Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 21]

här kommre ett lite kortare, och kanske inte så jätte händelserikt kapitel, men hoppas på att ni ska hitta något ni gillar ändå ^^

Zacharias sov när Milo gick upp nästa morgon. Själv hade han knappt sovit någonting, men han orkade inte heller ligga kvar i sängen längre. Det var första natten han inte haft sällskap av Gabriel men det skulle inte ha kunnat kännas bättre än vad det gjorde att se hur han fortfarande låg hoprullad i soffans fotända. Han gjorde iordning sig en kopp te och satte sig tungt ner vid köksbordet. Men inte ens te smakade så vidare gott idag.
Det hade börjat ljusna utanför fönstret när han druckit upp och han gick tyst ut i vardagsrummet igen för att höra om Zacharias ville ha någon frukost. Men han låg fortfarande lika still, fortfarande vänd in mot soffan. Av täckets formande såg det ut som att han låg ganska ihopkrupen. Han vågade inte tro att något skulle kännas särskilt mycket bättre efter att han sovit, men någon positiv inverkan kanske det ändå hade. Han måste ha varit så utmattad efter igår.
Men tiden gick. Det gick en timme, det gick en och en halv. Och när det hade gått två timmar tassade Milo försiktigt fram till soffan och lutade sig över den andre. I samma stund som han var på väg att lägga handen på hans axel så såg han att Zacharias tittade. Han sov inte, han blundade inte ens.
”Hej..”, sa han tyst men fick inget svar. ”Zacharias..? Har du sovit något?”
Han gjorde inte ens något tecken på att han skulle ha hört Milo, och när han faktiskt la handen mot hans axel så fick han ingen reaktion på att han känt det heller. I en kort sekund blev han rädd att han var död, men så vred den svarthårige lite på sig och drog bara upp täcket högre.
Milo bet tag i läppen och backade ett litet steg samtidigt som oron han redan kände tog ett lite fastare grepp om honom. Han kanske bara ville vara ifred.

Misshandlad + chock?
Panikångestattack + hur mår man efteråt?
Anhörig + panikångestattack + vill inte prata

Milo stängde igen sin laptop och drog handen genom håret som han inte brytt sig om att göra något särskilt åt. Google kunde inte hjälpa honom och han antog att det bara var bäst att låta Zacharias vara ett tag till. Han hade försökt igen tidigare på förmiddagen, frågat hur det var med honom, utan att ha fått någon respons. Han hade gjort lunch och lågt frågat ifall Zacharias ville ha, att det nog var bra om han åt lite, men allt han hade fått till svar hade varit en huvudskakning och ett tyst ´nej tack.´
Hans blick hade varit så tom.
Det var som att.. sedan han kommit in från balkongen så hade han helt stängt av. Han visste inte vad han skulle göra, ifall Zacharias kanske tog skada av tillståndet han uppenbarligen befann sig i eller om det bara var att.. vänta ut. Han visste inte och han hittade ingen information och han kände sig så maktlös.
Under dagen hade oron varvats med ilska och han hade hatat mer än vad han någonsin gjort i sitt liv. Det var hans fel att Zacharias verkade totalt nedbruten, det var hans fel hur han såg ut i ansiktet – där det blåa hade börjat skifta i grönt på sina ställen – och han hade inte haft någon rätt till att få göra så. Jimmy.
Milo såg tomt ner på sin dator och utan att riktigt veta varför började han leta i minnet efter den där kvällen hos Oskar, efter att han gjort slut med Emmy och när Nicolai och Svempa hade kommit dit. Dom hade pratat om någon Jimmy, visst var det så dom hade kallat honom? Killen som varit på pizzerian samtidigt. Tål honom verkligen inte. Han hade en kille med sig också som jag antar var hans pojkvän. Fett blåmärke. Skulle inte förvåna mig alls om det var han som pucklat på honom.
Om det var Jimmy som pucklat på honom.
Insikten gjorde Milo alldeles illamående.
Utan att tänka sig för och med händer och fingrar som darrade klickade han upp facebook och skrev Nicolai Vesterstig i sökrutan. Utan att ens dubbelkolla med profilbilden så att det verkligen var rätt Nicolai började han skriva ett meddelande.
Den där Jimmy som ni knde i skolan, akn ni leta upp honom och göra illa mhonom lika mycket som han
Han lyfte snabbt upp händerna från tangentbordet och andades snabbt när han såg på orden han skrivit. Han satt där en liten stund och bara tittade innan han tryckte ner backspace-tangenten och väntade tills att den suddat bort alla bokstäver. Det var okej att vara arg. Det var helt naturligt. Och det hade blivit lite för mycket en stund när han insett att han hört andra prata om Jimmy och Zacharias. Men den ilskan skulle inte hjälpa hans kompis just nu. Det skulle inte göra någonting ogjort. Han kände inte igen sig själv; han brukade inte tappa kontrollen på det där sättet.
Det handlar om mer än så. Han visste inte vad Zacharias menat. Han visste inte varför han hade stannat kvar med någon som behandlade honom så illa. Han visste inte ens säkert hur länge det hade varit sådär - Inte för att tiden spelade någon roll – men han visste att det bästa nu var att Zacharias var hos honom. Han mådde inte bra, men han måste må bättre än vad han skulle ha gjort hemma hos sig.
Med dom tankarna och försöken till att lugna ner sig själv hade han återigen stängt datorn och gått ut till Zacharias.
”Ska vi titta på någon film..?” frågade han och satte sig på kanten av soffan innan han väldigt lätt la handen mot den andres rygg ovanpå täcket. Gabriel reste sig och strök sig mot Milos sida innan han placerade sig i hans knä, och Milo drog mjukt fingrarna över hans päls och såg ner mot Zacharias igen. Han hade inte haft några större förhoppningar men så nickade den andre ändå – nästan så att man inte såg det – och vred sig väldigt långsamt om. Blicken mötte inte Milos och den såg fortfarande så väldigt tom ut.
”Det kommer bli bättre”, sa han och försökte ändå möta hans grålila blick. ”Jag lovar att det kommer bli det Zacharias.” Det var tvunget att bli det.

När Milo på kvällen tänkt göra ett nytt försök att få Zacharias att äta med honom så hade han faktiskt sovit på riktigt. Och till och med i sömnen såg han spänd ut. Det var som att ansiktet inte riktigt slappnade av; med hopbitna käkar och en svag rynka mellan ögonbrynen.
Dom hade i alla fall tittat på den där filmen tidigare, även om samma tomhet hade fortsatt täcka den andres ansikte.
För närvarande satt han i soffan och bara tittade på den andre, och när han då plötsligt rörde på sig ryckte Milo lätt till.
”Hoppas du inte såg det där”, försökte han skämta.
Zacharias såg tyst på honom och la sig sedan på rygg i soffan istället innan han tittade sig lite omkring.
”Det är kväll”, sa han då han misstänkte att dagen kunde ha flutit ihop lite för honom eftersom han inte gjort annat än att ha legat där. Ibland sovande, ibland i något som verkade vara ett mellanting av medvetande och sömn.
”Milo..”, kom det hest ifrån den andre och han såg snabbt på honom.
”Ja?”
Han fuktade sig om läpparna – såret på underläppen hade börjat få en sårskorpa – och det såg ut som att han kämpade med orden han ville få fram, men så blev blicken sådär frånvarande igen. ”Tack.” Det var så jobbigt att höra hur han menade det där, men att det inte syntes på honom. Som att han bara var halv, som något slags skal.
”Du behöver inte säga tack”, mumlade han och la handen mot hans axel. Den lilla beröringen fick Zacharias att rycka till och han drog snabbt åt sig handen igen. ”Vill du ha någonting att äta? Eller dricka i alla fall?”
”Nej..” Han satte sig långsamt upp och drog fingrarna genom håret som blivit lite tovigt baktill. Därefter reste han sig och gick iväg mot hallen och – antog han i alla fall – badrummet. T-shirten han fått låna av Milo räckte precis ner till att täcka halva hans boxers och benen såg förvånande nog ännu längre ut när han inte hade jeans på sig. Han var fin, men till och med bakifrån syntes det hur inte okej han var.



- - - - - - - - - - - - - - -

Det var bara tomt och mörkt. Och samtidigt panik. Ibland lyckades han stänga av, och andra gånger härjade den fritt där inne. Men det var just det; den härjade där inne. Han kunde inte släppa ut det och hoppas på några sekunders vila. Det var alldeles för mycket. Hela tiden.
Och Milo.
Milo.
Han ville prata med honom. Och i nästa sekund ville han inte. Han ville förklara. Och i nästa sekund orkade han inte utan ville bara att allt skulle försvinna.
Det hade varit det här som inte fick hända.
Vad skulle han göra nu?
Han var ingenting utan hono-
Han hatade att tankarna försökte intala honom det igen, men samtidigt hade dom delvis rätt. Han hade själv sett till så att han inte hade något utan Jimmy. Hade det inte varit för det så skulle han ha dragit ifrån honom för länge, länge sen.
Milo.
Läpparna.
Det var lättare att stänga av.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 2 feb 18 - 00:40
MEN ZACHARIAS!! D:
Tror det var bra att han inte skrev till Nicolai. För vad skulle de kunna göra? Bättre att ringa polisen då ju
Vill bara hoppas att det blir bättre för stackaren för annars behöver de uppsöka hjälp. Han verkar ha hamnat då himla djupt ned alltså. D:
Bra att Milo är där i alla fall och håller koll på honom.
arbok - 1 feb 18 - 13:18
men Milo RING EFTER HJÄLP D: hade fan blivit tokig om jag gått runt och vakat över någon som mår så dåligt. Tänk om Zacharias har fått någon inre skada efter Jimmy, dessutom?
Synd att han inte skrev till Nicolai ändå. Bra att han inte skrev det första iofs, men det kanske hade varit bra om han skrev och frågade vad han visste angående Jimmy eller något...
Men precis som Milo tänkte: tur att Zacharias åtminstone är på en trygg plats. Hade varit en mardröm om han inte kommit ifrån Jimmy och blivit kvar där i ännu fler varv av onda cirkeln.

Skriven av
ilenna
1 feb 18 - 03:37
(Har blivit läst 232 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord