let me into your story - [del 22] |
Milo hade sovit lika dåligt igen. Och söndagen hade känts som en enda lång upprepning av lördagen. Zacharias låg vänd in mot soffan. Milo kände sig maktlös. Och Gabriel lämnade inte Zacharias sida för en sekund. Till och med när han gått iväg till toaletten hade Gabriel följt honom i hälarna och smidigt tagit sig in innan dörren stängts helt.
När det närmade sig kväll hade han dock gjort iordning te till både sig och Zacharias utan att fråga.
”Här”, sa han och satte sig ner i soffan intill Zacharias ben efter att ha ställt ner koppen på bordet.
Han strök undan några svarta hårtester ur ansiktet och satte sig sakta upp. Svullnaden över käkbenet hade nog minskat lite grann, men färgen hade samtidigt blivit värre så Milo kunde tyvärr inte säga att det såg bättre ut. Det kändes fortfarande lika hemskt att se skadorna, men nu när dom ändå inte chockade honom på samma sätt som dom gjort första kvällen så kunde han åtminstone se det vackra där under. Det var inte borta, det var bara gömt.
”Mint?”
Milo log och nickade. Kanske kunde det hjälpa mot Zacharias heshet också.
Dom satt tysta en stund, Milo själv drickandes av sitt godissvampte, och när han sedan vred blicken mot den andre och såg hur hans knogar vitnat av det uppenbarligen hårda greppet om koppen svalde han hårt.
”Kan du inte prata med mig? Är det något jag kan göra?” Han kämpade för att inte låta lika förtvivlad som han kände sig.
”Jag..” Zacharias darrade till lite på rösten. ”Jag känner mig bara.. Jag vet inte.” Han såg inte på Milo utan tittade ner i sin kopp och andades tungt ut. ”Det är bara för mycket just nu, jag kan inte..”
”Okej”, nickade han men strök tyst en hårslinga bakom Zacharias öra.
Det kändes inte alls okej att han skulle jobba imorgon. Hur skulle han kunna göra det när han inte visste hur dåligt Zacharias mådde hemma? Vad skulle hända om han fick någon panikångestattack och Milo inte ens var där och kunde försöka hjälpa? Han hade uppenbarligen klarat sig ur väldigt många sådana själv, men det fick bara Milo att känna ännu mer att han aldrig mer ville att han skulle behöva göra det.
Knappt fem minuter senare hade han bestämt sig.
”Zacharias? Jag ska skynda mig iväg till bokhandeln och sätta upp en lapp bara. Är det okej?”
”Vadå?” sa han tyst och vände sig om i soffan.
”Jag ska bara sätta upp en lapp om att jag har stängt imorgon.”
Det var det närmaste av en reaktion som han fått idag när Zacharias blick i en sekund tycktes vidgas i något som såg ut som stress.
”Nej. Du ska inte stanna hemma. Milo..”
”Jag vill inte lämna dig ensam här.”
”Jag ska- jag ska försöka ordna något, jag vet bara inte-”
”Va? Nej, du ska stanna här.” Han hade redan i fredags förstått att särskilt det var en extra hög stressfaktor för honom men han förstod samtidigt inte hur Zacharias ens kunde oroa sig. Milo skulle aldrig, aldrig säga att han inte kunde stanna hos honom.
”Gå till bokhandeln isåfall”, sa han tystare. ”Lova det.”
Milo nickade motvilligt. ”Okej. Men då får du ta min säng inatt. Du kommer få ryggproblem om du ligger längre i den där.” Han hade verkligen inte köpt någon dyr soffa när han flyttade – därav var det inte någon särskilt lyxig komfort och Zacharias hade legat där i nästan två dygn nu. ”Plus att jag kommer väcka dig imorgon annars när jag ska göra frukost och grejer.”
Kanske insåg Zacharias att det inte skulle löna sig att protestera för han såg bara på honom innan han tog upp dom två kuddarna han sovit på.
”Har han klängt på dig?” frågade Milo när dom gått in i hans sovrum båda två. ”Gabriel alltså. För alltså oftast ligger han nere vid fötterna, men så kan man vakna av att han lagt sig uppe på en typ.”
Det ryckte lite grann i Zacharias mungipa men det gick inte att kalla det ett leende hur gärna han än hade velat. ”Han har mest legat bredvid.”
”När Emmy-” Han insåg först när han hade påbörjat meningen att han inte kände sig helt bekväm i att prata om henne. Särskilt inte efter att han kysst Zacharias på det där sättet. Han önskade bara att han skulle ha gjort det vid ett annat tillfälle – då när han inte hade behövt känna sig så självisk och oförsiktig. Den korta sekunden av besvarande var ingenting han kunde gå på eftersom det just varit ett sådant fel tillfälle. Han hade velat veta vad reaktionen skulle ha blivit i en annan situation; någon reaktion som kunnat tala för ifall han verkligen hade ogillat det eller om.. det fanns något ömsesidigt. ”När Emmy sov här så låg Gabriel inte ens i sovrummet.”
”Saknar du henne?”
Han blev nästan chockad över att Zacharias frågade något. I vanliga fall skulle han inte ha blivit det, men så som läget varit sedan i fredagskväll så förvånade det honom.
”Inte på det sättet.”
Kanske hade han än en gång varit för snabb med att se någonting positivt, för när han vände sig om mot Zacharias efter att ha dragit bort överkastet så såg han hur han liksom hade stelnat till, hur den där tomma blicken såg framför sig och hur hårt händerna verkade vara knutna. Han hade sett hur hans mobil – liggandes på soffbordet – hade blinkat till några gånger tidigare men inte frågat något om det. Nu blev han orolig att Jimmy hade skrivit något som gjort det ännu värre för den andre. Men han förstod att det inte var någon idé att fråga om det nu.
”Det är bara att ta vad du vill ha i garderoben, om du vill sova i något annat eller..” Hans ord dog ut när Zacharias redan nickat och satte sig ner på sängen.
”Jag tror att jag kanske.. ska ta en dusch.”
”Absolut, gör det”, log han och tog upp sina egna kuddar från sängen. ”Jag ska leta fram någon matlåda. Som jag hoppas att jag har..”
Vattnet hade skvalat en lång stund. Men det hade också varit tyst minst lika länge, och Milos oro som absolut inte hade försvunnit blev genast intensivare igen. Han kunde inte vakta på Zacharias varenda sekund och tro att något hemskt skulle hända, han visste det, men det var också omöjligt att slappna av. Men så öppnades dörren och Zacharias kom ut iklädd den stora långärmade tröjan han hade lånat första gången och det blöta håret uppsatt i en lös knut i nacken. Det kunde vara inbillning men det såg nästan ut som att han lyckats tvätta bort lite utav den värsta blekheten. Eller så berodde det på att han duschat varmt.
”Jag går och lägger mig”, sa han tyst och strök en nedfallen hårslinga bakom örat.
”Jag ska också göra det. Men om det är något imorgon så är det bara att ringa, jag har lagt en lapp med mitt nummer på köksbordet. Och om du vill gå ut eller något så ligger det en extranyckel ovanpå nyckelskåpet.”
”Mm”, sa han bara och Milo bet sig i läppen när han såg efter honom.
”God natt.”
”God natt.”
*
När det var så pass mörkt utanför fönstret och när han var helt själv i bokhandeln så kändes det som att han var där mitt i natten. Som att han råkat ställa larmet på fel tid och när han vänt på skylten i dörren i tron om att klockan var åtta så var den egentligen fyra på morgonen. Han tittade faktiskt ner på sin mobil för säkerhetsskull, men jo den var faktiskt nio. Och kunderna lyste med sin frånvaro.
Han hade funderat på att kika in i sitt sovrum innan han lämnade lägenheten imorse, men då skulle han ha behövt öppna dörren och det skulle dels ha riskerat att väcka Zacharias och dels skulle det ha känts som att han inkräktat i hans privata zon. Så han hade bara tyst hoppats på att han var okej och sedan gett sig ut i kylan.
Hans fötter hade fortfarande inte riktigt tinat upp och han började tro att det var för att han konstant lät dom kylas ner. Först på vägen till jobbet och sedan när han gick hem i samma snö, för trots vinterskor och sockor så lyckades alltid en viss kyla tränga sig igenom ändå, och sedan hemma eftersom golvet alltid kändes kallt – kanske svalt för andra, men kallt för honom – och så oftast samma sak dagen efter igen. Han tog upp en bläckpenna ur den lilla burken han hade stående på disken och skrev ett slarvigt ´hyresvärden!´ på insidan av armen innan han drog ner tröjärmen igen. Han hade svårt att se sådana problem som viktiga för tillfället, men han kunde väl tänka på att det skulle vara till nytta för Zacharias också; han ville väl inte heller bli nerkyld där hemma.
Det hade känts lite annorlunda att gå in i bokhandeln imorse då han för första gången hade kunnat titta på fönstret och faktiskt vetat vem det var som hade krossat det. Det hade inte varit någon slump. Det hade inte varit någon eller några killar som varit fulla och dumma. Det hade inte varit någon som bara velat förstöra och struntat i vems butik det råkade bli. Det hade varit någon som verkligen haft för avsikt att krossa just hans ruta, för att det var just han som jobbade där.
Eller egentligen för att Zacharias träffade han som jobbade där.
Visst hade han kunnat ringa polisen och kanske kunnat be om att få prata med Kasper och tipsat honom om att han hade ett namn på killen som slagit sönder fönstret. Men det fanns ju inga bevis, det var vad Zacharias var säker på och som Milo inte hade några tvivel om alls efter att han sett hans ansikte och hört ordet ´svartsjuk´, men det var också allt. Den jäveln skulle komma undan med det.
Och han hade kommit undan med så mycket, mycket värre saker.
Han såg tacksamt upp när det plingade till från dörren då det hade börjat kännas alldeles för tungt i hans bröst igen.
”Hej”, log han mot den brunhåriga yngre kvinnan som han inte kunde minnas sig ha sett tidigare.
”Hej, hej”, sa hon glatt tillbaks. ”Jag hoppades verkligen att den här bokhandeln skulle vara kvar.”
”Då tar jag det som att du varit här tidigare?”
”Ja, många gånger. Men det var väl kanske..” Hon tog ytterligare några steg in och bet sig fundersamt i läppen innan hon med ett litet skratt fortsatte ”Arton år sedan sist. Min mormor bodde här när jag var liten och jag brukade alltid följa med henne hit dom gånger jag hälsade på och sov över.”
”Åh vad mysigt.”
Kanske var det hans glada respons som fick henne att fortsätta. ”Ja det var verkligen det. Jag tyckte det var jättespännande att jag fick åka tåg alldeles själv. Och så brukade vi fika hemma hos henne innan vi gick ner till stan och först godisaffären, det låg en på hörnet här borta men som jag såg inte var kvar, och sedan hit. Jag har kvar alla böcker som hon har köpt till mig här. Och förlåt, jag brukar absolut inte slänga ur mig så här mycket onödigt babbel till någon jag inte ens känner.”
Milo skrattade mjukt och skakade på huvudet. ”Jag tycker det är kul. Det låter jättemysigt alltihop. Jag var själv kund här förut och gick hit första gången när jag kanske var tretton. Men din mormor bor inte här längre då?”
”Nej hon flyttade till Göteborg, så jag har liksom inte haft någon anledning att åka hit. Men nu har en gammal kompis börjat plugga här så ville hälsa på, och hoppades på att kunna få uppleva lite nostalgi också.”
”Låter perfekt”, log Milo. ”Du kanske hittar någon ny bok. Jag hjälper gärna till.”
Förmiddagen hade ändå känts bra. Det hade varit kul att träffa kunder igen och han hade fått ovanligt mycket böcker sålda. Men efter att han skickat ett sms till Zacharias och inte fått något svar så hade det känts jobbigare igen under eftermiddagen, som att han inte alls borde vara i bokhandeln nu utan hemma i lägenheten. Det var så stressande att inte ha någon lösning, och det var stressande att problemet gällde någon annan än honom själv. Och från att ha känt sig nära till tårar så blev han så arg igen. Det var så orättvist! Det handlade om större delen av hans uppväxt för sjutton! Det var inte okej.
Dörren plingade till och in kom en medelålders man.
”Hej”, sa Milo och fortsatte ställa iordning böckerna i en utav hyllorna.
”Hallå”, hälsade han tillbaks och stegade iväg längre in i bokhandeln. Milo som brukade ha bra tålamod – särskilt när det gällde böcker – suckade lågt när det inte blev som han ville. Några bokryggar hamnade för långt ut när alla böcker av någon anledning inte fick plats, och han flyttade ner några till hyllan under istället.
”Du grabben, har ni inte några sällskapsspel eller så?”
Mannen sa det väl egentligen inte på något otrevligt sätt men det irriterade honom ändå att han kallade honom för grabben.
”Nej, det har vi tyvärr inte.”
”Det borde ni ju satsa på. Trodde alla bokaffärer sålde sånt nuförtiden.”
”Vi fokuserar på böcker i den här bokhandeln”, sa han och ryckte nästan till själv när han hörde den vassa tonen där under. Men varför gick han inte bara till åhlens eller något på en gång om han inte var intresserad av böcker? Varför skulle han komma hit och klaga på att han inte sålde spel i en bokhandel? Det var inte logiskt.
Mannen verkade ändå tur nog inte ha hört den lätt irriterade tonen då han fortsatte med ett leende. ”Jasså, ja det förstås. Men går det verkligen runt nuförtiden att bara sälja böcker? Läser inte dom flesta digitalt nu?”
”Det finns många som gillar fysiska böcker också. Det är ändå en viss känsla i att kunna hålla i en bok och kunna bläddra bland sidorna, istället för att swipa”, sa han och återfick sitt mer vanliga jag; ivrig att få sälja in sina älskade böcker. Han hade aldrig läst en e-bok och skulle nog heller aldrig göra.
”Det är ju mer behändigt, och framför allt lättare i vikt, att ha böckerna på en platta om man reser någonstans, men jo jag håller nog med ändå att det är en annan känsla i att läsa en riktig bok. Kanske borde köpa någon nu när jag ändå är här.”
Milo svalde när han strök en hand över håret. Han borde inte ha låtit så otrevlig först. ”Det tycker jag absolut, vad gillar du för genre?”
Han brukade se det som en kul utmaning att hitta en passande bok till olika kunder, men det irriterade låg uppenbarligen kvar under ytan för han tappade tålamodet nästan på en gång och fick hålla tillbaks en suck både en och två gånger när mannen verkade osäker på det han föreslog. Och när han väl lämnat bokhandeln – med en bok ändå, tack och lov – andades Milo ut i en både lättad och uppgiven suck.
Eftermiddagen fortsatte långsamt och under dom tillfällen det varit tomt med kunder hade han gång på gång kollat mobilen efter något sms, men skärmen hade fortsatt vara lika tom.
Han höll för stunden på med att damma av bokhyllorna när han hörde plinget från dörren men dröjde sig ändå kvar och ställde sig på tå för att nå hyllplanet ovanför.
”Hej.”
Han vände sig om vid den bekanta rösten och möttes av en leende Oskar. ”Hej.”
”Hur är läget?”
”Det är bra”, svarade Milo och sänkte dammvippan. ”Hur är det själv? Har du slutat jobbet?”
”Ja jag har till och med jobbat över ett tag”, sa hans brorsa och lossade något på halsduken. ”Har det varit en bra kunddag här då?”
”Jadå, sådär. Eller jo, det har det väl”, sa han med en liten axelryckning.
”Härligt. Får jag något kaffe?”
”Ja.. Jag hade tänkt göra klart det här bara, du kan väl ta själv. Kopparna står längst ner på hyllan.”
”Okej”, log Oskar men rynkade pannan något. Han sa dock ingenting mer utan gick iväg mot disken.
Medan Milo fortsatte damma satte sig Oskar i Milos tidigare nedsuttna fåtölj och numera Zacharias nedsuttna och berättade om några av sina egna kunder han haft under dagen. Tydligen hade hon den snygga, men gifta, kvinnan varit in igen.
”Okej nu räcker det, vad är det för något?”
Milo hade knappt märkt att Oskar rest sig upp, men nu stod han alldeles bredvid honom och såg inte alls så skämtsam ut längre.
”Vadå?”
”Men alltså.. Tror du inte att jag, som din brorsa, märker att något är fel? Du log knappt när jag kom in genom dörren.”
”Besviken för att du inte fick mitt kund-´hej!´?” försökte han skämtsamt le.
”Jag menar det Milo. Du- Kan du lägga ifrån dig den där dammgrejen?” Milo sänkte den sakta och Oskar fortsatte. ”Du kunde ju inte ens veta säkert att det var jag, och sedan när har du inte vänt dig om och hälsat direkt du hört dörren öppnats?”
Det var sant. Det var jättesant.
Och även om det ´bara´ varit Oskar så brukade han le lika mycket för det. Genuint.
”Det är Zacharias..”, sa han tyst.
”Åh. Har det.. Har du berättat? Kände han inte likadant?”
Han skakade på huvudet. ”Jag kan nog ha avslöjat lite av det också men.. det är inte det.” Det lät lite darrigt när han andades ut, men han fortsatte ändå. ”Han kom hem till mig i fredagskväll.. helt misshandlad.”
”Men va?” sa Oskar chockat och Milo nickade.
”Jag berättade ju att han mår dåligt ibland? Att han haft det jobbigt som yngre men att det kändes som att det var någonting nu också? Det var hans pojkvän – expojkvän nu – som gjorde det Oskar. Och det är inte första gången. Han verkar ha haft det så himla jävligt och jag har inte förstått vad det handlat om och..” Han blinkade bort tårar som börjat tränga fram. ”Och nu verkar han helt ha stängt av. Han har stannat hos mig och jag vet verkligen inte hur jag ska hjälpa honom.” Han hade lyckats blinka bort tårarna men klarade inte av att se på Oskar för tillfället utan tittade sorgset ner i golvet. På sina rödvita sockor. På Oskars svarta skor. Det fanns fortfarande spår av den smälta snön på dom. En lös tråd på Milos högra socka. Plötsligt försvann Oskars skor iväg och han såg snabbt upp, ännu mer förvånad när han såg hur han låste dörren och vände på skylten.
”Vad gör du?”
”Idag stänger du fem minuter tidigare.”
Han svalde hårt och strök långsamt luggen åt sidan. ”Jag känner mig bara så maktlös, och det är hemskt att se honom så.. att se honom må så pass dåligt att han inte ens kan visa att han mår dåligt. Det låter konstigt men det är typ så det är, han ser mest bara tom ut. Det var jobbigt redan innan när han ibland verkade må dåligt, men det är ingenting mot nu. Och nej det är inte för jobbigt”, fortsatte han innan Oskar skulle hinna säga något dumt om att han borde be Zacharias flytta hem till någon annan kompis eller så. För att det skulle bli för jobbigt för Milo annars.
Han var säkert orättvis när han tänkte det, för Oskar såg medlidande på honom och verkade inte alls vara på väg att säga något sånt.
”Tror du inte att det hjälper att du är där för honom ändå då? Det kanske inte märks och det kanske inte känns så, men det gör säkert någon nytta. Han lär ju känna trygghet i alla fall, och det är i dom flesta fallen en väldigt bra början till att kunna må bättre. Han verkar ju inte ha haft någon direkt trygghet tidigare? Ingen sund i alla fall, vad det låter som.”
Milo blev alldeles tjock i halsen när han tänkte på Zacharias som han föreställde sig honom som liten, med en mamma som inte var tillräckligt stark och en styvpappa som var allt annat än vad en pappa skulle vara, hur han flyttat runt hos kompisar men som det inte verkade ha funkat med, hur han träffade en pojkvän men som visade sig inte heller vara någon trygghet utan någon som.. Någon som..
Han skakade på huvudet. ”Nej.”
”Milo..” Oskar drog in honom i en kram och suckade lågt.
”Säg inte att det blir för jobbigt för mig”, pressade han fram. ”För jag skulle aldrig ge upp om honom. Han är värd så mycket mer än så. Det är inte mig det är synd om.” Ändå var hans ögon tårfyllda igen. Ändå lät han sig försöka tröstas av Oskars armar kring sin kropp.
”Jag vet att du inte skulle göra det”, svarade hans storebror. ”Jag var rädd att det skulle bli såhär, för att jag vet att du känner så himla mycket för andra och att du hellre skulle bära någon annans smärta själv för att låta någon annan slippa, men du är också den starkaste personen jag känner så jag vet att du om någon fixar det.”
Milo drog sig ifrån honom och strök ena handen över kinden. Det var ovanligt att Oskar pratade sådär djupt, och hade han inte känt sig just så maktlös och ledsen för tillfället så hade han nog drivit med honom om det.
”Jag känner mig inte alls det. Jag står ju här och gråter när det är Zacharias som ligger där hemma blåslagen och säkert panikslagen inombords.”
”Men det är väl klart att du måste få ut dina känslor också”, sa Oskar som att det var det mest självklara. ”Du har väl säkert inte suttit och gråtit bredvid Zacharias?”
”Nej såklart inte.”
”Precis. Du, lyssna.” Han la händerna på Milos axlar och mötte hans bruna blick med sin egen identiska. ”Jag tror att det ordnar sig, okej? Det räcker säkert att du är där för honom och lyssnar om han vill prata, och vill han inte det så kommer det säkert bli bra ändå. Är det någon man vill ha vid sin sida när man mår dåligt så är det ju en sån som dig Milo.”
”Men vill du få mig att gråta ännu mer eller?” sa han och skrattade faktiskt till, trots dom där nämnda tårarna.
Oskar skrattade också. ”Ja jag vill ju poängtera att jag fortfarande är coolare än dig, fastän jag nyss lät oerhört blödig.”
”Jag är okej med att du är coolare än mig”, log han och strök bort några fler tårar. ”Jag äger ju.. en bokhandel.. supertöntigt.”
”Att du äger något är ju ändå coolt. Även om just böckerna inte är det.” Oskar log och kramade om hans axlar. ”Jag menar det Milo, det blir nog bra. Men om det inte blir det så får du inte låta det.. Alltså bryt inte ner dig själv, lova det? Det finns professionell hjälp..”
Milo nickade tyst. Men han ville kunna ge Zacharias den där tryggheten och hoppas att det blev bättre. Han ville inte få honom att känna att han övergav honom och blev ännu en av dom där personerna som han ångrade sig att han någonsin litat på. ”Jag vet.”
”Så, vill du berätta vad det där andra handlade om? Du sa att du nog ´kan ha avslöjat lite av det´? Det var vagt.”
Det kändes också jobbigt att prata om, och samtidigt oviktigt, men han uppskattade ändå bytet av ämne. ”Vi hade druckit och jag tyckte att han verkade må lite, lite bättre, men så började vi prata om det där svinet igen och.. alltså när han såg upp på mig så gjorde jag det bara. Jag kysste honom”, sa han och bet tag i läppen.
”Du kysste honom?” frågade Oskar med höjda ögonbryn. ”Ja det var ju tydligt sätt att avslöja det på i alla fall. Vad hände?”
”Ingenting. Eller.. han besvarade det typ lite grann, men det var verkligen jättekort och jag kände mig så självisk efteråt och så.. Vi sa inte ens någonting om det. Och det var senare samma kväll som han blev helt off.. ”
”Behöver ju inte betyda att han inte känner likadant. Du råkade bara göra det lite svårare för dig själv när ´avslöjandet´ blev under en jobbig period. Men du vet ju åtminstone att han tycker om killar nu i alla fall.”
”Jo.. Men känns inte jätteviktigt ändå just nu. Visst, jag har känslor för honom och jag hade föredragit en annan situation så att jag förhoppningsvis hade fått en mer tydlig reaktion från honom, men det var inte alls rätt läge och jag vill bara att han ska bli att må bättre.”
”Jag fattar det.”
”Okej men jag ska plocka ihop här så att jag kan gå hem..”
”Ska jag hjälpa till med något?”
”Nej jag sopar av golvet imorgonbitti istället. Jag ska bara.. eller vill du hjälpa mig att ställa upp dom där böckerna på den övre hyllan?”
Han vred om nyckeln i låset och öppnade sedan dörren till sin lägenhet. Det var nedsläckt och tyst och han blev orolig att Zacharias stuckit därifrån. Att han faktiskt blivit att må alldeles för dåligt eller ännu värre; att han åkt hem till Jimmy. Att han på något sätt hade övertalat honom. Eller att Zacharias fått för sig att han skulle förlåta honom.
”Zacharias?” sa han prövande och tog av sig halsduk och skor innan han gick iväg mot sitt sovrum – fortfarande med jacka och mössa på. ”Zacharias?” sa han igen och knackade försiktigt på dörren. ”Kan jag komma in?”
Han fick inget svar men tryckte ändå ner handtaget för att glänta på dörren. Och i samma stund höjde Zacharias på huvudet, som att han faktiskt sovit.
”Hej”, sa han lågt.
”Hej”, log Milo svagt tillbaks. ”Hur är det?”
Trots täcket tyckte han sig kunna se hur han höjde på ena axeln, och ovanpå, i nivå med hans nacke, låg Gabriel.
”Han har ringt. Flera gånger”
”Jimmy? Du svarade väl inte?”
Han var tyst en stund och vände sig sedan om på sidan. ”Nej. Jag skrev att det var slut. Han skulle ju aldrig någonsin ha tagit tillbaks mig ändå me-”
”Du skulle inte ha låtit honom göra det”, avbröt han. Han kunde inte stå där och lyssna när det kom helt obegripliga ord från Zacharias. Han struntade i att han inte visste allt och att Zacharias kanske var i något chocktillstånd eller vad visste han, men han tänkte inte gå med på att höra honom säga att Jimmy ändå inte skulle ha tagit tillbaks honom – som att det skulle ha varit ett alternativ för Zacharias.
”Nej”, sa han tyst. ”Men jag ville ändå vara den som sa det. För jag har.. Jag har velat så länge och ändå-” Det var fler ord än han sammanlagt sagt dom två senaste dagarna, men det verkade få ett lika hastigt stopp för han slog ner blicken igen, drog upp täcket en aning och vände sig om mot väggen. Som att han återigen inte orkade bry sig. Som att den där tomheten tog över.
Milo såg oroligt mot honom och hade så gärna velat veta vad han kunde säga för att göra det bättre. Kanske kunde det vara bättre att ta tag i det praktiska just nu. ”Vet du hur sent han jobbar idag? På måndagar?” Han ville tro att Jimmy var förtvivlad över vad han gjort, att han också låg hemma i sängen och inte visste vart han skulle ta vägen för att han insett vilket monster han var, men han kunde inte tro det. Jimmy var säkert på jobbet och passade bara på att ringa Zacharias när han hade rast eller något.
”Han brukar komma hem ungefär vid halv sex då”, svarade Zacharias utan att vända sig om.
”Jag tycker att vi borde hämta dina grejer.”
Den svarthårige rörde på sig och efter en stund såg han på Milo över axeln. Det såg inte alls ut som att han sovit så mycket som han gjort – det såg ut som att han inte sovit på ett år.
”Jag tror inte att jag.. fixar det.” Det gjorde nästan ont att se hur den tomma blicken skiftade till ursäktande. Han hade inget att säga förlåt för. Milo förstod.
”Jag kan göra det. Om du.. berättar på ett ungefär vilka kläder som är dina och vad du mer vill ha för något. Och vart jag ska.”
”Du behöver inte.”
”Jag vill.”
Zacharias nickade och strök handen över det toviga håret. ”Jag vill ha böckerna som jag fått av dig. Om han inte kastat dom..”
Att han ens tänkte på böckerna just nu.. Milo nickade också och hade strax fått rätt bra koll på vad han skulle leta efter där inne samt adressen.
”Vart har du nyckeln? I jackfickan?”
”Jeansfickan”, sa han och gjorde en gest mot golvet. ”Jag tror att.. dom ligger där.”
Han ville komma iväg så snabbt som möjligt, för även om det varit han som erbjudit sig och han självklart ville göra det så kände han sig inte bekväm med tanken på att han skulle gå in i deras – eller Jimmys numera – lägenhet och inte ens veta när svinet skulle kunna komma hem. Han skulle säkert slå ihjäl Milo om han upptäckte honom.
”Milo.. Tack.”
Han hejdade sig med foten på tröskeln och vände sig om mot Zacharias, tog därefter stegen fram till sängen och lutade sig ner.
”Det kommer bli bra.” Han la handen mot hans axel men precis som förra gången ryckte han till och den här gången drog han sig också undan.
”Förlåt”, sa Milo tyst.
Zacharias skakade bara på huvudet. ”Jag..”
”Det är okej. Jag kommer tillbaks snart.”
Han höll andan när han vred om nyckeln och sedan väntade några sekunder extra innan han öppnade dörren. Stående i hallen väntade han sig nästan att höra snabba steg och få se den fortfarande ansiktslösa Jimmy – förbannad och inte alls på jobbet. Men det var alldeles knäpptyst och han skyndade sig in i sovrummet som han fått beskrivet att det låg längst in till höger. Dom hade en varsin garderob så det var inga problem att hitta Zacharias kläder och trycka ner i väskan. Han hittade också datorn och böckerna. Han mindes tillfället då dom hade pratat om att Milo var en samlare och att Zacharias sagt att han själv hade en del kläder han gillade men inget annat han egentligen skulle sakna. Nu förstod han att det verkligen var så. Kanske blev det så av att aldrig ha trivts på riktigt någonstans, att sådana saker inte betydde något. Han slog sig ifrån dom tunga känslorna och såg sig omkring en extra gång. Hygienartiklar och sånt där hade han inte frågat om så det var säkert inget viktigt utan sånt som han redan fått låna och sånt som var lätt att köpa nytt av. Han hade egentligen lust att slå sönder något, som för att ge igen både för Zacharias och skyltfönstret – men han var bättre än så. Dom var bättre än Jimmy.
Istället skyndade han tillbaks ut i hallen och drog upp väskan på axeln. Och det var precis då han såg någonting skimra till bredvid skohyllan. Någonting bekant skulle det visa sig när han tittade närmare. Nyckelringen med korpen, den som han sett Zacharias ha på nyckelknippan tidigare. Korpar som han sagt att han skulle börja samla på, mest för att retas med Milo just då antog han, men han hade sett glad ut. Det hade varit en bra kväll, då när dom gått till busshållplatsen tillsammans och därefter kastat snöbollar på varandra. Han plockade snabbt upp den och tryckte ner den långt i jackfickan så att han inte skulle råka tappa bort den. Han kikade också upp på hatthyllan och drog åt sig två halsdukar han mindes att han sett på Zacharias, och hans mössa.
Hade han sprungit härifrån i fredags? Hade Jimmy sprungit efter? Hade han snubblat nerför trappen? Hade Jimmy smällt igen dörren efter honom eller hade han skrikit något? Hade Zacharias direkt tagit sig hem till Milo eller hade han brutit ihop någonstans först?
Han tänkte för mycket och det gjorde alldeles för ont.
- - - - - - - - -
Han såg på Gabriel och ville sträcka ut handen för att klappa honom men energin hade precis gått ur honom igen. Om han ens hade kunnat kalla det för energi nyss. Han hade tagit sig upp på fötter och fram till Milos garderob där han hade letat fram en huvtröja och dragit på sig innan han återvänt till sängen igen. Den var lite för kort i ärmarna, men den värmde åtminstone. Han brukade inte frysa, och även om milo tyckt det varit kallt där inne så var det inte något Zacharias känt av särskilt mycket. Tills för en stund sedan. Milo hade lovat att det skulle bli bra men det kändes inte så. Han ville bara sova.
Han hörde klicket ifrån ytterdörren när den stängdes och öppnade själv sina ögon. Att Milo hade velat hämta hans saker som egentligen inte var så viktiga, att han velat göra det fastän han måste vara så fruktansvärt trött på honom som bara låg där, som inte ens kunde förklara riktigt, att han hade velat göra det fastän Zacharias säkert inte ens uppfattades som tacksam..
Och så hände det igen; att han tvingade sig att kapa känslorna för att det blev för jobbigt.
”Jag tror att jag fick med det mesta”, hörde han Milo säga efter att han öppnat sovrumsdörren också.
Gabriel hade kurat ihop sig mellan hans axel och ansikte och han blundade när hans morrhår kittlade den tunna, blåa och fortfarande ömmande, huden under ögat.
”Tack”, sa han lågt.
Det hade varit så många år. Med det bra, med det dåliga, men hela tiden med Jimmy. Han var lättad att det var över, men han var också lika rädd just på grund av samma sak. Så långt som han kunde minnas så hade framtiden alltid varit något han undvikt att tänka på; för att den antingen känts alldeles för oviss och för att det skrämde honom, eller för att den kändes så jävla mörk och att han inte ville tänka på hur mycket mörkare det kunde bli.
”Jag hittade den här också.”
Fastän han visste att det inte skulle vara någonting han brydde sig särskilt mycket i vände han sig om och såg upp på honom. Hans vita hår gjorde att dom rosiga kinderna och näsan såg ännu lite rödare ut och han var fortfarande så väldigt fin. Han ville säga förlåt. Förlåt för att han dragit in honom i det som kallades hans liv, förlåt för att han ens kommit in i hans bokhandel från första början, förlåt för att han inte ens kunde låta honom lägga en tröstande hand på hans arm utan att rycka till och dra sig ifrån.
För att det plötsligt hade känts som Jimmys hand.
Och han ville bara stänga ögonen och sova igen för att det både gjorde ont och kändes tomt och för att han inte förstod hur det någonsin skulle kunna bli att kännas bättre igen.
”Här”, sa Milo och sträckte ut handen. Zacharias höll ut sin egen och när det var korpnyckelringen som lades i den trodde han först att han såg fel. Han hade inte trott att han skulle få tillbaks den, och det hade känts jobbigare än han någonsin kunnat föreställa sig. Den hade ju egentligen aldrig hjälpt, men det hade varit ett litet hopp att tro att den gjorde det, att ha någonting att sluta handen om ibland. Han hade ju gjort det i så många år. Han hade febrilt letat efter den med fingrarna i jeansfickan i Milos trapphus i fredags, och när han sedan dragit upp nyckelknippan och upptäckt att den inte satt där hade han trott att han tappat den någonstans på vägen och att han aldrig mer skulle hitta den.
”Vart var den?” frågade han lågt och slöt handen om den som så många gånger tidigare.
”På golvet i hallen, bredvid skohyllan.”
Det var där han hade blivit inknuffad i väggen. Där han blivit halvliggande. Den måste ha ramlat av på något sätt.
”Zacharias?”
Han blinkade till och såg upp på Milos ansikte. ”Tack.”
Milo nickade med ett svagt leende och Zacharias hoppades att han förstod exakt hur mycket det betydde.
”Vill du titta på någonting på tv:n?”
Han ville men.. ”Inte just nu”, sa han lågt. Och det skulle inte bli ikväll. ”Men jag sover i soffan inatt.”
”Nej det är okej. Sov i sängen. Jag skulle bara vilja.. kunna göra något.”
Han såg ledsen ut och Zacharias kapade än en gång av känslorna i rädsla över att paniken skulle ta över igen annars. Han orkade inte. Han ville säga att det var okej, att det skulle bli okej, han ville säga till Milo att han redan gjorde massor, men istället vände han sig tyst om mot väggen och slöt ögonen igen. Handen hade han fortfarande hårt sluten om korpen.
|
| Kommentarer | | Vapor - 2 feb 18 - 01:06 | Shit vad jag jag hade is i magen när Milo gick in i lägenheten alltså! D:
Var så rädd att Jimmy skulle vara där, fint att Milo hittade korpnyckelringen också :3
Tror det var bra för Milo att komma iväg lite, få samla sig och typ, ja få gråta lite hos sin brorsa. Återigen de har en fin syskonkärlek.
Hoppas bara Zacharias börjar må bättre, mår dåligt själv bara av att läsa om honom. Shit stackars, stackars grabb D: | | arbok - 1 feb 18 - 22:00 | Så skönt att Milo åtminstone får prata med Oskar och lätta lite på trycket!
Kände mig sjukt nervös när Milo skulle iväg till lägenheten och väntade mig typ det värsta, att Jimmy skulle vänta där på honom och typ ta ihjäl honom eller något, omg. Men skönt att ingenting hände och att han fick med sig en massa av Zacharias saker så att han verkligen aldrig behöver återvända dit igen.
Hoppas att Zacharias kan slappna av snart, dessutom. Traumatiserad, definitivt, men nu är han åtminstone fri från Jimmy på riktigt. D: |
|
|
|
