Minnen [del 3] |
För att komma igång med skrivandet igen blev det en kort grej med Johannes, enjoy :3
Det var med tunga steg Johannes gick upp för de tre trapporna till lägenheten. Han visste inte vad han förväntade sig men stålsatte sig, hoppades att det inte skulle bli så farligt. Att smälla igen dörren och dra till gymmet hade varit skönt och behövligt för hans tankar, men inte det bästa för situationen.
Han tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Det kändes som att hoppa med fötterna före ner i en djup kall tjärn, han var lika säker på hur de här skulle sluta som att hitta botten och känna dyn. Målgan hälsade glatt på honom i dörren och viftade på svansen. Pressade sin våta nos mot husses kind när han knöt upp skorna och därefter trampade av sig dem. Att Jossan inte sagt något var oroväckande.
Hon satt i köket med blicken riktad ut mot den tidiga vårdagen som erbjudit på dis och slask. Händerna värmde honpå en kopp te och benen var uppdragna mot kroppen. Ansiktsdragen var ansträngda och ögonen röda och puffiga. Det svarta håret hade varit uppsatt i en knut men nu var det utsläppt och draperade hennes rygg istället. Utan ett ord sate sig han bredvid henne, han svalde ljudligt.
”Förlåt”, sa han hest.
Jossan suckade och ställde ned koppen hårt på bordet. ”Inget löser sig med att smälla i dörrar och gå när det blir jobbigt, Johannes”
”Jag vet, men inget löser sig heller med att börja skrika och gorma”
”Du måste väl fatta varför jag blir förbannad”, sa hon och gav honom en kylig blick.
”Irriterad, visst, men att börja skrika över att jag inte tömt diskmaskinen?”, sa Johannes och höjde ett ögonbryn.
”Jag har haft en fruktansvärd dag på jobbet, du måste väl förstå att jag blir arg när jag kommer hem och det oftast ser ut som en svinstia när du ändå bara varit hemma, jag bad dig i morse att tömma maskinen och röja lite, känns som att jag gör allt här hemma”
Det sved men Johannes nickade bara. Fallet var inte så, han hade faktiskt röjt och försökt vara duktig när han ändå strosade runt hemma. Men på den senaste tiden hade TV-spelen varit en befrielse från arbetssökandet och Jossans eviga tjat om att göra något. Men han visste varför, om inte han fått något jobb innan månadens slut skulle det bli jättekärvt för dem att bo kvar. Tanken på polisutbildning låg alltid och pyrde, men det var ett halvår bort och då skulle det vara försent.
”Förlåt, det ska inte hända igen”, sa Johannes och kliade sig i skäggstubben, handen vandrade sedan till nacken.
”Det säger du alltid”, sa hon och sucken var hackig. ” Men blir det bättre?”
Målgan kom och la upp tassarna på Jossans knän och hon lyfte upp honom och kramade honom hårt. Johannes hatade att se henne såhär nere, att han och deras livssituation gjorde det sög så hårt.
”Är du lycklig, på riktigt?”, sa Johannes och synade henne från topp till tå, hans hjärta brast när hon skakade på huvudet och tårarna började rinna.
Johannes reste sig upp och gick runt bordet och omfamnade henne bakifrån. Axlarna under honom började skaka. Hon släppte Målgan och kramade om Johannes armar istället. Detta var så mycket jobbigare än när hon var arg. Han pallade det nästan inte.
”Det ordnar sig, herregud, vaktmästarjobbet verkade ju lovande och jag får säkert höra från de andra nästa vecka, det ordnad sig, vi fixar det”
Jossan reste sig upp och de kramade om varandra ordentligt. Hennes ansikte var pressat mot hans bröstkorg och han lutade kinden mot hennes huvud. Han visste att det skulle bli bättre. Det var bara tvunget att bli så annars visste han inte hur länge han skulle palla ha det såhär, inte ett halvår i alla fall.
|
| Kommentarer | | ilenna - 14 feb 18 - 00:42 | Hade tydligen missat denna? :o men som jag skrev i yaos del, det är mysigt med ögonblicks-delar, har inte försökt mig på någon själv för det känns som att det skulle vara svårt att få till nått då bra på så kort text - så extra cred till er som kan göra det :D
ser fram emot förhoppningsvis fler delar! | | arbok - 30 jan 18 - 15:33 | | Mer ögonblick! Det är kul att skriva och det är kul att läsa, särskilt när man får lära känna en karaktär mer. Johannes var supermysig i din story men det är kul att få veta mer om hans bakgrund med Jossan, och att få läsa om problem som vem som helst kan ha men som inte är mindre jobbiga för det. Känns verklighetstroget. |
|
|
|
