Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 17]

Zacharias hade som så ofta kommit in till bokhandeln, men det hade varit mycket folk, mycket papper han skulle sortera, banken som krånglat och som därmed fått hans kortmaskin att sluta fungera och en allmänt stressig dag bara, vilket hade gjort att dom knappt hunnit prata.
”En riktig måndag?” log Zacharias något medlidande när Milo äntligen vände på skylten i dörren. Han älskade sitt jobb men..
”Ja verkligen. Hann du läsa ut boken förresten?” Ett mer förväntansfullt leende letade sig fram på hans egna läppar.
”Jag har sista kapitlet kvar, jag la boken där på disken. Tänkte att jag kunde spara den här.”
”Men just ja, höll på att glömma”, sa han och återvände till just disken för att plocka upp en bok från hyllan under. ”Jag tog fram den här imorse. Tror att den kommer passa.” Han räckte Zacharias den inbundna boken som han i sin tur la ner i sin väska.
”Tack.”
Eftersom dom som sagt knappt hunnit prata under eftermiddagen hade det känts bra när Zacharias själv frågat om han kunde följa med hem, ifall dom kanske skulle starta den där tredje säsongen av den värdelösa serien, och det var just i soffan framför tv:n som Milo berättade om helgen. Eller fredagen rättare sagt.
”Jag har gjort slut med Emmy..”
”Va?” Zacharias såg förvånat på honom. ”Varför då? Eller jag menar, när då?”
”I fredags när hon kom hit. Jag har liksom.. velat ganska mycket över det dom senaste veckorna. Men jag är helt enkelt inte kär längre.”
Han hade absolut inte nämnt någonting om att han kände någonting mer för Zacharias. Han ville inte riskera att förstöra någonting och eftersom han inte ens var helt säker på att den andre var singel – eftersom han så smidigt undvikt den frågan tidigare – så ville han ännu mindre göra någonting sånt. Det skulle kännas fruktansvärt att göra Zacharias obekväm med honom eller kanske till och med förlora honom som kompis. Och när den andre ändå hade öppnat upp sig om känsliga saker för honom så skulle det ha känts dumt att fråga honom något så oväsentligt – åtminstone för tillfället – om han var straight, bi eller gay typ. Nu hade han förstås föredragit att veta eftersom det kanske skulle ha kunnat lugna hans tankar något, men han fick helt enkelt bara vänta och se hur saker skulle utveckla sig.
”Varför har du inte sagt något tidigare..? Om det har att göra med den där panikattacken och du inte tror att jag kan ta till mig andras problem och känslor så är det inte alls så.” Zacharias såg nästan plågad ut, skuldmedveten.
”Nej men så är det inte alls. Jag vet att jag hade kunnat prata med dig om det. Jag är bara ganska duktig på att stänga in sånt där för mig själv och grubbla i min ensamhet typ. Jag bor ju ensam med en katt, så vad kan man förvänta sig liksom?” försökte han skämta. ”Jag har bara pratat med Oskar.”
”Okej”, nickade Zacharias. ”Hur känns det då? Är du okej?” Han la handen mot armen som Milo hade vilandes över låret och i en flyktig sekund – med blicken fäst i Zacharias – så var han så väldigt nära att säga att det som känts mest okej sedan han gjort slut var att nu känna den andres oskyldiga beröring. Hur hade han ens kunnat tvivla på att han kände något för Zacharias? Dom där ´jag tror att´ och ´jag kanske har´ var ju bara fånigt. Känslostormarna Zacharias orsakat varenda gång han klev in genom dörren till hans bokhandel var egentligen ett glasklart bevis på dom inte alls särskilt oskyldiga känslorna.
”Ja, mer okej än vad jag varit i helgen i alla fall.”
Det kändes skönt att ha berättat för Zacharias, och en del av ångesten han fortfarande hade – mest för att han kände sig elak mot Emmy – lugnades på något sätt när han satt bredvid den svarthårige. Utan att han ens sa något. Med Oskar hade det varit skönt att prata, att ändå få frågor ställda, att få försöka sortera sina tankar högt. Nu skulle han ha föredragit tystnaden tillsammans med Zacharias sällskap. Men han kunde inte släppa den här bomben och sen bara.. byta samtalsämne.
”Jag-”
”Vi behöver inte prata mer om det.” Milo blev så förvånad att han först bara såg på Zacharias. Han i sin tur gav honom ett litet leende. ”För du vill inte det, eller hur? Och det är okej.”
”Du har inte bara blivit väldigt bra på att läsa böcker va..?” Nu letade sig ett litet leende även fram på Milos läppar.
”Jag tror att jag har blivit rätt okej på att läsa av dig också..”
Men kanske inte det finstilta. Eller så skummade han bara medvetet igenom dom partierna för att det skulle bli för obekvämt att fortsätta läsa annars.
När Zacharias sträckte sig efter sitt vattenglas på bordet skymtade Milo ett blåmärke vid käken som håret måste ha dolt tidigare, för han hade inte sett det på hela dagen, och han svalde hårt.
”Zacharias..”
”Ja?”
”Jag vet att du inte.. men vad har hänt här?” frågade han tyst och rörde vid sin egen käke. ”Om det är någon som är..” Det var klart att det var någon. ”Du har ju inte gjort det själv, eller hur?”
Zacharias blick flackade till och han ställde ifrån sig glaset igen. ”Vad om jag har det?”
Milo skakade sakta på huvudet. Han trodde inte på det. Han var ingen expert på självskadebeteende men han hade inte hört om någon som orsakat sig själv sådana där slags skador. ”Jag vill ju hjälpa”, fortsatte han lika lågt när Zacharias inte sa något mer.
”Du gör redan det. Jag.. Snälla?”
Milo ville inte nicka. Han ville tjata på Zacharias tills att han sa exakt vad det var som pågick, men han gjorde det ändå. Han nickade och tittade istället ner på hans hand som han väldigt gärna ville ta tag om. När han tittade upp igen var han dock noga med att ge Zacharias en blick som talade om exakt hur lite han ville gå med på det här.

Avsnittet dom tittat på hade precis tagit slut när det plingade på dörren, och Milo skrattade när Zacharias faktiskt hade hoppat till mer än han själv.
”Du fattar inte hur skönt det är när någon är mer lättskrämd än mig”, flinade han och reste sig upp för att gå ut i hallen, tätt följd av Gabriel som väl mest troligt inte skulle vilja ha något att göra med personen ifråga ändå. Den senaste veckan hade flera barn plingat på som sålt både bullar och vykort inför någon klassresa så han väntade sig att det skulle vara ytterligare något sånt nu. Tidigare skulle han definitivt – hans förutsägbara jag – ha köpt minst fyra påsar bullar som han inte ens skulle ha vågat äta eftersom barn som bakade genast innebar risk för mer baciller – och vykort som han aldrig skulle ha skickat, bara för att vara snäll. Istället hade han endast köpt en påse..
”Tjena.”
Till hans förvåning var det Oskar som stod där utanför; röd om näsan och huvan på den svarta dunjackan fortfarande uppdragen.
”Hej, kommer du?”
”Ja så som du springer hos mig måste jag ju få ge igen lite”, flinade han, men bet lika snabbt tag i läppen. Vilket nästan såg gulligt ut eftersom det verkligen inte var något Oskar brukade göra. ”Jag skämtade. Du vet att du alltid får-”
”Men ja, hur känslig tror du att jag är? Du har drivit med mig sen jag föddes typ.”
Oskar skrattade och drog av sig huvan. ”Det är fan sant, hur är läget? Du sitter inte och deppar för dig själv?”
”Nejdå, det går bra. Jag-”
”Alltså jag har klantat till det som fan idag. Jag skulle packa det sista inför imorgon och så insåg jag att jag inte har någon ordentlig halsduk-” Milo pekade på den han hade runt halsen. ”Jo men när jag åker bräda behöver jag någon som inte fladdrar lika mycket. Jag har tappat bort den jag hade tidigare. Så jag skulle dra ner till gallerian nu på kvällen för att fixa en sån. Men innan jag lämnar lägenheten ska jag bara pissa, sms:ar samtidigt, och tror du inte att jag tappar den jävla mobilen?”
”Nej?” Milo hoppades att han skämtade. Att han varit nära att tappa den. Eller att han snart skulle skryta om vilka extremt bra reflexer han hade som hunnit fånga den.
”Jodå. Ner i pisset. Kastade ner hela telefonen i risförpackningen för sånt ska ju dra ur fukt och sånt där du vet? Men den är stendöd. Jag har ju redan bytt skärmen en gång och den snubben sa att den inte är garanterat vattentät längre då.”
”Men gud, vilken idiot du är. Seriöst Oskar. Var det så nödvändigt att sms:a att du var tvungen att göra det samtidigt som du kissade?”
”I efterhand; nej”, suckade han och klev in i hallen. ”Men jag tänkte att, visst bytte du mobil förra året? Har du kvar din gamla..?” Han såg hoppfullt på Milo.
”Eh.. Ja.. Det måste jag ju ha. Men skärmen är sprucken på två ställen.”
”Och min ligger i en riskartong, dränkt i mitt eget kiss.”
Milo kunde inte hålla tillbaks ett fniss. ”Okej du vinner. Jag ska se om jag hittar den.”
Han hejdade sig på väg in till sitt sovrum och tog istället stegen fram till vardagsrummet.
”Det här är min brorsa, Oskar”, sa han, med nyss nämnda person nu bakom sig. ”Det här är min kompis Zacharias.”
”Tjena.” Zacharias reste sig upp för att komma fram och hälsa och Milo avgjorde att dom klarade sig själva medan han gick iväg för att leta fram mobilen. Oskar skulle ju aldrig någonsin vara så elak att han sa någonting till den andre om vad han visste. Men Milo hade kanske velat vara mer förberedd på att han faktiskt skulle träffa Zacharias. Och för den andres skull hoppades han att han var bekväm med att plötsligt behöva socialisera lite. Kanske hade det varit annorlunda om han haft en sån där ´inte så bra dag.´

”Jag hittade den Oskar”, sa han när han återvände till vardagsrummet. Zacharias satt i soffan igen och Oskar hade tagit plats på armstödet, dessutom hade han tydligen lyckats med det ovanliga i att ha fått Gabriel att gå med på att bli upplyft i famnen.
”Åh vad bra, för det är lugnt att jag lånar den va? Skulle ju kännas sådär att åka iväg till Norge utan att ens ha en telefon med mig. Och det blir lite tight att hinna fixa en ny.”
”Ja men självklart. Du kan ta den så länge du behöver.”
”Schysst, tack som fan. Tur att jag har dig som inte bara slänger allt hur som helst. Jag har inte kvar någon av mina gamla mobiler.”
”Han är en samlare”, hördes det lite lägre från andra sidan soffan och både Milo och Oskar vände sig mot Zacharias som drog på munnen till ett svagt, snett leende.
”Ja, men det är faktiskt sant. Det är han”, flinade Oskar och reste sig upp. ”Men jag ska väl.. skynda mig ner till gallerian innan den också stänger.”
”Bryt inga armar den här gången”, log Milo roat och sträckte sig upp för att ge honom en kram. ”Men ha roligt.”
”Det kommer jag ha. Ha det bra du med.” Han vände sig om mot Zacharias och höjde handen. ”Trevligt att träffas.”
”Detsamma”, log han. Milo hade fått uppfattningen för ganska länge sen om att Zacharias nog ändå kände sig ganska avslappnad med honom, men det blev extra tydligt nu när han såg skillnaden så direkt. Som att han drog på sig ett mer osäkert skal när någon annan plötsligt blev närvarande. Det var dom där lite höjda axlarna igen. Sådant som kanske ändå inte var uppenbart för alla andra utan lika mycket kunde tolkas som att han bara var en aning blyg.
Efter att Oskar stängt ytterdörren reste sig även Zacharias. ”Han var schysst, din brorsa.”
”Lite knäpp.”
”Det också kanske”, flinade Zacharias och tittade ner på Gabriel som gav ifrån sig sitt låga lilla knorrande när han slank in mellan Milos ben och sedan höjde på huvudet som för att få komma upp någon gång. ”Jag ska också gå hem, men.. kul att hänga, som vanligt.”
Milo tog upp Gabriel i famnen och nickade leende. ”Jag gillar att det har blivit just ´som vanligt.´”
”Jag med.” Han tog några steg närmare för att kunna stryka handen över Gabriels päls och eftersom Milo för tillfället studerade Zacharias mer än sin katt kunde han se hur han svalde, och att det tog någon minut för honom att faktiskt höja blicken igen.
”Har du ångrat dig?”
Milo höjde ögonbrynen något. ”Ångrat vadå?”
”Att du gjorde slut med Emmy?”
Han skakade på huvudet. ”Inte för min egen skull.”
Zacharias nickade och sänkte blicken till Gabriels svarta päls igen.
”Tänker du på något?” Han fick bara känslan av att han frågade av någon mer anledning än just för att försäkra sig om att Milo var okej. Rösten lät hesare på något sätt.
”Nej..” Han strök Gabriel en gång till över huvudet innan han gav Milo ett leende. Det var fascinerande att se hans unika ögonfärg på så nära håll, men det korta avståndet gjorde också att han med enkelhet såg det lite sorgsna i blicken. Och precis som vanligt när han kände att något inte var helt okej med Zacharias värkte det i hans mage. Han släppte ner Gabriel och följde med Zacharias ut i hallen, och när han hade ytterkläderna på och väskan över axeln gav han honom en kram. Kanske inbillade han sig men han tyckte att Zacharias höll kvar lite längre än i vanliga fall. Och den där värken blandades med det där som inte var så oskyldigt.

[18:04 nytt meddelande- Oskar] ??!
[18:14 sänt meddelande] ?
[18:15 nytt meddelande- Oskar] !!
[18:15 nytt meddelande- Oskar] okej. jag hade aldrig kunnat gissa. motsatsen till emmy. och han var snygg.
[18:15 sänt meddelande] erkänner du av alla det? ;)
[18:16 nytt meddelande- Oskar] ibland inträffar det. men har du sagt något??
[18:16 sänt meddelande] nej jag har bara berättat att jag gjort slut med emmy. jag vet inte om jag kommer känna mig okej med att ta risken att säga något. jag hoppas att det ska lösa sig på något sätt ändå. hittade du någon halsduk?
[18:17 nytt meddelande- Oskar] det kommer det att göra. jag är på hm nu, men det är väl totalt oviktigt nu. jag är fortfarande chockad, jag vet inte hur jag hade föreställt mig att han såg ut men inte sådär. jag trodde väl att det skulle vara en manlig emmy kanske, någon söt liten kille. och han var inte alls som han såg ut heller, samtidigt som han var det. shit milo :D jag fattar att du tycker det är jobbigt med emmy, men låt inte det skrämma dig från att chansa lite också, okej? Jag tar dom flesta dagarna som dom kommer och det går ju ganska bra för mig.

Milo log svagt och satte sig på sin säng. Han hade inte väntat sig den reaktionen från Oskar. Inte en så snabb reaktion utan snarare att han skulle ha nämnt det när han kommit hem från Trysil igen, men särskilt inte att han skulle ha hunnit blivit så pass positiv till Zacharias under den korta stunden. För som han sa; Zacharias var utseende och stilmässigt långt ifrån både Emmy och Milo själv. Och eftersom han kunde uppfattas lite tillbakadragen ibland så hade han nästan mer väntat sig att Oskar skulle ha sagt att han tyckte att han verkade svår eller dryg.
[18:18 sänt meddelande] förutom att du fortfarande är singel och att du senast idag tappade din telefon i toan då.
[18:18 nytt meddelande- Oskar] det första är självvalt – och jag trivs med det! ;D och det andra behöver vi inte prata mer om. ska leta efter nån halsduk nu, men vi hörs! är han kvar förresten?
[18:18 sänt meddelande] nej det är han inte ;) vi hörs.




------------------------------------------

När Zacharias kom hem var det tyst och tomt i lägenheten eftersom Jimmy inte hade slutat jobbet än, och fastän han egentligen inte var hungrig lagade han iordning makaroner och köttbullar och satte sig sedan ner vid köksbordet. Han hade känt med Milo när han berättat om att han gjort slut med Emmy, för även om det varit hans beslut förstod han att det hade varit jobbigt, och han brydde sig mer om Milo än han gjort om någon på.. Han mindes inte att han hade brytt sig om någon på samma sätt någonsin. Men det var något annat också som hade dykt upp när han släppt nyheten. Den där lilla flyktiga tanken från tidigare ´om Jimmy inte varit med i bilden, om det inte hade funnits någon flickv-´ Tankarna som den gången fått hans andning att bli mer oregelbunden och känslor på gränsen till panik, tankar om att han inte borde tillåta sig tänka på sånt, tankar på att det varit ett misstag att ha fortsatt umgås med den andre överhuvudtaget.
Därefter hade han bara känt en sådan uppgiven tomhet över att han inte bara kunde.. Han kunde inte göra slut, så som Milo hade gjort med Emmy. Och han borde inte fortsätta leva i sin andra lilla värld där Milo blivit att betyda så mycket. Det kanske kändes bra för stunden men det var bara onödigt att göra så mot sig själv.
Han la ner gaffeln och strök hastigt handen genom det utsläppta svarta håret. Han kunde inte ha det så här längre. Han stod inte ut med ångesten som åt upp honom alltmer inifrån. Med lätt darrande fingrar drog han upp tröjärmen och såg ner på dom bleka ärren.

När ytterdörren öppnades satt Zacharias fortfarande kvar i köket med sin tomma tallrik. Men han hade sedan en stund tillbaks samlat sig, och armen var orörd.
”Hallå”, sa han och log när Jimmy blev synlig i dörröppningen.
”Tja, är det bra?”
”Ja, själv då?”
”Trött som fan”, svarade Jimmy och drog på munnen innan han försvann ut i hallen igen med jackan i handen.
Det var tyst en liten stund och Zacharias var precis på väg att resa sig upp när Jimmy kom tillbaks in i köket.
”Vad fan.. umgås du den där killen?!” I handen höll han boken som Zacharias fått av Milo i bokhandeln tidigare idag. Visitkortet som skulle fungera som bokmärke var fasthållet mellan Jimmys tumme och framsidan av boken. The secret bookshop. Boken måste ha ramlat ur hans väska när han lagt den på golvet
”Nej”, sa han och fuktade läpparna.
”Vad fan är det här då?” Han gjorde en häftig rörelse med handen och Zacharias befarade att han skulle kasta boken i golvet.
”Det är sen länge. Jag har bara inte läst klart den än.”
”Okej.” Jimmy sänkte handen igen och i samma sekund som ordet lämnat hans läppar blev Zacharias alldeles kall. Nästan rädd. Det var aldrig bra när Jimmy bara sa ´okej´.

Han hade väntat sig att kvällen skulle bli sådär jobbig, en sån kväll när han märkte på Jimmy att han var sur över något men att han inte vågade fråga för att han var rädd att det skulle bli bråk. Han hade väntat sig irriterade kommentarer från den andre och att allt bara skulle bli fel hela tiden.
Det hade dock inte blivit så väldigt illa. När dom hade halvlegat i soffan och kollat på en film hade han till och med känt att han kanske överreagerat på Jimmys otäckt lugna ´okej.´ Kanske hade Jimmy bara.. insett att det var
han som överreagerat?
Fast det kändes inte okej ändå. Det kändes inte okej med vetskapen att om han faktiskt sagt att han brukade gå till en bokhandel om dagarna för att det kändes jobbigt att bara vara hemma, att han var glad att han träffat en kompis som han visst umgicks med – så hade han mest troligt legat där i soffan med en brännande kind eller ett ömmande näsben.
Jimmys andetag var tunga bredvid honom och när han vände blicken mot honom såg han att han somnat. Försiktigt så att han inte skulle väcka honom reste han sig upp och gick iväg till badrummet för att göra sig klar.
Boken hade blivit liggande på bänken i köket och det gjorde lite ont när han såg att den mjuka framsidan hade blivit vikt utav Jimmys oförsiktiga grepp. Han slätade ut den så gott det gick och la i bokmärket igen innan han tog med den in i sovrummet och satte sig i sängen.
Efter att ha dragit ihop benen i kors lirkade han ut sin nyckelknippa ur jeansfickan och lät korpen dingla fram och tillbaka några gånger innan han slöt handen om den.
Han kunde inte bara.. Förutom det ytterst opraktiska i att lämna honom så kunde han inte göra det efter allt som Jimmy..
Han hade gett honom trygghet, kärlek och ett hem(!) när han som allra mest behövt någon.
Han hade också gett honom slag, skuldkänslor och ångest.
Men ändå. Han hade också ställt upp och varit där. Förut. Fortfarande ibland.
Men igen;
ändå. Det var inte okej. Inget var längre okej och hade egentligen aldrig varit. Men han var så jävla rädd.

I ett försök att skjuta undan dom jobbiga tankarna öppnade han istället boken för att börja läsa. För att se om Milo skulle ha lyckats ännu en gång. Han drog ut bokmärket och var på väg att lägga det bredvid boken när han skymtade en text på baksidan av kortet. Förvånat vände han på det och log sedan svagt när han såg Milos prydliga bokstäver.

’Tror att du särskilt kommer gilla kapitel 4 :) (och du är en väldigt fin person, jag hoppas att du vet det. / M.)´

Det var någonting ibland. Mer än den där tryggheten. Mer än att han var glad att ha träffat en ny kompis. Ibland kändes det som att han såg någonting helt annat i den andres blick också.

Milo var en trygghet. Men det var någonting mer. Något han var ännu mer livrädd över att känna.



jag är fortfarande väldigt glad att ni är några (2) som läser min story, och ännu gladare över att ni berättar vad ni tycker :D tack :D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 28 jan 18 - 19:35
Alltså Zachaias är så söta tillsammans :3
Första: dog över Oskars telefon, så himla kul xD Det är gulligt hur bröderna stöttar varandra. Kul att Oskar ger tummen upp till Zacharias som inte är liksom Milos vanliga val liksom. Gillar deras relation jättemycket.
andra: död åt Jimmy, död åt Jimmy...
arbok - 26 jan 18 - 13:56
Alltså jag trodde jag skulle dö när jag läste om Oskar.... "Jodå. Ner i pisset." HAHA. (Om den startar, ska han ha en kisstelefon sen tro, eller kommer han försöka tvätta den?)
Hoppas att Zacharias hörde vad de pratade om ute i hallen hahaha. Roligt att Oskar fick se honom också, så att han har koll på vad det är för grabb Milo gillar. Gulligt att han skickade sms om det, till och med.

Frustrationen över Zacharias och Jimmy är stor. Förstår att Zacharias är rädd men vill ju typ att han tar sina saker och sticker när Jimmy är på jobbet eller något D:

Skriven av
ilenna
26 jan 18 - 01:38
(Har blivit läst 239 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord