Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 19½] - Z

här kommer ett till kort kapitel, men långt för att vara en zacharias-del antar jag (:


Han hade fattat på en gång. I samma stund som han kommit fram till bokhandeln i tisdags och sett den krossade rutan och en lika förkrossad Milo så hade han förstått exakt vad som hade hänt. Han hade haft rätt i att det aldrig var bra när Jimmy svarade med ett så lugnt ´okej.´ Han hade haft fel när han intalat sig att det nog inte var någon fara ändå, att Jimmy hade ändrat sig och insett att han överreagerat. Det var patetiskt hur han hade låtit sig tro det för en liten stund. Jimmy hade inte trott på honom för en sekund när han sagt att boken i väskan var sedan länge. Han hade läst bokhandelns namn på kortet som han hållit mot framsidan, och Zacharias fattade inte hur han senare hade kunnat le när han läst Milos lilla meddelande när han satt där i sängen istället för att tänka ett steg längre till att Jimmy hade kunnat läsa exakt dom orden också. Jimmy hade åkt tidigare till jobbet den morgonen. Det var i alla fall vart han hade trott att han åkt.
Att Milo fått hela fönstret till sin bokhandel krossat var på grund av Zacharias.
Han förstörde för Milo också nu. Milo som varit så snäll från första början, som hade blivit att betyda så mycket, som brydde sig och lyssnade och fick honom att skratta och som gjorde honom nyfiken på att lära känna honom ännu mer, Milo som gjorde att vardagen kändes spännande fastän Zacharias tyst försökte ignorera den insikten.
Milos förtvivlan hade varit på grund av
honom.
Han kunde inte hantera det. Han ville inte inse att han förstört någonting som varit så väldigt bra. Han ville inte att en helt oskyldig kille skulle få ut för något som bara var Zacharias fel. Det var inte Milos fel att Zacharias var i ett dåligt förhållande, att hela hans liv hade varit ett kaos från och till, att han var för svag och obenägen till att kunna lämna Jimmy. Han hade inte gjort något för att förtjäna det där.
Det som han faktiskt insett var att han var tvungen att lämna Milo ifred. För hans skull. Han var livrädd för vad Jimmy skulle kunna göra om han någonsin hade fått se dom umgås. Det hade känts fruktansvärt att lämna honom där på gatan när han sett då desperat ut, men han visste inte vad han annars skulle ha gjort.
Han hade inte ens kramat honom.
Hur kunde han ha låtit bli att ens göra det..?

Han sa ingenting till Jimmy. Men han hade under hela tisdagen mått illa av oro över när han skulle komma hem. Över vad han skulle säga.
Om han skulle säga något. Eller om han bara skulle..
Kanske tyckte han att det räckte med vad han gjort. Kanske såg han Milo som boven i det hela. Det lät sjukt. Men han hade levt i det här tillräckligt länge för att veta att Jimmy verkligen var sjuk i huvudet och han hade därför inte särskilt svårt att förstå hur han tänkte. Han hade däremot väldigt svårt att förstå hur han
kunde tänka så. Hur hade han gått från att sitta bredvid Zacharias på den där trappen på den där festen och se lika kär ut som han kände sig? Hur hade det kunnat utvecklas till det här?
Jimmy hade inte sagt någonting när han kom hem. Han hade betett sig som vanligt. Om det nu gick att kalla en så oberäknelig person för det.

Han hade inte vågat sig förbi bokhandeln för att kolla hur det såg ut. Om den var igenstängd. Om någonting hade blivit lagat. Han vågade inte riskera att Milo skulle se honom.
Men smärtan han kände i bröstet, tyngden som låg i magen, panikångesten som gång på gång bröt sig loss och fick honom att krypa ihop till en boll i sängen var någonting han aldrig tidigare hade upplevt. Inte lika illa.
Armarna var fortfarande orörda, men längs revbenen löpte numera flera nya sår. På onsdagsnatten hade han suttit på golvet ute på balkongen och stirrat mot räcket. Livrädd för vad hans tankar ville få honom att göra, och samtidigt lika livrädd över att dom inte skulle lyckas få honom att göra det.


- - - - - - - - - - - - - - - - -

Det var sen fredag eftermiddag och första gången sedan i tisdags som Zacharias tagit sig utanför lägenheten. Inte längre än till tvättstugan som låg mitt emot, men det var ändå en lättnad. Han laddade två maskiner och blev sedan stående en liten stund och såg på medan kläderna började snurra runt där inne. Han borde egentligen duscha. Men han hade inte kommit sig för någonting. Håret hängde utsläppt istället för i hästsvansen och fastän han visste att det inte var möjligt så tyckte han att nyckelbenen som skymtade ovanför den lite djupare halslinningen till den mörka långärmade tröjan såg skarpare ut. Som att han hade magrat. Han hade förvisso inte ätit mycket alls dom senaste dagarna, men det var ingenting som kunde synas på hans kropp redan. Han kände efter i fickan efter mobilen – mest för att ha någonting att sysselsätta sig med eftersom han inte ville gå tillbaks riktigt än – men insåg att han måste ha glömt den i hallen. Han hade lagt den på den lilla byrån efter att ha tagit ur laddaren och sedan hade Jimmy sagt någonting och han hade gått in i vardagsrummet istället. Med en liten suck sjönk han ner på bänken mitt emot maskinerna och drog båda händerna genom håret. Hans andning hade varit ytlig nästan hela dagen och han mer väntade än fruktade att en ångestattack snart skulle bryta ut.
Det mest jävliga var verkligen att det inte bara handlade om honom själv nu. Milos förtvivlade blick var som fastetsad på hans näthinna och han försökte plågat trycka undan tankarna på vad Milo måste tänka om honom just nu. Han visste ju inte att det var för hans bästa.
Han drog in ett hackigt andetag och knöt hårt sina händer när han kände hur dom ville börja skaka. Det här skulle inte gå länge till. Han behövde hjälp.

En stund senare lämnade han tvättstugan och gick upp till lägenheten igen, och han hann inte mer än innanför dörren förrän Jimmy kom ut i hallen. Med
hans mobil i handen. Han såg inte hur hårt greppet var, men om han skulle gå på hur hårda hans käkar såg ut att vara så skulle hans telefon säkert kunna gå sönder i hans hand snart.
”Vad gör du..?” frågade han vaksamt. ”Varför har du min telefon?”
”Du är så jävla äcklig. Vet du det? Jag fattar inte hur du..” Hans blick var nästan svart när han riktade den mot Zacharias igen. ”Varför i helvete ringer någon Milo till dig? Va?
…..
”Kan du svara på det?! Hur kan du tycka att det är okej
……
”att någon annan jävla kille ringer dig? Hur tror du att det känns för
mig? Din pojkvän. Det är han som är M va? Va?!”
Zacharias visste inte ens om han hade hört allt. Han hade långsamt börjat tappa greppet när han hört Milos namn. När Jimmy stod där och skällde på honom över ett samtal. När han förstod att Milo måste ha ringt. Att den jäveln, som hade behandlat honom så fruktansvärt dåligt, måste ha svarat i hans telefon och nu stod där svartsjuk. Hans sjukliga, vidriga svartsjuka som hade fått honom att-
Det brast totalt för Zacharias.
”Hur kunde du krossa rutan?! Du är störd! Fattar du inte det?! Hur kunde du göra det?!”
Jimmy förnekade det inte ens. När Zacharias tog i med full kraft och knuffade honom i bröstet så var det bara blicken som svartnade ännu mer. ”För att du smyger bakom ryggen på mig! För att du är med någon annan horkille!” Han fick enkelt tag i Zacharias arm och böjde den bakåt tills att det kändes som att den skulle brytas av inuti. ”Hur kan du ens fråga varför jag gjorde det? Hur mycket mer har du ljugit om? Hur länge har du-”
”Sluta!” skrek han till och slet sig loss ur hans grepp och utan en sekunds tvekande riktade han en knytnäve mot Jimmys käkben. Han hade aldrig någonsin vågat slå tillbaks, och egentligen vågade han inte nu heller, men det var som att han delvis blivit bortkopplad från sig själv. Han kände alla känslor plågsamt starkt – förutom rädslan, den var helt frånvarande, som att han var bedövad ifrån den. Slaget fick Jimmy att vända ansiktet åt sidan men han vände lika häftigt tillbaks det och Zacharias hann inte ens blinka förrän den andres knytnäve träffade hans eget käkben. Nästa slag träffade näsroten. Han kände redan blodsmaken i munnen när han stapplade bakåt.
”Han hade inte gjort dig något!” andades han ansträngt fram. ”
Jag har inte..” Han kunde inte kontrollera andningen överhuvudtaget. Trycket över bröstet var så hårt att han var säker på att han skulle kvävas. ”Jag hatar dig så jävla mycket! Jag hatar dig!”
”Håll käften!” Jimmy tog sig utan problem snabbt fram till honom igen och tryckte in honom så hårt mot väggen att till och med ryggkotorna ömmade. Trots att Zacharias varken var kort eller liten hade Jimmy alltid varit så mycket starkare än honom och Zacharias ögon vidgade sig av rädsla när han tryckte till ännu hårdare.
”Vad i helvete skulle du vara utan mig?! Va?!”
”Sluta Jimmy!” Andningen hade övergått till hyperventilerande och han knep ihop ögonen precis innan nästa slag träffade honom över kindbenet. Men trots rädslan som nu hittat tillbaks, trots vetskapen om att han fullständigt höll på att fastna i panikångestens grepp så gav ilskan honom kraften han behövde för att inte bara rasa ihop nedanför Jimmy. Han var inte säker på att något av slagen gjorde särskilt mycket skada; en knytnäve träffade hans axel, en annan missade precis hans ansikte, någon kanske träffade och den sista fångades i Jimmys grepp. Han såg ursinnig ut.
En strimma blod hade börjat rinna från Jimmys mungipa och det verkade som att den andre upptäckt det i samma stund då han långsamt höjde handen mot läpparna.
Han borde inte ha slagit tillbaks.
Jimmy slet tag i hans axlar och i nästa sekund knuffades han mot den motsatta väggen, varpå han ramlade och slog i den så hårt att det snurrade till i bakhuvudet. Han såg upp på honom med skrämda ögon, men fortfarande med en sådan otrolig ilska.
”Milo är ingen hora, men jag skulle hellre ha betalat för att vara med honom än att behöva vara med dig”, spottade han fram från där han halvlåg i en försvarslös hög. ”Jag hatar dig Jimmy.”
Jimmy drog bak sin arm och lutade sig ner. Och slog. Och slog.
Nu slår han ihjäl mig.

Det var än en gång som att han blivit bortkopplad från sig själv, för han visste inte riktigt hur han hade tagit sig ut. Det var som att han vaknade till igen först när porten till lägenhetshuset slog igen bakom honom.
Stressat drog han baksidan av handen över den blodiga läppen och såg sig omkring. Han visste inte vad.. Eller vart.. Eller..
Det var ju det här han varit livrädd för. Anledningen till att han stannat kvar var för att han visste att han inte skulle ha någonstans att ta vägen annars. Han kunde inte ringa någon av sina få kompisar som han knappt hördes med längre, han kunde inte säga ´hej kan jag bo hos någon av er? Ni vet killen jag valde bort er framför? Han är ett svin, och jag valde ändå bort er. Men det är lugnt va?´ Han hade aldrig vågat berätta för dom hur det låg till. Han hade bara dragit sig undan.
Jimmy skulle aldrig, aldrig förlåta honom för vad han nyss gjort. Han såg ner på sina darrande händer, dom röda knogarna, och knöt dom sedan hårt.
Det var inte rätt av honom; han borde egentligen inte låta det vara ett alternativ; men samtidigt var det den enda personen han kände att han litade på.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 1 feb 18 - 21:34
Jättedålig kommentar, men OOOMG D:
Shit så mycket drama, stackars Zacharias </3
arbok - 30 jan 18 - 15:25
Alltså jag visste att det skulle bli kaos och det blev det D: omg. Förstår inte hur Zacharias vågar slåss (men antar att det är pga Milo träffar mer än en öm punkt). Jag hade typ sprungit för livet det första jag gjort.
Huvudsaken: han tar sig därifrån. Även fast det gick åt helvete är det en breaking point och jag hoppas Zacharias flyr hem till Milo eller till vem som helst egentligen, bara han inte kommer tillbaka till Jimmy igen. Usch usch usch.

Skriven av
ilenna
29 jan 18 - 00:57
(Har blivit läst 191 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord