let me into your story - [del 14] |
storspammar´n fortsätter lägga upp.. :))
Februari hade blivit till mars och vintern var om möjligt ännu finare nu. Han älskade hur snön glittrade när solen sken, men han tyckte nästan lika mycket om hur allt såg ut när han gick till bokhandeln om mornarna och det var alldeles mörkt. Snön glittrade då också – det var bara att man fick titta lite noggrannare.
Efter att han låst upp och tänt i bokhandeln gjorde han för ovanlighetens skull iordning en kopp kaffe till sig själv. Inte för att det var särskilt gott men för att han behövde piggna till. Klockan fyra imorse hade Gabriel väckt honom genom att han haft ner en blomkruka ute i köket. Varför han ens varit vaken den tiden istället för att ha legat i sängen med Milo hade han ingen aning om. Efter det hade han i vilket fall haft svårt att somna om och en timme senare hade han gett upp.
Under dom tre veckorna som gått sedan dom varit till veterinären var Gabriel i alla fall helt sitt vanliga jag, och om det då resulterade i någon omkullvält blomkruka ibland så fick det väl vara så.
Tiden mellan att han druckit den där koppen med kaffe tills att sista kunden för dagen gått hem och han låst dörren hade gått otroligt snabbt. Ändå hade det inte skett några särskilda händelser. Det hade inte ens varit in särskilt mycket folk. När han promenerade hem till sin lägenhet igen var det lika mörkt som när han lämnat den imorse och när Gabriel mötte honom i hallen var det i princip bara dom gula ögonen han såg.
Efter att ha tänt lampan i köksfönstret sjönk han ner på en utav stolarna och la mobilen på bordet innan han tryckte igång skärmen. Han hade kollat instagram och facebook när meddelandeikonen fångade hans blick och påminde honom om sms:et han fått och läst i förmiddags.
[10:22- Emmy] jag kommer hem nästa helg ändå! :D :D
Milo drog långsamt några hårslingor ur luggen åt sidan. Han hade knappt reflekterat över varför han inte svarat på en gång.
Nu insåg han förskräckt att han inte var lika överlycklig som Emmy. Så som han borde ha varit. Som han skulle ha varit.. egentligen. Som han skulle ha varit om hon skrivit det för några veckor sedan. Hans första tanke när han läst meddelandet i bokhandeln – då när det hade varit helt tomt på folk för en stund – hade varit ´Då kan nog inte jag och Zacharias ses den helgen då.´ Det borde kanske ha varit hans andra eller tredje tanke.
Något hade känts annorlunda sist när Emmy varit hem. Det hade kanske inte varit så konstigt under fredagen eftersom Zacharias också varit där då och det inte blivit precis som deras kvällar brukade vara när hon kom hem, men det hade känts likadant på lördagen. På söndagsmorgonen.
En kall känsla spred sig i Milos mage. Det hade varit såhär i flera veckor..
Han skickade inte alltid sms på kvällen. Det första han tänkte på om mornarna var inte Emmy.
Han drog handen genom håret igen och skyndade sig sedan att svara på sms:et.
[17:18 sänt meddelande] vad bra :D <3
Milo la tyst ner mobilen på bordet igen och satt där en lång stund.
*
Tisdag, onsdag och torsdag flöt på. Och snart skulle även fredagen ha passerat. Kanske inte riktigt, klockan var inte mer än tre och förhoppningsvis skulle han inte heller somna direkt han kom hem. Men hans huvud var trött, att säga något annat skulle vara lögn.
Blicken gled iväg till Zacharias som sakta gick längs några bokhyllor; sådär som han börjat göra igen, och Milo var fortfarande väldigt tacksam över det faktumet att Zacharias valt att gå in i just hans bokhandel. Han var glad att han hade fått lära känna honom. Och han brydde sig verkligen om honom. Nu skulle det förstås ha känts konstigt om han bara försvunnit eftersom dom ändå blivit bra kompisar, men det skulle ha känts jobbigt ifall han inte kommit tillbaks efter den där första eller andra gången. Han skulle ha fortsatt fundera över Zacharias och hans uppdragna axlar. Det hände fortfarande att han såg sådär osäker eller spänd ut, men Milo vågade nog ändå säga att det var alltmer sällan han såg dom uppdragna axlarna där i bokhandeln. Och i princip aldrig när dom var hemma i hans lägenhet. Det var förvisso den där kvällen när Zacharias så plötsligt stängt in sig på toan och sedan nästan flytt därifrån. Men han hade fått en förklaring till det två dagar senare när Zacharias kommit in i bokhandeln igen. Det hade varit smärtsamt när den svarthårige berättat att han hade fått en panikångestattack eftersom Milo inte hade kunnat hjälpa. Men hur skulle han ha kunnat förstå det? Zacharias hade ju lämnat så snabbt. Han hade inte velat prata om det ytterligare men Milo hade förstått så mycket som att det inte varit första gången. Och han fattade det. Med tanke på vad Zacharias vuxit upp med, med tanke på ärren han hade på sin kropp. Det var inte konstigt att den ångesten ibland svämmade över och blev till något okontrollerbart. Han ville inte pressa honom att prata om det, Milo var ingen psykolog och han kunde inte vara säker på att det ens skulle hjälpa Zacharias att prata om det. Och kanske hade han redan någon annan han pratade om det med.
Klockan hade blivit till fyra, Zacharias hade gått hem, fler kunder hade kommit in, och lämnat, och Milo hade passat på att sopa golvet. När det så var dags för stängning klädde han bara på sig och släckte ner innan han låste den tunga dörren.
Det hade känts skönt med helg tills att han stängde nästa dörr. Dörren till sin lägenhet. Han visste vad hans trötta huvud berodde på; han hade tänkt så fruktansvärt mycket dom senaste dagarna. Han hade försökt att inte göra det, samtidigt som han varit väldigt medveten om att han var tvungen att göra det. Och nu kändes allt plötsligt bara väldigt jobbigt.
Som så ofta valde han att tro att dom flesta problemen kunde lösas med te och gjorde därför iordning sig en kopp innan han sjönk ner på stolen närmast fönstret.
Te hjälpte inte.
Han visste inte vad han skulle laga för mat ikväll heller. Han brukade vara bra på att planera sånt i tid, men inte den här veckan tydligen..
Den följande timmen gjorde han inte så mycket mer än att gå runt och småpyssla i lägenheten; han vek om alla filtarna han hade, han bytte – av ingen annan anledning än en onödig sådan – plats på böckerna i sin vita lilla bokhylla och intalade sig att det såg bättre ut så och han sorterade upp tvätten han skulle ner till tvättstugan med imorgon. Därefter tog han en lång dusch.
Med håret blåst torrt och iklädd svarta stuprör och en stor röd stickad tröja tog han på sig skorna ute i hallen. Det var först när han också tagit på sig jackan och öppnat dörren som han insåg att det kunde vara smart att ringa först. Det var ändå fredag kväll, han hade säkert annat för sig.
”Hallå brorsan.”
”Hej, är du hemma..?”
”Ja”, svarade Oskar. ”Ett tag till i alla fall, vad är det?”
”Då kommer jag strax.”
”Ok-”
Milo hade redan lagt på.
”Tjena, hur är det?” sa Oskar något förvånat när han öppnade dörren för Milo en kvart senare.
”Jag vet inte..”, suckade han och tog av sig jacka, halsduk och skor men behöll den röda stickade mössan på.
Lika mycket ungkarlsliv som Oskar levde, lika mycket ungkarlslya såg hans lägenhet ut som. Eller nej kanske inte riktigt så illa; det låg inte halvuppätna pizzor och äcklig staplad disk i köket. Och det låg inte heller otvättade underkläder slängda på golvet. Men det var mörkt och maskulint, betydligt mer så än vad det var hemma hos Milo, och det fanns inga ´onödiga´ dekorationer någonstans. Han hade en enda tavla uppsatt – svartvit med någon bro från New York som motiv – och dom svarta gardinerna ville han minnas att Oskar haft i sitt rum när han fortfarande bodde hemma. Skinnsoffan var även den svart – med bara två stackars kuddar som varit dom billigaste på ikea och därmed kändes precis lika billigt osköna - och mitt emot den satt en löjligt stor platt-tv. Med tillhörande hemmabiosystem, ett PS och en X-box (varför nöja sig med det ena liksom?) Det stod faktiskt två doftljus i den enkla bokhyllan, men det var för att Milo köpt dom åt honom en gång.
”Okej..?” Oskar såg fundersamt på honom och följde med till soffan som Milo sjönk ner i. Han drog upp benen i skräddarställning och bet tag i läppen. Han knöt händerna i varandra och han satt ner fötterna på golvet igen.
”Jag vet inte om jag.. borde vara tillsammans med Emmy.” Hans egna uttalade ord gjorde honom nästan chockad.
”Va?” Oskar hade satt sig bredvid och såg inte mindre förvånad ut nu.
”Jag tror att.. jag kanske känner något för någon annan.”
Hans storebror var först tyst och rynkade sedan pannan innan han fortsatte. ”Emmy är ju en hur fin tjej som helst. Du kan ju inte kasta bort det bara för att du ´tror´ något. Du är bättre än mig Milo.”
Han svalde tyst och såg ner på sina fötter. ”Ja..” Emmy var världens snällaste. Och han var inte som Oskar som levde ungkarlsliv med väldigt, väldigt ytliga relationer. Milo hade ett stabilt och tryggt förhållande som han borde vara väldigt tacksam över..
”Eller vadå, har du träffat någon?” Oskar väntade på ett svar som inte kom. ”Milo?”
”Kanske. Inte så att jag gjort något. Det är väl mer.. psykiskt. Mentalt eller vad du vill kalla det.”
Vilket enligt Milo betydde nästan ännu mer. Om man var tillsammans med någon så skulle ens tankar inte hela tiden vara hos någon annan. Det var bara jätte fel mot henne. Det var inte bara på någon annan hans tankar var heller utan på annat. Vad tänkte han ens på för något under kvällarna istället för att komma ihåg att skicka något sms till Emmy? Det borde inte ens vara ett ´komma ihåg´, det borde vara någonting han ville göra för att.. För att han borde vara kär i henne.
Oskar suckade lågt. ”Ja då är det ju plötsligt en annan sak. Vet jag vem hon är?”
”Det är en han.” Fastän han kände sig alldeles illamående så kändes det också fruktansvärt skönt att ha fått det sagt. Att han sagt det högt både inför sig själv och Oskar att han nog inte var så säker på att han borde vara tillsammans med Emmy.
När han såg upp rynkade Oskar på pannan.
”Du vet att jag är bisexuell.”
”Ja.. jo det vet jag ju men jag trodde nästan bara att det var något du trodde för en stund. Innan du träffade Emmy.”
Milo himlade med ögonen. ”Nej. Och nej du vet inte vem han är. Och vi är bara kompisar, jag vet inte ens om han tycker om killar och.. Det har uppenbarligen inte varit några sånna vibbar eftersom jag är tillsammans med någon.”
Det var inte ens det som var hela grejen. Det hade inte spelat någon roll ifall Zacharias inte hade känt i närheten av någonting liknande och om det varit helt otänkbart att dom skulle bli någonting annat än kompisar. Det hade lika gärna kunnat vara att han kände något för.. Viggo som helt och hållet var straight. Eller tjejen han träffat på korridorsfesten. Eller vem som helst. Det var det som var grejen. Det var inte rätt mot Emmy att vara tillsammans med henne när han kände något för någon annan. Och nu råkade det vara Zacharias som han insett att han börjat känna något för. Vad resultatet sedan skulle bli av det var inte av lika stor vikt.
Det var inte rätt att vara tillsammans med henne när han inte..
”Jag tror bara att jag.. inte är kär längre. Och då är det oavsett vad väldigt oschysst mot henne..”
”Det här är ingenting du har kommit på idag, eller hur?” Oskar strök handen genom sitt bruna hår och la upp armen på soffans ryggstöd. Hans tidigare suck var utbytt till en nästan medlidande blick. Och det gjorde av någon anledning Milos illamående ännu värre. Hade Oskar inte bara kunnat upprepa att Emmy var en jättefin tjej och att han var dum i huvudet som ens övervägde att..
”Nej.. Jag tror att jag började fatta först i måndags. Och det var då det gick upp för mig att det nog varit såhär.. ett ganska långt tag. Det kändes inte särskilt bra när hon var här sist..”
”Bråkade ni?”
”Nej. Det var inget sånt. Det bara.. kändes inte på samma sätt. Det var nästan stelt ibland. Och bara grejen att jag..” Han kände sig som världens sämsta människa. Pojkvän. Han var hemsk.
”Vadå?” frågade hans storebror.
”Nej men jag.. Jag glömde till och med bort att hon skulle komma hit sist. Jag hade inte längtat ihjäl mig som jag tidigare alltid gjort Oskar..” Han bet tag i läppen igen och drog upp benen i soffan. Han kände sig så jävla skyldig. ”Emmy skulle ha blivit så besviken om hon vetat..”
”Du, hata inte på dig själv sådär. Det var ju ingenting du gjorde med flit, sen när skulle du göra någon ledsen med avsikt Milo? Jag kan inte direkt säga någonting klokt eftersom jag inte har erfarenheten själv, men om jag ska tänka mig in i mina så kallade förhållanden-”
”Hur långa har dom varit..?” frågade han misstroget.
”Två veckor? Fast.. då har det ju varit väldigt fysiska förhållanden bara.”
Milo stönade lågt till.
”Jag vet, det är inte samma sak. Men om jag skulle tycka det var jobbigt utan den närheten under två veckor så fattar jag att det kan ställa till det när ni inte ses på veckor och ibland månader. Så du tror inte bara att.. när hon är klar med skolan och ni kan flytta ihop så kommer det kännas bra igen?”
Milo behövde inte ens tänka efter innan han skakade på huvudet. Och det var väl ett tecken på att han ändå tänkt väldigt mycket på sistone fastän han försökt låta bli.
”Det är klart att det har varit jobbigt hela tiden att inte kunna träffa henne, att inte ens kunna ta i varandra. Men då har det känts extra viktigt med alla dom där sms:en, med att ringa till varandra, att längta och allt sånt där. Men det har inte varit så på ett tag. På ganska länge inser jag. Vi har självklart pratat och det har ju inte känts dåligt på det sättet, men det har varit Emmy som ringt.. och jag har inte känt behovet själv av att.. När jag har skickat något sms så har det mer varit för att jag känt att jag ´borde´. Jag fattade inte det först, men det är så det har varit.”
Oskar nickade tyst. ”Jag antar att känslor kan svalna på det sättet ändå.. Det är ju inget du rår för Milo.”
”Nej jag vet.. Men jag känner mig hemsk ändå.”
”Du kommer aldrig kunna bli en hemsk person brorsan. Men vem är den här andra killen då?”
”Det..” Det kändes inte rätt. Han ville inte sitta och prata om någon annan när han faktiskt hade en flickvän och.. Han kanske inte alls hade tänkt igenom det här tillräckligt. Det första han sagt när han kom in till Oskar var faktiskt ´jag vet inte´ och ´jag tror.´ ”Jag träffade honom i bokhandeln och vi har blivit bra kompisar. Men jag.. Jag vill nog inte prata om det mer just nu”, sa han lågt.
”Okej. Det löser sig nog ska du se”, sa han och kramade om hans axel med handen. ”Du behöver ju inte bestämma något idag.”
”Nej.. Skulle inte du iväg på något förresten?” frågade han och såg på sin storebror igen.
”Det var inget viktigt. Jag tar gärna en bro-night med dig istället.”
Milo drog svagt på munnen åt hans ordval. ”Men säkert då?”
”Kommer inte missa något viktigare än ett eventuellt ligg.” Oskar började flina och reste sig upp från soffan. ”Jag skämtade.”
”Det gjorde du ju inte.”
”Nej sant. Men jag borde spara lite pengar den här månaden så det är bara bra om jag låter bli att gå ut ikväll. Vill du ha en öl eller något?”
”Nej ta- eller jo, jag kan ta en. Så länge det inte är någon sån där mörk äcklig.”
”Nej jag är över den perioden”, skrattade Oskar på väg mot köket. ”Men jag har köpt en ny whiskey som står där i skåpet ifall du vill smaka.”
”Säkert”, flinade han och lutade sig bakåt i soffan. Han hade låtit Oskar lura i honom det en gång, och det hade verkligen varit den enda. Stackarn hade väl trott att han äntligen skulle lyckas göra sin lillebrorsa något mer macho – vilket whiskeydrickande säkert räknades till – men fått inse att det inte skulle hända.
Det var inte så illa som det kanske lät. I själva verket var det mest någonting dom retades med varandra om nuförtiden; att Milo aldrig blivit den coola killen och att Oskar fortfarande inte gett upp. I själva verket trodde han inte att någon utav dom skulle vilja att den andre var på något annat sätt än den var. I själva verket var dom bästa kompisar och precis som att Milo kom till Oskar när det verkligen var någonting viktigt och som i det här fallet fått honom att må riktigt dåligt så gjorde Oskar detsamma. Dom hade kanske inte så liknande problem, men oavsett vad det var så litade dom mest på varandra och agerade också utefter det.
”Vad?” flinade Milo när Oskar såg så väldigt road ut.
”Nej inget, är bara ganska underhållande att se dig full.”
”Jag är inte full..” Han flinade igen och lutade sig fram mot soffbordet i glas för att ta en oliv. Oskars kylskåp var inte särskilt välfyllt, men han hade kunnat erbjuda oliver, ölkorv och några olika ostar, vilket inte alls var att klaga på. Den första ölen hade också blivit till några fler.
”Inte? Då tror jag det kommer bli ännu mer underhållande att höra dina motargument”, skrattade Oskar lågt och sköt iväg kapsylen han hade liggandes på jeansknäet med fingret. Milo såg hur den landade på bordet innan han med ett eget roat leende vände huvudet åt sin storebrors håll.
”Lite full då. Men inte tillräckligt för att du ska kunna få mig att dricka någon whiskey, så få inga förhoppningar.”
”Jag ger det en timme till, sen är du i barskåpet själv”, skämtade han. ”Men det var kul, att hänga såhär en kväll. Var rätt länge sen.”
Milo nickade och fnissade till en gång, av den enda anledningen att han var just full. Han nickade sedan. ”Ja vi borde göra det oftare. Ni åker till Trysil nu snart va?”
”Ja, eller om två- Vad fan håller du på med?” avbröt han sig med ett skratt när Milo precis petade i en oliv i ölflaskan.
”Smaksätter.” Han kisade med ena ögat och kikade ner i flaskan. ”Tror att den fastnade. Vad sa du? Om två veckor?”
Hans storebror skakade flinande på huvudet åt honom. ”Jag tror du får ändra din gradering på den där skalan över hur full du är. Men två och en halv vecka. Vad det ser ut som nu ska det bli riktigt bra väder också, fast det är väl inte så mycket att gå på redan nu.”
Milo blev kvar i nästan en timme till innan han bestämde sig för att det nog var dags att bege sig hemåt.
”Ska jag hänga med till bussen?”
”Vadå, tror du inte att jag klarar mig dit själv?” log han och tog på sig halsduken.
”Så illa hoppas jag inte att det är, tänkte mest att det kunde vara skönt med lite luft själv.”
”Jag går nog hem. Behöver nog extra mycket av den där luften..”, sa han och drog på munnen igen när han var klädd för kylan där ute.
”Då följer jag definitivt med en bit, för även om jag litade på att du skulle hitta till busshållplatsen och att du inte borde hinna däcka någonstans så litar jag inte på att du hittar hem till dig själv utan lite hjälp.”
”Så full är jag inte”, skrattade han. ”Och även om jag skulle vara det så har jag bättre lokalsinne än dig Oskar.”
”Troligtvis. Men nu är det jag som är storebror så låt mig få låtsas att jag kan ta lite ansvar ibland, okej?”
”Okej”, flinade han och väntade på att även Oskar skulle ta på sig jacka och skor. Milo var som bekant den mer ordentliga utav dom, men Oskar var inte enbart slarvig och tog allt som det kom. Han kunde visst ta ansvar när det väl krävdes. Annars skulle han till exempel inte ha det jobbet han hade. Han var betydligt mer mogen än dom förvuxna pojkarna som åkte till Teneriffa för en bartenderutbildning och sedan fortfarande jobbade(festade) på Grabbarna Grus vid 30.
Oskar följde med en ganska lång bit. Nästan halva vägen. Det hade börjat snöa igen och det vita pudret täckte isen längs gatorna på det där sättet så att man gång på gång blev överraskad och var nära att ramla. När dom stannade till för att kramas hejdå hade dom dock fortfarande klarat sig från vurpor.
”Det löser sig”, log Oskar och kramade om hans axlar en extra gång. ”Vi hörs och ses.”
”Det gör vi.” Milo vinkade och fortsatte sedan sin promenad hem.
Utan Oskars närvaro blev tankarna mer påträngande igen - trots det lite alkohol-luddiga huvudet – men det kändes som en alldeles för krävande uppgift att sortera dom i natt.
Fastän han på sistone nästan besvärats över hur enkel han var så var det precis vad han skulle ha föredragit nu. Han skulle bara vilja att allting kunde vara enkelt.
Milo la tungt en arm över huvudet när han vaknade morgonen därpå. Han mådde inte dåligt efter att han druckit igår, han kände sig mer olustig över alla tankar och funderingar som snurrade runt. Han sträckte sig efter sin mobil och såg att han hade ett nytt sms.
[01:18 nytt meddelande- Emmy] haha godnatt <3
Och sekunden efter att han läst det såg han sms:et ovanför. Det han tydligen hade skickat inatt fastän han inte hade något minne alls utav det.
[01:14 sänt meddelande] godnatt emmsypemsy
Varför hade han ens skrivit ett fånigt smeknamn han aldrig tidigare använt? Kanske hade hans luddiga alkohol-huvud gett honom väldigt dåligt samvete innan han somnat.
Kanske var han dum i huvudet som övervägde att.. Det var kanske verkligen bara något dumt han fått för sig. Det kanske egentligen var så att han tyckte att det var alldeles för jobbigt med avståndet så att han istället intalat sig att han inte var kär, för att det skulle ta bort problemet då.
Med en låg suck satte sig han sig upp, strök lätt Gabriel under hakan när han kikade fram från under täcket och gick sedan ut i köket.
Han skulle precis till att plocka ner ett te från hyllan när han istället hejdade sig och sakta sänkte armen igen. Blicken föll till dom två tesorterna bredvid varandra. En påse i papper och den andra i folie. Citrusblandningen och Godissvamparna.
Han blinkade till två gånger och svalde hårt.
Det var inget dumt han bara hade fått för sig.
- - - - - - - - - - -
Det kändes som att armarna som låg lindade om hans kropp skulle kväva honom.
Samtidigt försökte han känna sig trygg i hans famn. Så som han gjort förut.
Jimmys andetag var lugna och Zacharias försökte få sina egna att sänkas till samma tempo.
Det kändes som att armarna skulle kväva honom.
Det var mörkt i sovrummet men lampan ifrån hallen som dom glömt släcka gjorde ändå att han kunde urskilja en del detaljer. Vattenglaset som stod på hans sängbord. Galgen som hängde på handtaget till garderoben. Påslakanets mönster – mörka rosor i olika storlekar - blåmärkena på hans egen överarm. Formade efter Jimmys fingrar när han tagit tag lite för hårt i den. När han blivit irriterad över något Zacharias inte ens mindes.
Han saknade perioden – om än ganska så korta – då han vågat säga ifrån. Det hade förvisso inte hjälpt mot Karl. Men det hade känts bra inombords.
Men samtidigt.. Det kanske var han som fått Jimmy att börja tvivla på honom från början. Han hade kanske inte alls visat hur fruktansvärt mycket han betydde – då när han fortfarande varit kär och Jimmy hade varit hans stora trygghet. Kanske skulle det inte ha blivit på det här sättet om han bara varit en bättre pojkvän tillbaks.
Det kanske var hans eget jävla fel.
Det kändes som att armarna skulle kväva honom.
Det kändes som att armarna skulle kväva honom.
”Zack..?”
Han andades långsamt ut. ”Mm.”
”Vad är det?”
”Inget.. Kan inte sova.”
Han kände Jimmys läppar mot axeln. ”Något jag kan göra?”
Släpp mig.
”Nej”, sa han lågt med slutna ögon.
Jimmy suckade lika lågt. ”Sluta vara så jäkla spänd då. Inte konstigt att du inte kan sova då. Och så väcker du mig också.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 28 jan 18 - 18:19 | Heja Milo som kommer till insikt hur det ligger till med sina känslor.
Sen är det bra att han ska prata med Emmy, hur jobbigt det än kommer bli kan de ju inte fortsätta som de gör nu liksom. Tycker synd om henne men mest rättvist mot henne innan något dåligt händer.
Gulligt att brorsorna fick tid för varandra. Det gillades mycket. De har en fin vänsap och tur att Milo har sin bror att luta sig mot när det är kärleksproblem. | | arbok - 18 jan 18 - 00:13 | Skönt att Milo har insett hur det ligger till :c Tycker synd om Emmy som fortfarande verkar vara kär i honom, men Milo har rätt i att det inte är schysst mot henne att fortsätta vara tillsammans om han har känslor för någon annan. Förstår iofs Oskars förvirring, men ändå bra att Milo står på sig i att han nog vill göra slut. Hur gullig än Emmy är så är hon ju inte rätt för Milo just nu, liksom. (Gulligt att de fick ha en brorkväll så det inte bara blev massa tungt prat för Milo!)
Höll på att säga att jag ser fram emot kommande kapitel när Milo måste prata med Emmy, men... ja. Ser fram emot att se hur det kommer bli och hur ledsen Emmy blir, och hur Milo tar det D: |
|
|
|
