Vad ska du bli när du blir stor? [del 8] |
Jag vet inte hur många timmar vi sov, Hanna sov. Jag hade bara legat och lyssna på hennes djupa andetag och försökt sova utan resultat, adrenalinet pumpade fortfarande. Rådjuret plågade fortfarande mina tankar och även om jag inte ville tänka på henne så kunde jag inte sluta. Sättet hon hade fått dö på var inte värdigt. Jag hatade att jag inte kunnat göra något. Fast så är det väl alltid. Den enda du kan ha kontroll över är dig själv, men även det är en illusion. Du har aldrig riktigt kontroll över din egen story, ibland inte ens över dina egna tankar. Rådjuret hade inte bestämt att dö, det hade en bil gjort, eller ja ägaren till bilen. Du har inte bestämt att ha idiotiska tankar som manar dig till att ta ditt liv, det har kemikalier i hjärnan tillsammans med års inpräntning att. Du. Är. Värdelös.
Jag låg och omfamnade Hanna tills det började ljusna. Sömnen föll in precis när det knackade på rutan. Stel stödde jag mig på ena armbågen och kunde inte hålla mig för skratt. Hanna vaknade tyvärr och hennes ögon blev stora och hennes kinder blev röda. Ett äldre par stod och granskade oss genom rutan. Mannen hade skuggat sina ögon med ena handen och kikade in på oss med små ögon. Hanna såg ut att vilja sjunka genom golvet när hon la några slingor bakom örat. Då blev det helt enkelt upp till mig att prata med dem. Jag krälade fram och öppnade ena bakdörren för paret. Mannen plirade mot mig han rätade omedvetet till sin rutiga skjorta.
”God morgon”, sa jag och drog handen genom håret, jag visste att jag hade mitt charmigaste leende på läpparna
”Detta är en allmän parkering och ingen sovplats”, bufflade mannen fram.
”Förlåt vi har rest långt och så, men vi ska ge oss av snart”, sa jag och såklart såg frun i sällskapet väldigt nöjd ut när jag tittade vänligt på henne med stora ögon.
”Bra”, muttrade mannen fram.
Jag hoppade ut mot paret och de var tvungna att akta på sig. Nöjt sträckte jag på mig och lät solen värma upp mitt ansikte. Nattens regn var som bortblåst, vilket var jävligt skönt. Mannen harklade sig och jag kastade ett öga på honom. För att vara ett huvud kortare än mig så var det något med honom som var respektingivande. Jag var dock för van att få den blicken för att bli räd på något vis. Däremot var jag sugen på kaffe.
”Jag ska köpa kaffe, Hanna vill du ha?””
Jag fick inget svar men hon skakade på huvudet och tvinnade en hårslinga runt fingret. Hon verkade se detta som pinsamt, typiskt henne. Jag avfyrade bara ett leende mot paret igen och fortsatte sträcka på mig.
”Ni får ha en fortsatt fin dag”, sa jag och vinkade åt dem innan jag böjande röra mig mot Statoil.
”Är allt okej med dig?”, sa kvinnan vänligt.
Det fick mig at vrida huvudet mot dem igen. Hanna log ett charmigt leende som slog mott sneda tillsammans med hundvalpsblicken. Hon skulle ha mycket kredd för det faktiskt. Vad hon än sa till dem verkade det göra paret nöjda. Dock brydde jag min inte att lyssna. Mina kaffedepåer skrek om att bli fyllda så jag ödslade ingen mer tid utan begav mig till Statoil, visslande på en av mina egna låtar. Eller något som skulle kunna bli i alla fall.
Hanna hade inte bett om kaffe men jag köpte till henne ändå, hon hade inte heller bet om mackan som hon nu satt och nöp bort bitar ifrån och matade vår publik av fiskmåsar som cirkulerade runt oss. Vi hade satt oss i en grässluttning i skuggan från ett träd. Hanna hade varit rätt tyst sen hon vaknat. Jag funderade på om det hörde till vanligheterna, troligast.
”Vad blir vårat nästa stopp?”, frågade jag och la mig ned i gräset med händerna knäppta bakom huvudet, hennes solglasögon var också bekvämt på plats.
”Stockholm”, sa hon och kastade ännu en bit bröd till fiskmåsarna som fördes ett himla liv över vem som hade rätten över den. ”Tänkte vi kanske kunde säga hej till dina föräldrar, sova där?”
”Nej”, sa jag beskt, jag kände hur illamåendet började röra sig i magen, vafan försökte hon med?
”Okej?”, sa hon en aning stött och höjde sina ögonbryn. ”Varför inte?”
”Punkt”, sa jag och reste mig upp, tänkte gå mot bilen.
”Vill du berätta vad som hänt?”, sa Hanna och nu hade hon den där kyliga tonen, som var svår att motstå för mig. ”Jag startar inte bilen förrän du berättar”
”Du, fattar, inte”, suckade jag.
”Få mig att förstå då?”
Jag knöt nävarna hårt och tog djupa andetag. Vinden lekte med håret och jag log ett glädjelöst leende. Varför hade vi fått den här relationen mellan varandra? Det var kanske hennes nonchalanta blick och hopsnörpta mun som gjorde det. Tankarna på att vi hade den här road trippen tillsammans och att vi aldrig skulle ses igen som lockade.
”Jag vägrar träffa dem för att de aldrig har stöttat mig och mina val, de är främlingar, tvingade på mig att göra skit som jag inte ville, bara för att de ska se bra ut för dem”, jag krånglade upp mitt ciggpaket. ”Låtsades som att allt var bra när allt egentligen var skit”
”Vi är visst mer lika än vad vi tror”, sa Hanna, inget större utlägg än så, vilket var så jävla skönt med henne.
”Vi är nog det”, jag tog ett rejält bloss. ”Dina bryr sig i alla fall om dig, ser dig inte som ett hopplöst fall”
”Okej, inget mer snack om våra föräldrar”, muttrade Hanna och kastade det sista av sin macka i gräset.
De vita fåglarna började skrika högt och dök mot den stackars brödbiten, likt gamar över ruttet kött. De pickade mot varandra i jakt efter en smula. Att se så många fåglar på en och samma gång var för frestande för mig. Jag satte den knappt rökta ciggen bakom örat och tog ett språng mot dem, viftade febrilt med armarna. Vinden från vingslagen fläktade mig och lekte med håret när de skingrade sig. I ett tjut försökte jag översöta deras skriande, men det var omöjligt. Luften gick ur mig för jag tog i så mycket, lungorna kändes lika ihopkrupna som russin. Utmattad la mig i gräset, skrattandes. Det där hade varit så befriande, kändes som att min kropp laddades om med nytt syre för varje djupt andetag. Ovanför mig cirkulerade de bittra måsarna som blivit snuvade på en måltid. Väntade på att jag skulle flytta på mig. Den synen utbyttes plötsligt mot Hannas skarpa siluett mot solen.
”Är du klar?”, sa hon och tog tillbaka sina solglasögon som otroligt nog fortfarande satt kvar på näsan. ”För jag tänkte börja köra”
”Yes mam”, fick jag fram mellan flämtningarna och tände ciggen igen.
Tio minuter senare var vi på vägen igen. Hanna lyssnade på sina lamea låtar och jag satt med mobilen. Tittade på snapchatstories och instagram, inget nytt bland mina kompisar direkt. Fest, musik, en och annan katt. Min instagram såg lika dan ut som deras i och för sig så hade ingen rätt att störa mig på dem direkt. I brist på annat så gick jag tillbaka på min egen profil. Såklart hade jag lagt upp många bilder från festivaler och fester. Jag stannade upp på en bild då Simon hade mig på sina axlar och jag hade en öl i vardera hand. Tyvärr kom jag inte ihåg så mycket av den kvällen, hade varit hög på något billigt skit som aldrig skulle komma in i min kropp igen… hade mått pyton egentligen.
[13:00] Nadja: Hur mår Hanna?
Min panna spändes när jag såg meddelandet. Vad skulle jag skriva?
[13:02] Erik: Bra, vi passerar snart högakustenbron
[13:05] Nadja: Får jag prata med henne?
”Nadja vill prata med dig”, sa jag samtidigt som jag sträkte mig mot radion och musiken sänktes.
”Jaha”, suckade Hanna, sakligt, som att det inte förvånade henne.
Utan ett ord så sträckte hon fram handen och jag gav henne mobilen efter att ha tryckt på grön lur. Jag drog handen genom håret, egentligen ville inte jag höra på det här samtidigt som jag var för nyfiken för mitt eget bästa. Det var inte heller som att jag hade någonstans att ta vägen. Det skulle bli kul att höra vad vännerna hade att säga till varandra.
Samtalet varade inte så länge. Hanna förkunnade att hon inte var påverkad och mådde bra, att detta var frivilligt och hon behövde paus från sitt liv. Fan, samtidigt som det verkade extremt drygt så pyrde avundsjukan. Ingen hade någonsin ringt mig så. Ingen brydde sig ordentligt om vad fan jag höll på med. Jag var som en katt, kom och gick. Bestämde själv när jag ville ha uppmärksamhet. Sån var Eric… samtidigt som det hade sina privilegier också knöt det sig lite i magen,
”Sådär, nu har jag övertalat Naja att du inte är ett psyko”, sa Hanna efter en halvtimme och kastade mobilen i mitt knä. ”Jag skäms över att behöva ljuga för henne”
”Ha-ha”, sa jag och himlade med ögonen, höjde volymen på musiken igen. ”Ett charmigt psyko i alla fall?”
”Fortsätt drömma”, sa Hanna men ett leende lekte i mungiporna, det var alltid kul att lura fram det.
|
| Kommentarer | | arbok - 2 feb 18 - 17:01 | Alltså gubben.... ser framför mig hur han kikar in i bilen. Hade blivit skitirriterad om det varit jag som legat i bilen, men är väl tur att Eric inte är lika full of rage som jag är haha :3 (och tur att gubben inte fortsatte gnälla sen, hehe)
Måste vara skönt för Eric att när han berättar så blir det inget liv utav det. Ibland är det bara skönt att ha någon som lyssnar och förstår utan att behöva komma med någon särskild respons. Bara "ok" och så är det färdigt, typ? Hatefriends är dessutom kul att läsa om.
Förut har jag aldrig varit särskilt sugen på att skifta mellan karaktärer, men idén växer för mig och det är nice hur du skriver vissa kapitel ur Erics pov. Liksom, att det inte är några "regler" med varannat kapitel eller så, utan ibland är det bara han, ibland Hanna. I like it. | | ilenna - 2 feb 18 - 14:19 | gillar fortfarande hur du får sånna här scener att vara intressanta/mysiga/roliga utan att det egentligen händer jättemycket. det är lätt att se allting framför sig, och gillar att vi fortfarande får vara i erics huvud haha :)
och så gillar (upprepar ordet ´gillar´ här märker jag haha.) jag hannas och erics relation så mycket, hur dom fortsätter att typ gnabbas med varandra men ändå, som dom själva säger, är rätt så lika. ser fram emot att få fortsätta följa deras lilla roadtrip :D |
|
|
|
