let me into your story - [del 16] |
Milo hade inte glömt bort det denna gång. Han hade tänkt på fredagen under hela veckan, och när han gått och lagt sig på torsdagen hade han besvärat vridit sig fram och tillbaka i sängen – bara för att därefter sova lika oroligt. Kanske hade han bara tänkt för mycket – han hade ju faktiskt kommit fram till att det var bättre att känna.
Fredagen gick fruktansvärt långsamt. Han hade vid ett tillfälle till och med varit tvungen att gå och kolla så att skylten på dörren verkligen var vänd åt rätt håll. Vid halv tolv hade han fortfarande inte haft en enda kund. Inte ens Zacharias hade varit där. Det senare var kanske i och för sig bäst för det skulle knappast ha fått honom att kunna lugna ner sig. Det kanske faktiskt skulle bli en bra helg. Allt kanske skulle falla på plats. Eller falla tillbaks rättare sagt. Han kanske skulle inse att den senaste tidens tankar och nästan-beslut hade varit helt felaktiga.
Den hårda knackningen på dörren skickade direkt upp hjärtat i halsgropen på honom och han hade lagom återfått andan när hans pappa av alla personer kom in.
”Hej på dig grabben.”
”Hej.. Varför knackar du ens?”
”Ja men jag tänkte att du kanske hade lunch eller någonting.” Hans pappa Olle såg sig omkring. ”Det måste du väl ändå ha? Det är ju tomt som i en öken här.”
Milo log uppgivet. ”Tyvärr så har det varit så här hela dagen hittills. Men vad gör du här?”
”Jag hade så mycket övertid att jag faktiskt har tagit helg extra tidigt idag. Tänkte att jag kunde komma förbi dig och hälsa på ifall du inte hade alldeles för fullt upp.” Hans pappa stampade av lite snö från skorna innan han tog resten av kliven in.
”Nej något sånt kommer nog inte inträffa idag”, sa han mot sin pappas axel när han fick en stor kram utav honom.
”Hur är det med dig då?”
”Det är bra”, log han. Kanske inte helt jättebra när det kom till dom smått besvärliga tankarna som snurrat runt allt mer dom senaste dagarna, men han planerade inte att ha den diskussionen med sin pappa. Inte för att han inte kunde prata med sin pappa om sånt som rörde känslor – det hade till och med varit för honom som han – för flera år sedan - först berättat att han var ganska så säker på att han var bisexuell – utan för att han hellre tacksamt tog emot tillfället till att slippa tänka på det där en stund. ”Hur är det själv?”
”Jag sa väl att jag precis tagit tidig helg?” flinade hans pappa.
”Jag har tyvärr inget roligare än kaffe och te att bjuda på fastän det är fredag, men du kanske vill ha det ändå?”
”Kaffekokaren har gått sönder på jobbet så en sån kopp tar jag gärna.”
”Jag har tagit med en sak från jobbet till dig också, men det blir nog lite omständigt för dig att ta det på bussen så om jag kan låna din nyckel kan jag skjutsa förbi det.”
”Vad är det du har med dig för något pappa..?” sa han och rynkade pannan.
”Nej men det är något praktiskt bara.”
”Vad är det?” flinade han.
Olle reste på sig och tog på sig jackan. ”Jag ska hämta det, men då får du lova att inte protestera.”
Milo såg roat efter honom. Vad exakt vad det som..
Två minuter senare kom hans pappa in genom dörren igen, bärandes på ett el-element.
”Men pappa..! Nej.”
”När jag pratade med Oskar igår så nämnde han att du klagat på att du fortfarande har så kallt hemma hos dig. Så jag tar det som att du fortfarande inte pratat med din hyresvärd?”
”Nej men.. Då överdrev han, jag klagade inte. Jag behöver inget sånt där.”
”Varken jag eller mamma vill att du ska bo i ett hem där du fryser. Så tills att du ringt hyresvärden får du åtminstone ha det här Milo.”
Han suckade lätt. ”Säg inte att du har varit och köpt det?”
”Nej, vi hade ett extra på jobbet som vi inte använde.”
”Som någon kommer att leta efter..?”
Nu skrattade Olle. ”Nej, jag har inte stulit någonting.”
”Har du beklagat dig i fikarummet om hur synd det är om din yngsta son som fryser ihjäl i sin lägenhet?”
”Inte beklagat kanske.” Ibland var det väldigt tydligt att dom var far och son. ”Men det blir väl för tungt för dig att släpa det här, så jag ställer upp det till dig. Så får du väl placera det där det är som kallast.”
Milo log svagt. Han tyckte fortfarande att hans pappa överdrev, och definitivt Oskar som tydligen skvallrat och överdrivit han också, men det var också ganska gulligt av honom. Och kanske att det faktiskt skulle vara ganska skönt med en extra värmekälla eftersom han fortfarande inte tagit tag i det där med att ringa och påpeka problemet..
”Tack pappa.”
”Se, det där hade varit mycket lättare än att protestera”, skämtade han. ”Men har du fått i dig någon lunch än då?”
”Nej, jag tänkte äta om en stund. Jag har matlåda.”
”Men spar den då så åker vi och käkar någonstans. Det har du tid med va?”
Milo såg sig omkring i den fortfarande väldigt tomma bokhandeln. ”Ja, jag har nog det..”
Till skillnad mot förmiddagen som känts så långsam hade eftermiddagen gått betydligt snabbare. Efter att han blivit bjuden på lunch av sin pappa hade han inte haft så mycket annat till val än att släppa in honom i lägenheten, och nu hade han ett element stående i hallen mellan sovrummet och vardagsrummet. Han hade stängt bokhandeln lite tidigare – vilket kunderna i alla fall hade varit informerade om innan den här gången – och stod vid halv tre på tågstationen och väntade. Allt kändes bara fel. Men han hade inte kunnat säga något i telefon. Han hade dessutom tänkt att han verkligen skulle känna efter i helgen, att han på söndag skulle vara säker på hur han faktiskt kände och vad som skulle vara det bästa.
När det egentligen var tio minuter kvar tills att tåget skulle komma in plingade det till ifrån hans mobil.
[14:42 nytt meddelande- Emmy] vi måste stanna för ett tågmöte, så himla typiskt när vi nästan är framme. du behöver inte vänta om du vill, jag kan ta bussen själv.
[15:42 sänt meddelande] klart jag väntar. men jag gör det nog uppe i vänthallen då, det är så kallt ute idag.
[14:43 nytt meddelande- Emmy] okej gör det :D ses snart <3
Milo la ner mobilen i fickan igen och tog trapporna upp för att sedan fortsätta in till pressbyrån där han kikade bland tråkiga tidningar och godis han inte var sugen på.
När han övergått till att studera skylten ovanför glassboxen – glass som han definitivt inte skulle köpa – kände han ett par händer över ögonen och hoppade ofrivilligt till. Innan han hunnit säga något hörde han Emmys mjuka skratt och han log när han vände sig om.
”Shit vad du skrämde mig.”
”Jag såg din röda mössa på långt håll, kunde inte låta bli”, flinade hon och tryckte läpparna mot hans.
Milo la armarna om henne i en kram och drog in doften från hennes schampoo. Bekant. Trygg. Men..
”Hur är det med dig?” frågade hon när dom släppt varandra. Frågan var inte oväntad men hennes blick sa honom att hon måste ha sett någonting.
”Trött bara”, log han. Det var sant. Han var trött efter en jobbvecka – särskilt när han inte hade sovit ordentligt under den. Men sovbristen eller anledningen till den nämnde han inte.
”Så.. vad tycker du?” Emmy såg leende på honom efter att dom lämnat både pressbyrån och tågstationen.
”Vadå?”
”Mitt hår. Jag har gjort slingor.” Hon lyfte på en hårtest och det var också först då Milo såg det rödbruna bland det vanliga blonda.
”Men gud förlåt, jag.. Det är jättefint”, log han. ”Verkligen. Du passar i det. Ändrade du dig om det vinröda?”
”Tack”, sa hon och fattade tag i hans hand. Något som han helt klart brukade vara först med att göra. ”Ja.. Jag tror att jag kanske prövar det till hösten istället, det känns mer höstigt än vintrigt om du förstår hur jag menar.”
”Det är nog sant. Ska vi.. åka hem till mig eller?”
”Kan vi inte hitta på någonting innan? Eller är du för trött för det? Jag läste att dom hade en utställning på Kulturhuset som lät ganska rolig.”
”Ja men det kan vi göra, det är ingen fara”, log han tillbaks och styrde stegen mot busshållplatsen. Att dra en väska med små hjul i den mängden snö som kommit under natten undvek han helst så gott det gick.
”Vad har du gjort under veckan då?” Emmy rörde lite på fötterna där hon stod vid hållplatsen och plattade till snön till en halvcirkel.
”Mest jobbet egentligen”, sa han och mötte hennes blick när hon såg upp. ”Tack och lov inga fler veterinärbesök.”
”Skönt för Gabriel. Och dig.” Hon log innan hon fortsatte. ”Vi har pratat så lite bara, jag visste ju att vi skulle ses på fredag, men ändå.”
Milo hade också varit medveten om det. Men det hade han varit sedan den där dagen när han upptäckt och insett att han valt att inte svara på Emmys sms på en gång när hon hade sagt att hon skulle komma hem. Han visste inte ens vad han skulle svara, för han ville inte ljuga och samtidigt ville han försöka få allt att kännas som vanligt och samtidigt hoppades han att allt skulle bli som vanligt igen. Det var i alla fall vad han försökte intala sig själv. När bussen precis svängde in framför dom och därmed naturligt avbröt samtalsämnet andades han ut i en liten, lättad suck.
Utställningen visade sig vara av den sorten som lät bättre på papper än vad den var på riktigt och dom hade tagit sig igenom den ganska snabbt. Folkvimlet dom senare mötts av ute på stan hade gjort valet ganska enkelt att fortsätta hemåt.
”Har du köpt ett element?” frågade Emmy förvånat när hon fått av sig ytterkläderna. ”Kan i och för sig behövas.”
”Ja, eller nej det är pappa som ställt hit det idag. Han tror att jag ska frysa ihjäl eller något.”
Emmy strök leende sitt hår bakom öronen. ”Omtänksamt ändå.”
Inne i vardagsrummet drog hon åt sig honom alldeles nära och ställde sig på tå för att kyssa honom.
”Jag har saknat dig så himla mycket”, sa hon på sitt vanliga glada sätt.
Han hade tänkt vänta och känna efter. Han hade tänkt vänta tills på söndag. Men han visste. Och han kunde inte vänta.
När hon sträckte på sig för att försöka fånga upp hans läppar igen tog han istället tag i hennes hand.
”Emmy..”
”Ja?”
Han svalde hårt och fuktade läpparna. Emmy såg på honom med sina blåa ögon.
”Jag tror att.. jag vill göra slut.”
…
”Va?” Dom oskyldiga blåa ögonen hade med ens blivit större och han ville egentligen se bort. Men hon förtjänade åtminstone hans blick. Det var det minsta han kunde göra. Att se på henne när han.. Han gjorde verkligen slut med henne. Huvudet snurrade till och han svalde igen innan han försökte få ut rätt ord.
”Jag känner inte lika starkt längre..”
Hon blinkade till och strök långsamt fingrarna genom håret. Blicken verkade för en stund ofokuserad, men så såg hon rakt på honom igen, och tonfallet hon hade när hon uttalade orden var mer konstaterande än frågande. Stadiga men samtidigt svaga. ”Det är han, Zacharias, eller hur?”
Någonting liknande ångest grep tag i honom inifrån när hon nämnde honom som Milo helst hade velat låta bli just nu. Och nämnde hon honom för att hon träffat honom och fått veta att dom umgicks? Eller hade någonting märkts den där fredagen? Utan att Milo då själv ens vetat om att han möjligtvis kände något mer för den svarthårige?
”Nej, det är inte så, jag..” Hans axlar sjönk sakta ner, som att luften nästan gick ur honom. ”Jo, delvis. Men det är inte så Emmy, vi har inte gjort något. Det skulle jag aldrig någonsin göra mot dig. Vi har inte.. jag vet inte ens om han är.. jag menar, det är ingenting.”
”Vad försöker du ens säga Milo?” Han visste inte när Emmy hade dragit åt sig sin hand – förmodligen i samma stund som han yttrat orden ´jag vill göra slut´ - och nu såg hon på honom med ögon som snabbt blinkade. Blinkblink. Blinkblink.
”Emmy..”
”Säg vad du menar Milo!”
”Jag menar att det inte bara handlar om det, om Zacharias. Det hade inte behövt handla om honom alls. Jag skulle inte känna mig ärlig mot dig om vi är tillsammans och jag inte känner allt till hundra procent.”
”Och det gör du inte? Sen när..?”
Det krossade honom att se vad han gjorde med henne, ändå skakade han sakta på huvudet.
”Inte på samma sätt som förut.. Det.. har varit så ett tag. Men jag visste inte vad det betydde, jag har bara försökt sortera alla tankar och känslor och..”
”Är det jag som har gjort något fel? Jag kunde ha kommit hem oftare, jag-”
”Nej. Nej Emmy, det är inte du.” Han struntade fullständigt i att det räknades som någon slags standard när det kom till att göra slut; det är inte du, det är jag, för det var alldeles sant i det här fallet. Det hade aldrig varit Emmys fel. ”Och jag ville inte att det skulle bli såhär, jag har aldrig velat det. Men jag kan inte göra så mot dig. Inte mot mig själv heller. Vi kan inte vara tillsammans när jag inte längre är..”
Hon förtjänade att han åtminstone såg på henne. Och hon förtjänade att han åtminstone kunde avsluta en hel mening.
Men trots det så kunde han inte göra det. Han kunde inte högt säga att han inte längre var kär i henne.
Det hade förstås framgått ändå, men han borde åtminstone kunna..
”Okej”, sa hon lågt och backade ett steg ifrån honom. Hon såg sig omkring, som att hon plötsligt kände sig väldigt vilsen och gick sen istället ut i hallen.
”Emmy”, sa han igen och följde med henne.
”Jag ska höra med Madeleine ifall jag kan sova hos henne. Mamma och pappa är på den där 40-årsfesten och jag tog inte med mig nyckeln.” Hon pratade snabbt medan hon tog på sig skorna.
”Men du behöver inte, du kan-” Han hade inte velat ta det över telefon, men hur mycket värre blev inte det här när han sagt det redan nu istället för på söndag? Det var självklart att Emmy inte ville sova hos honom. Och det hade känts väldigt obekvämt för honom också. Men hon hade tagit tåget hit för hans skull och nu skulle han bara.. Han borde ha åkt dit istället. Dom fick inte ha övernattande gäster i sina rum på skolan, men han hade kunnat leta fram något hotell..
”Nej det kan jag inte.” Hon strök hastigt bort några tårar och drog på sig mössan innan hon greppade sin väska.
”Emmy”, sa han igen, och det var nästan så att namnet inte kunde ta sig fram genom all ångest som tycktes ha fyllt honom enda upp till halsen.
Han skulle ha föredragit henne arg. Han hade hellre sett henne skrika. Allt annat än tårar.
Han var inte kär, men det betydde inte att han inte tyckte om henne fruktansvärt mycket. Men man kunde inte vara tillsammans när den ena bara såg den andre som en väldigt fin kompis. Det var inte rättvist. Det var ingen bra balans. Man skulle vara kompisar och kära.
”Förlåt-”
”Säg inte förlåt!” Emmys röst hade varit så svag tidigare, men nu bet hon ifrån. ”Gör det inte värre genom att säga förlåt Milo. Gör inte det.” Hon öppnade dörren och såg på honom över axeln, öppnade munnen som för att säga något men stängde sen både den och dörren.
Vad hade han gjort..?
Tryggt och enkelt behövde inte vara.. dåligt..
Vad hade han gjort?
Milo väntade inte på att Oskar skulle öppna dörren efter att han plingat på utan drog bara upp den. Men han såg inte ens till sin bror där inne.
Vad hade han gjort..?
”Hallå?” hördes det ifrån badrummet och i nästa sekund kom Oskar ut därifrån med oknäppt skjorta och blött hår. ”Shit trodde det var någon annan som kommit in. Jag borde egentligen lära mig att låsa dörren men-”
”Jag har gjort slut med Emmy.”
Oskars ögon vidgades en aning och han sänkte handen som han nyss dragit genom håret. ”Hur tog hon det?”
”Dåligt, jag vet inte. Jag måste ringa henne, jag fattar inte att jag.. Jag säger att jag har ångrat mig, att jag-” Han drog stressat sina egna händer genom håret och fumlade sedan efter mobilen i jeansfickan.
”Nej du kan inte ringa henne heller. Milo.”
Oskar fick honom att se upp och Milo släppte ut ett hackigt andetag. ”Jag borde inte ha gjort det.” Han kände sig nästan chockad. Som att det som utspelat sig i lägenheten för lite mindre än en timme sedan hade handlat om några andra. Inte om honom och Emmy.
”Hey, du.” Oskar hade kommit fram till honom och greppade tag om båda hans axlar. ”Andas. Okej?”
Han nickade tyst och kände hur hans axlar sjönk ner en aning under tyngden från Oskars händer. Det var nästan lugnande.
”Jag borde inte-”
”Milo. Du gör aldrig något som du inte tänkt igenom. Om du gjorde slut så var det det rätta.”
Det var sant. Det första i alla fall. Milo gjorde väldigt sällan något som han inte tänkt igenom innan. Han slängde sig inte bara ut hur som helst, särskilt inte när det gällde någonting viktigt. Men han vågade inte säga att det andra var lika sant; att han gjort rätt.
”Brorsan..” Oskar drog in honom i en kram och han ville helst gömma sig där i hans armar i en evighet och låtsas som att allt var bra. Det hände dock inte utan den andre sköt honom snart ifrån sig igen. ”Hon är hemma här va? Du gjorde det inte i telefon?”
”Nej såklart jag inte gjorde. Men jag känner mig ännu mer hemsk som.. Hon åker hit och tror att vi ska ha en bra helg och så.. Och så gör jag slut.” Och han kände inte att han hade rätt till att känna tårarna som brände bakom hans egna ögonlock.
”Ibland blir det inte som man tänkt sig..” Dom orden skulle definitivt inte ha tröstat Emmy. ”Ta av dig och kom in nu.”
Milo gjorde som han sa och satt snart nersjunken i hans soffa. Oskar hade precis knäppt sin skjorta och satte sig ner i det andra soffhörnet. ”Bortse från skulden och att hon säkert blev ledsen? Du gjorde rätt eller hur? För du är inte kär i henne? Så som du sa sist du var här.”
Milo bet sig först i läppen men skakade sedan på huvudet. ”Nej jag är inte kär i henne. Jag tycker om henne jättemycket och jag vill inte att det här ska ha förstört allt, men det kändes inte längre på samma sätt. Och jag har verkligen, verkligen tänkt igenom det. Jag har tänkt så mycket att jag nästan känt mig fysiskt sjuk.”
”Brorsan..”, sa Oskar igen och log sorgset. ”Du skulle behöva vara lite mer som mig så skulle du slippa sånt där, men samtidigt är det fint att du är en så känslig person. Jag fattar att det är svinjobbigt, men försök att vara lite snäll mot dig själv en stund nu. Du gjorde det rätta. Det hade inte gjort någon utav er lyckliga i längden om ni fortsatt vara tillsammans för att du vill vara schysst. Det förstår du väl?”
”Jag försökte säga det.. Att det inte skulle kännas rättvist att vara med henne när jag inte känner lika starkt längre, men jag vet inte.. Hon blev väl säkert chockad, jag har ju hunnit tänka igenom det längre och jag känner mig ändå nästan chockad.”
”Ni får nog smälta det båda två.”
Milo drog åt sig en av dom två kuddarna och vred på den i knäet. ”Hon frågade om det var Zacharias. Han var med oss sist hon var hem och.. Jag vet inte om det märktes någonting från mitt håll utan att jag var medveten om det.”
”Vänta, Zacharias, är det killen du snackade om? Som du..”
”Ja jag tror jag har känslor för honom. Och ja, han heter Zacharias”, sa han lågt.
”Men vadå, ni hängde alla tre sist?”
”Mm. Jag hade lovat honom sedan innan att vi skulle käka tacos och jag hade ju glömt att Emmy skulle komma och.. Jag frågade henne om det var okej. Och vi hade kul alla tre så.”
Han såg på Oskar som verkade försöka hålla tillbaks ett leende.
”Vad?” Han hörde själv den lite irriterade tonen och kände sig genast skamsen. Han borde bara vara väldigt tacksam över att Oskar nu återigen satt och lyssnade på honom. Men det var alla känslorna som spelade ut varandra och han hann inte riktigt med.
”Hade du berättat det där för mig sist så hade jag direkt kunnat bekräfta att du känner något mer än vänskap för den killen.”
”Jaha..?” Tonen var fortfarande lite småsur men det verkade inte bekomma Oskar.
”Ja men, din flickvän kommer hem som du inte träffar särskilt ofta, och förutom att du glömt av det så låter du fortfarande din kompis – och inte en gemensam heller – komma dit. Hade du varit helt galet kär i henne så skulle du ha velat ha varenda minut ensam med henne. Det kan jag som knappt varit kär säga. Jag skulle inte velat umgås med någon annan ens med tjejen jag träffade förra helgen, och då vet jag inte ens hennes efternamn.”
Milo bet tag i läppen och satt tyst en liten stund. Han hade.. inte tänkt så. Han hade bara inte velat ändra med Zacharias eftersom det skulle kännas så jobbigt efter att han verkligen sett honom så nere. Fast om allt varit som vanligt med Emmy så skulle han nog ha funderat en extra gång åtminstone. Och det hade han inte gjort.
”Tror du han känner något liknande för dig..?” frågade Oskar försiktigt. Som att han förstod att Milo insett att han hade väldigt rätt i det han sagt. ”Jag menar, om Emmy efter att umgåtts med er två tillsammans en enda kväll direkt tänker på honom när du gör slut så.. Det kanske märktes någonting?”
”Jag skulle aldrig-”
”Nej det förstår jag väl. Du var väl kanske inte ens medveten om det. Som du själv sa.”
”Jag vet inte.. Vi har ju kommit varandra nära väldigt snabbt och det känns som att det är något särskilt.. Det är inte som med vilken kompis som helst utan.. Det är någonting med honom.” Han tänkte tillbaks på när dom suttit på golvet och sorterat Milos lådor, på när deras händer sedan oavsiktligt rört vid varandra, Zacharias blick som dröjt kvar i hans med någon slags nervositet. ”Jag vet inte om han.. Det är svårt att veta med honom. Jag känner ju att han tycker om mig också, men jag kan inte säga om det är något mer, hade han gjort det så har han säkert försökt hålla tillbaks det eftersom han vet att jag har – hade.. – flickvän. Eller så är han till och med straight, jag vet inte. Vi har aldrig pratat om det.”
”Hm.” Oskar såg på honom igen. ”Jag tror fortfarande att det löser sig.”
Såklart att Oskar trodde det. Han levde i princip efter det uttrycket. Och det mesta gick förvisso bra för honom, men Milo var inte alls van med dom tankarna. Det vred sig i magen igen och han försökte stå emot impulsen att ta upp mobilen ur fickan. Han hade gjort rätt, han visste ju det egentligen.
”Är du okej?”
”Nej”, suckade han lågt men rynkade sedan pannan något. ”Har jag förstört ytterligare en fredag för dig nu..? Är du på väg ut?” Han kunde såklart ha tagit en dusch efter att han kommit hem från jobbet, men då skulle han nog snarare ha tagit på sig en t-shirt efteråt istället för en skjorta om han bara tänkt chilla. ”Isåfall lär jag ju ha förstört den eventuella peppen.”
”Du har inte förstört något”, log Oskar. ”Vi var bara några stycken som skulle ut. Det är ingen katastrof att ändra den planen tills imorgon istället.”
”Men va, nej du ska inte låta bli för att jag kom hit”, protesterade han. ”När ska du iväg?”
”Ge dig. Du går före fattar du väl, och jag tycker inte att du ska sitta hemma själv och deppa. Antingen så säger jag bara till killarna att det inte passar idag, eller så kan du väl hänga med oss? Vi behöver inte gå ut. Det är bara Nicolai och Svempa.”
”Nicolai, den Nicolai?”
Oskar skrattade till. ”Ja, den Nicolai. Jag känner bara en.”
Han hade inte sett Nicolai på flera år. Han och Oskar hade gått i samma klass på gymnasiet och ofta hängt med varandra hemma, och han hade väl egentligen inte trott att dom skulle ha tappat kontakten, men eftersom han inte heller träffat honom på länge nu så hade han inte vetat.
”Alltså det är snällt, men jag borde gå hem. Och du borde gå ut och ha kul. Jag tänker inte ens tjata på att du borde försöka med någonting mer seriöst. Känner inte att jag är någon bra förebild för just sånt ändå nu.”
”Nu är du lite väl hård mot dig själv. Men då kanske du vill hänga med ut istället annars? Och testa på singelli- lite för tidigt?”
”Lite.” Han drog ändå på munnen.
”Nej men på riktigt, stanna här. Vi tänkte köpa hit pizza och sådär. Jag har fler av den där ljusa ölen du drack sist också.”
”Herregud, jag blev på riktigt full. Det känns alltid mer illa när man bara är två.”
Oskar skrattade lågt. ”Det var kul.”
”Nej. Men.. ja okej. Fast bara om dom också är okej med att jag inkräktar på er förfest. För ni ska inte stanna hemma. Lova det.”
”Hade du varit tolv och jag sjutton hade jag förmodligen tyckt så, men kom igen, du är inte lillebrorsa på det sättet längre. Och ja, om det är viktigt för dig så går vi ut sen. Okej?” flinade han.
”Okej.”
Oskar hade försäkrat om att killarna var helt okej med det, och Milo hade självklart trott att han faktiskt sms:at eller något, men när dom fram emot åtta trillade in så blev det genast tydligt att han inte hade gjort det.
”Tjena!” sa Oskar och reste sig upp. ”Milo hänger här med oss ikväll också, han har inte haft världens bästa dag så han behöver lite kul.”
”Ja men det ska vi väl kunna leverera, tja!” log han som måste vara Svempa och nickade mot honom när han kommit in i vardagsrummet. ”Svempa.” I jämförelse med Oskar så var han kort, men han var fortfarande längre än Milo. Håret var blont och av den där ´jag bryr mig inte riktigt hur det ser ut utan rufsar bara till det lite´-sorten. Han såg snäll ut.
”Shit hundra år sedan jag såg honom ju”, hörde han Nicolai säga ifrån hallen och när han strax efter fick syn på även honom var det med viss förvåning. Det var som sagt många år sedan han sett honom, och han såg mycket bättre ut nu. Inte lika tonårsvalpig som han mindes honom. Fast om Milo mindes honom som valpig, han som var nästan fem år yngre, hur hade inte Nicolai sett honom då? Det fick honom nästan att dra på munnen. Ett småbarn förmodligen.
”Hej”, log han reste sig upp från soffan. Nicolai hade en keps vänd bak och fram över det mörkbruna håret som lockade sig lite bakom öronen, tatueringarna längs armarna var betydligt fler än när han sist sett honom och i näsvingen var en piercing synlig som han inte heller kunde minnas att haft som yngre. Även klädstilen hade ändrats från något han antagit varit skatekläder till något mer snyggt avslappnat; tighta svarta trasiga jeans och en vit t-shirt – som såg väldigt mjukt ut - med rund halslinning.
”Men jäklar, hur kan du vara så blond plötsligt? Det är typ vitt.”
Milo skrattade tyst. ”Det är inte så plötsligt.. Jag har sett ut såhär i flera år.”
”Sjukt snyggt ju. Hur är det?” Han gav honom en kram och Milo log svagt tillbaks när han sjunkit ner på hälarna igen.
”Jodå.”
”Inte den bästa dagen bara?”
”Nej. Behöver nog inte utveckla det heller.” Han hade verkligen ingen lust med det. ”Hur är det själv? Vad jobbar du med och så?”
”Jag producerar musik faktiskt. Åt andra alltså. Hade ju storslagna drömmar om att själv antingen resa jorden runt med något punkrockband jag inte ens hade än, eller bli nästa stora skateboardproffs och flytta till Dubai med alla pengar. Men så blev det ju inte riktigt”, flinade han.
”Är ju ändå viktigt att drömma. Du hade ju kunnat bli frontfigur i nästa blink 182.”
”En väldigt bekväm frontfigur som helst ville att någon annan skulle servera allt åt honom kanske.. Men du har egen bokhandel och grejer har jag hört?”
Dom fortsatte prata en stund tills att Oskar avbröt genom att sträcka fram en pizzameny mellan dom. ”Välj vad ni ska ha. Jag är grymt hungrig.”
Svempa hade frivilligt erbjudit sig att hämta pizzorna och mest för att ha något att göra istället för att sitta och tänka, och för att han inte kände sig som så roligt sällskap till Oskar och Nicolai för tillfället, hade Milo tagit i uppgift att duka fram tallrikar och bestick.
”Vi hade ju kunnat äta ur kartongerna annars”, log Oskar.
”Det vet jag att du hade kunnat”, svarade han med ett eget snett leende. Han hade blivit chockad om Oskar tyckt något annat. Men vissa undantag kunde man väl få göra även i en ungkarlslya.
Han sjönk ner i soffan igen med en liten suck och när Oskar räckte honom en ölflaska tog han tacksamt emot den. Han borde ringa Emmy. Han borde säga förlåt igen. Han ville bara försäkra sig om att hon var okej. Men varför skulle hon vara det när han..
”Sprang du eller?” skrattade Nicolai till när dörren öppnades och Svempa kom tillbaks med fyra pizzakartonger.
”Vadå var jag så snabb?”
”Ja? Du gick ju typ nyss.”
”Jag fick till och med vänta en stund för att dom gjort fel med veg-pizzan”, sa han när han ställde ner kartongerna på glasbordet. ”Jimmy var där samtidigt också, jag tål verkligen inte den killen.”
”Jimmy?” sa Oskar och flyttade åt sig så att även Svempa kunde tränga sig ner i soffan.
”Ja han som gick i ettan när vi gick i trean, han var ofta på festerna hemma hos Edvin, och då var han ju egentligen bara skum, men träffade honom igen på en fest för något år sen och då freakade han ut totalt.”
”Jag tror jag minns honom”, sa Nicolai och räckte Milo kartongen han nyss öppnat. ”Det här ser ut att vara din.”
”Han hade en kille med sig också som jag antar var hans pojkvän, och som hade ett fett blåmärke här över käkbenet. Skulle inte förvåna mig alls om det var Jimmy som pucklat på honom.”
”Men fy vad hemskt”, sa Milo fastän han inte hade någon aning om vem denna Jimmy eller hans pojkvän var.
Svempa nickade. ”Jag gissar ju bara, men han var som sagt skum redan då, och det verkade helt klart ha blivit värre sen.”
”Sjukt att han ens kan ha skaffat sig en pojkvän då. Fast han kanske är den där manipulativa sorten också, och då funkar det kanske”, sa Nicolai med en axelryckning. ”Men skål då killar”, fortsatte han och tog upp sin ölflaska.
Efter att pizzorna var uppätna – och fler ölflaskor urdruckna – hade Oskar startat upp sitt playstation och Milo hade verkligen försökt koppla bort tankarna från allt med Emmy och Zacharias och känslor överhuvudtaget, men det hade inte gått något vidare. Men han antog att det var bättre att sitta lite smådeppad med sällskap än att göra det hemma själv. Som Oskar hade sagt att han inte ville.
”Hur mycket är klockan?” sa Nicolai med blicken fäst på tv:n. För tillfället i någon intensiv fight med Oskar.
”Tio över tio exakt”, svarade Svempa. ”Du hänger också med ut va Milo? Eller hur gammal är du?”
”Nitton men-”
”Ja men då tar vi ju någon klubb med arton så är det ju lugnt.”
”Nej men jag ska hem. Jag.. känner inte riktigt för att gå ut ikväll.”
”Men vi behöver väl egentligen inte heller dra ut?” Matchen verkade vara slut för Nicolai la ifrån sig handkontrollen i knäet. ”Det här är ju nice. Och jag kan seriöst behöva spara lite pengar den här månaden.”
”Ni behöver inte stanna här bara för att jag inte.. Jag sa till Oskar att jag skulle hänga här tills att ni skulle vidare bara.”
”Nej men jag röstar också på att vi stannar hemma”, sa hans storebrorsa och bröt ännu ett löfte. ”Röstar för turnering i SSX också.”
”Jag är på”, flinade Svempa och drog åt sig handkontrollen ifrån Nicolai. ”Ta över från din brorsa Milo, så kanske man får lite bättre motstånd i alla fall.”
Milo behövde inte kämpa lika mycket för att få fram ett leende den här gången. Det var inte alls nödvändigt att dom skulle vara så snälla, och han tyckte fortfarande att dom borde fortsätta kvällen som dom först planerat, men det kändes samtidigt bra att dom tyckte han var värd att ändra planerna för.
I takt med att kvällen gick hade han nog tagit någon öl för mycket av Oskar – i alla fall sett till hans relativt låga gräns när det kom till hur mycket han tålde innan han blev full - men det kändes acceptabelt idag. Och han var ändå den som fortfarande var lugnast av killarna i den nu mer högljudda lägenheten.
”Men är det ingen som kan följa med ut när jag röker?” frågade Nicolai igen. Han tog av sig kepsen och drog till håret innan han satte på sig den igen. ”Det är svinigt tråkigt att vara ute själv, men jag är röksugen som fan.”
”Nej”, sa dom andra två i kör. Väldigt inne i sitt tv-spelande.
”Jag kan följa med”, sa Milo och ställde ifrån sig sin senaste ölflaska. ”Inte för att röka, men som sällskap då.”
”Åh men schysst. Det är ju tydligt vem av er bröder man borde hänga med.”
”Du avgör alltså det på vem som ställer upp på att följa med dig ut på balkongen för att röka?” frågade han något roat och reste sig upp.
”Sånt säger mer än man tror”, nickade Nicolai och flinade han också när han ställde sig upp och drog fram ett knöligt ciggpaket ur jeansfickan.
Milo hade inte känt att det var så varmt i lägenheten förrän han öppnade balkongdörren och det kändes som att gå ut från en bastu. Det var sådan temperaturskillnad att det inte skulle förvåna honom om han blev förkyld efter ikväll.
”Jag intalar mig ofta att jag väger upp lite för rökningen om jag tar några djupa andetag av frisk luft innan”, sa Nicolai och satte den otända ciggen mellan läpparna medan han fick fram en tändare ur fickan också.
”Ledsen att göra dig besviken, men jag tror inte riktigt att det funkar så”, log han och slog sig ner på en av plaststolarna där ute. På det tillhörande lilla bordet stod en askkopp och en tom vattenflaska.
”Det är så illa alltså?” skämtade den andre och lutade själv ryggen mot balkongräcket när han tog sitt första bloss. ”Men det är på riktigt kul att se dig igen. Tänkte säga att det var konstigt att det var så länge sen, men det är väl kanske inte det eftersom ni inte bor i samma hus längre.”
Milo nickade leende. ”Detsamma.” Han andades ut ett eget litet rökmoln, men enbart bildat av den kalla luften. ”Du ska inte med till Trysil nästa vecka förresten?”
”Nej.” Nicolais cigg glödde i mörkret när han tog ett till bloss. ”Det hade varit skitkul men jag har varken semestern eller pengarna till det just nu. Det har varit lite väl mycket spontana – och dyra – grejer på sistone så jag måste vara tråkig vuxen ett tag nu.”
”Fast det är väl skönt att inte behöva vara så ansvarsfull exakt hela tiden i alla fall.” Han mumlade mest fram det där och det verkade inte heller som att Nicolai hade hört för han lutade sig över räcket och kikade ner innan han knäppte av lite aska från cigaretten.
”Men hur är det med dig egentligen? Oskar sa något om tjejproblem?” Nicolai hade vänt sig om igen och Milo suckade.
”Oskar ska sluta skvallra.”
”Det var faktiskt jag som frågade honom, för att du såg extra deppig ut just då och eftersom han inte sagt mer än att du inte hade någon bra dag.”
Nicolai skulle omöjligt ha kunnat tagit illa upp om han faktiskt inte velat dela med sig, för dom hade trots allt inte setts på flera år och även då så hade dom ju inte varit kompisar på det sättet. Dom hade bara känt till varandra och umgåtts indirekt så att säga.
”Det är väl lite utav både tjej och killproblem.”
”Oj?” Nicolai tog plats i den andra stolen och satte i armbågen mot ena knäet. ”Hur då?”
Det hade funnits en period, dom första veckorna i gymnasiet då han precis börjat i en helt ny klass, som han brytt sig i vad andra kunde tänkas tycka om han nämnde att han tyckte om både tjejer och killar, men han hade slutat bry sig för länge sen. Och det var aldrig någon på gymnasiet; vare sig i hans klass eller någon annan som brytt sig heller. Kanske var det någonting i samhället som gick framåt i alla fall. Ibland.
”Jag gjorde slut med min flickvän idag, och jag har känslor för en kille som är en ganska ny kompis.”
”Oj”, sa han igen. ”Visste du om det? Att du gillade killar också?”
”Ja, absolut. Det har jag velat länge, så just det var inget konstigt men.. Det mesta känns väldigt jobbigt ändå just nu.”
”Det fattar jag. Det är ett jäkla trassel med kärlek alltså. Och även om det är jobbigt att bli dumpad så är det inte alltid så lätt att vara den som behöver göra slut heller. Jag antar att det var för att du fått känslor för den där killen?”
”Ja och nej. Egentligen var det för att jag insåg att jag liksom inte var kär längre, men att det blev just så berodde kanske på den här killen så.” Han skulle aldrig få för sig att röka – eller att ens testa – men just precis nu skulle han gärna ha tagit emot den där effekten en del pratade om; att det lugnade nerverna. ”Har du någon flickvän eller pojkvän?”
”Ja jag har en tjej. Sen två år typ. Men det har varit väldigt upp och ner det också. Inget får väl vara enkelt”, log han.
Kanske var det att han ändå var lite småfull, att det var det som gjorde att han fortsatte dela med sig.
”Jag har tänkt rätt mycket på det på sistone, det där med enkelt.. Att jag inte alltid vill vara så himla enkel och att alla alltid vet vad dom kan förvänta sig av mig och så vidare.”
”Gör dom det?”
”Ja. Det känns som att folk som träffat mig i fem minuter redan vet vad jag är för person. Och även om det också kan vara bra och att jag gärna uppfattas som en snäll och lugn person för att jag är det så.. Jag är ju liksom inte bara det. Jag vill inte uppfattas som tråkigt lugn. Jag vill inte vara förutsägbar. Eller egentligen.. Jag har snarare varit orolig över vad andra tycker om att jag är det. Förlåt, jag svamlar. Jag brukar inte dricka såhär mycket, nu har det i och för sig blivit så två gånger när jag varit här hemma hos Oskar..” Och nu babblade han också.
Nicolai log mot honom. ”Jag tror att jag hängde med ganska bra ändå.”
”Gjorde du? För ja.. Nu när jag gjort något sånt här så.. Jag mår ju pissdåligt. Jag kanske passar bäst som väldigt enkel bara.” Han suckade tungt och lutade sig bakåt i stolen.
”Fast hade du inte mått pissdåligt om du insett först om fem år att du stannat kvar med en flickvän du egentligen inte är kär i? Att du kan ha missat en massa andra chanser? Jag tror inte riktigt på att skjuta upp saker. Man vet när man vet liksom, vilket du ju ändå verkar ha gjort? Eller var det något superspontant för att du plötsligt bestämde dig för att du ville chocka och inte låta folk veta vad dom kan förvänta sig av dig?”
”Nej såklart inte. Jag chockade nog henne ändå – och mig själv – men det var inte min avsikt.”
”Vet du vad jag tror?” Nicolai fimpade sin cigg i askkoppen och såg upp på honom.
”Nej?”
”Att du inte ska tänka så mycket på hur du borde och vill vara. Var bara som du känner för. Dom människorna som är värda att umgås med är ändå sånna som tycker det är coolt att vara sig själv.”
Milo funderade en stund på vad han sagt och tippade lätt huvudet på sned. ”Kanske det.”
”Jag är säker på att det är så.” Nicolai gav honom ett leende och reste sig upp för att öppna dörren. ”Kommer du?”
”Jag..” Han sjönk tillbaks mot ryggstödet igen. ”Jag kommer snart.”
Den andre sträckte ut foten och petade till Milos egen. ”Deppa inte ihop bara, okej? Kärlek ska göra ont och vara förvirrande ibland, det är det som gör att det känns extra bra när man väl träffar rätt.”
”Vadå, du tror att man har en som är den rätte alltså?” Han ville inte heller vara den som trodde sig veta hur en person var, särskilt inte när det handlade om en person han inte träffat på flera år och som mest troligt hade förändrats rätt mycket sedan dess, men han hade inte väntat sig att Nicolai skulle vara riktigt så romantisk.
”Njae, det finns nog fler. Jag menade mer den rätta för stunden. Sen om hon, eller han, är den rätta i två veckor eller tolv år återstår ju att se.”
Han kunde alltså ha valt bort Emmy som trots allt hade kunnat vara den rätta för honom i kanske tolv år, för någon annan – vem, och om, det nu skulle visa sig bli – som kanske bara skulle vara rätt för honom i några veckor. Nu kändes det genast mycket bättre..
”Tack för sällskapet”, sa Nicolai leende och drog upp dörren helt.
”Tack för snacket.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 28 jan 18 - 19:08 | BRA att ta tag och berätta för Emmy hur et ligger till. Tungt och svårt såklart, ångestladdat men bra att ta tag i det för annars hade båda varit olyckliga.
Även om Milo borde kanke ringa Emmy efter allt så kanske det är skönt och bra att få tänka på lite annat och vara med brorsan och hans kompisar.
Jag är inte förvånad över att Jimmy har varit dum i huvudet så länge. Milo kommer ju gå sönder helt när han faktiskt fattar vad han gör mot Zacahrias (((: | | arbok - 25 jan 18 - 12:08 | OKEJ. Fett bra av Milo att ta tag i att göra slut på en gång. Hade han väntat till Emmy skulle åka hem så hade det nog bara blivit hemskt för henne (att tänka på att han vetat hela helgen och bara väntat på att göra slut, fy….) Förstår att han har ångest för att han gjort henne ledsen, men lika bra att han låter henne vara och inte panikringer för att be om ursäkt eller ångra sig. Om det är till någon tröst för Milo så tror jag inte det hade funkat i tolv år tillsammans med Emmy och det vet han nog också…
Angående Jimmy (((: tänkte inte ens på att det var han först, men sen. Har han alltid varit störd så är det ju uppenbarligen något fel på honom. Usch. Tänk när Milo får veta att det är Zacharias kille?
(Och så inpass: Nicolai verkar ju lagom snygg. Trevlig också, så det var extra bra att Milo fick en pratstund med honom ute på balkongen.) |
|
|
|
