Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 15]

”Ska jag hålla i den där åt dig?” frågade Zacharias medan Milo letade efter nyckeln till bokhandeln med ena handen och balanserade salladslådan med tillhörande dressingsburk ovanpå med den andra.
”Ja tack”, flinade han och räckte salladen till honom för att därefter få fram nyckeln ur jackfickan. ”Letade du efter någon särskild förresten?”
”Vadå?”
”Det såg så ut, både på vägen dit och tillbaks”, sa han med en axelryckning och ett leende innan han öppnade dörren för dom. Han hade frågat om Zacharias ville följa med till Hemköp för att köpa lunch och fastän dom småpratat nästan hela tiden så hade den andre liksom sett sig omkring lika mycket. Han hade inte frågat någonting om det just då men nyfiken som han var kunde han inte låta bli längre.
”Jaha, nej. Jag.. Jo, kanske.”
”Det lät vagt?”
Det gjorde det ganska ofta med Zacharias och han var helt okej med det, för det hörde nog helt enkelt till hans personlighet, men ibland skulle han faktiskt föredra att få ur honom något mer.
”Nej men jag känner en som jobbar i stan som jag.. Jag vill helst bara undvika honom. Sådär som man vill göra med vissa människor du vet?”
”Åh, ja jag har några sånna från min gamla skola. Inte så att det skulle vara någon katastrof, men jag skulle ju helt klart låtsas inte se om jag mötte någon av dom.”
”Mm, ungefär så”, sa Zacharias med en lätt suck och ställde ner sin egen sallad på disken när han tog av sig jackan.
Tankarna som snurrat så mycket på sistone och som han trott peakat i helgen hade bara blivit ännu mer intensiva efter att han träffat Zacharias idag. Han fattade ju att han hade fastnat för någonting hos honom från allra första gången, men han hade inte varit beredd på att det skulle bli att betyda någonting mer. Det kändes som att han gjort någonting fel som låtit någon annan komma så väldigt nära men samtidigt tyckte han om känslan..
Han hade roligt med honom. Han kände sig avslappnad med honom. Han var fortfarande nyfiken på vad som mer fanns hos honom. Han brydde sig så väldigt mycket om honom, han kände med honom över vad han varit med om och han oroade sig över vad det mer var för någonting som dolde sig under ytan. Han ville komma närmare.
”Ska vi.. äta kanske?”
Milo såg upp och mötte Zacharias nu roade blick. ”Förlåt jag hamnade visst någon helt annanstans.”
”Jag såg det..”

Dom satte sig i fåtöljerna och efter några tysta tuggor från dom båda vände sig Milo en aning åt Zacharias håll.
”Får jag fråga något?”
”Om jag får passa?”
Milo log svagt. ”Absolut.” Zacharias såg ut att vänta så han fortsatte. ”Har du ingen kontakt alls med din styvpappa eller mamma? Jag menar.. Har dom aldrig, ångrat sig?”
Zacharias petade lite med gaffeln i lådan och Milo väntade sig ett ´pass´.
”Nej det har jag inte. Jag skulle inte fixa det. Den.. ångesten jag känner bara genom att du nämnde dom nu..” Han skakade på huvudet. ”Mamma försökte. Hon ringde efter att jag hade stuckit. En gång. Sedan dröjde det fyra veckor till nästa gång. Och jag övervägde liksom att.. Om hon skulle säga att hon lämnat honom, att vi skulle flytta någonstans och något patetiskt löfte om att allt skulle bli bra så hade jag kanske gått med på att låtsas tro det och ge det en chans.”
”Hon gjorde inte det?”
Han skakade på huvudet. ”Hon sa att vi behövde prata, att vi behövde träffas och verkligen prata. Och då trodde jag ändå att det kanske var just det som skulle hända; att hon skulle säga att vi skulle flytta och att allt skulle bli bra. Så jag sa att vi kunde ses på stan, för jag ville inte säga hos vilken kompis jag bodde. Men hon sa att det var bättre att jag kom hem, så att vi kunde prata alla tre. Hon sa att Karl, svinet som slagit både henne och mig och betett sig som..” Zacharias la ner gaffeln och var tyst en liten stund. ”Hon sa att Karl tyckte det. Hon sa att jag också behövde be om ursäkt, att.. Jag slutade lyssna för jag..” Han drog handen genom håret och käkarna såg så fruktansvärt spända ut. Han tog upp gaffeln igen och Milo tyckte nästan synd om cocktailtomaten som spetsades så hårt. ”För jag fattar inte hur ens egen mamma kan säga till sin son som bokstavligt blivit sparkad på att han ska be om ursäkt? Hur i helvete kan man säga det? Hon visste inte ens vart jag var någonstans. Hon visste inte att jag under dom åren det tog tills att jag drog hemifrån funderade över vilket sätt som skulle vara det snabbaste och enklaste att dö på.”
Milo ställde ifrån sig sin salladsskål och reste utan ett ord på sig för att sedan luta sig ner och lägga armarna om Zacharias. Det var helt otänkbart att han inte skulle göra det. Och kroppen han höll armarna om var så hård och spänd och kändes samtidigt som att den skulle kunna gå sönder.
”Undrar du något mer så passar jag”, sa han lågt.
”Förlåt. Jag borde inte ha..” Han var på väg att släppa honom men Zacharias la handen om hans arm och fick honom att hålla kvar. Han kramade inte tillbaks, men han ville uppenbarligen inte heller skjuta honom ifrån sig.
”Det är okej”, sa han efter ytterligare några sekunder och släppte långsamt Milo som rätade på sig. ”Jag brukar inte ens tänka på det där längre. Det är liksom hennes förlust.”
”Det är det verkligen”, sa Milo och bet löst tag i läppen. Det gjorde så ont att höra, att föreställa sig men inte kunna. Och han kunde inte heller känna att ´han verkar i alla fall må bra nu´ för det gjorde han ju inte. Inte jämt. Han ville fråga igen, om blåmärkena han ibland hade, men han hade redan gjort det tydligt att han inte ville prata om det och innerst inne lät nog Milo ändå bli för att han inte visste helt säkert om han skulle klara av att höra svaret. Dom väldigt vaga misstankarna var tillräckliga. Han var inte heller säker på hur Zacharias skulle reagera – särskilt inte nu - om han verkligen frågade rakt ut.
”Du har spindelväv i taket.”
Milo hade väntat sig tystnad. Kanske en obekväm sådan till och med. Eller möjligtvis någonting mer inom det känsliga området. Därför fick kommentaren honom att förvånat skratta till.
”Va, vart?”
”Där.” Zacharias pekade i hörnet ovanför fönstret och Milo såg snart på honom med ett oskyldigt leende på läpparna.
”Om jag hämtar kvasten kanske du vill ta bort det..? Du är längre än mig.” Som att det inte redan var uppenbart.
”Så det är det här som är skillnaden på att vara ´inte bara kund utan kompis´ och ´vanlig kund´? Eller ber du Kerstin städa bort spindelnät åt dig också?” Det var skönt att se Zacharias flina igen och Milo gjorde detsamma.
”Hade jag inte haft lunchstängt hade hon väl kommit in genom dörren igen när du pratar om henne. Men nej precis, dom uppdragen spar jag bara åt mina kompisar.” Han såg sig omkring och tillade sedan ”Fast jag borde nog göra en ordentlig städning. Men gör det nog hellre innan öppning än att stanna kvar på kvällen ärligt talat.”
”Om du vill kan jag stanna kvar och hjälpa annars?”
”Vill du?” sa han förvånat.
”Se det som ett tack att jag får låna hem böcker fastän det här inte är ett bibliotek.”
Milo log mot honom. ”Det hade inte krävts någon gentjänst. Men gärna, det kan ju inte bli tråkigare än att göra det själv liksom.”

”Herregud, du kommer få vara kvar här hela natten”, flinade Zacharias.
”Du sa att du skulle hjälpa!” var Milo snabb med att svara, dock utan att kunna hålla tillbaks sitt skratt. ´Vi torkar av hyllorna lite lätt´ hade blivit till ´Äh vi tar ner alla böcker och torkar ordentligt´, ´Hur vill du göra med fönstren?´ hade resulterat i ett ´Lika bra att ta dom också´ och så vidare, och så vidare. För tillfället stod flera och åter flera staplar av böcker ute på golvet, innehållet från dom två lådorna bakom disken var tömt på mattan för att sorteras (där Milo satt med dom jeansklädda benen i kors och en alldeles för varm stickad tröja) och alla kaffekoppar stod på tork.
”Jag sa aldrig hur länge”, sa den svarthårige retsamt och lyfte upp flera böcker på ett utav hyllplanen Milo själv skulle behövt stegen till. Även Zacharias hade klagat över värmen men kunnat dra av sig sin långärmade tröja då han haft en svart t-shirt där under. Det raka – Milo hade lagt märke till det snabbt eftersom han var säker på att hans eget hår skulle ha varit alldeles lockigt om han sparat ut det - håret var uppsatt i den där slarviga hästsvansen och.. när han vände blicken mot Milo skimrade hans ögon till i den där annorlunda nästan lila nyansen.
”Tack”, flinade han och släppte tungt ner sina axlar. ”Alltså verkligen. Det var nödvändigt, och jag skulle aldrig ha tagit tag i så här mycket om jag gjort det själv.”
”Det har faktiskt varit ganska kul. Inte enbart jobbigt.” Zacharias ställde upp dom sista böckerna från stapel ett av elva eller något liknande och gjorde sedan Milo sällskap på golvet istället.
”Du är en samlare..”, konstaterade han och såg med höjda ögonbryn på allt plotter Milo hade utspritt framför sig.
”Till mitt försvar; omedvetet. Den större högen här är faktiskt sånt jag ska kasta”, sa han och pekade.
”Ska jag hjälpa lite mer?” Zacharias kupade handen över det mesta i den vänstra högen och sköt över det till ’kasthögen.´
”Men nej!” skrattade han till och drog direkt tillbaks det. ”Jag kan behöva något utav det.”
”Jag säger ju det! Samlare.” Zacharias skrattade lågt och drog ihop sina egna ben i kors innan han lutade armbågarna mot dom.
”Så du är inte det minsta samlare alltså?” Han gav honom en road blick innan han något motvilligt la över några saker till kasthögen. Ett halvt trasigt måttband kunde komma till användning, om det icke trasiga plötsligt skulle försvinna till exempel, men mest troligt aldrig någonsin och ja han var uppenbarligen en samlare av värsta sort.
”Nej. Jag är kanske extrem åt det andra hållet istället, men jag tror inte att jag har en enda pryl jag verkligen skulle sakna..”
Det lät nästan sorgligt. ”Inget?”
”Antar att jag skulle sakna mobilen, men det går ju att fixa en ny. Jag har en del kläder jag gillar mer än andra men det räknar jag inte heller riktigt.”
”Då borde du börja samla på något”, avgjorde han leende. Han hade kunnat säga att han helst tyckte att Zacharias skulle fundera på om det verkligen inte fanns någonting han tyckte hade lite extra värde, något som betydde något särskilt för honom och som kanske påminde honom om någonting bra, men han ville inte dra upp mer jobbiga minnen hos honom idag; och det kändes som att det var precis det något sånt skulle göra. Så han valde ett mer lättsamt alternativ. ”Alltså helst något ganska onödigt, men som du ändå aldrig skulle kasta för att ´men jag samlar..!´”
Zacharias mötte roat hans blick. ”Som alla dina dom där tekopparna?”
”Exakt som med dom. Kom på något bra så ska jag bidra så snabbt jag kan med någonting första.”
”Okej jag ska göra det..” Av den roade tonen och blicken att döma trodde han inte ett dugg på att Zacharias skulle göra det.

”Sådär. Är det här acceptabelt eller?” Milo greppade tag om lådan och sköt fram den mot Zacharias.
”Om du lovar att inte fylla på den med krafs redan till nästa vecka så är det okej”, skämtade han efter att ha kikat ner i den.
”Det är faktiskt inte bara mitt fel utan lika mycket Majs.” Dom reste sig upp båda två och fastän lådan varit tyngre när han först burit dit den så var det nu han var på väg att tappa den. Zacharias hade snabbare reflexer än en katt och hade i precis rätt sekund hunnit dit med sina egna händer. Det var dock inte lättnaden som först sköljde över Milo utan någonting helt annat när den andres händer plötsligt låg över hans.
”Ska jag ta den..?”
Milo mötte snabbt Zacharias blick och nickade. ”Är nog kanske bäst. Snyggt räddat”, sa han när han återfått fattningen. Det var som att allt plötsligt blivit så mycket starkare sedan han.. insett. Om han nu verkligen hade gjort det? Han visste inte. Hur skilde man på att tycka om någon och att tycka om någon?
Något han i alla fall verkligen insåg var att Zacharias händer fortfarande låg kvar över hans och när han återigen mötte den lilaskimrande blicken skymtade han något som antingen kunde vara nervositet eller något besvärande. Och sekunden senare hade den svarthårige tagit ett nytt grepp om lådan. Allt hade nog egentligen bara handlat om sekunder, men det hade känts betydligt längre. Det hade känts som att dom tittat på varandra väldigt länge.
”Då är det bara dom där sista böckerna kvar att ställa tillbaks nu då?”
Milo nickade. ”Ja sen ger vi oss. Eller alltså, du behöver inte stanna kvar ens en minut längre”, sa han och såg på när Zacharias sköt in lådan under disken innan han flinande tillade ”Stackare. Du kommer väl aldrig vilja komma tillbaka.”
Den svarthårige borstade av händerna mot jeanslåren och gav honom ett snett leende men sa ingenting.
”Du vet att jag skulle sakna dig extremt mycket om du inte gjorde det..?” Han hade självfallet bara skämtat men någonting hade också uppenbart fått Zacharias att tänka på något. Det syntes så väl när han gjorde det. Och det kändes sällan som att det var någonting bra. Eller det kanske inte alltid var dåligt heller. Ibland såg det bara ut som att han zonade ut, nästan som att han stängde av.
”Skulle du?”
”Ja verkligen. Det är väl självklart att jag skulle.”
Zacharias drog väldigt svagt på munnen innan han strök handen över det uppsatta håret. ”Ska vi ta tag i dom där böckerna då? Om jag klättrar så kan du langa upp dom till mig?”

Det var mörkt när dom till sist lämnat bokhandeln och nästan folktomt i stan.
”Känns som en evighet sen, eller typ som att det var i ett annat liv, man hade snöbollskrig”, sa den svarthårige som kramade ihop lite snö i händerna.
”Jag var typ ungen som sa till att det var förbjudet med snöbollskrig”, tillkännagav Milo.
”Det förvånar mig faktiskt inte”, sa den andre och skrattade lågt. Men det var inte på samma sätt som Oskar skulle ha skrattat, och fortsättningen kom innan Milo hunnit säga något mer. ”Men det är nästan lite töntigt gulligt också.”
”Jag vet inte det ja.. Nu ångrar jag mig ju att jag aldrig fick kasta en fet snöboll i någons rygg.”
Zacharias skrattade igen och skickade iväg sin egen snöboll i en stor båge framför dom på gatan innan han stack ner händerna i fickorna på skinnjackan istället.
”Tror det var länge sen jag längtade så här mycket efter en kopp-”
”Nu vet jag vad jag ska börja samla på”, avbröt den svarthårige och Milo såg nyfiket på honom, tills att han fiskade upp sin nyckelknippa ifrån fickan och visade korpen.
”Åh nej”, skämtade han och mindes deras diskussion för några veckor sedan där Milo förgäves kämpat för att pingvinerna var coolare än korpar.
”Det var inga regler om vad. Och jag tror att du sa att du skulle bidra till min samling också..”
”Tror nog att du hörde fel.”
Dom var framme vid hållplatsen Milo skulle ta bussen ifrån och stannade till båda två – för nej, ikväll orkade inte ens han ta den där promenaden hem. Det var kallt och han var trött och han hade inte skämtat när han sagt att han nog aldrig varit så sugen på en kopp te.
”Tack igen, för all hjälp”, log han och gav den andre en kram.
”Inga problem. Det var kul.” Han blickade hastigt ner på sina skor innan han höjde blicken igen. ”Men.. Jag ska fortsätta hemåt. Vi ses.”
”Ja det gör vi, hejdå”, log Milo.


Zacharias hade inte hunnit gå särskilt långt förrän han kände någonting rakt i ryggen. Någonting som kändes misstänkt likt en snöboll. Han vände sig hastigt om, redan med ett flin på läpparna, och såg inte särskilt förvånande Milo stå där borta vid busshållplatsen med ett ännu bredare leende – väl synligt tack vare skenet från reklamskylten. Den vita luggen stack fram under den röda stickade mössan och fastän han redan tänkt det en massa gånger så slog det honom igen hur snygg han faktiskt var. Söt, men snygg också.
Han skakade roat på huvudet och böjde sig ner för att ta upp resterna av snöbollen som krossats. Milo skakade på huvudet han också, men betydligt mindre roat, och när Zacharias höjde handen hade den vithårige redan tagit upp sin arm i skydd över ansiktet. Det fick honom att skratta lågt för sig själv och han kastade medvetet snöbollen mot hans fötter istället.
När Milo såg upp igen – tydligt lättad över Zacharias schysstare snöboll – vinkade han och Zacharias vinkade roat hejdå tillbaks innan han vände sig om och fortsatte hemåt.

´Ja verkligen. Det är väl självklart att jag skulle.´ Han hade ju förstått att Milo tyckte om att umgås med honom, men han hade inte vågat ta till sig att han kanske
betydde något. Han var inte van vid att betyda något för någon. För det var skillnad på att betyda något för någon och att någon ville äga en.
Det hade varit en bra kväll. Han hade faktiskt inte haft någonting alls emot den där städningen. Inte när det var tillsammans med Milo.
Men det hade varit jobbigare innan, vid lunch. Fruktansvärt jobbigt. Zacharias hade sett hur Milo ångrat sig att han frågat – innan han ens hunnit säga förlåt, då efter att han berättat, när han inte fullt ut hade kunnat dölja känslorna utan hårt bitit ihop utav minnet av dom där telefonsamtalen, minnena av hur desperat och arg och rädd han varit. Men han förstod att han undrade, och det hade inte gjort något att han frågat. Han hade bara varit väldigt tacksam över att han inte frågat mer. För när han lagt armarna om honom hade det varit så otäckt nära att han bara skulle berätta allting. Att det som
varit inte kändes i närheten av lika jävligt som det som var.
Han kunde inte berätta.

Han saktade medvetet ner stegen när han närmade sig lägenheten. Bara för att några sekunder senare snabba på dom igen. Han skulle inte göra det lättare för sig själv om han kom hem ännu senare.
Om..
Det var bara onödigt att ens låta sig tänka på det. Han borde inte.
Men om.. Om Karl aldrig kommit in i bilden med Zacharias och hans mamma, om allt fortsatt vara normalt – då.. hade han mest troligt aldrig satt sin fot i en bokhandel nej. Men om saker ändå hade utspelat sig som så att han hamnat där, men att Jimmy heller aldrig varit med i bilden, att någon flickvän inte hade funnits och om Milo kanske möjligtvis -
Vad fan höll han på med? Utan att han först märkt det hade andningen blivit mer ytlig och han knöt hårt ena näven när det hade knutit sig lika hårt i magen.
Varför tänkte han ens på sånt där? Varför plågade han sig själv med sånt som var helt otänkbart? Han borde aldrig ha gått tillbaks till bokhandeln. Han borde inte ha följt med honom hem. Han borde aldrig, aldrig ha låtit honom bli en trygghet. Han borde absolut inte tänka på honom i samma mening som ´men om..´
Milo hörde till låtsasverkligheten som han inte ens visste hur länge han skulle kunna ha kvar.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 28 jan 18 - 18:42
Snöboll! <3
Gulligt att de städar bokhandeln, måste vara skönt att få det gjort. Känner igen mig i att påbörja städning och sen bara fortsätta och fortsätta.. och fortsätta.
fattar att det är jobbigt att göra något åt Jimmy för Zacharias men jag hoppas att det blir bra när han och Milo snackar och inser att de vill samma sak med deras relation.
Väntar spänt på vad som kommer hända när Emmy kommer på besök nästa gång.
arbok - 18 jan 18 - 22:06
Vad gullig Milo är som kastar snöboll på Zacharias D: haha jag kände på mig att han skulle göra det så blev nästan lite besviken över att han inte gjorde det, tills att jag läste Zacharias del. Förstår att de tvekar båda två men hoppas att de inte går runt och grubblar alltför länge när de ändå känner samma sak. Blir iofs svårt för Zacharias men Jimmie kan ju typ ta en promenad och bli överkörd eller något :))) Nu ser jag fram emot nästa kapitel och hoppas att någon av dem vågar göra något åt saken snart!

Skriven av
ilenna
18 jan 18 - 21:14
(Har blivit läst 250 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord