Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Jag hittade ut

Tar upp mobilen, låser upp och börjar skriva ett sms. Skrivet det i anteckningar för att inte råka skicka iväg för tidigt. Skriver, raderar, skriver och raderar igen, svårt att formulera när det jag vill formulera inte finns. Det gör ont vid hjärtat och det bankar på, jag borde skrika, slå i en kudde och låta tårarna rinna. Overkligheten tränger sig på, trycker undan verkligheten och jag borde vara tacksam. Overkligheten som bara kommer utan förvarning och försvinner när det passar den. För en gångs skull vill jag hellre vara i verkligheten även fast den gör ont ibland. Overkligheten är oberäknelig på ett skrämmande sätt, verkligheten finns där, tung och tryckande men den finns alltid där.

När hjärtat slår känns det som att hela bröstkorgen är infekterat av något jag inte vet vad det är. Det gör ont, fysiskt ont att andas, känna hjärtslagen i kroppen. Känns så fel i kroppen, den går sönder, jag går sönder och det är mitt eget fel. Texten i anteckningar ändrar både form och storlek framför mina ögon hela tiden, darrande kopierar jag för att klistra in i ett sms.

Kontakterna i telefonlistan rullar förbi, bläddrar snabbare och snabbare. Jag får panik vet inte vem jag ska skicka till. De jag vill skicka till känns fel, vill inte tränga mig på, störa eller förstöra. En fredagkväll, en fredagkväll och jag vet inte vart ja ska ta vägen, vem jag ska höra av mig till, vem som bryr sig fast inte bryr sig för mycket och inte för lite men någon som ändå svarar innan jag hinner somna.

Plötsligt vaknar jag till, mobilen är i min hand men jag vet inte vad jag ska göra. Gråta? Ett alternativ men jag kommer dö då, bokstavligt och bildligt talat dö, sluta andas för att det gör för ont. Det blev en verklighet som aldrig borde blivit en verklighet och framförallt inte min. Sorgen finns där djupt inne, sorgen efter dig, efter mig, efter det liv jag en gång lämnade för att gå in i en dimma. Jag gick vilse på vägen, jag föll nerför stup, sjönk i sjöar utan botten, klättrade upp och föll ner i snår av taggar, jag kom upp, ut ur dimman och in i en riktig värld. Världen de flesta lever i, den värld som är ett värdig liv. Jag kämpade och nu sitter jag med panik i både hjärnan och kroppen, jag sitter igen och letar efter nummer som inte finns. Nummer som raderades för åratal sen, nummer från ett annat liv.

Jag knyter händerna och låter tårarna rinna, att stänga inne är inget alternativ då går jag sönder. Vrider händerna, kliar i handflatorna, hårbotten och försöker fokusera blicken. Jag försvinner, tynar bort, exploderar och imploderar på samma gång. Tankarna vandrar iväg, skenar iväg och det går inte att sluta tänka. Det känns som att jag ska gå sönder, som att jag aldrig mer ska kunna andas eller fortsätta leva, men när tårarna har slutat rinna och jag har snutit mig minst tio gånger på 60 sekunder tar jag ett djupt andetag och inser att jag fortfarande lever.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
Sockerina
19 jan 18 - 01:13
(Har blivit läst 184 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord