henne varit hennes tårfyllda ögon tillsammans med orden ´säg inte förlåt Milo!´.
Stående ute i trapphuset – för att det hade känts bättre att ta samtalet ifred – hade dom pratat en ganska lång stund och det var en otrolig lättnad som hade spridit sig i hans bröst efter det. Milo hade återigen försäkrat henne om att ingenting hade varit hennes fel och nu med lite distans hade hon kunnat tro på det och hon hade till och med frågat om hur det såg ut med Zacharias, ifall Milo hade sagt någonting och ifall det varit besvarat. Kanske skulle dom ses någon gång framöver när Emmy kom hem - dom hade varit överens om att tiden fick utvisa ifall det skulle kännas okej.
”Hur gick det?” frågade Zacharias när Milo kom in igen, sittandes i soffan med Gabriel i knäet.
”Väldigt bra faktiskt. Vi.. pratade.” Uppenbarligen. Det var vad man brukade göra i telefon. ”Om det mesta”, tillade han.
”Skönt.”
Milo nickade och lutade axeln mot dörrkarmen in till vardagsrummet. ”Hur är det med dig?”
”Bra.”
Om det inte varit för att svaret kommit lite för snabbt så skulle han ha blivit lättad. Nu rynkade han istället pannan. ”Hur har det varit under dagen då..?”
Zacharias såg på honom och han såg plötsligt så väldigt uppgiven ut. ”Det var kanske inte så bra under förmiddagen.”
Han tänkte igen på vad Oskar sagt; att om det inte blev bättre så fanns det professionell hjälp. Men det hade ju blivit bättre. Och det skulle bli ännu bättre när han äntligen hade lämnat Jimmy. Men Milo visste ärligt talat inte om det skulle vara tillräckligt för att Zacharias skulle kunna hantera den där panikångesten. Det gjorde ont i honom att inte kunna hjälpa. Åtminstone inte tillräckligt.
”Vill du prata om det?”
Han skakade på huvudet. ”Nej.. Det är okej nu.”
*
Klockan var inte mer än tio på fredag kväll, men Milo kände sig återigen alldeles slut. Det kändes nästan ironiskt hur han för bara några veckor sedan känt sig uppgiven och trött på att allt var så enkelt, tryggt och vanligt i hans liv. Han skulle inte velat byta bort känslorna som uppstått för Zacharias för någonting alls, men han kunde ändå medge att han längtade efter att känna det där vanliga lugnet i sig själv igen.
Och samtidigt visste han att han inte hade någonting att klaga över och att det var betydligt längre sedan Zacharias känt ett sådant lugn. Om ens någonsin?
Nyss nämnda person klev precis in i hans sovrum där Milo själv låg i sängen.
”Har du somnat?”
”Nej. Tänkte att jag skulle försöka hålla ut till tio åtminstone, men den har nog blivit det nu. Räckte varmvattnet?”
Zacharias gnuggade sitt hår med handduken innan han hängde den över stolen som stod i hörnet av rummet. ”Ja, det var inga problem.” Han hade bara en tröja på sig till underkläderna men drog även av den i en hastig rörelse när han gått fram till sängen och sedan lyfte på täcket och kröp ner.
”Vad-” Zacharias tystnade när Milos mobil samtidigt pipit till ifrån sängbordet. ”Sms? Ska du ha den?”
”Nej det är batteriet som håller på att ta slut. Når du laddaren? Den borde ligga där på golvet.”
Zacharias hävde sig upp och lutade sig utför kanten, och Milos blick fastnade i samma stund på hans bara överkropp när täcket glidit av. Den var såklart jättesnygg – som hela Zacharias var – men det var helt andra saker som fångat hans uppmärksamhet. Han hade inte sett Zacharias utan tröja sedan..
”Sådär.”
”Tack”, log Milo.
”Vad är det..?”
Leendet hade kanske inte lyckats dölja den bekymrade rynkan i hans panna. Men istället för att svara sträckte han väldigt försiktigt ut handen och strök ännu mer försiktigt en fingertopp över ett av ärren längs revbenen. Han hade ju sett dom för länge sedan, första gången Zacharias följt med honom hem, men det var ett par som var mycket mer röda, som definitivt inte varit där då.
”Det här är nytt va..?”
Zacharias såg ner på hans hand och var tyst en liten stund men nickade sedan.
Milo lät sakta fingret löpa över ett blekare ärr bredvid och sedan nästa och nästa. Han sa ingenting utan såg bara på linjerna och den ljusa huden som höjdes och sänktes i samma takt som Zacharias andades. Därefter la han väldigt varsamt handen över det stora blåmärket som syntes på motsatta sida av revbenen.
”…” Orden ville inte komma ut ur hans mun men han tvingade sig att försöka igen. ”Sparkade han dig..?”
Zacharias skakade sakta på huvudet. ”Han.. Jag tror att det blev när jag knuffades. Jag ramlade och, jag kanske slog i skohyllan.”
Milo nickade snabbt, som att det skulle hjälpa att hålla tårarna borta. Han hade trott att skadorna var i ansiktet. Inte att det skulle vara ännu fler som varit dolda.
”Jag ska försöka ordna något.” Milo ryckte nästan till när Zacharias började prata och han drog handen ifrån honom samtidigt som han frågande tittade upp, fortfarande med små, små tårar hängandes i ögonfransarna. ”Att bo menar jag.”
”Vill du inte stanna..?”
Zacharias vek över täcket igen och mötte därefter Milos blick. ”Jag kan inte bara flytta in här hos dig.”
”Vill du stanna?” frågade han igen då Zacharias som så många andra gånger undvek att ge ett direkt svar.
”Jag sa väl att du är den enda jag känt mig trygg med..? Så om det bara hade varit det som varit frågan så är det väl klart att jag..” Han strök det blöta håret bakåt och suckade lågt.
”Så gör det”, sa han lugnt. För honom var det inget annat än en självklarhet. ”Du får stanna så länge du känner för. Tills att.. något annat ordnar sig eller tills.. Det behöver inte ens vara något ´tills´”, sa han – det sista med en lite skämtsam ton ändå.
Det såg ut som att ett leende försökte ta sig fram på Zacharias läppar men inte riktigt lyckades. ”Jag har knappt något att bidra med Milo.. Jag har fortfarande sparpengar kvar sen när mamma satte in varje månad när jag var yngre – innan den där jävla Karl dök upp – men det är inte i närheten av vad jag skulle känna var okej.”
”Bry dig inte i pengar, verkligen Zacharias, det är det sista du ska bry dig i. Huvudsaken är att du blir att må bättre, vi löser det andra. Okej?”
Han nickade. ”Okej.. Tack. Jag vill försöka med något jobb igen, det är bara att.. Jag vet inte hur.” Han såg så uppgiven ut och Milo flyttade sig lite närmare innan han la en arm över honom, ovanpå täcket.
”Det kommer bli bättre. Du har redan tagit ett steg, kom ihåg det.”
När deras blickar möttes sa inte Milo någonting mer och Zacharias svarade inte heller. Istället kände han den andres hand mot sin t-shirtklädda midja och strax därefter hans läppar mot sina.
Milo drog mjukt fingrarna genom det svarta håret och lutade sig över Zacharias när kyssarna djupnade något. Det var som att dom eliminerade alla jobbiga känslor och tankar, all oro och sorg och ersatte det med någonting elektriskt och fladdrande och något som skrek efter ännu mer av allt det där. Han lät handen glida vidare ner från håret till hans bröstkorg istället, men när han kände Zacharias stelna till av beröringen gjorde han detsamma.
”Förlåt, jag menade inte att.. Är det här okej?”
”Det är mer än okej.” Zacharias log faktiskt mot honom. ”Jag är bara.. ovan. Eller van.” Han suckade igen och snuddade vid Milos läppar en gång till innan han la sig på rygg. ”Jag är så van vid att det inte känns bra att jag liksom glömmer att känna efter med dig.”
Milo hatade ännu mer killen han aldrig hade träffat och han struntade i att den där Jimmy funnits där för Zacharias när ingen annan gjort det – för det ursäktade inte hur han betett sig senare.
”Förlåt men jag kan inte.. Jag brukar verkligen inte vara våldsam men jag skulle så gärna vilja- förlåt”, sa han igen när han insåg hur dumt det var att prata om sånt när spåren efter just slag fortfarande syntes i Zacharias ansikte.
”Det gör inget”, sa den andre. ”Vi kanske ska sova? Du ska ju upp tidigt.”
Zacharias hade somnat snabbt. Det gick så mycket enklare med Milo intill.
Men som en förinställd timer så vaknade han runt tre. 02.56 hade han sett att Milos mobil visat.
När han kollat nästa gång hade det stått 03.22. Vad den skulle visa nu ville han inte veta.
Det hade varit med det alltför bekanta kallsvettandet han vaknat och trots försöken att hålla sig lugn, att vända sig om åt andra hållet och tänka på något tråkigt men tillräckligt krävande för att hålla tankarna upptagna så gick det inte. Så som det hade varit under en lång period men som hade blivit mycket värre för några veckor sedan. Sedan han kommit till Milo hade han däremot trott att nätterna blivit bättre – för trots dom dygnen som han i princip bara legat alldeles tom i Milos soffa eller säng så hade han sovit igenom hela nätterna. Nu hade han vaknat i samma ångest som han gjort hemma i sin och Jimmys säng.
”Zacharias?” hörde han mumlande bredvid sig, och allt kändes med ens mycket värre när han förstod att han väckt Milo också. ”Hur är det?”
”Kan inte sova bara”, svarade han lågt och knöt samtidigt händerna under täcket. ”Förlåt om jag störde dig.” Jimmy hade ju blivit irriterad, fått det att låta som att det var hans eget fel att han inte kunde sova, och sedan vänt sig om åt andra hållet. Och så hade allt känts ännu värre.
Han hade inte väntat sig någon verbal irritation från Milo, men i alla fall att han skulle vända sig om – och förhoppningsvis somna om – men istället såg det av hans konturer att döma ut som att han hävde sig upp på ena armbågen.
”Jag kan vara vaken med dig.”
Zacharias knöt högra handen hårdare och hade plötsligt velat ha korpen där. Han borde inte uppmuntra honom när han var så snäll, för det kändes som att det skulle vara att utnyttja honom. Milo borde ha vänt sig om. Han borde be Zacharias lägga sig i soffan istället.
”Du ska upp snart”, sa han lite mer kvävt än han velat.
”Det gör inget. Är det att du inte är trött bara?”
Zacharias nickade i mörkret och försökte att andas ut lugnare än han nyss gjort. ”Sov du.”
Det var istället han själv som vände sig om åt sidan och han försökte desperat tvinga sig själv till att slappna av, att tänka tråkigt och krävande, att inte vända sig fram och tillbaka när det kändes som att någonting snodde sig runt hans armar och ben. Han hade precis lagt händerna under kinden och släppt ut ett lite darrigt andetag när han hörde Milo röra på sig och sedan kände hans armar kring sin kropp. Det var precis lagom hårt och när han även kände hur han lutade pannan mot hans rygg, så som han hade lagt sig den där eftermiddagen när allt varit så mörkt och tomt, släppte han ut ännu ett darrigt andetag.
”Jag är vaken tills du har somnat, jag lovar”, sa han tyst och kramade om lite hårdare. ”Det är ingen fara.”
*
|
| Kommentarer | | Vapor - 11 feb 18 - 16:32 | ATT DE ÄNTLIGEN INSER ATT DE HAR KÄNSLOR FÖR VARANDRA, båda två. Så lättad för deras skull, shit...
Skönt att Milo fick prata med Emmy igen också kan jag tänka mig.
Och yay på att Zacharias ska stanna hos Milo, känns otroligt självklart ändå. | | arbok - 5 feb 18 - 16:17 | Vilken lättnad att Zacharias äntligen kan slappna av och verkar må lite bättre :3 och lättnad för Milo (båda kanske) att det blev mer än en kyss... Var väl på tiden att stackarna både insett och vågat göra någonting åt saken, med tanke på hur länge de båda längtat efter varandra. (Klart att Zacharias ska stanna, åtminstone tills vidare, för allt annat skule väl Milo alrig gå med på.)
Nu har jag varit lite VIP, men ändå skönt att Milo fick prata med Emmy så att inte det också behöver ligga och skava i bakgrunden :3 |
|
|
|
