let me into your story - [del 18] |
Milo var trött när larmet ringde, men han var samtidigt förvånad att han inte var ännu mer trött med tanke på hur få timmar av natten han faktiskt tillbringat i sängen.
9 timmar tidigare
Från att ha haft både Zacharias och Oskar där, för att sedan ha sms:at en stund med Oskar och för att därefter ha ätit och tittat på tv medan Gabriel spann bredvid honom så kände han sig plötsligt ensam när det blivit alldeles tyst i lägenheten då tv:n nu var avstängd och Gabriel hade somnat och inte längre gav ifrån sig något lugnande läte. Det var nog lika bra att han gick och la sig innan han skulle börja fundera för mycket igen. För det var precis vad han hade gjort medan han tittat på tv. Han tänkte på vad Oskar sagt och på vad Nicolai sagt. Han tänkte på Emmy. Han tänkte på Zacharias. Och han tänkte på sig själv – osäker på ett sätt som han aldrig tidigare varit. Med en liten suck reste han sig upp från soffan men hann inte längre än två steg förrän hans telefon började ringa.
”Hej”, log han.
”Hej gubben, du hade väl inte gått och lagt dig?”
”Nej, jag var på väg. Men mer för att jag inte orkar vara uppe än för att jag egentligen är trött.”
”Nej men varför det?” frågade hans mamma mjukt. ”Är det något som inte är bra?”
Han satte sig ner i soffan igen och strök handen över håret innan ett lite darrigt andetag lämnade hans läppar. ”Det.. Det känns bara skönt att du ringde just nu mamma.” Den där känslan av ensamhet hade försvunnit i samma stund som han sett numret på skärmen, men det hade också fått fler känslor att bubbla upp.
”Men nu blir jag orolig Milo, är du ledsen över något? Är det något som har hänt?”
”Oskar har inte sagt något va?” Det visste han att han aldrig skulle göra, men han frågade ändå. Ifall han kanske skulle ha råkat nämna det.
”Nej vadå?”
”Jag har gjort slut med Emmy.”
Han berättade allting. Från att han insett att något inte kändes som vanligt med Emmy, till att han ändå kände att han gjort rätt, till att han inte velat säga något till henne och sin pappa än för att han trott att dom skulle bli besvikna, till att han alldeles nyss hade känt sig så osäker på sig själv. Han hade till och med berättat om Zacharias. Inte fullt så detaljerat, men att det var någon han ändå kände något för och att det kändes jobbigt att inte veta hur eller ens om han skulle göra något med dom känslorna. Hon hade sagt precis rätt saker just då. Inga magiska lösningar eller stora råd, men sånt där lugnande som mammor på något sätt var väldigt bra på.
Ändå hade han inte kunnat somna.
Kanske skulle han kunna ordna någon slags eventkväll? Han kunde öppna igen klockan sex och kanske bjuda på någon plockmat? Han kunde ställa fram böcker från den nya leveransen och kanske ordna något litet quiz med boktema? Om han hade riktigt tur kanske han till och med kunde lyckas få dit någon författare för signering. Han skulle kunna locka dit nya kunder om han gjorde något särskilt i det lilla skyltfönstret än att bara sätta upp en lapp. Det skulle kunna bli jättebra.
Blicken på klockan talade om exakt hur länge han faktiskt legat och vridit sig fram och tillbaka i sängen och han kände sig med ens stressad. Han borde sova. Och han borde inte fundera mer på alla känslor som brottades inom honom och han borde..
Skulle det vara helt galet att gå ner till bokhandeln nu? Förmodligen.
Mindre än en halvtimme senare – efter att ha tagit bussen istället för att ha promenerat – satt han på golvet i bokhandeln och pysslade. Han hade plockat fram nya böcker att skylta med, och nere i källaren hade han hittat en gammal ljusslinga som han nog skulle kunna använda. Men det pågående projektet bestod i att vika stora origamifjärilar av gammalt tidningspapper. Han ville knappt tänka på hur lång tid det skulle ta, men han var säker på att det skulle bli jättefint att fästa dom på väggen och fönstret, och då var det värt det. Det var förmodligen ingen som skulle tänka så djupt; men han gillade sin påhittade betydelse att fjärilarna skulle sprida orden på sina vingar när dom fladdrade med dom.
Det hade varit något med att ha suttit där och pysslat i den stängda bokhandeln med mörkret utanför, i stan som känts helt nersläckt och öde. Och fastän han blivit kvar i bokhandeln flera timmar så hade han varit pigg när han kände sig klar och därför valt att promenera hem. Väl inne i lägenheten igen hade han dock stupat i sängen och dom få timmar av sömn han hunnit få innan larmet ringde hade han åtminstone sovit väldigt hårt. Kanske var det därför han inte kände sig så väldigt trött. Och för att han verkligen såg fram emot att få se sitt resultat i något som nästan kunde kallas dagsljus, för vad han skulle få för respons från kunderna om eventkvällen senare i veckan och för att det helt enkelt bara kändes som att det skulle bli en väldigt bra dag. Oavsett vad han skulle ta sig till med sina känslor såg han också fram emot att träffa Zacharias som han hoppades skulle dyka upp under dagen som vanligt.
Efter en snabb frukost och en ännu snabbare dusch hade han – fortfarande med lite småfuktigt hår – tagit sig in till stan och befann sig för närvarande på gatan som han kallade sin. Dom flesta butikerna och caféerna öppnade senare än vad han öppnade sin bokhandel, men det var egentligen bara skönt. Hur många gånger skulle han inte ha behövt stanna på vägen om han skulle ha hälsat på alla sina grannar?
När han nästan var framme tog han upp nyckeln ur jackfickan men stannade hastigt till i nästa sekund när han såg någonting konstigt på marken. Det såg ut som krossad is, men betydligt blankare. När han tittade närmare insåg han att det inte alls var is utan glas och när han sedan höjde blicken ytterligare en sekund senare upptäckte han det fruktansvärda.
Han hade förstått att det var en ruta som var krossad, men han hade inte hunnit ikapp med tanken att det skulle vara hans. Det var inte bara ett hål efter en sten eller en hammare, det var hela skyltfönstret som rasat in i stora skärvor. Det som varit hans fjärilar låg mitt ibland dom, skrynkliga och trasiga.
Utan att knappt ha tagit ett andetag men ögon som redan brände av tårar tog han några steg närmare. Nedanför det som varit fönstret låg några krossade lampor från ljusslingan. Den som han kämpat med i nästan en halvtimme för att fästa runt hela fönstret med små tejpbitar eftersom han velat att det skulle se så perfekt ut som möjligt. Böckerna låg i en enda oreda, skylten han gjort låg på den snötäckta marken och där innanför kunde han se hur glassplitter även täckte den närmaste fåtöljen.
Milo strök bort tårarna och försökte svälja ner klumpen av gråt. Han brydde sig inte ifall dom som gjort det fått med sig några pengar eller något annat av värde. Det som hade mest värde för honom hade dom redan förstört.
Han visste inte ens vad han skulle göra.
Efter några minuter hade han ändå fått fram telefonen ur fickan men hann inte ringa förrän han hörde en röst bakom sig.
”Milo?”
Tårarna brände till ännu häftigare när han vände sig om mot Zacharias.
”Herregud vad har..” Han såg mot fönstret, ner på marken och sedan tillbaks på Milo med samma förfärade blick som han själv måste haft.
”Det finns flera smyckesaffärer längre ner.. varför min bokhandel?”
Han förstod att Zacharias inte heller hade det svaret, men när han såg upp på den svarthårige undrade han om han kanske inte ens hade hört honom. Han stod kvar på samma fläck och fastän det där dagsljuset han hoppats på inte var särskilt märkbart än så tyckte han att Zacharias hade bleknat.
Självklart hade han det.
Han hade varit där nästan varenda dag i flera, flera veckor. Han tillbringade oftast flera timmar där. Precis som bokhandeln blivit att betyda något för Milo när han fortfarande bara varit en kund där så måste den också ha blivit att betyda något för den andre. Kanske allra mest för att det var Milos bokhandel och att han visste hur mycket den betydde för honom?
”Jag vet inte ens vad.. Ska jag ringa polisen?”
Zacharias vände blicken mot honom – som att han befunnit sig i en liten bubbla som först nu hade spruckit – och drog handen över den svarta mössan.
”Jag.. Jag vet inte.” Han verkade känna efter något i sina jackfickor och Milo tog upp sin egen mobil igen. Han borde nog ringa poli-
”Du, jag.. Jag måste gå. Jag hade glömt bort en sak som jag verkligen måste göra.”
”Va?” Han såg chockat på Zacharias. Skulle han.. gå? Nu?
Den svarthårige mötte inte hans blick men i nästa stund tog han stegen fram till honom och Milo tänkte bortse från vad han nyss sagt då det verkade som att han skulle krama honom. Och det var verkligen, verkligen vad han behövde just nu. Men det kom ingen kram, och Zacharias hade istället slutit handen om det som han måste ha tagit upp från fickan.
”Jag måste verkligen gå. Det.. Det fixar sig.”
”Va?” sa han igen.
”Jag är ledsen Milo.”
Och så gick han.
Det fixar sig?
Han strök irriterat bort ännu fler tårar och såg bort från katastrofen framför honom. Kanske skulle han vakna upp från den här mardrömmen och upptäcka att det bara var is på marken.
Okej. Två djupa andetag. Han hade velat ringa Oskar men han borde sitta på bussen till Trysil vid den här tidpunkten så det var inte ett alternativ. Istället ringde han sin pappa.
”Hallå grabben.”
”Jag har haft inbrott i bokhandeln. Rutan är helt krossad och jag vet inte vad jag ska göra.”
”Men vad säger du? Har du haft inbrott? Inatt?”
”Ja, jag säger ju det. Sent inatt eller tidigt imorse. Jag var här tidigare inatt och då..” Han kunde inte hålla tillbaks snyftningen och kände hur axlarna skakade till. Det kändes så fruktansvärt kränkande. Att några hade valt just hans bokhandel, att dom hade tagit sig friheten att förstöra, att dom hade tagit något ifrån honom – som inte behövde innebära att dom tagit något fysiskt.
”Är du där nu?” Hans pappa lät bara orolig och inte alls obekväm som en del pappor kanske skulle göra om dom förstod att deras son grät.
”Ja, utanför.”
”Jag kommer dit på en gång, okej?
”Okej.”
Han skrapade ihop några glasbitar med foten och såg sig sedan tyst omkring i den än så länge lika tysta stan. Utöver alla känslor inbrottet orsakat så kände han sig så besviken på Zacharias. Varför hade han bara gått därifrån när han så uppenbart hade velat ha hjälp? Bara sällskap. Det var inte på något sätt den Zacharias han lärt känna. För även om han kändes lite sluten ibland, fastän han hade sina dåliga dagar, fastän det var något med honom – som fick Milo att oroa sig för honom – så borde han inte bara ha gått iväg sådär. Zacharias hade självklart inga skyldigheter på det sättet, men även om något verkligen dykt upp så kunde han ha gett honom en bättre förklaring, han borde ha kunnat stanna med honom åtminstone en liten stund. Han brydde sig ju så mycket i vanliga fall, han betedde sig som att Milo verkligen betydde något särskilt för honom också – det där som hade skett så snabbt på något sätt, något som blivit starkt på kort tid.
Han kände sig bara besviken på honom just nu.
Milo brukade inte känna att han behövde tas om hand. Han hade varit självständig av sig ganska så länge, men när han efter en kvart som känts väldigt lång fick se sin pappa komma gående runt hörnet där han måste ha ställt bilen så kändes det som en väldigt stor lättnad.
”Men vad har dom ställt till med..”, suckade han när han såg kaoset, och när Milo bara skakade på huvudet greppade han hans axel och drog in honom i en kram. ”Jag är ledsen att du råkade ut för det här grabben.”
Olle klappade honom en extra gång på ryggen innan han släppte honom. ”Har du ringt polisen?”
”Nej.. Jag..”
”Okej, men då gör vi det. Ringer du själv eller vill du att jag gör det?”
”Nej, jag gör det”, sa han lågt och kände sig lite dum som inte redan gjort det. Men han hade verkligen inte kunnat tänka klart. Han kunde nog fortfarande inte göra det eftersom han lyckades svamla flera gånger under det korta samtalet också.
”Dom skulle skicka hit någon”, sa han till sin pappa som hade gått fram till fönstret för att kika in.
”Vad bra. Det är ju så mörkt men vad jag kan se verkar det inte som att dom har fått med sig några pengar i alla fall. Kassan ser okej ut.”
”Det är inte det som är det viktiga.”
Olle vände sig om och såg medlidande på honom. ”Jag förstår det. Men det kanske hade känts ännu värre om dom hade fått med sig något också.”
Fastän det inte hade kunnat gå många minuter innan en polisbil kom körandes på gatan så hade Milos tårar och besvikelse hunnit övergått i ilska. Han var så förbannad på idioten eller idioterna som gjort det och han hoppades att dom hade skurit sig på glaset och hade smärtsamma skärsår just nu.
”Hallå, har vi någon Milo här va?” Två manliga poliser hade klivit ur bilen och det var den längre och mörkhårige som ställt frågan. Dom såg ut att vara i 30-årsåldern båda två.
”Ja, det är jag”, sa han och tog hans handskklädda hand.
”Hej, Martin.”
Milo hann tyst hoppas på att hans pappa med sin tråkiga humor inte skulle slänga ur sig något ´Beck eller?´.
Även hans kollega Kasper, nu på närmare håll mer troligt under trettio, hälsade på först Milo och sedan Olle innan han gick vidare fram till bokhandeln.
”Det är du som äger bokhandeln alltså?” När Milo nickade fortsatte Martin. ”Vilken tid kom du hit?”
”Kvart, tjugo över sju typ.”
Martin antecknade någonting och såg sedan upp. ”Har ni några övervakningskameror?”
”Nej..” Maj hade förvisso inte heller haft några installerade, men han kände sig med ens fruktansvärt misslyckad. Han borde ha tänkt på det när han tog över. Han borde ha kunnat se saker med nya ögon och vilka potentiella förbättringar det fanns att göra.
”Det är inte alla som har det, särskilt inte dom mindre butikerna som inte ingår i någon kedja. Och hade vi levt i ett bättre samhälle borde det inte behövas heller.” Kanske hade Polis-Martin hört något mer än bara just ett ´nej..´.
”Men jag var här till ungefär halv två inatt, så det har hänt efter det”, sa han och såg samtidigt hur Kasper hade börjat fotografera vid fönstret. Nu hoppades han ännu mer på att dom hade skurit sig så att det fanns blodspår som dom kunde gå på. Fast det var väl inte särskilt troligt. Och om dom inte stulit någonting så hade han svårt att tro att det här skulle prioriteras.
När Kasper hade fotat klart hade Milo fått öppna dörren åt dom och sedan hade han och Olle stått i dörröppningen och tittat på medan Martin och Kasper kunnat konstatera att kassaapparaten var orörd och att inte någon verkade ha varit där inne. Det var bara fönstret som var krossat. Han hade för stunden hållit med sin pappa om att det nog hade känts ännu värre om dom fått med sig något, men nu kände han faktiskt tvärtom. Nu kändes det ännu mer onödigt att dom hade slagit sönder hans fönster. Som att det var något dom gjort för skojs skull bara.
”Dåså”, sa Martin och sköt ner sin ficklampa i fickan. ”Då hjälper Kasper dig att göra en anmälan-”
”Du Martin, det kan nog bli lite problem med just det. Något med systemet verkar ligga nere.”
Kasper visade honom någonting på en liten handdator. ”Ska vi- han kanske kan följa med till stationen då?” Medan han stått och tittat och lyssnat när dom kollat runt inne i bokhandeln så hade han blivit allt mer säker på att Kasper var en ganska ny polis. Han verkade väldigt angelägen om att göra sitt jobb, men han kollade då och då av med Martin som för att försäkra sig om att han faktiskt gjorde rätt. Mitt i allt det jobbiga så kunde Milo i alla fall uppskatta att den snyggare av dom två poliserna var ganska söt i sitt beteende också.
”Går det bra att du följer med till stationen så att vi kan skriva din anmälan? Vi har lite tekniska problem just nu tyvärr”, sa Kasper som måste ha fått klartecken på sin fråga av Martin.
”Visst, det går bra”, nickade han.
”Milo, har du numret till ditt försäkringsbolag?” frågade hans pappa innan dom hunnit gå ut igen. ”Jag kan ta och ringa till dom så slipper du det. Du vill väl ha fönstret fixat så snabbt det går också, och jag känner en kille som har en firma här i stan som borde kunna ordna det.”
”Tack pappa”, log han och tog fram mappen där han förvarade just sådana nummer. Han kanske var tråkigt ordentlig ibland, men det kunde också komma till nytta.
”Perfekt att pappa ordnar med det där, så får du äran att åka polisbil”, sa Kasper som stannat kvar inne med dom och nu flinade.
”Får väl hoppas att ingen ser mig..”, skämtade han tillbaks men kände hur leendet rann av lika snabbt igen när han såg mot fönstret.
”Hör av dig när ni är klara”, sa hans pappa och kramade om hans axel innan han följde med Kasper ut.
Milo hade inte riktigt kunnat känna äran i att åka polisbil, han hade mest känt sig som en brottsling – hur orimligt det än var med tanke på att han vägrat vara tjuv ens på lågstadiet när tjuv och polis varit populäraste leken – där han suttit i baksätet. Men för att försöka se något positivt så var det åtminstone en ny erfarenhet, och det var väl det han hade velat ha istället för att alltid bara vara den enkla Milo som gjorde trygga saker. Väl på stationen hade Kasper, med viss input från Martin, hjälpt honom göra anmälan och snällt bjudit på kaffe.
Nu hade han precis följt honom till entrén.
”Riktigt tråkigt med det som hände, man blir frustrerad på att det finns sådana där människor.”
”Ja”, suckade Milo lätt. ”Och det är väl inte så stor chans att ni får tag på dom heller. Det fanns väl inte så mycket att gå på menar jag.”
Kasper sa inte nej rakt ut, men det syntes på honom att Milo gissat rätt. Den eller dom som gjort det skulle komma undan med det. ”Jag hoppas, både som polis och bara Kasper, att vi får det.” Han log svagt och stannade till vid dörren när dom nått den. ”Hoppas att det ordnar sig med det andra också, så att du kan öppna snart igen. Av det jag hann se såg det ut att vara en riktigt cool liten bokhandel. Lite annat än akademibokhandeln.”
Innan hela hans fönster blivit förstört kanske. Han svalde ner klumpen som redan bildats i halsen och log tillbaks mot Kasper, ändå glad över det han hade sagt. ”Tack, du får komma in och kika när den ser ut som den ska igen. Och tack för hjälpen med allt också.”
”Det kommer jag definitivt. Och absolut, ledsen att vi inte kunde göra mer. Du får ha det så bra det går, och vi hör av oss om det kommer upp någonting. Okej?”
”Okej, hejdå”, log han igen och lämnade polisstationen samtidigt som han tog upp telefonen ur fickan för att ringa sin pappa.
”Det ordnar sig Milo”, sa Olle och la armen om hans axlar efter att Milo noggrant tejpat upp lappen på dörren till sina kunder. Det var ju inte alls den här lappen han hade tänkt sig att dom skulle mötas av, utan den om eventkvällen han planerat. Han visste att han inte kunde göra något åt det som hänt och att det inte gjorde någonting bättre att han deppade ihop totalt – men det kändes bara extra tungt efter att han hade fixat så mycket.
”Jag vet, men jag känner mig bara misslyckad. Det här hände aldrig Maj. Det hände efter att jag tagit över.”
”Men det är ju inte ditt fel. Du.” Hans pappa la båda händerna på hans axlar istället. ”Du hade inte kunnat göra något. Du hade bara väldig otur att dom råkade välja just din bokhandel. Det hade lika gärna kunnat vara butiken mitt emot. Nu fokuserar vi på det positiva istället, och det är att försäkringen täcker allt med att byta ut fönstret och om det är något mer som har blivit skadat av det. Och när Elvin är på plats om.. tio minuter ungefär så ska jag ringa och höra ifall dom kan tänka sig att omprioritera sina beställningar lite.”
Milo nickade. Det var ju så han vanligtvis brukade tänka när ett problem uppstod. Han såg till att hitta en lösning till det istället för att stressa upp sig. Han hade bara varit lite sämre på det på sistone.
”Tack igen, för all hjälp. Åker du tillbaks till jobbet nu då?”
”Ja, fast jag kan skjutsa hem dig först om du vill, och bara så du vet så har jag sagt till mamma att-” Han hann inte avsluta meningen förrän Milos mobil började ringa och när han såg vem det var blickade han upp på sin pappa som såg tillbaks något ursäktande.
”Hej mamma. Det är ingen fara.”
”Vännen! Är du okej? Jag är så ledsen-”
”Vänta lite mamma.” Han såg på sin pappa igen. ”Jag kan gå hem, det är ingen fara. Hejdå.”
Innanför dörren hade tårarna kommit igen och han hade sjunkit ihop i en liten sorglig hög med ryggen lutad mot den. Han hoppades verkligen att inte Maj skulle komma förbi bokhandeln idag, för oavsett vad hans pappa hade sagt så kände han sig både misslyckad och skuldmedveten. Gabriel strök mjukt sin lilla nos mot hans hand innan han tryckte sig mot honom som för att trösta. Och genom tårarna fick Milo ändå fram ett litet leende när han strök handen över den blanka pälsen.
Försöken till att låta bli att deppa hade inte gått särskilt bra under dagen och han kände sig både förfärad och lättad när det vid halv fem plingade på dörren. Förfärad över att han skulle behöva öppna med rödgråtna ögon men lättad för att han kanske skulle slippa vara ensam en stund – om det inte bara visade sig vara några ungar som sålde saker till sin klassresa igen förstås. När han tryckte ner handtaget hann ett litet hopp infinna sig att det kanske skulle vara Zacharias.
”Älskling.” Hans mamma la direkt armarna om honom. För henne skulle han aldrig behöva förklara vad som kändes jobbigast. Att det skulle ha känts oviktigt om dom fått med sig några pengar eller något.
”Pappas kompis trodde att dom skulle hinna fixa fönstret imorgon i alla fall”, sa han efter att hon släppt honom. ”Elvin skulle ringa mig imorgon bitti.”
”Åh vad bra.” Hon strök honom över håret och såg sedan ner på Gabriel som stod och inspekterade på håll. ”Du kan väl följa med hem?” Hon vände upp blicken mot honom igen. ”Det känns inte bra om du ska sitta här själv ikväll. Jag hade tänkt göra en vegetarisk chili con carne i helgen ifall du och Oskar kunde komma förbi, men då kan vi göra den ikväll istället.”
Han behövde ingen betänketid för att nicka till det. Det lät väldigt bra just nu.
”Ta med dig Gabriel också, du kanske vill stanna över natten?”
”Det behövs inte”, sa han och tog ner sin halsduk ifrån hatthyllan.
”Men ifall du ändrar dig”, log hon och Milo nickade igen innan han tog på sig resten av kläderna för att därefter lyfta upp Gabriel i famnen.
”Vet ni vilket te-”
”Inga fler, snälla. Jag kommer snart inte kunna dricka te längre”, flinade Milo.
Hans mamma hade undrat om han ville ha en kopp te när dom satt i soffan senare på kvällen, och hans pappa hade redan hunnit dra tre, fyra stycken – alla lika torra – skämt om just te. Dom var fruktansvärt dåliga, men det var ändå dom som hade fått Milo att skratta för första gången idag.
”Nej jag håller med Milo, nu får du ge dig Olle. Särskilt med det där att du skrattar själv innan du ens dragit klart skämtet”, sa hans mamma med ett eget skratt.
Kvällen hade blivit väldigt bra. Chili con carnen hade varit supergod, och han hade haft turen att det blivit mycket över så att han fått två matlådor att ta med sig också. Det hade känts bra att sitta där i den vanliga soffan som dom hade haft enda sedan han var liten och tittat på tv samtidigt som Gabriel hade gjort det bekvämt för sig i hans knä.
”Sover du här..?” frågade hans mamma en liten stund senare.
”Jag vet inte.. Eller ja, det kan jag väl kanske lika gärna göra.” Det kändes jobbigt att ta sig ut igen nu faktiskt.
”Vad bra”, log hon och klappade honom på knäet. ”Hur gjorde vi Olle, bäddade vi rent där inne förra veckan efter att vi tvättade alla täckena?”
”Nej det tror jag inte, jag går och kollar det”, sa hans pappa och reste sig upp.
”Hur känns det med allt annat då?” frågade Andrea. ”Det här med att det är slut mellan dig och Emmy och så?”
”Jag försökte ringa henne tidigare idag men hon svarade inte. Jag fick bara ett sms om att hon inte ville prata just nu. För att göra dagen ännu lite värre”, sa han med en axelryckning.
”För vems skull är det du vill prata då? Är det för att du vill prata mer om det eller är det för att du tror att hon vill det?”
Han ryckte på axlarna igen. ”Jag har inte ångrat mig. Så det är nog mest för hennes skull. För att jag känner att jag borde förklara mer, att jag borde försäkra henne ännu mer om att det inte berodde på henne på det sättet, att jag inte har gjort något med.. han som jag berättade om. Att det inte ens handlade om det från början. Jag vill nog mest prata för att försöka bli av med mitt dåliga samvete”, insåg han.
Hans mamma log svagt. ”Jag tror nog att Emmy innerst inne vet det där. Hon känner ju dig, hon vet att du inte är en elak person. Hon är nog fortfarande sårad och ledsen, det var ju ett viktigt kapitel som fick ett snabbt slut, men jag är alldeles säker på att hon så småningom kommer hålla med om att det var för det bästa. För ett förhållande utan den sortens kärlek skulle ändå inte vara ett bra förhållande.”
”Jag vet.”
”Det vet jag att du vet”, log hon igen. ”Det blir bra Milo. Och jag tror att när man haft ganska många uppförsbackar så kommer det snart någon som går nedför också. Det vänder, jag lovar. Vill du berätta mer om den där killen?”
”Nej”, sa han och lutade sig fram till bordet för att ställa ifrån sig sin tomma temugg. Han ville inte prata om Zacharias alls just nu. ”Jag tror att jag ska gå och göra mig klar, jag är helt slut.”
”Jag förstår det älskling. Du ska se att det känns bättre imorgon.”
En halvtimme senare låg han och tittade upp i Oskars gamla tak, i Oskars gamla säng. Medan Milo tagit med sin säng när han flyttade hemifrån hade Oskar köpt sig en stor dubbelsäng – hans tillfälliga partners fick åtminstone sova bekvämt. Eller sova och sova.. – och därför hade hans gamla sovrum fått bli ett gästrum. Det fanns dock mycket kvar av hans bror där inne; skrivbordet med den lilla färgfläcken efter att han och Milo målat modellflygplan där inne en gång i tiden, bokhyllan där hans hockeykortspärmar låg högst upp och samlade damm och en inramad affisch av någon fotbollsspelare som Milo inte ens kunde nämna vid namn. Precis som att Oskar känt på sig att han tänkte på honom blippade hans mobil till av en snap från honom.
Inga brutna armar eller ben efter första åken ;) sjukt nice stuga! Bilden visade en selfie på hans brorsa med en ölburk i handen, med hår antingen blött efter dusch eller fortfarande svettigt, ett brett leende och bakom honom vad han antog var stugans vardagsrum. Och av den lilla skymten såg det faktiskt riktigt stort ut, så han tvivlade inte alls på att den var ´sjukt nice.´
Han gjorde tummen upp på en egen selfie och skickade tillbaks.
Nästa snap kom nästan på en gång. Den här gången ett mer förvånat uttryck i Oskars ansikte och en skymt av två av hans kompisar i bakgrunden som satt vid ett bord. Är du i mitt rum?
Ja, sover hos mamma och pappa inatt. Vi passade på att ha familjekväll när du är borta ;)
Det kändes bara onödigt att berätta för Oskar nu när han var iväg och hade kul. Han skulle bli jätteförbannad och vilja leta på den skyldige. Fastän han var enda borta i Norge.
tror jag säkert, ni åt väl kinamat också ;)
ska sova nu ;) ha det så kul imorgon (och bryt inga armar eller ben då heller tack.) ((Och sms:a inte när du kissar.))
|
| Kommentarer | | Vapor - 29 jan 18 - 18:58 | Alltså Milo, stackaren. Tyckte så synd om honom när han kom tillbaka och någon hade krossat rutan :/
Framförallt när han pysslat och kommit på ett kul event.
Som arbok skriver anar jag oråd med vem som ligger bakom detta, framförallt när Zacharias beter sig så konstigt.
Tycker det var lite gulligt att Milo reflekterade över polisbilsåkandet, haha. | | arbok - 28 jan 18 - 17:05 | Tänkte först att det måste vara mysigt att ha sin helt egen butik som man kan spendera tid i och pyssla med närhelst man vill, men så typiskt att allt Milos pyssel förstördes :c Eftersom Zacharias blev så skum så har jag mina aningar om vem förövaren är (Jimmyjävel hade gärna fått skära upp händerna på glaset, även fast det känns oväntat brutalt att snälla Milo tänker något sånt hemskt… han kanske är extra beskyddande just för bokhandeln haha, som en liten hund)
Förstår att Milo vill åka bort för att tänka på något annat också. Tur att ingenting förstördes inne i bokhandeln i alla fall och att det går att fixa fort :3 (och poliser är ju alltid kul att läsa om och särskilt när de är långa och mörkhåriga hehe.) |
|
|
|
