let me into your story - [del 12] |
och är kommer ett minikapitel istället haha.
”Ska jag diska?”
”Nej det är okej”, sa Milo.
”Okej.. Så..”
Emmy lutade sig mot diskbänken medan Milo började diska. Det brukade inte vara såhär trevande. Men det hade varit det under frukosten också. Men det fanns säkert en vettig förklaring till det; precis som att det igår inte hade känts lika mycket som han hoppats med den vettiga förklaringen att det var för att han inte hunnit längta och vänta på samma sätt under veckan. Att samtalen nu inte flutit på lika enkelt som vanligt – vilket han nog egentligen kunde ta på sig mer ansvar över eftersom Emmy faktiskt pratat på på sitt vanliga sätt tills att han svarat segt och liksom tappat koncentrationen ibland – hade nog en förklaring i att dom båda var lite ovana helt enkelt. Dom längtade efter varandra men samtidigt var dom båda vana vid att största delen bo för sig själva. Den Milo allra oftast vaknade tillsammans med var liksom Gabriel. Och för honom var det oväsentligt hur mycket eller lite Milo pratade.
”Vad vill du göra idag?” frågade han och la ifrån sig tallriken som han precis sköljt. ”Visst ville du äta ute ikväll?”
”Ja, gärna. Men jag vet inte, kan vi inte gå ner på stan lite bara? Innan jag flyttade var jag jättetrött på butikerna här men nu när jag bara kommer hem då och då känns den ganska bra igen. Fast du är i och för sig i stan varje dag..”
”Det gör inget”, flinade han. ”Vi kan kika där.”
”Då tar jag en dusch lite snabbt bara. Säkert att jag inte ska hjälpa till med någonting?”
”Nej det är lugnt. Jag är snart klar med det här ändå. Duscha du.”
Till Emmys förtjusning hade stan levererat över förväntningarna då dom hamnat mitt i en flashmob på det stora torget, och efter att ha tagit sig upp till en trapp istället hade dom kunnat beskåda den största dansuppvisningen som åtminstone Milo sett.
”Åh, jag blir alldeles rörd av sånt här!” sa Emmy och log stort efter att alla människor återgått till det normala. Som att ingenting hade hänt. ”Jag ångrar lite att jag aldrig började dansa när jag var liten. På dansskola eller något.”
”Du kan ju börja nu?”
Emmy skakade på huvudet. ”Eller jo, det skulle jag väl förstås kunna. Men det känns som att det hade varit enklare om man gjort det redan som yngre.”
”Oskar försökte peppa mig till att testa på breakdance under ett höstlov när jag var typ.. tretton. När dom hade gratis prova på.”
”Gjorde du det?” skrattade hon. ”Det låter ju jättegulligt!”
”Nej, jag tog med en kompis på kreativt skrivande eller vad det hette istället, man skulle skriva en berättelse utefter några bilder har jag för mig.. Och Oskar gav väl upp ännu en gång över att jag skulle bli en cool kille.”
Emmy la flinande armen om hans midja. ”Jag tycker att du är cool. Du vågade ju göra vad du själv ville, istället för att lyssna på vad någon annan sa.”
”Jo”, log han svagt. Eller för att han varit för mesig för att våga göra något som någon annan sa.
Eller så hade han bara varit trygg i sig själv. Och det var ju någonting bra.
”Vart går vi nu då?”
”Jag skulle behöva någon ny tröja så.. H&M?” sa Emmy.
”Absolut.”
”Ska du vara sådär fin?”
Dom var tillbaks i lägenheten. Klockan närmade sig sex och Milo stod för tillfället framför spegeln i sitt sovrum och knäppte knapparna till sin svarta skjorta.
”Är det för fint?” sa han tveksamt och stannade till med fingrarna på den femte knappen.
”Nej, du är jättefin och det är lagom. Men jag kommer känna mig nerklädd bredvid dig”, sa hon med ett mjukt skratt. ”Jag tog bara med mig vardagskläder.”
”Klänningen du köpte idag då? Den var söt.”
”Ja det förstås.. Jag tänkte att den inte passade till tjocka leggings men jag kan ju testa.”
Milo mötte sin blick i spegeln när Emmy lämnat rummet och strök luggen en aning åt sidan. Han skulle nog behöva klippa sig snart – han gillade det fluffigt och lite otämjt, men det var skillnad på otämjt och vildvuxet. Kanske borde han passa på att fråga Emmy när hon ändå var här och när det skulle vara gratis..
”Det där blev ju jättefint”, log han när han gick ut i hallen och fann Emmy framför hallspegeln, nu iklädd en puderrosa klänning som räckte strax till knäna och en vit kofta utanpå. Och Milo såg inget fel med att hon hade tjocka leggings till.
”Tack”, log hon och slätade till sitt hår med händerna innan hon vände sig om helt. ”Ska vi gå på en gång?”
”Ja, det är kanske lika bra, skulle ju vara dumt om dom gav bort vårat bord för att vi råkade komma försent.”
”Det skulle vara mysigt att åka på någon resa tillsammans.” Emmy såg sig omkring i den indiskt inredda restaurangen. ”Kanske inte så långt som till Indien men.” Hon skrattade och Milo gjorde också det. Fastän han nyss liksom tappat koncentrationen igen och först inte ens hört vad hon sagt. Det hade varit jättegod mat och det var trevligt men.. Han hade av någon anledning mest lust att gå hem. Han var inte trött som i trött utan mer rastlös bara. Vilket han inte alls brukade vara. Särskilt inte med Emmy.
”Vart skulle du vilja åka?”
”Jag vet inte..”
”Men typ inom Europa”, log hon. ”En vecka. Eller kanske en weekend.”
”Jag vet verkligen inte.”
”Nehej..”
Han blev med ens irriterad på sig själv och fick dåligt samvete över vilket tråkigt sällskap han var till henne. Särskilt när hon tyst strök en hårslinga bakom örat men sen ändå såg upp på honom med ett svagt leende. Han sträckte sig direkt efter hennes hand över bordet och kramade om den.
”Barcelona kanske. Det verkar fint där”, log han.
Emmy nickade instämmande. ”Ja verkligen, det tycker jag med. Och så får man både storstad och bad.”
”Ja, perfekt.”
Ingen utav dom hade orkat någon dessert så dom hade betalat för sig och sedan gått ut i den kalla vinterkvällen igen. Det tog en liten stund att gå till busshållplatsen och under hela vägen hade ingen utav dom sagt någonting. Inte mer än alldeles utanför dörren där dom båda instämt i att det varit en väldigt bra restaurang. Först hade det bara varit en bekväm tystnad, som sedan hade övergått till att han kände att han verkligen borde säga någonting men hoppades på att Emmy skulle göra det, och när inte hon gjort det så hade det känts ännu svårare att öppna munnen.
Det var först stående vid den snötäckta bänken vid hållplatsen som tystnaden bröts.
”Vill du göra något mer förresten? Vi kan ju.. gå och ta en drink eller så?” Han nickade ner mot gatan och mot en annan sida av stan än den dom kommit ifrån.
”Jag känner mig typ för mätt för att ens orka dricka något”, flinade hon. ”Eller vill du gärna det?”
”Nej det spelar ingen roll”, log han. ”Jag är också sjukt mätt.”
”Då kan vi väl åka hem bara? Vi har ju kvar av ditt vin, ifall vi skulle lyckas smälta maten.”
Han nickade leende. ”Låter bra.”
Det hade blivit ett glas vin, och också en påminnelse om att han inte skulle köpa samma sort en gång till. Det gick att dricka och var inte direkt äckligt, men det var inte jättegott heller. En film hade dom sett också, inlindade i en av alla hans filtar. Och strax innan tolv hade dom gått och lagt sig.
Milo lyfte väldigt försiktigt på Emmys arm innan han lika tyst klev ur sängen. Fastän två kroppar i hans ganska smala säng borde vara tillräckligt för att hålla honom varm så hade han börjat frysa och han famlade runt lite i sitt rum innan han kunde dra på sig underkläder och en stor t-shirt. När han tagit sig tillbaks till sängen hade ögonen sakta börjat vänja sig vid mörkret och han låg och tittade upp i taket en stund.
Han la sig på sidan och blicken föll istället ner på Emmy som sov med ett litet leende på läpparna.
Enkel. Han var verkligen enkel. Hans liv var enkelt. Han hade sin lilla lägenhet, en katt, ett jobb. Han hade en lugn och trygg flickvän.
Trygg.
Skulle dom gifta sig? Skulle dom skaffa en hund också? En golden retriever kanske – typisk familjehund. 2 barn kanske. En liten bil. Skulle dom sitta och titta på bingolotto på lördagskvällarna?
Glömde du någonting?
.. och det är därför du aldrig har rökt..?
Du är ju lite mer organiserad än mig
.. och vara tillsammans hela livet liksom?
Han strök en hand genom håret och försökte lugna ner tankarna. Tryggt och enkelt behövde inte vara någonting dåligt. Han hade många bra kompisar, han var omtyckt, han hade en flickvän som var lik honom själv.
Skulle dom bo i ett rött litet gulligt hus i ett lugnt barnfamiljsområde?
*
Emmys tåg hade alldeles nyss ropats ut i högtalaren och det var minst lika mycket folk på perrongen som det varit när han mött henne där i fredags.
”Jag som tyckte det var så himla jobbigt att vänta så länge till den här gången, nu blir det ännu längre tills nästa gång”, mumlade Emmy mot hans hals när han lagt armarna om henne för en kram.
”Det kommer säkert gå snabbt ändå, när du har så mycket i skolan.”
”Jag vet inte”, suckade hon och kramade honom hårt.
”Jag tror att det är ditt tåg som kommer där borta nu.”
Hon lossade något på sitt grepp och ställde sig sedan på tå för att pussa honom. Vilket blev till en lång kyss. ”Jag älskar dig.”
”Älskar dig med”, log han och fattade tag i hennes hand en kort stund innan han istället greppade hennes kabinväska. ”Jag följer med dig till vagnen.”
|
| Kommentarer | | arbok - 16 jan 18 - 17:38 | | :)))) gör fysiskt ont i mig för jag känner hur stelt det är. Usch. Vill typ ruska om Milo så att han förstår vad det är som händer. Tycker lite synd om Emmy som verkar märka det och kanske är lite mer kär än vad Milo är. Hon hoppas säkert på att det ska bli bättre nästa gång de ses och så blir det (jag bara antar iofs men... :D) inte alls det. Shit. |
|
|
|
