Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

let me into your story - [del 13]

och för att förra kapitlet var så kort kommer nästa här. gillar som vanligt att få höra vad som tycks :D

Milo var redan vaken när alarmet satte igång så han hade inga större svårigheter med att faktiskt ta sig upp från sängen också. Efter att ha dragit på sig dom stickade sockorna gick han ut i köket och fyllde på Gabriels matskål och fortsatte därefter med att göra iordning frukost till sig själv. Ostlimpa och mintte.
En blick mot matskålen som fortfarande stod orörd gjorde honom en aning förvånad. Han brukade knappt ha hunnit hälla upp maten förrän Gabriel satt och väntade. Vart var han ens någonstans? Han hade ju inte legat i sängen när Milo vaknat.
”Gabriel, kom här”, lockade han och tog en till klunk av sitt te innan han reste sig upp. ”Är du morgontrött idag?”
Han kikade in i sitt sovrum ifall han faktiskt legat på golvet och Milo bara missat honom, men det enda som låg på golvet var huvtröjan han tagit på sig igårkväll efter att han duschat. Han låg inte heller i soffan eller på favoritplatsen bakom gardinen.
”Gabriel!” sa han igen och tittade in i köket för att se om han råkat lämna ett fönster öppet och att han- Han tänkte alldeles ologiskt nu. Han skulle aldrig få för sig att öppna fönstret under vintern då han var så pass frusen av sig, och om han skulle ha gjort det så skulle Gabriel ändå omöjligt ha kunnat ta sig ut genom det då det var ett tippande fönster som öppnades upptill bara. Han hade kompisar vars katter älskade att ligga i badkaret eller handfatet, men det var ingenting som Gabriel gjorde, så det var också därför han sparat badrummet till sist.
När han väl tryckte på lampknappen där inne frös han som till is. Gabriel låg oftast ihoprullad men det hände att han låg alldeles utsträckt också, men inte på det där sättet. Inte utan att ens höja upp huvudet. Inte utan att röra på svansen. Inte med den superhörseln han hade.
Han var död.
Gabriel var död.
Milo bara stod där, utan att blinka, utan att andas.
Tills att hjärnan började samarbeta igen och talade om för honom att han naturligtvis inte var död. Att det var helt orimligt.
”Gabriel”, sa han och sjönk snabbt ner på knä på badrumsmattan och la handen mot honom. ”Gabri-” Lättnaden som sköljde genom honom när hans katt ryckte till och i nästa stund såg på honom med sina gula ögon blev inte långvarig då han sekunden senare upptäckte fradgan runt hans mun.
”Men vännen, vad är det med dig.” Han svalde hårt och lyfte upp honom i famnen, och reaktionen var allt annat än Gabriels vanliga. Den var.. obefintlig. Han slöt ögonen igen och var alldeles tung i hans armar.
”Gabriel, vad..” Han strök honom över huvudet och kände stressen bli alltmer påtaglig. Han förstod ingenting. Han hade ju mått bra igår. Han hade.. Visst hade han ätit igårkväll? Visst hade han legat bredvid honom i soffan? Gud, han visste inte. Gabriel kanske hade legat i badrummet enda sedan han duschat och-
Han skyndade sig ut i köket igen, fortfarande med Gabriel i famnen, och tog snabbt upp mobilen från bordet.
Svara då.
Svara.
Tja, Oskar här, jag kan inte svara-
Han tryckte av samtalet och ringde upp sin mamma istället.
”Hej gubben.”
”Hej, kan du skjutsa mig till veterinären? På en gång.”
”Men Milo, vad är det som har hänt?” frågade hon förvånat.
”Det är något fel med Gabriel. Jag hittade honom i badrummet och det gick inte ens att få kontakt med honom först, och han har fradga runt munnen och.. något är jättefel.”
”Okej, ta det lugnt gubben. Jag åker nu på en gång. Möter du mig där nere?”
”Ja”, sa han och tittade oroligt ner på Gabriel igen. ”Skynda dig.”
Det var väldigt få saker som stressade upp Milo och som gjorde att han inte kunde tänka igenom saker i lugn och ro och sedan lösa dom, men Gabriel var en av dom. Bara tanken på att förlora honom gav honom panik.
Gabriel vred lite på sig i Milos famn och ett hoppfullt leende spred direkt ut sig över hans läppar då han trodde att han piggnat till nu och att det kanske inte var någon fara ändå, men det verkade mer ha varit ett envist försök av Gabriel att just piggna till för hans huvud föll genast ner mot Milos arm igen.
”Det kommer bli bra”, viskade han och försökte leta efter några synliga fel på honom. Något sår eller liknande. Men förutom fradgan och faktumet att han knappt kunde hålla ögonen öppna så syntes det ingenting.
Han la väldigt motvilligt ifrån sig Gabriel på sängen när han skyndade att klä på sig, och knappt fem minuter senare var han på väg ner för trapporna i lägenheten.

”Hej, hur är det med honom?” frågade hans mamma i samma stund som Milo drog upp bildörren och satte sig ner.
”Han är ju vaken, men du ser ju.. Det är som att han skulle ha fått i sig sömntabletter eller något. Gud, jag kanske.. Han kanske faktiskt fått i sig några tabletter, någon medicin”, sa han och kände stressen bli tusen gånger värre.
Hans mamma la handen på hans arm samtidigt som hon svängde ut på vägen. ”Milo. Ta det lugnt. Har du ens några tabletter framme? Har du några tabletter överhuvudtaget?”
”Ja jag har..” Han funderade och skakade sedan på huvudet. ”Alvedon, men dom ligger i ett av dom övre skåpen i köket. Jag är bara så sjukt orolig.”
”Jag förstår det, men det är säkert ingen fara. Vi åker in med honom nu så att dom får kolla, och om det mot förmodan skulle vara någonting allvarligt så får han hjälp. Det bästa för Gabriel är om du är lugn, eller hur?” log hon.
Det var sant. Han ville inte att Gabriel skulle känna av hans stress.

”Jag kanske borde ha haft honom i sin bur..”, sa Milo lågt när dom satt i väntrummet.
När dom hade kommit fram till djursjukhuset och Milo anmält dom i receptionen hade Gabriel sakta börjat röra mer på sig. Han var fortfarande segare än vanligt men från den relativt korta bilresan kunde Milo ändå se en liten förbättring.
”Det gick ju bra såhär också. Han är väl inte särskilt van med buren heller?” sa hans mamma och strök några fingrar över den svarta pälsen.
”Nej.. Jag-”
”Gabriel?”
Milo såg snabbt upp när en ung kvinna i dom karaktäristiska ljusblåa kläderna kommit ut i väntrummet och han reste sig upp.
”Vill du att jag följer med?” frågade hans mamma.
”Gör som du vill.”
”Hej, Sonja heter jag”, sa hon och tog först Milo i hand och sedan Andrea. ”Och här har vi Gabriel förstår jag. Följ med här så ska vi kika på honom.”
Milo hade svarat på alla frågor och sett på medan Sonja klämt och känt, tittat i ögon och mun och lyssnat på hjärta och lungor. Och för varje gång hon sagt ´det här ser bra ut´ så hade han bara blivit mer orolig för att det skulle vara något allvarligt. Det enkla och ofarliga borde väl visa sig under just den enkla undersökningen?
”Vi ska ta ett blodprov och se vad det visar. Min gissning är att han har fått någon liten infektion, eftersom han ändå har något hög temp.”
”Men fradgan då? Visar inte det på någonting värre än så?”
”Nej det skulle jag inte säga att det nödvändigtvis behöver göra. Alla katter, djur överhuvudtaget, kan reagera olika på en infektion, eller förkylning för den delen. Precis som vi människor. En del får huvudvärk, andra ont i halsen och så vidare. Det kan se väldigt otäckt ut med fradga, men det behöver inte alltid vara lika allvarligt”, log Sonja. ”Om du håller i Gabriel lite grann så att han känner sig trygg så ska jag ta lite blod från honom nu.”
Efter att blodprovet var taget fick dom sitta kvar i rummet och vänta, vilket kändes som flera timmar fastän det egentligen handlade om runt trettio minuter. Och när Sonja kommit in i rummet igen försökte han direkt läsa av i hennes ansikte vad hon skulle ha för besked.
”Sådär, då har vi fått svaret. Det var som jag trodde; han har en infektion som kallas-”
Milo hörde inte ens vad den där infektionen hade för namn. Han var bara lättad att hon sagt just det eftersom det inte hörde till kategorin ´värsta tänkbara.´
”Han kommer alltså bli bra?”
Sonja log igen och hans mamma la handen på hans arm.
”Hon sa precis det.”
”Jag tar det igen”, sa hon snällt. ”Du är inte den första. Det brukar vara mycket tankar i huvudet. Men ja han kommer bli bra. Det är en lindrig infektion och inte särskilt ovanlig för katter. Även om det oftare drabbar utekatter. Du kommer få ge honom medicin i en vecka, men på den här lilla stunden tycker jag redan att han ser piggare ut, så jag skulle tro att han är precis som vanligt om bara några dagar.”
”Vad skönt”, sa han och det kändes som att det var första gången på väldigt länge som han andades ut på riktigt. ”Men då är det bäst att ha honom under uppsyn förstår jag?”
”Nej egentligen inte, det som hade hänt imorse kan jag nästan garantera inte kommer hända igen. Särskilt inte med medicinen. Han hade troligtvis högre feber just då och att det var det som löste ut det. Men nu har hans kropp redan börjat kämpa emot, och med lite extra hjälp så kommer det inte vara någon fara. Han kommer nog fortsätta vara trött idag och om han i vanliga fall är lekfull av sig så ska du nog inte vänta dig det idag. Men du behöver egentligen inte tänka på något särskilt. Se till så att han har vatten bara.”
”Okej”, nickade han och tog upp Gabriel i famnen. ”Tack så mycket.”
Hon följde dom till dörren och berättade att dom kunde hämta medicinen i receptionen, och efter det hade dom äntligen kunnat lämna djursjukhuset.
”Tack att du skjutsade mig. Kommer du försent till jobbet nu?” frågade Milo och såg ursäktande på sin mamma när dom hade satt sig i bilen igen.
”Jag ringde en kollega som skulle täcka upp för mig, så det var ingen fara alls. Det är väl självklart att jag hjälper dig, och Gabriel, när det behövs. Vännen”, log hon och kramade snabbt om hans axel.
”Jag vet att hon sa att det inte skulle vara någon fara att lämna honom ensam, men jag tror att jag tar med honom till bokhandeln idag..”
”Ja men det är väl en bra lösning”, log hon. ”Annars kommer du väl bara oroa dig ändå. Det kan säkert dina kunder tycka är mysigt också.”
Milo nickade leende. ”Ja.. och det är ju en lugn plats också så.”
Efter att ha åkt hem och hämtat kattmat (och borstat tänderna och fixat håret och bytt till likadana strumpor..) hade hans mamma skjutsat dom så nära bokhandeln det gick, och väl där kunde han konstatera att han öppnade ´bara´ en och en halv timme försent. Han var säker på att ingen skulle ha tagit illa upp om dom visste orsaken, men han hoppades ändå att det inte var alltför många som kommit dit och fått vända vid dörren.

”Hej..”, sa Milo. Han lät förmodligen bara trött, men hans leende vittnade nog också om lättnaden när Zacharias klev in genom dörren vid elva.
”Hej, ingen bra dag?”
Zacharias ordval fick honom direkt att tänka på den svarthåriges ´ingen bra dag´-dagar och han var även lättad över att det inte syntes någonting i hans ansikte som egentligen inte borde vara där.
”Den är betydligt bättre nu. Morgonen? Inte så mycket.”
”Vad har hänt?”
Han visade med fingret att Zacharias skulle komma in bakom disken och nickade sedan mot filten där Gabriel låg.
”Vi har varit på djursjukhuset..” Han berättade allt som hade hänt imorse och Zacharias såg först medlidande på Milo och sedan på Gabriel.
”Shit vad hemskt. Fattar att du blev rädd.” Han sjönk ner på huk och Gabriel höjde precis på huvudet. ”Hej killen.”
”Jag ville inte lämna honom ensam hemma idag. Men jag ville inte hålla stängt heller.. Jag hade förmodligen bara stressat honom om vi varit hemma. Typ suttit och stirrat på honom.”
Zacharias såg upp på honom med ett snett leende. ”Det skulle ju kunna göra dom flesta stressade faktiskt.” Han strök försiktigt handen över Gabriels rygg innan han reste sig upp igen. Och väldigt förvånande så rörde han snabbt vid Milos arm med samma hand. ”Om veterinären sa att du inte behövde oroa dig så är det nog sant. Skönt att det gick bra.”
”Ja, tack”, log han.
Zacharias drog av sig skinnjackan och avslöjade en svart stickad tröja där under – men inte av den tjocka och stora varianten som Milo ofta använde utan en tunnare och mer figursydd. Mössan behöll han på.
”Jag var på en.. jobbintervju idag. Eller den var över telefon bara.”
”Jaha”, sa Milo glatt. ”Hur gick det?”
”Va?”
”Hur gick det..?” frågade han igen. Han hade trott att Zacharias bara inte hört, men nu såg han snarare någonting som såg ut som ånger. Som att han inte hade menat att säga det där men råkat göra det ändå.
”Nej det.. gick inte så bra. Jag var inte vad dom sökte.”
”Vad synd. Men det kommer säkert fler chanser.”
”Ja..” Han drog handen över nacken och såg ner på Gabriel innan blicken var tillbaks på Milo igen. ”Jag skulle väl behöva några av dina egenskaper”, fortsatte han samtidigt som ett litet leende letat sig fram.
”Mina? En fallenhet för att charma äldre tanter menar du?” Han började flina och fick Zacharias att lågt skratta.
”Var exakt det jag tänkte på. Var ju ett äldreboende jag sökte på så..” Han skakade på huvudet. ”Nej men isåfall fallenhet för att socialisera överhuvudtaget. Du är ju jättebra på att prata med alla som kommer in här, oavsett om det är en sjuttioårig tant eller en kille på nitton liksom.”
Han blev glad av att höra att han tyckte han var bra på att just prata med folk – för det var ju något han gillade väldigt mycket och faktiskt ansåg sig ganska bra på också – men det som fick honom att le var det sista. Eller en kille på nitton.
”Krävs kanske lite envishet ibland också.”
Zacharias drog på munnen igen. ”Jo jag antar det..” När det plingade från dörren tog han ett steg ut från disken. ”Jag ska låta dig ta hand om dina övriga kunder också. Jag sätter mig och läser lite.”
”Gör det. Men jag hoppas du är medveten om att jag inte bara ser dig som en kund”, log han roat.
”Nej jag föredrar nog att kalla mig kompis eftersom jag hänger hemma hos dig så ofta också. Eller vill du att jag sprider ryktet så att Kerstin kanske också vill komma på besök?”
”Men gud, sluta”, skrattade Milo och höll sedan på att sätta i halsen när han såg vem som kommit in.
”Hej Milo. Och vad heter den här andra pojken då? Som jag hör kan mitt namn”, sa Kerstin och såg väldigt glad ut över det faktumet. Förhoppningsvis betydde det att hon inte hade hört vad Zacharias mer sagt i samma mening.
”Zacharias heter han.”
”Hej”, sa den svarthårige och Milo såg klart och tydligt det roade leendet som ryckte i hans mungipa.
”Nej men kära nån! Har du en katt här?” utbrast hon och Milo insåg först då att Gabriel hade tagit sig upp på tassarna och precis kikade runt disken.
”Ja, Gabriel. Han är lite sjuk så han är här med mig idag. Han är lite stram när det kommer till nya människor bara.” ´Nya människor´ var i och för sig en underdrift eftersom han fortfarande kunde ignorera Emmy ibland, och fortfarande inte hade hälsat på några utav hans kompisar.
”Nej men stackars liten. Är du sjuk lille vännen? Åh så fin. Men då har du en riktigt snäll husse som tar hand om dig i alla fall.”

Längre fram på eftermiddagen var Gabriel betydligt mer lik sig själv. Det syntes att han fortfarande var trött, men han låg inte bara ner utan hade utforskat i stort sett hela bokhandeln. Den nu upphöjda svansen kändes också som ett väldigt gott tecken. Därmed var även Milo betydligt mer lik sitt vanliga, lugna (förutsägbara..) jag.
”Vill du komma förbi och äta någonting ikväll?” frågade Milo när Zacharias precis dragit på sig jackan. ”Om du inte har något för dig. Jag har löjligt mycket veg-köttfärs jag skulle behöva göra av med.”
Även om Milo var van med att bo ensam - förutom dom få helgerna Emmy kom hem – och uppskattade sin tysta, lilla lägenhet så var det trevligare med sällskap om kvällarna faktiskt. Mornarna uppskattade han definitivt att ha för sig själv, men det hade blivit en trevlig vana att ha sällskap av Zacharias några kvällar i veckan.
”Ja om inte du hade planerat något annat så.. visst”, log han. ”Jag behöver hem en sväng bara.”

Milo hade tagit bussen hem då det inte hade känts som en särskilt bra idé att bära Gabriel hela vägen, och när han väl släppt ner honom i hallen hade han direkt gått in till köket och satt sig ner där hans matskål vanligtvis stod. Även det kändes som ett väldigt bra tecken.
Något mindre bra hade det känts när alla lampor plötsligt slocknat. Helt otroligt. Var det han som lockade till sig strömavbrott på något sätt? Det var ju inte alltför länge sedan som det varit strömavbrott i bokhandeln. Utsöndrade han för hög energi så att någon spänning blev överhettad eller? Hade det varit sommar och kvart i fem hade det inte spelat någon större roll, men nu var det vinter och i princip kolsvart ute. Och dröjde det alltför lång tid innan elen kom tillbaks så skulle det väl bli kallt(kallare) också. Med mobilen som ficklampa började han plocka fram stearinljus från ett skåp i vardagsrummet och placerade sedan ut ljuslyktor lite varstans. Det var inte riktigt lika illa som antalet tesorter eller tekoppar, men han var en ganska bra samlare när det kom till ljuslyktor och ljusstakar också. Men det var mysigt att ha och när han såg någon extra fin eller lite annorlunda så var det svårt att låta bli att köpa.. Och vid sådana här tillfällen var det ändå någonting bra.
När det plingade på dörren några minuter senare gick han ut i hallen i tron om att det var Zacharias som redan dykt upp, men istället visade det sig vara Lisa, hans favoritgranne i huset.
”Hej”, log hon. ”Har du också mörkt?”
”Japp..”
”Okej men då är det inte bara hos mig då”, sa hon med ett skratt. ”Jag hade både micron, locktången och teven igång samtidigt så jag blev nästan rädd att jag ställt till någonting själv. Det är ju så gammalt hus liksom.”
”Ja skulle ju inte vara helt otänkbart”, flinade han. ”Men då är det nog hos alla. Hur ser det ut i andra hus förresten? Det kanske är något stort.”
Lisa drog sitt halvlockade (halvlockade som i enbart högra sidan) hår över ena axeln och gick iväg till fönstret i trapphuset. ”Nej det verkar var lokalt här inne hos oss bara. Vet inte om det är bra eller dåligt? Kanske blir sådär ´Nej men det är bara ett hus som är utan, det är ingen brådska´ typ”, skämtade hon.
”Jag hoppas verkligen inte det. Jag skulle börja laga mat snart..”
”Samma här. Eller en matlåda rättare sagt. Men nu är den bara halvtinad. Verkar vara min standard idag. Vi får köra med stormkök. Om man hade ett sånt..”
Milo skrattade och lutade sig mot dörrkarmen. ”Eller värma över stearinljus. Är det inte lite inne att leva enkelt nu?”
Dom stod och pratade en stund till tills att Lisas mobil ringde, och när Milo stängt om sig igen insåg han att det nog inte skulle bli någon matlagning. Åtminstone inte om dom skulle vilja äta normal tid.

”Tack, hejdå.” Milo tryckte av samtalet och gick ut i köket för att ge Gabriel dagens andra tablett. Och helt plötsligt tändes hela lägenheten upp igen. Äntligen. Fast det hade ju inte skadat om det hoppat igång fem minuter tidigare. I nästa stund plingade det även på dörren och den här gången borde det absolut vara Zacharias.
”Hej”, log han när det mycket riktigt var den svarthårige som stod där utanför.
Zacharias kikade över hans axel, tog sedan ett steg framåt och kollade in i hallen. ”Är din flickvän på besök igen..?” sa han med ett skratt.
”Nej- jaha, ljusen..”, flinade Milo. Han hade inte hunnit blåsa ut dom och det var ett ganska stort överflöd av dom i hallen. Och i köket och vardagsrummet. Han hade till och med placerat ut några i badrummet. ”Det har varit strömavbrott, det hoppade precis igång igen.”
”Okej men det förklarar ju saken”, sa han roat och drog av sig jackan och mössan.
Milo skrattade tyst. ”Kanske hade varit lite märkligt välkomnande annars. Men jag hade minuterna innan ringt och beställt mat eftersom jag inte visste hur länge det skulle pågå. Jag hoppas att du tycker om kinamat? Jag beställde lite olika små rätter.”
”Ja men absolut, det gillar jag.”
”Bra”, log Milo. ”Jag ska hämta det om en kvart. Restaurangen ligger typ i slutet av gatan så det är inte långt.”
”Men då vill jag få betala i alla fall. Du har ju bjudit mig på mat flera gånger nu. Känns nästan dumt.”
Milo skakade snabbt på huvudet. ”Nej men lägg av, det har väl inte varit någonting. Bara kul med sällskap.”
Zacharias log svagt efter att ha tagit av sig skorna också. Leendet bleknade dock och han såg nästan besvärad ut när han fortsatte. ”Det där jag sa om att jag bor större men inte lika mysigt är verkligen sant, så.. jag hoppas att du inte tycker det känns dumt att.. Jag trivs inte jättebra och då är det inte kul att ta hem någon dit.”
”Nej så har jag absolut inte tänkt”, försäkrade han honom om. Han hade verkligen inte det. Han visste ju att Zacharias hade sina ´dåliga dagar´ och eftersom han ofta kom till bokhandeln om dagarna så antog han att det kunde kännas lite som att det dåliga satt i väggarna där hemma. Det var bara gissningar, sådär som Milo ofta gjorde när han funderade över olika människor och deras liv, och kunde kanske istället bara vara något så enkelt som att han inte gillade den stora och kanske lite tråkiga lägenheten? Kanske hade inte han inte orkat inreda den precis som han ville än. Oavsett anledning så hade Milo ingenting alls emot att dom hängde hemma hos honom.
”Är du okej med att stanna här medan jag går och hämtar maten?” frågade Milo tio minuter senare. ”Gabriel är ju nästan som vanligt, men det känns skönt att inte lämna honom helt ensam ändå.”
”Ja men självklart, det är inga problem”, log Zacharias.

Efter att ha ställt ner matpåsen på golvet i hallen kikade Milo in i vardagsrummet och fick se Zacharias sittandes i soffan med Gabriel i knäet. Han drog leende ner halsduken som han haft uppvirad nästan enda till näsan. ”Ser ut som att det har gått bra.”
Zacharias såg upp och nickade. ”Ja, han hoppade upp själv. Ska jag hjälpa till med något?”
”Nej, vi kan äta här inne. Vill du ha bestick eller äter du med pinnar?”
”Jag vet inte om jag skulle kalla det äta med pinnar. Jag kan peta runt med dom..”
”Jag tar med bestick”, skrattade Milo och gick ut i hallen igen.
Nu hade han förstås fortfarande köttfärs kvar att göra sig av med, men ibland var det bara mycket godare med hämtmat så han var inte alltför irriterad på strömavbrottet längre.
”Just ja, jag köpte en grej till dig”, sa Zacharias när dom ätit klart och la ifrån sig besticken i sin tomma låda innan han reste sig upp.
”Till mig?” sa han förvånat.
Zacharias svarade inte utan gick ut i hallen och kom strax tillbaks med någonting liknande en teförpackning i handen. En sådan där kompakt påse i glansig folie. Persikofärgad.
”Men tack”, sa han fortfarande förvånat och tog emot den. När han sedan såg etiketten sprack han upp i ett stort – och nästan chockat – leende. ”På riktigt? Finns det i te? Det här är ju mina favoriter!”
Det var dom rosavita godissvamparna.
”Jag kom ihåg att du nämnde det en gång.. Och så såg jag det där teet när jag var inne i en butik och tyckte att det skulle vara dumt att inte köpa det.”
”Ja annars hoppas jag att du hade berättat det för mig att det fanns i alla fall. Tack! Verkligen! Gud vad spännande”, flinade han.
Och att Zacharias ens kom ihåg det? Milo hade själv svårt att minnas exakt när han hade nämnt det.
”Du får återkomma ifall det levde upp till förväntningarna.”
”Återkomma? Jag ska testa det här på en gång”, sa han och reste sig upp. ”Vill du också ha?”
”Jag tycker att du har ganska konstig smak när det kommer till favoritgodis, men ja jag lär väl pröva.”
Han var verkligen löjligt taggad på att smaka teet, och ännu mer så när han öppnat påsen och luktat på det. Till sig själv valde han den mörkblåa muggen med vita ugglor och drömfångare på och till Zacharias den djungelinspirerade med tigeransiktet bland det höga gräset.
”Vad besviken du kommer bli om det inte smakar som den där godisen nu..”, sa Zacharias flinande när Milo först blåste lite på teet.
”Otroligt besviken.” Han tog en klunk. Fuktade läpparna med tungan och log sedan stort. ”Det smakar exakt som varma svampar.”

”Tack igen, för teet. Och tack för maten också förresten. Du hade verkligen inte behövt betala.”
Milos kopp var urdrucken till sista lilla droppen. Zacharias inte riktigt lika tömd.
”Varsågod. Jag ska gå på toa bara.” Orden hade kommit snabbt över hans läppar och det hade inte krävts någon överdriven analys för att höra någonting besvärat i tonfallet. Det borde inte ha varit någonting med maten i alla fall för dom hade delat upp ganska så lika av dom olika rätterna. Gabriel hade kommit upp i soffan igen och tryckte sig in bakom Milos rygg där han sedan la sig ner. Hur det nu kunde vara bekvämt. Zacharias verkade dröja men Milo ville inte direkt gå för att knacka på. Det om något skulle vara väldigt påträngande. Men när det gått ytterligare några minuter kunde han inte låta bli att gå ut i hallen och vidare till badrummet.
”Eh, Zacharias?” sa han mot dörren och kände sig redan dum. Man försökte inte prata med någon som var på toa.
En harkling hördes innan det spolades i kranen. Sedan blev det tyst igen. Milo stod fundersamt kvar och efter ännu några sekunder vreds låset om.
”Jag tror att.. jag ska..” Zacharias drog efter andan som att han skulle vara andfådd och tog genast stegen förbi Milo i hallen. ”Men det var.. jättetrevligt.”
”Zacharias. Vad är det?” frågade han med ens oroligt och såg på när han tog ner sina skor från skohyllan – med händer som verkade kämpa för att ens få något grepp.
Den andre stannade till och vände sig mot honom. ”Inget. Jag bara.. Jag mår lite illa bara.”
”Oj. Men ska du inte.. du kanske inte ska gå ut om du mår väldigt dåligt?”
”Det är ingen fara.” Han drog snabbt en hand genom håret och tog sedan på sig skor och jacka. ”Vi ses.”
”Ja.. det gör vi. Säkert att du-”
”Ja. Hejdå.”
Milo stod tyst kvar i hallen efter att ytterdörren stängts efter honom. Senare såg han också att Zacharias hade glömt sin mössa på hatthyllan.



Zacharias rundade hörnet till lägenhetshuset och sjönk sedan ner på huk med händerna i ett hårt grepp om håret. Andas långsamt för i helvete. Du kommer inte dö. Andas. Långsamt.
Han visste inte hur länge han satt där. Han visste bara att han höll ögonen stängda tills att han äntligen hade börjat andas normalt igen. Det var andra gången idag. Den där helvetes jävla panikångesten. Han fattade inte hur han hade kunnat låta det ske hemma hos Milo. Fast det var inte så att han någonsin hade så mycket till val.
Första gången idag var efter att han hade haft den där telefonintervjun. Hans puls hade slagit extremt snabbt medan han svarat på frågorna och det hade nästan varit skrattretande när kvinnan hade frågat om han var stresstålig. Han hade inte kunnat ljuga och svara ja på det. Det kändes fortfarande som en mardröm att tänka tillbaks på mcdonalds, och då var det inte ens stressen som utlöst det första gången.
Det var efter att dom hade avslutat samtalet som han knappt kunnat andas. För att i nästa sekund hyperventilera istället. Och mitt under det hade Jimmys namn dykt upp på mobilskärmen och allt hade plötsligt blivit tusen gånger värre.

Ibland funderade han på att han skulle vilja (att han behövde) någon slags medicin. Ångestdämpande kanske. Men för att få det skulle han behöva prata med någon, som skulle ställa frågor, frågor som han inte skulle kunna svara på.
Han andades långsamt ut igen och såg upp mot Milos lägenhetshus. Han var så jävla rädd för den där tryggheten han kände med Milo. Han ville inte lita på honom. För det som skrämde honom var att det hade känts så tryggt med Jimmy också.

”Hallå”, sa han en aning hest när han dragit upp dörren till lägenheten.
”Hej, är det verkligen nödvändigt med den där kursen?” frågade Jimmy när han kom ut i hallen. Och Zacharias fick nästan dåligt samvete över att han ljög. Tills att hans mobil pep till och Jimmys fortsättning kom. ”Vem var det där?”
”Hur ska jag veta det innan jag ens kollat..?” Han drog upp telefonen och såg att det bara var ett sms om att hans fria surf var slut nu.
”Vem är det då? Jag ser ju att du läser det.”
”Min surf är slut.”
”Fast jag såg ju att du svarade.”
”Va, nej. Jag raderade det.”
”Varför då? Känns ju jävligt märkligt. Varför kan du inte bara säga vem det var?”
Han hade inte dåligt samvete. Hans andning hade dock blivit snabbare igen och när Jimmy tog några steg mot honom var han nära att rycka till. Om han rörde honom..
”Det var ingen. Okej?!”
”Hur är det med dig?” frågade Jimmy istället och Zacharias kunde inte hålla tillbaks tårarna som vällde upp.
”Ingen bra dag.”
Jimmy trodde bara att det var dom dåliga perioderna han hade haft när dom först träffades som försämrade allt ibland. Spår från den tidigare depressionen. Hur kunde han inte fatta?!
Jimmy drog in honom i en kram och det kändes både som en lättnad och så jävla fel. Han fixade inte det här längre. Men han hade inget jävla val. Det var han själv som hade ställt till att Jimmy var allt han hade. Om han bara hade.. Om han bara hade kunnat tänka, agera och välja rätt tidigare så hade han säkert fortfarande kunnat bo hos Lukas nu. Han kanske fortfarande skulle haft kvar sina kompisar som mer än ytliga kontakter. Han kanske inte skulle ha hatat sig själv lika mycket som han gjorde nu.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 27 jan 18 - 01:37
Men misse!! Gjorde ont i mig att läsa detta, känner paniken genom Milo. När djur far illa, fy!
Hade blivit riktigt upprörd om det inte gått bra men tur nog verkade ju Gabriel må bra på kvällen. Myskatt :3
arbok - 17 jan 18 - 13:21
Jag var beredd att bli riktigt upprörd där i början, innan jag fattade att Gabriel skulle bli okej :c Tror jag kan typ förlåta allt i film och böcker men när man dödar djur (särskilt katter...) är det typ det hemskaste som kan hända. Gulligt att han får vara i bokhandeln också. Har sett affärer där de haft lösa katter så hade personligen varit väldigt glad om jag kommit in och fått se djur när jag ska handla hehe.
Tycker synd om Zacharias som inte fick jobbet... hoppas att han kan få tag i något annat, som är lugnare (typ lagerjobb kanske, med mindre folk?) så att han kan flytta ifrån Jimmie någon gång :))))))
Milo förstår säkert redan, men hoppas han inser och vågar typ konfrontera Zacharias om vad det är som händer i hans liv. För det märks ju att det inte bara är gamla spöken som gör det jobbigt för honom :c

Skriven av
ilenna
16 jan 18 - 03:13
(Har blivit läst 259 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord