Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 20]

När det plingade på dörren reste sig Milo upp från soffan, iklädd fladdriga pyjamasbyxor med musse pigg på, sina röda stickade sockor och en mörkgrå huvtröja, och drog samtidigt handen genom håret som inte såg alltför bra ut efter att ha blivit blött tidigare under dagen och sedan nedtryckt av en mössa.
Av allt han med sin fantasi skulle ha kunnat föreställa sig vara utanför dörren så skulle den synen han möttes av aldrig ha kunnat dyka upp i hans huvud, och han spärrade förskräckt upp ögonen.
”Zacharias!”
Det var Zacharias som stod i trapphuset, svullen, röd, blå och blodig i ansiktet. Han kunde inte ens ta in allt. Torkat blod täckte en del av hans underläpp, från näsan såg det ut att precis ha runnit, under ögat skiftade en skugga i en blåröd nyans och det motsatta käkbenet såg alldeles svullet ut. En liten del av hans hår var samlat i en hästsvans medan större delen av det hängde löst och ramade in det trasiga ansiktet. Det var inte bara ansiktet som såg trasigt ut, det var blicken, kroppen, allt som var Zacharias. Och trots att han var så lång gjorde hans skygga hållning att han såg så väldigt liten ut.
”Vad har hänt?” viskade han och kom sig inte ens för att backa ett steg för att släppa in honom.
”Min pojkvän”, sa han lika lågt och om det var möjligt så blev han ännu mindre, och till skillnad mot Milo som inte backat så tog Zacharias ett steg bakåt.
”Din pojkvän..?!” Det var inte att han hade pojkvän, det var att hans pojkvän gjort det. Han kunde inte få in det.
”Jag skulle inte.. kalla honom det längre men..” Han såg så ofokuserad och bräcklig ut, som att blicken skulle kunna glida iväg åt vilket håll som helst och som att han skulle kunna trilla ihop nästa sekund.
”Kom.” Milo lyckades äntligen få fötterna att röra på sig och greppade tag om Zacharias arm – fastän han var rädd att han helt skulle gå sönder om han så ens nuddade vid honom – för att dra in honom. ”Herregud, Zacharias.” Än en gång trots rädslan så la han armarna om den andre och drog ner honom mot sig, och han ville aldrig, aldrig släppa.
”Det var mitt fel. Med fönstret. Med din bokhandel. Allt var mitt fel.”
”Va?” viskade han och höll kvar Zacharias i sina armar, men han drog sig ifrån och strök handen under näsan där blodet börjat rinna igen.
”Det var mitt fel. Jimmy.. Om det inte var för mig så skulle det.. Det skull-he.. aldr-hig.. Det..” Han hade börjat hyperventilera och Milo var själv på väg att drabbas av panik innan han tvingade sig själv att agera istället, att göra något, att hjälpa honom. Han kunde inte stå där och se på.
”Zacharias! Titta på mig. Det går bra, jag lovar.” Han la sina händer ovanpå hans överarmar och strök dom fram och tillbaks. ”Andas genom näsan. Såhär.” Han fortsatte hålla blicken på honom medan han andades in på samma sätt som han sa. Zacharias grålila blick fokuserade inte tillbaks på honom men Milo fortsatte ändå. ”Och ut genom munnen. Det går bra, jag är här, okej? Andas som mig.”

Han visste inte om det var han som lyckats eller om Zacharias panikångest ändå varit på väg att klinga av, men hans andning hade blivit lugnare och istället var det bara hans händer som fortfarande darrade en aning. Milo strök honom fortfarande över armarna.
”Du är okej.” Det kändes fruktansvärt fel att säga det när han såg hans ansikte, när han trots svårigheterna att ta in det visste att det var någon som han kallat för sin pojkvän som orsakat det, och när han verkligen såg allt annat än okej ut. Men han ville lugna honom från paniken han alldeles nyss befunnit sig i, att det var okej nu, att ingenting skulle hända.
”Förlåt att jag..” Zacharias harklade sig och strök fingrarna över läpparna den här gången. ”Jag hade inte kommit hit om jag känt att jag hade någon annanstans att ta vägen.”
”Du skulle självklart komma hit!” sa han och försökte hålla tårarna borta när han än en gång försökte – och samtidigt inte ville – ta in blåmärkena och rodnaderna i hans ansikte. ”Kom, vi behöver.. vi måste göra något åt det värsta.”
Den svarthårige sa ingenting men tog av sig skorna, och lät sedan armarna glida ur skinnjackan innan han lika tyst följde med Milo ut i köket. Milo tvingade sig fortfarande att fokusera på att hjälpa istället för att låta alla känslorna ta över, och strax hade han lindat in en påse frysta ärtor i en handduk och tryckte den försiktigt mot Zacharias svullna käkben.
”Går det bra?” frågade han lågt.
”Det lägger sig ändå.. Så småningom.”
Det högg till i Milos mage när han lät så van och när Zacharias inte hade blicken vänd mot honom blinkade Milo snabbt till igen.
”Jag håller en stund till. Säg till om det gör för ont.”
”Din bokhandel..”
”Det är ingen fara. Jag har fått fönstret bytt. Jag öppnade igår igen, det.. är ingen fara”, upprepade han. Han visste inte vad Zacharias menat med att det skulle vara hans fel, för han hade självklart inte varit där och slagit sönder något, men han behövde inte ha den förklaringen just nu. Just nu ville han bara intala Zacharias att det inte var någonting han behövde oroa sig för.
En lång stund var dom båda bara tysta. Milo flyttade påsen till det blåa under ögat, Zacharias såg rakt på honom och han själv hade bitit tag i sin läpp. Utan att säga något hade han därefter mjukt tagit tag om den andres arm och fått honom att följa med till badrummet där han så försiktigt han kunnat tvättat rent såren.
Zacharias fattade plötsligt tag om hans handled. ”Milo.”
”Gjorde jag illa dig?”
Han skakade på huvudet och släppte sakta hans hand igen. ”Jag vet inte hur jag..”
”Det var din pojkvän..?” försökte han hjälpa. ”Jag visste inte att du.. hade en.”
”Vi har varit tillsammans sen jag var sjutton. Och det har varit så mycket, mycket dåligt..”
Milo såg på honom hur svårt han hade att få fram orden och på ett sätt hade han velat låta honom slippa plågas och säga att det var okej om han inte ville berätta men.. Han behövde veta. Han kunde inte se Zacharias såhär och bara ha fått höra ´min pojkvän´ och ingenting mer. Så han väntade tyst på att han skulle fortsätta.
”Han är fruktansvärt svartsjuk. På ett.. det är inte på ett normalt sätt. Han såg boken jag hade fått dig och fattade att jag umgåtts med dig och- Det var mitt fel Milo. Han slog sönder ditt fönster för att han var så arg på mig. Och jag är så ledsen, jag menade aldrig.. Jag ville aldrig att det skulle bli så. Förlåt att jag inte ens kunde stanna där med dig. Men jag fattade vem det var som hade gjort det och jag klarade inte av att stå där och låtsas som att jag inte visste. Det var ju jag som var anledningen till det och jag ville inte ens att du skulle behöva se mig.”
Milo lyssnade chockat på vad han sa. Hur den här Jimmy – varför lät namnet så bekant..? - av svartsjuka och ilska hade gjort något sådant. Men det han tog in allra mest var Zacharias klandrande av sig själv.
”Det är inte ditt fel Zacharias. Du gjorde det inte. Du borde ha.. du borde ha berättat allt det här för mig men det är inte ditt fel. Jag hade aldrig någonsin gett dig skulden för det. Hör du det?” Han ville återigen helst bara krama honom och tyst säga att allt skulle bli bra. Men han var tvungen att försöka få honom att förstå att det inte var hans fel – han behövde få honom att förstå det nu, för han klarade inte av att se in i ögonen som glödde av skuld.
”Men om jag inte hade fortsatt träffa dig så hade det aldrig hänt. Du kan inte säga emot det för det är sant.”
”Jag kommer aldrig se det så”, sa Milo lågt men bestämt och höjde sedan handen med bomullstussen. ”Får jag?”
Zacharias axlar sjönk ner en aning och han tog det som ett ja och baddade försiktigt läppen. Den såg inte bra ut, men en liten tröst var att den inte såg fullt lika illa ut när blodet var borttorkat.

”Tack”, mumlade Zacharias när Milo tvättade händerna och han vände sig långsamt om mot den svarthårige igen som satt kvar på toalettlocket.
”Varför? Jag menar..” Hur skulle han ens börja? Hur skulle han fråga?
Det verkade som att den andre förstått ändå.
”Jag.. Jag berättade ju att jag stack hemifrån? Och att jag bodde hos en kompis. Det var egentligen fler kompisar, och det funkade lite olika bra.. Men så träffade jag Jimmy och, alltså han fattade mig. Jag blev kär. Och jag flyttade in hos honom.”
”Hur gammal är Jimmy?”
”Två år äldre än mig.”
”Förlåt, fortsätt”, sa Milo och kände hur klumpen i magen redan blivit större.
”Alltså allt blev så mycket bättre med honom. Jag hade inget. Eller jag hade ju kompisar men dom var inte som Jimmy som hade så mycket liknande känslor och upplevt så liknande saker. Och jag hade aldrig tidigare känt att någon verkligen, verkligen älskade mig på det sättet som Jimmy gjorde. Men..”
Zacharias drog en hand genom håret och verkade ha svårt att fortsätta, men så öppnade han munnen igen. ”Det hände saker och.. Det var inte lika bra längre. Det var inte bra alls. Och jag fattar att du tycker att jag är en idiot som ändå fortsatte var med honom men.. det är.. det handlar om.. mer än så. Jag kan inte ens förklara- förlåt jag..” Han skakade på huvudet, kanske mer åt sig själv än Milo och såg ut att svälja hårt.
Milo såg ledset på honom. Han kunde inte hålla tillbaks all smärta han kände. ”Jag tycker inte du är en idiot”, sa han lågt. Hur skulle han ens ha kunnat döma Zacharias när han hade så lite av helhetsbilden? Han skulle inte ha någon rätt alls till att göra det. ”Vad hände idag..? För det är han som varit orsaken tidigare också, eller hur? När du..” Han blev illamående av tanken men hoppades väl kanske ändå att det inte skulle vara sant.
Zacharias nickade. ”Idag så.. du ringde till mig, eller hur?”
Milo rynkade pannan. Han hade ju ringt fel. Det var-
”Jimmy svarade. Jag var i tvättstugan och hade glömt ta med mobilen. Och han blev förbannad och..”
Gud. Milos illamående blev ännu värre. Hade han orsakat det där?
”Jag, förlåt, jag.. Jag var bara orolig att något hänt när du inte dök upp så jag försökte leta efter dig på facebook och sen hittade jag ditt mobilnummer och jag ville verkligen bara kolla så att du var okej. Om jag ställde till det där..”
”Det var inte bara det som gjorde det”, sa Zacharias och såg upp på honom. ”Jag vågade inte säga något om fönstret till honom i tisdags, men när han nämnde dig idag.. Saker som han sa. Det jag visste att han gjort. Jag kunde inte vara tyst. Jag slog honom.” Han röst hade nästan dött ut när han sa det sista.
”Och han gjorde allt det här?”
Zacharias nickade och Milo visste inte ens om han skulle orka fråga mer just nu. Ännu mindre när Zacharias såg så trött och skör ut. Inget var mer förståeligt än det. Så istället lutade han sig bara ner och la armarna om honom.
Efter vad som kändes som flera minuter – med armarna fortfarande om Zacharias och hans huvud tungt lutat mot sin bröstkorg lät han några tysta ord lämna läpparna.
”Är du hungrig..?” Det kändes som det mest oviktiga i världen just nu, men kanske var det ändå något oviktigt som Zacharias behövde just nu.
”Jag vet inte”, suckade han och rätade på sig. Det var otäckt att se en annan person vackla så på kanten av att bryta ihop totalt. För det var precis vad Milo såg framför sig.
”Jag hade tänkt äta tortilla med en wokblandning som faktiskt är jättegod.”
”Jag kan.. testa det”, svarade Zacharias och reste sig upp.

Zacharias hade inte sagt mycket medan dom ätit, och först hade också Milo varit tyst. Men så hade han tänkt tillbaks på någon av dom andra gångerna när den andre hade verkat låg – och det var fruktansvärt jobbigt att förstå varför nu – och han själv ändå pratat på och att Zacharias verkat uppskatta det, så Milo hade småpratat fastän han inte fått någon vidare respons. Han hade berättat om en ny tv-serie han börjat kolla på igår, att han när han kommit hem idag egentligen bara skulle leta efter en särskild tröja i garderoben men som slutat med att han rivit ut allting och gjort en storstädning istället, och att han var ganska tacksam över elementet han fått av sin pappa ändå, men att han verkligen borde ringa hyresvärden.
”Det var gott”, sa Zacharias en aning hest och harklade sig.
”Vad bra. Du kanske har börjat förstå vad jag föredrar när det kommer till vad för mat att laga; gott och så enkelt som möjligt.”
”Jag gillar också den kombinationen.”
Milo log men kände själv att det inte nådde ögonen. Även om han pratat på om oviktiga saker för att försöka göra det enklare för Zacharias så kunde han ju inte lura sig själv. Det kändes bara så fruktansvärt orättvist; att någon som redan haft en kass uppväxt skulle behöva råka ut för liknande saker när han blev äldre också. Det var inte rättvist.
Dom hjälptes åt att diska och när Milo räckte en tallrik till Zacharias som tog hand om torkandet började han prata igen.
”Hur visste du vad du skulle säga när jag fick panikångest?”
”Jag visste inte”, sa han ärligt. ”Jag gick nog bara på känsla. Hjälpte det?”
Han nickade och torkade tallriken innan han tog emot ett glas. ”Jag kommer ju alltid ur dom själv förr eller senare, men du förkortade det hela och jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars.”
”Kommer det ofta?” Han hade ju bara sett början till det en gång tidigare. Den gången Zacharias lämnat hans lägenhet så hastigt.
”Ganska. Det har väl gått i perioder antar jag. Och nu på sistone har det varit både bättre och sämre.”
”Hur då?”
”Jag har ju oftast kunnat koppla bort den riktiga verkligheten när jag varit i bokhandeln, så det har varit bättre under dagarna. Men det har varit ett helvete om nätterna. Även om jag somnar snabbt ibland så vaknar jag alltid av den där stressen innan det slår till.”
”Och han, Jimmy, har bara struntat i det?” Det kändes som en dum fråga – någon som slog sin pojkvän brydde sig självklart inte i om pojkvännen mådde dåligt. Det var ju han som var orsaken. Men å andra sidan hade Zacharias inne i badrummet sagt att det handlade om mer saker, att han förstod om Milo tyckte att han var en idiot, men att det fanns mer. Men vad det än var så visste Milo att det inte fanns någon ursäkt i världen som gjorde det okej att misshandla en annan människa på det sättet.
”Jag mådde ju dåligt redan när jag träffade honom. Och jag mådde ännu sämre en period när Jimmy fortfarande.. när han inte var på det sättet som han är nu.”
Milo nickade tyst. ”Okej.”
”Alltså förlåt, det måste låta helt galet, det är galet, men jag kan inte.. inte just nu.”
”Det är okej Zacharias”, sa han snabbt och tog glaset ur hans hand när han torkat det mer än torrt. ”Du behöver inte berätta mer just nu. Om du vill göra det så lyssnar jag, men det är alldeles tillräckligt att du är här och inte där med honom.”
Den svarthårige nickade och la ifrån sig handduken.
”Jag tänkte fråga om du ville ha te men vi kanske kan.. Jag har en Jack Daniels som jag inte öppnat och som jag knappt vet varför jag köpte.”
Han visste inte om han kunde kalla det för ett leende, men det som syntes på Zacharias läppar var väldigt nära. ”Det verkar vara ett drag hos dig. Jag menar, det var ganska knäppt att du köpte den där jättestora tröjan också.”
Milo flinade och öppnade ett av dom högre skåpen för att ta ut flaskan. ”Ja, man ska nog inte släppa lös mig i affärer egentligen.”

Det skulle ha känts fel att säga skål så dom hade bara tagit varsin klunk ur sina glas. Zacharias med ett ganska oberört ansiktsuttryck och Milo desto mer grimaserande. Nog för att han inte vetat varför han köpt den, men den hade åtminstone kommit till nytta ikväll.
Efter några fler klunkar hade han inte grimaserat lika mycket, och ännu lite senare hade dom också övergett glasen och skickat flaskan emellan sig istället.
”Det måste ju finnas typ åttio säsonger av den här serien, eller går den i repris? För jag minns att det här gick på tv när jag var liten också”, sa Zacharias.
”Säkert både och. Dom gör både nya säsonger och visar repriser.”
”Dom som tittat från början lär ju vara hjärntvättade isåfall”, sa han och himlade med ögonen innan han tog en klunk ur flaskan.
”Du, säg till om du inte vill prata om det men.. jobbar han mycket, Jimmy? Jag tänkte på.. du har ju varit i bokhandeln på dagarna men också ganska ofta hos mig på kvällarna?” Som det låtit på den andre så hade Jimmy först förstått att han varit någonstans när han sett boken.
”Han slutar väl oftast mellan fem och halv sex. Jag sa att jag börjat gå en kvällskurs.”
Milo rynkade smått pannan, inte säker på att han förstod det rätt. ”För att träffa mig..?”
Zacharias nickade.
”Men..” Fastän han visste hur svartsjuk han var? Vad han skulle kunna vara kapabel till om han fick reda på det? ”Tog du den risken bara för att kunna träffa mig?”
Han tog en klunk till och räckte sedan Milo flaskan. ”Jag hade lovat mig själv att aldrig mer lita på någon, men jag började göra det ändå.” Hans blick var inte helt fokuserad nu heller, men det berodde nog snarare på alkoholen. Den hade haft sin effekt på Milo med; och troligtvis hade han påverkats ännu snabbare, åtminstone om man skulle gå på kroppsstorlek och skillnaden på deras reaktionen vid det där första glaset.
Milo tog flaskan men istället för att dricka ur den mötte han Zacharias blick igen, och han såg någonting i den som han hade sett i bokhandeln den där kvällen när dom stannat och städat, blicken som fastnat i hans och som han inte helt kunnat tolka, och inte heller nu kunde. Men det var något.
”Ska du ha något av den där eller..?” Zacharias nickade mot flaskan i hans hand och det lilla leendet såg roat ut. Alkohol var verkligen ingen lösning, men han kunde inte säga att han inte var lättad att se att Zacharias fortfarande var kapabel till att le, och om det hade krävts sprit till det den här gången så fick det väl vara så. Han räckte snällt den andre flaskan och drog därefter upp fötterna under sig i soffan – som vanligt lite frusen av sig.
Milo skulle precis till att öppna munnen när han såg hur den svarthårige tagit upp sin mobil ur fickan och hur hela han liksom krupit ihop mer igen. Det var svårt att förklara för det var inte på det sättet att han bokstavligt dragit upp knäna mot kroppen och höll om sig själv, men det var någonting som förändrades och fick honom att se mindre ut.
”Har han skrivit något?” frågade han lågt och försökte hålla borta ilskan ur rösten. Inte för att han inte ville vara arg på killen han aldrig träffat men utan tvekan kunde säga att han hatade utan för att han inte trodde att det skulle hjälpa killen som satt bredvid honom, killen som han kände allt starkare känslor för.
Zacharias skakade på huvudet. ”Jag vet inte om jag borde.. jag kanske borde ringa och..”
Milo visste först inte vad han skulle säga. Zacharias borde aldrig i hela sitt liv prata med den människan igen. Om det inte var för att säga att han skulle dra åt helvete då – men av Zacharias tonfall att döma så var det inte vad han hade i tankarna. Och det skrämde Milo. Full eller inte, Zacharias borde inte sitta där och överväga ifall han skulle ringa till sin före detta misshandlande pojkvän.
”Det borde du inte”, sa han till sist.
Zacharias axlar sjönk ner en aning men han såg fortfarande så spänd ut. ”Jag vet..”
När Zacharias såg upp på Milo igen så var det som att han helt slutade tänka och bara agerade istället. Så som han aldrig brukade göra.
Efter att ha lutat sig fram den lilla biten som behövts satte han ner handen mot soffdynan som stöd och tryckte snabbt och försiktigt läpparna mot den andres.

Han skulle inte ha blivit förvånad alls om han blivit bortknuffad – han skulle inte ha blivit förvånad om Zacharias hastigt dragit sig ifrån om det hade varit en kväll för en vecka sedan, dels för att han inte varit säker på att han ens tyckte om killar, dels för att han inte vetat om att han var tillsammans med någon och dels för att Zacharias kanske verkligen inte alls kände samma attraktion, vare sig den fysiska eller emotionella – men Milo skulle definitivt inte ha blivit förvånad om han knuffat honom ifrån sig när han kysste honom nu av alla tillfällen. Det kunde mycket väl vara det mest klumpiga han någonsin gjort.
Tusen oroliga tankar hann fara genom Milos huvud, och samtidigt hann han lägga märke till hur dom små piercingkulorna i Zacharias underläpp kändes mot hans egna läppar och den svaga smaken av blod.
Men Zacharias hade varken knuffat honom eller flugit upp från soffan, utan när Milo drog sig ifrån – vilket säkert bara var några sekunder senare – såg bara Zacharias på honom. Och han hade besvarat den. Inte mycket alls och kanske hade det bara varit av ren reflex eller för att det skulle ha blivit sjukt obekvämt för dom båda annars, men det hade varit något slags besvarade.
Om det hade betytt något eller inte var dock det sista Milo brydde sig om för tillfället. Kanske borde han säga något, ett ´förlåt jag borde inte ha gjort det där´ eller helt galet bara ha medgett att han nog velat göra det väldigt länge och att han inte hunnit tänka sig för nu. Istället sa han ingenting utan tog bara fegt Jack Daniels-flaskan från Zacharias och tog en djup klunk. Blicken han gav honom sa nog däremot ett tyst ´förlåt.´
När Zacharias i sin tur snabbt blinkade till några gånger och drog en lätt darrande hand genom håret kände sig Milo stressad. ”Du-”
”Hej..”
Milo rynkade pannan åt hej:et och det väldigt svaga leendet men upptäckte sedan orsaken och log själv. Han hade knappt tänkt på Gabriels frånvaro, men nu kom han tassande in i vardagsrummet och efter att hans svans strukit mot Milos knä gjorde han ett mjukt hopp upp i soffan och strök sig mot Zacharias. Och Milos hals snörptes direkt ihop lite grann. Han hade varit glad för dom små leendena Zacharias visat efter att dom hade satt sig i soffan, men det tog inte bort blåmärkena och svullnaderna i hans ansikte och det gjorde så fruktansvärt ont att se.
”Hej killen”, sa den svarthårige tyst och smekte Gabriel under hakan och upp mellan öronen. ”Jag har saknat dig.”

Kanske hade det varit orealistiskt av honom att tro att Gabriel – och Jack - skulle lyckas hålla kvar leendet på Zacharias läppar, för en halvtimme senare såg han inte alls bra ut. Något annat hade varit konstigt, men det var som att ytterligare något hade slocknat i hans blick.
”Kan jag stanna här inatt? Jag vet inte riktigt om jag har någon annan att sova hos.”
”Men självklart”, sa han nästan chockat. Något annat hade varit helt otänkbart.
”Säkert?”
”Du behöver inte ens fråga”, sa han sorgset och fastän den där kyssen fortfarande låg i hans bakhuvud och var lite, lite obekväm – så lutade han sig fram och drog in honom i en kram. Han kändes så fruktansvärt spänd, men trots det la Zacharias upp armarna om honom och höll kvar en stund.
”Tack.”

När Zacharias kom ut ifrån badrummet – med håret löst hängande och tröjärmarna neddragna över händerna – räckte Milo honom tyst två ipren.
”Jag borde ha tänkt på det tidigare, men här.”
”Det är lugnt, tack.”
”Jag har bäddat rent i sängen, men säg till om du vill ha fler kuddar.”
”En extrasäng menar du?”
”Nej i mitt sovrum. Jag sover i soffan.”
”Aldrig”, sa Zacharias och det var det mest beslutsamma tonfallet han hade hört från honom ikväll. ”Lägger du dig i soffan lägger jag mig på golvet. Jag är allvarlig, du ska sova i din säng Milo.”
”Men-”
”Sluta”, sa han tyst. ”Du förstår inte ens hur mycket du redan gjort för mig.. Jag-” Han strök snabbt handen över håret igen och Milo kunde till och med höra den lite häftigare inandningen.
”Är du okej Zacharias..?”
Han nickade men svarade inte och nu mer såg än hörde Milo hur tempot på hans andetag ökat. Var han på väg att få en panikattack igen? Hade Zacharias inte varit med om nog mycket för ikväll? (Hade han inte varit med om nog i flera, flera år?) Kunde han inte bara få en lugn stund?
”Är det okej att jag röker på balkongen?” frågade han.
”Ja absolut. Vill du ha sällskap?”
”Nej det är okej.” Det var som att han hört Milos tanke som fladdrat förbi, en plötslig rädsla över att han skulle göra någonting väldigt dumt. ”Jag behöver bara.. en stund själv.”
”Okej”, log Milo svagt – ett leende som han fick kämpa för att få fram. ”Jag- okej ja.” Han visste inte mer vad han skulle säga men Zacharias löste det genom att hämta ciggpaketet i sin jackficka och därefter lämna hallen.

Milo hade inte vetat om eller i vad Zacharias velat sova i för någonting så han hade chansat och lagt fram en t-shirt – inte helt passande kanske då det bara var långärmade tröjor Milo avsiktligt brukade köpa i en storlek för stor - ovanpå täcket i soffan. Han hade sedan funderat en liten stund men även lagt fram ett par stickade sockor ifall han kanske också blev frusen om natten. Han var väl medveten om att han försökte skjuta ifrån sig den jobbiga verkligheten, för skulle frusna fötter egentligen vara ett problem just nu? Det var ingenting.
Zacharias dröjde och han undrade om han kanske skulle gå och lägga sig, men han ville hemskt gärna säga godnatt till honom först och se så att han ändå var så okej det gick. När så balkongdörren äntligen öppnades såg han snabbt upp.
”Det är bara att ta någon filt ifall du vill ha mer än täcket. Och jag la en tröja där också.”
”Okej”, sa Zacharias på ett sätt som nästan fick honom att tro att han inte hört vad han sagt. Kanske var det blicken som gjort det – för det kändes som att han knappt såg honom.
Han sjönk ner på soffan och fastän Milo stod kvar där började han långsamt dra av första strumpan och sedan andra innan han drog av sig tröjan. Det hade nästan sett mekaniskt ut. Det var när han började knäppa upp sina jeans som Milo insåg att han inte bara kunde stå där och tänka och han vände sig om och gick ut i köket för att låta honom få byta om ifred.
När han gick tillbaks var det med två vattenglas i händerna och han ställde ner det ena på vardagsrumsbordet. Zacharias låg med ansiktet vänt mot soffans ryggstöd och täcket uppdraget till axlarna.
”Zacharias.. går det bra?” frågade han försiktigt och såg i ögonvrån hur Gabriel tassade förbi och sedan hoppade upp och la sig i nivå med Zacharias fötter.
”Ja.”
”Okej.. Så. Godnatt. Det är bara att väcka mig om det skulle vara något.” Han bet tag i läppen när han inte fick något svar men ville inte tjata heller. Han måste ju ha hört. ”Godnatt”, sa han ändå igen och släckte lampan när han lämnade vardagsrummet.

Milo låg tyst och tittade upp i taket med den allt mer växande klumpen i magen. Han hade ju frågat om hans skador ganska tidigt. Då när han sett den där rodnaden över hans kind. Han hade frågat fler gånger. Men han borde ha frågat ännu mer. Han borde inte ha brytt sig om tanken om att han inte ville pressa Zacharias. Men samtidigt hade han lärt känna honom så pass bra att han visste att han skulle ha fortsatt låta bli att svara även om Milo fortsatt fråga. Men ändå.
Och han hade trott att han var en rånare. Milo kvävde en snyftning och kände hur små tårar rann längs ögonvrårna.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 1 feb 18 - 23:36
Men shit pommes vad mycket koas här med.
Men bra att Zacharias är hos Milo nu. Dock skulle jag nog skickat Zacharias till sjukhuset, eller typ i alla fall ringt sjukvårdsupplysningen eller något, han kan ju vara jätteskadad D:. Men det kanske inte är så allvarligt, hoppas inte det i alla fall. stackars Zacharias! </3
Bra att de tog hand om såren och hoppas, HOPPAS, att allt blir okej i slutändan D:
arbok - 31 jan 18 - 15:27
oh BOY vilket drama. Vet knappt ens var jag ska börja, men huvudsaken att Zacharias tog sig till Milo och att det inte finns några hemligheter längre! Var på tiden att Milo äntligen fick veta om att Jimmy finns och vad han gör mot Zacharias och ännu mer på tiden att Zacharias sticker därifrån. Hoppas att han får stanna hos Milo framöver eller åtminstone få hjälp att hitta någonting eget + jobb, eller vad som helst som inte inkluderar Jimmy.
Och varför ringer de inte polisen (Kasper kanske) ... D: Förstår att Zacharias säkert inte vill men Jimmy borde definitivt inte få promenera fritt så störd som han är. Shit.
Så himla random att Milo har en Jack Daniels hemma också haha (trodde nästan han skulle ha fått den av Oskar...) Hjälper för stunden iofs och känner riktigt den tunga och stela stämningen som blir sen när de ska sova. Kommer ta tid för Zacharias att bli okej, men hoppas verkligen att Jimmy får sota för att vara ett äckel och att han inte kommer störa något mer i varken Zacharias eller Milos liv.

Skriven av
ilenna
31 jan 18 - 14:11
(Har blivit läst 199 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord