let me into your story - [del 11] |
här kommer ett lite längre kapitel =)
När postkillen kommit in med den stora kartongen till Milo imorse hade det känts som julafton, och leendet var fortfarande lika brett flera timmar senare när han höll på att plocka upp dom nya böckerna i hyllorna. Maj hade haft bra variation på böckerna och han hade inte direkt saknat något, men efter att han fått tagit över var det självklart roligt att få leta och välja ut sina egna. En ny genre hade han faktiskt ändå köpt in – manga. Bara några väldigt få eftersom han var ytterst osäker på att någon inom den målgruppen skulle komma in, men eftersom han så ofta beställde åt sig själv från hemsidor så ville han gärna göra ett försök.
När det plingade till från dörren hoppades han att det skulle vara någon kund som vågade låta honom välja ut något, men förvånat upptäckte han att det var Sally och hennes mamma.
”Hej, hej”, log mamman. ”Jag började nästan tro att Sally kom ihåg fel när hon sa att det skulle ligga en bokhandel på den här gatan.”
Milo skrattade. ”Den heter inte the secret bookshop för intet. Hej, vad kul att se er.”
”Hej!” sa Sally glatt och såg sig omkring.
”Tack igen för igår. Det var otroligt snällt. Sally ville så gärna gå hit och hälsa på, och trä-”
”Vart är Zacharias?” Hon såg förväntansfullt på honom.
”Åh, han jobbar inte här”, sa han något dröjande, beredd på hennes besvikelse. ”Han brukar vara här och hälsa på, men han har inte varit här idag faktiskt. Har du tur kanske han dyker upp snart.”
”Kan vi vänta mamma?” frågade Sally och såg bedjande upp på henne.
”Ja en liten stund i alla fall”, log hon. ”Vad mysigt det var här inne”, fortsatte hon sedan och såg på Milo.
”Tack. Du får gärna kolla omkring lite. Jag har fått in en hel del nytt idag. Vill du kanske ha en kopp kaffe? Eller te?”
”Gärna kaffe, vad trevligt. Tack. Nadia förresten.”
Medan Nadia hade gått iväg till en av bokhyllorna kom Sally fram till disken och sträckte sig upp.
”Är det roligt att jobba här?”
Milo log och nickade. ”Det är jätteroligt. Tycker du om att läsa? Eller kan du läsa själv?”
”Ja! Lite”, ändrade hon sig till. ”Mamma läser för mig varje kväll.”
”Vad kul. Det brukade min mamma också göra när jag var liten.” Han lutade armbågarna mot disken så att han kom lite mer i hennes höjd.
”Har du läst alla dom här böckerna?” sa hon och såg sig först omkring och sedan upp på Milo med stora ögon.
”Nej”, flinade han. ”Inte riktigt alla. Men jag har läst väldigt många.”
”När kommer han då, Zacharias?”
”Jag vet tyvärr inte. Han kanske gör någonting annat idag.”
”Jag har något till honom”, berättade hon med ett stort leende.
”Åh har du? Vadå för någonting?”
Hon drog av sig sin rosa ryggsäck och satte sig ner på huk för att plocka fram någonting. När hon sedan reste på sig igen höll hon fram en teckning. Och Milo smälte innan han ens sett motivet. Hur söt var inte den här lilla tjejen? Och det kändes så skönt att se henne glad och utan tårar rinnandes längs kinderna. När han tog emot teckningen kunde han se två smala människor med väldigt långa ben; en med helsvarta kläder och lika svart hår och den andra, kortare, i rosa kläder och bruna flätor. Runt om var några hus i olika storlekar ritade, som såklart skulle föreställa butikerna längs gatan.
”Vad duktig du är! Jättefint”, log han stort. ”Den kommer han bli jätteglad för.”
Sally log ännu större tillbaks. ”Jag skulle rita dig också, men det går inte att rita vitt hår på vitt papper.”
Milo skrattade och drog fingrarna genom sitt nyss nämnda hår. ”Nej det är väldigt sant. Jag är svår att rita.”
”Du kanske kan färga håret”, föreslog hon och Milo skrattade igen.
”Jag får ta och göra det, vilken färg tycker du att jag ska välja då?”
Hon såg fundersamt på honom. ”Hm. Brunt kanske.. Eller nej jag vet, rosa!” sa hon och fnissade till. ”Rosa ska du färga.”
”Jag ska fundera på det”, nickade han.
”Nej nu måste vi nog gå Sally. Vi kan komma tillbaks en annan dag.”
”Okej”, suckade Sally som nyss provsuttit i dom olika fåtöljerna. Hon kom sedan fram till Milo igen och sträckte fram teckningen. ”Kan du ge den här till Zacharias när han kommer hit?”
”Självklart, det kan jag göra”, lovade han. ”Du kanske vill ha någonting av mig förresten?”
”Vadå för något?” frågade hon nyfiket och följde efter Milo när han gick fram till en hylla längre in i bokhandeln. Han lät fingret löpa längs ett av hyllplanen innan han drog ut en bok.
”Din mamma kanske vill läsa den här för dig. Den är väldigt bra. Och rolig.”
”Tack!” log hon stort och tog emot den. ”Får jag den gratis?”
”Nej men Sally”, sa Nadia. ”Vi betalar förstås för den.”
”Nej men ni får den”, försäkrade Milo snabbt. ”Det är en sån där bok som brukar uppskattas både av barn och vuxna.”
”Men..”, log Sallys mamma och kramade lätt om hans arm med handen. ”Vad fint av dig. Tack så väldigt mycket.”
Först några timmar senare hade Zacharias dykt upp.
”Hej, du har haft några kunder som frågat efter dig idag", flinade han och såg bort mot honom.
”Har jag?” Han hade fortfarande huvan på tröjan han bar under jackan uppdragen när han kom insläntrande.
”Sally och hennes mamma. Hon ville träffa dig. Och hon hade med en present till dig också”, fortsatte han och tog fram teckningen som han lagt i tryggt förvar bakom disken.
”Fint.” Zacharias log förvisso, men fick samtidigt Milo att rynka pannan.
”Hur är det?”
”Bra.” Han tittade på teckningen igen och ryckte sedan på axlarna. ”Inte helt kanske.”
Milo fuktade läpparna innan han svarade. ”Vill du prata om det..?”
Zacharias såg först nu upp på honom och la försiktigt ner teckningen på disken. ”Nej, jag har bara en sån där dag när.. man inte är på humör”, sa han lågt.
Det var nästan precis så han hade sagt den där gången för ganska länge sedan, när hans läpp varit svullen och han senare börjat blöda näsblod. Det kändes fortfarande bra att Zacharias valde att komma till bokhandeln när han hade ´en sån dag´, men han gillade inte alls att dom dagarna verkade upprepas.
”Du vet att.. jag skulle lyssna om det är något va?”
”Ja. Men det.. det behövs inte”, sa han och drog av sig huvan innan han tog några steg mot fåtöljen vid fönstret. ”Jag.. sätter mig och läser lite.”
”Gör det”, log han svagt men såg fundersamt efter honom.
Han hade väntat sig att Zacharias skulle bli kvar till stängningen och att han kanske skulle följa med hem igen, men hans besök verkade bli kortvarigt idag.
”Jag måste dra. Men jag gillar den här”, sa han och höll upp boken. ”Fast det är nästan så att jag skulle vilja att du misslyckades någon gång.”
Milo flinade till. ”Kommer inte hända.”
”Nej det är det jag menar. Det är nästan irriterande.” Han log och la ner boken i väskan. Men lika snabbt försvann leendet igen. ”Jag har lite saker att fixa imorgon så jag kommer nog inte in.”
Det kändes plötsligt ännu jobbigare att se honom så låg när han sa det. ”Vad.. Gör du något imorgonkväll då? Imorse fungerade netflix felfritt när jag testade, så vi kan hoppas på att det håller sig tills imorgon? Kan till och med erbjuda tacos”, tillade han roat.
Zacharias såg först ut att tveka – kanske för att han funderade över sina eventuella fredagsplaner eller för.. att han helt enkelt inte kände för att spendera typ varenda dag med samma kompis – men så nickade han.
”Ja, men det kan jag göra. Jag kan komma hem till dig imorgonkväll.”
”Bra”, log han och kände sig med ens en aning mer lättad. ”Jag är ju hemma vid fem, så det är bara att dyka upp när du vill.”
”Okej, men då ses vi.”
”Zacharias”, sa han snabbt när den andre vänt sig om mot dörren.
”Ja?”
Det måste ha varit håret som dolt det innan. För det var i samma sekund som han vänt sig om som Milo skymtat ett blåmärke alldeles vid käkbenet.
”Vad har hänt här?” Han la fingrarna mot samma ställe i sitt eget ansikte. Utslag från någon sorts allergi kunde inte se ut sådär. Det var.. osannolikt.
”Jag..” Zacharias såg på honom och blicken sa så mycket samtidigt som Milo inte kunde tolka den alls. ”Vi ses imorgon.”
*
[14:02 nytt meddelande- Emmy] nu sitter jag på tåget :D <3
Shit.
Det var ju den här veckan. Det var idag. Hur hade han ens kunnat.. Han hade helt glömt bort det. Nu mindes han ju campet hon varit på också, det för sammanhållningen, där dom inte ens skulle få ha mobiler.
[14:04 sänt meddelande] :D jag kommer och möter dig vid stationen <3
Och han skulle med väldigt kort varsel få stänga tidigare. Han förstod på riktigt inte hur han hade kunnat glömma.
Han hade varit på plats på tågstationen tio minuter innan tåget skulle rulla in, och när det väl gjorde det spanade han efter den ljusrosa mössan som borde synas på ganska långt håll. Det var många människor som klev av, majoriteten med stora väskor, och det blev som vanligt något utav ett kaos på perrongen. Som att folk tog igen för tiden dom bara suttit still på tåget och nu behövde stressa på extra mycket.
”Milo!”
Han vred på huvudet och insåg att Emmy måste ha försökt undvika kaoset och gått längre åt höger längs perrongen. För nu dök hon upp alldeles bakom honom. Hennes blonda hår räckte en bit nedanför skuldrorna och var så gott som alltid stylat i mjuka lockar som enkelt kunde lura en att det var naturligt självfall.
”Hej”, log han stort och slog armarna om henne i samma stund som hon släppte taget om sin kabinväska. Hon luktade alltid som persikor och rosor.
”Hej.” Deras läppar möttes och trots flera veckor ifrån varandra höll dom kyssen ganska lugn ändå. Inget uppseendeväckande hångel.
”Hur är det?” fortsatte hon le och strök lätt handen över hans kind. Emmy var ganska liten av sig och nådde precis upp till hans axel.
”Det är bra. Hur är det med dig?”
”Jättebra.” Hon tog tag om väskan igen men Milo tog den lika snabbt ifrån henne.
”Då åker vi hem till mig då?”
”Gärna det.”
Dom hade haft tur att precis hinna med bussen som gick utanför stationen och Emmy hade berättat om vad dom fått göra på campet. Och som alltid när hon var lite ivrig över någonting så glittrade det till i dom stora djupblåa ögonen.
”Låter väldigt kul ändå.”
”Ja, men det var det! Och trots att vi redan känner varandra så känns det som att det ändå är viktigt att göra saker utanför skolan tillsammans också ibland.”
Milo nickade och plingade när dom strax skulle vara framme. ”Det blir ändå avslappnat på ett annat sätt då. När man får byta miljö sådär.”
Med tanke på avsaknaden av hiss var han tacksam att Emmy oftast bara hade en liten väska, och väl inne i hallen ställde han ner den bredvid skohyllan.
”Vad skönt att vara här. Det känns jättelänge sen!” sa hon och stängde dörren.
Gabriel kom uttassandes från Milos sovrum och var snabbt framme vid hans ben för att stryka sig mot det.
”Hej Gabriel.” När Emmy leende satte sig ner på huk såg Gabriel upp, strök sig mot Milos ben igen och gick sedan vidare ut i köket.
”Vår vänskap verkar redan ha gått över igen”, skrattade hon. ”Men han tittade i alla fall på mig, det är ju mer än vad dom flesta får.”
Förutom Zacharias då.
Zacharias.
”Du..”, sa han och strök handen över nacken. ”Skulle det göra någonting om vi kanske får sällskap ikväll..?”
”Vadå, vad menar du?” frågade Emmy och slätade till sitt blonda hår efter att ha tagit av sig mössan.
”Jag har en kompis som.. Alltså vi lärde känna varandra efter att han kom in till bokhandeln för ganska länge sen och han mår inte alltid så jättebra.”
”Åh nej, varför det?”
”Han vill inte så gärna prata om det, men jag tror det har att göra med att han hade det rätt dåligt hemma när han var liten, och att han haft det tufft efteråt också. Lite vilsen.” Det var ju någonting mer, men eftersom han inte visste exakt vad själv så var det ingenting han kunde berätta för Emmy. Och det hade nog känts fel att göra det i vilket fall.. ”Men jag hade sagt att han kunde komma hit ikväll för lite tacos och så..” Och precis där avslöjade han att han inte hade kommit ihåg att det var just den här fredagen Emmy skulle komma hem.
”Ja men visst, det går bra”, log hon och Milo kände sig genast väldigt lättad över att hon inte sa någonting om något som han eventuellt hade glömt bort en liten stund.
”Vad bra.” Han lutade sig ner för att ge henne en puss och följde sedan Gabriels väg in i köket. ”Vill du ha-”
”Jag har köpt det utlovade teet.”
Milo vände sig leende om när Emmy kom in med en liten papperspåse i köket. Han hade råkat glömma det också, men nu mindes han att dom hade pratat om det i telefon, att hon skulle överraska honom med vilken smak.
Han tog nyfiket upp den orangea påsen med löste och.. Sommarens Citrus.
”Jag vet att det är vinter, men jag kunde inte låta bli att köpa den där när jag såg den.”
Milo tyckte om nästan alla frukter och bär, men hans undantag hade alltid varit apelsiner, mandariner och grape. Kanske hade Emmy bara glömt. ”Blir det bra tror du?”
Han nickade leende. ”Ja, absolut. Tack!” Det skulle inte göra någonting till att säga någonting annat nu. Det skulle bara kännas taskigt. ”Jag spar på det en liten stund”, fortsatte han och ställde det på hyllan med alla andra teer. ”Vad är du själv sugen på? Du måste ju inviga muggen du var med och köpte sist.”
”Men just ja! Jag vill ha någonting.. sött. Du kan välja något bra.”
En stund senare satt dom i soffan med sina temuggar och även Gabriel hade gjort dom sällskap, dock liggandes i Milos knä med enbart svansen som då och då rörde vid Emmys knä.
”Skulle du inte färga håret förresten?” frågade han och tog en klunk av sitt krusbärste innan han ställde ifrån sig muggen på bordet. ”Vinrött eller något?”
”Jo”, suckade hon. ”Men det är Leonora som ska göra det, och först var hon sjuk i nästan en vecka, och sedan hade vi så mycket annat i skolan, och sen var det det här campet. Så det har inte blivit av än.”
”Vad typiskt. Det var in en liten tjej igår – Zacharias och jag hjälpte henne att leta efter sin mamma dagen före när hon tappat bort henne – och hon tyckte att jag skulle färga håret rosa”, flinade han.
Emmy skrattade och ställde ifrån sig sin mugg också innan hon flyttade sig närmare och la armarna om hans hals. ”Du skulle vara jättesöt i rosa hår.” Hon drog lätt fingrarna genom hans vita fluff och fick honom att rysa till lite.
”Mm jag tror också det.”
”Men vad skulle du välja för färg då? Om du faktiskt skulle färga det.”
”Jag vet inte..” Han bet sig fundersamt i läppen. ”Jag skulle väl kanske bara låta min naturliga växa ut. Så brunt då.”
Inte särskilt chockerande val.
”Det skulle du också passa i.” Hon log mot honom och tryckte sedan läpparna mot hans i en mjuk puss. ”Jag har saknat dig.”
”Och jag dig.”
”Har du?”
”Det är klart”, sa han förvånat och fick ett leende från henne igen. ”Blir det bra med tacos ikväll då? Vi kanske kan.. äta ute någonstans imorgon kväll?”
”Ja, på båda”, sa hon med ett litet skratt. ”Jag är bara glad att slippa göra matlådor i några dagar. Hur gammal är han förresten, Zacharias hette han va?”
”Lika gammal som mig. Exakt faktiskt. Vi fyller år samma dag.”
”På riktigt? Vilket sammanträffande.”
”Ja det var lite knäppt faktiskt. Men han är jätteschysst. Lite tyst ibland, men rolig.”
”Så länge någon pratar mindre än Viggo är jag faktiskt ganska nöjd”, skämtade hon.
”Men gud, på tal om honom. Jag var på korridorsfest med honom för-” Det plingade precis på dörren och han kastade en blick på sin mobil som han hade liggandes i soffan bredvid sig innan han reste sig upp. Han hade inte alls hunnit med att klockan gått så snabbt och redan blivit halv sex.
”Hej”, log han när han öppnade dörren och fann Zacharias ståendes där utanför. Håret var samlat i den lite slarviga hästsvansen medan några hårtester hängde löst, och den svarta halsduken dolde hans mun innan han drog ner den.
”Tja.”
”Jag glömde berätta, eller jag hade glömt av det helt faktiskt..,” sa han lågt och med en liten grimas innan han fortsatte ”Emmy är här, hon kom med tåget i eftermiddags.”
”Åh, men då.. Vad kul.” Zacharias log och istället för att ta steget in över tröskeln backade han ett.
”Alltså jag menade inte att du behövde gå för det, kom in”, log han.
”Fast det var ju länge sen ni sågs, jag vill inte tränga mig på.”
”Det gör du inte”, försäkrade han. ”Jag har redan frågat henne om det var okej. Och jag vill att du kommer in. Hur är läget?”
Zacharias såg fortfarande en aning osäker ut men följde sedan med in. ”Det är okej. Hur är det med dig?”
”Bra”, log han och kände någonting svepa förbi benet. En svart skugga i form utav Gabriel som direkt slank in mellan Zacharias ben och gav ifrån sig ett nöjt knorrande ljud. Milo log lika stort åt det varje gång.
”Hej! Zacharias va?” Emmy kom ut i hallen och sträckte fram handen men hejdade sig. ”Oj det där har aldrig hänt mig”, skrattade hon förvånat och nickade mot Gabriel. ”Vad är hemligheten? Något särskilt kattgodis?”
Zacharias drog snett på munnen. ”Nej jag vet inte, han gjorde såhär första gången jag kom hit. Utan att jag gjorde någonting alls faktiskt.”
”Verkligen? Måste betyda att du är en bra kille”, log hon och räckte nu fram handen. ”Emmy. Milos flickvän.”
”Ja jag har hört om dig”, log han tillbaks. ”Zacharias.”
”Kallas du för Zack eller något?”
”Nej. Zacharias blir bra. Men trevligt att träffas.”
”Detsamma!”
”Är ni hungriga så att vi ska börja med tacosen kanske..?” frågade Milo och lyfte upp Gabriel i famnen så att Zacharias faktiskt skulle kunna röra sig utan att ha någon fastklistrad vid benen.
”Ja, alltså jättekonstigt för det slog till från en minut till den andra”, sa Emmy och skrattade igen.
”Vad vill du att jag ska göra..?” Zacharias drog upp ärmarna på sin svarta tröja men verkade ändra sig och drog ner dom lika snabbt igen. Emmy hade öppnat kylskåpet men såg även hon på honom.
”Ska jag vara kökschefen här alltså?” flinade Milo. ”Ja men om du vill ta grönsakerna då Zacharias? Emmy guacamolen och salsan, och så fixar jag köttfärsen?”
”Yes chef.” Emmy log retsamt mot honom och en stund senare var dom alla igång med sina uppgifter. Inte särskilt oväntat så kändes det annorlunda med den konstellationen som nu befann sig i köket men han trodde fortfarande att det skulle bli en bra kväll.
”Vill du smaka?” Emmy hade slutit upp alldeles bredvid honom och räckte fram skålen med den gröna geggan. Vid den andra bänken såg han Zacharias snabbt hacka rödlöken medan dom andra skålarna redan var fyllda med diverse grönsaker.
”Mm”, sa han och tog en liten sked från lådan innan han smakade. ”Super.”
”Bra, tyckte jag med.” Hon sträckte sig upp och gav honom en puss, men när Emmy höll kvar sina läppar som för någonting mer drog sig Milo lätt undan med ett leende. ”Köttfärsen är snart klar.”
”Godaste tacosen på länge”, konstaterade Zacharias och bröt därmed också tystnaden som uppstått när dom alla tre bara ätit för en liten stund.
”Definitivt. Vi skulle kunna starta en liten restaurang tillsammans”, flinade Milo.
”Med bara tacos?” Emmy sträckte sig efter en servett för att torka upp lite salsa som droppat ner på bordet från hennes tacoskal.
”Det är ju det enda vi testat tillsammans så.. ja”, nickade Milo. ”Men vi kanske kan variera oss lite; vegetarisk tacos vissa veckor, exotisk tacos då vi har extra mycket frukt som tillbehör, jag tror möjligheterna är stora.”
Skratt blandades med fler planer för taco-restaurangen, återberättelser av missöden från Emmys klasskompisar på frisörskolan, lika knäppa grejer som hänt i Milos bokhandel och diskussioner om vilken fågel som faktiskt var den coolaste (Zacharias: korp, Milo: Pingvin, Emmy: flamingo.) Tallrikarna hade så småningom bytts ut mot sällskapsspel och efter två rundor av A till Ö där Emmy kommit sist och retats av Milo för sitt dåliga förlorar-beteende hade hon krävt en tredje omgång, och för att bevisa att hon inte alls var dålig förlorare och dessutom kunde vinna i underläge så spelade nu Milo och Zacharias i lag mot henne.
”Jag tycker det känns som att vi närmar oss en vinst ändå..”, flinade Zacharias och såg ner på deras nästan helt fyllda bräda medan Emmys var betydligt tommare.
Han var glad över att Zacharias verkade ganska så avslappnad nu trots att han aldrig träffat Emmy tidigare – och fastän hon under maten hade frågat en del allmänna grejer men som synbart hade gjort honom obekväm – men mest glad var han över att se leendet över hans läppar. Att det där dämpade humöret från igår verkade ha gett med sig. Han var glad att han hade kommit dit.
”Men ni har ju sån tur med tiden! Jag får femton sekunder på mig varje gång och ni får trettio.” När hon kastade tärningarna visade den ena dock 30 och hon log triumferande.
”Okej..”, sa Milo och läste på kortet. ”Utländska hockeylag.”
”Men nej! Jag kan inga hockeylag. Jag kan knappt några svenska. Det här är så orättvist.”
Zacharias och Milo skrattade båda två och han vågade nog påstå att dom hade vinsten i sin hand nu.
Deras tärningskast gav dom dessvärre bara femton sekunder.
”Jag tror inte ni kommer ta den här. Inte erat Z:a. Karaktärer från film och tv-serier.”
”Åh men det här kan vi! Luna Lovegood!” sa Milo och la en bricka över L.
”Okej vi vinner”, sa Zacharias lugnt och la nöjt en bricka på Z. ”Zoco.”
”Zoco! Hur kunde jag inte ta honom på en gång!” skrattade Milo.
”Vadå Zoco? Det finns ingen Zoco!” protesterade Emmy.
Nu började Zacharias också skratta. ”Jo, det finns verkligen en Zoco.”
”Jag hatar Zoco. Mer än jag hatar hela serien”, flinade Milo och tog en klunk ur sitt vinglas innan han såg på Emmy. ”Vi tittar på en helt värdelös serie på netflix. Men jag lovar, det finns en Zoco.”
Emmy såg roat på dom. ”Det är lätt att fastna i dom sämsta serierna faktiskt. Men okej, jag erkänner mig besegrad. Grattis.”
”Tack. Och grattis till den bäst tagna förlusten hittills”, retades Milo.
”Ja men faktiskt”, höll Emmy flinande med och reste sig därefter upp. ”Någon som vill ha mer vin?”
”Jag kan ta lite grann”, log Zacharias. ”Men att vi skulle vinna ett spel tack vare Zoco alltså, det trodde jag inte”, fortsatte han med blicken på Milo och skrattade lågt.
”Eller hur, det enda bra han gjort. Herregud”, sa han och skrattade också, nu med armbågen stödd mot bordet och hakan i handen.
”Jag ska nog åka hem nu”, sa Zacharias och la ner sin mobil i jeansfickan.
Dom hade förflyttat sig in till vardagsrummet för ett tag sedan, och den senaste minuten hade den svarthårige suttit och sms:at eller någonting liknande. ”Men det var jättekul, verkligen. Och kul att träffa dig också Emmy.”
”Ja men detsamma”, sa hon leende och gav honom en kram med ena armen innan han reste sig upp från soffan. ”Ha det bra.”
Milo följde efter ut i hallen, och han visste inte om Zacharias kanske inte märkt att han hade gjort det först, för han skymtade precis någonting i hans ansikte. Något som försvann i samma sekund som Milo öppnade munnen och Zacharias såg upp.
”Glöm inte din halsduk.”
”Just ja”, log han. ”Skulle nog ha gjort precis det om du inte sagt något.”
”Är allt bra?”
”Ja”, svarade han direkt. ”Det är alltid trevligt att komma hit.”
”Säg inte att det där är en korp..?”
Zacharias leende blev bredare när han vände på nyckelknippan i sin hand – fäst vid en nyckelring i form utav en korp. ”Klart det är. Och ärligt talat, hur coolt skulle det vara med en pingvinnyckelring? Det kan du bara inte tycka. Möjligtvis att dom är söta.”
”Man kan vara söt och cool.” Tyvärr hade väl just Milo själv inte lyckats åstadkomma det senare.
Zacharias skakade lätt på huvudet. ”Nej. Inte när det kommer till pingviner i alla fall. Men.. vi ses?”
”Självklart”, log han och tog stegen fram för att ge honom en snabb kram. Han mindes när Zacharias tidigare nästan stelnat till vid just en snabb kram, men det var någonting som hade försvunnit ganska snabbt. Han hoppades verkligen det i alla fall. Så att det inte bara var att Milo själv hade vant sig. Det skulle ju kännas fruktansvärt. Det såg dock inte ut så på Zacharias svaga leende.
”Hejdå.”
Milo var egentligen väldigt trött, men nästan en timme efter att Zacharias gått hem satt dom fortfarande i soffan.
”Du var jättefin i den här tröjan förresten”, log Emmy och la händerna på hans axlar – dom och resten av hans överkropp täckta av en mjuk ljusgrå bomullströja med några stjärnor längs ena ärmen – innan hon istället lindade armarna om hans hals. En puss placerades på hans läppar innan hon log igen.
”Det känns verkligen jättelänge sen vi träffades.”
”Jaa..”, sa han med ett eget leende. Det var länge sen. Och det kändes länge sen. Så pass länge att han tyckte att det borde kännas ännu lite mer – eller kanske mer.. på ett annat sätt – när dom nu väl sågs igen. Var det kanske för att han hade glömt bort och allt kommit så hastigt? Han hade missat dom där sista tre dagarna innan dom skulle ses som brukade vara dom långsammaste av alla. När man väntade och längtade och det kändes så kort kvar men ändå så länge. Han kände sig nästan lite besviken över att han hade blivit snodd på den känslan nu. För det var länge sen, det kändes länge sen, men.. Punkt.
”Vad tänker du på?” Ett par smala händer lades om hans kinder och han såg leende in i Emmys blåa ögon som alltid såg så snälla och oskyldiga ut. Det var klart att det kändes bra att ha henne där nu. Snodd känsla eller ej, det kändes bra.
”Inget särskilt. Är du trött?”
”Faktiskt. Känns som en evighet sen jag gick upp imorse.”
”Man blir alltid trött av att resa, jag blir till och med trött dom få gånger jag tar bussen från bokhandeln. Och det tar ju knappt tio minuter.”
”Ja men då är det ju nästan värre, för det är för kort för att hinna slumra till lite skönt sådär.”
”Eh, ja”, flinade Milo och reste sig upp från soffan för att ta med deras glas ut i köket. Som han också såg till att diska på en gång istället för att spara tills imorgon.
När Milo flyttat hemifrån hade han tagit med sin gamla säng, och eftersom han då fortfarande varit singel hade den varit alldeles tillräcklig. Nu skulle han egentligen behöva en lite bredare, för även om det var mysigt att ligga nära så kunde det bli lite besvärligt på nätterna då någon rörde lite för mycket på sig men dom inte ville väcka varandra.
Emmy hade redan krupit ner i sängen när Milo drog av sig sina kläder, och han kunde också konstatera att Gabriel verkade ha valt en annan sovplats för ikväll. Han gjorde Emmy sällskap under det mjuka duntäcket och gäspade tyst.
”Vill du byta kudde?” Han kände ingen skillnad på sina, men Emmy brukade göra det och hade sin favorit.
”Nej jag har den som är bra.”
”Okej”, log han och vred lite på sig tills att han låg bekvämt och slöt därefter ögonen.
Det dröjde inte förrän han kände Emmys armar om sin midja och snart hade hennes läppar fångat upp hans.
Det här var också länge sen.
Han var fortfarande rädd att han av någon anledning inte skulle tro honom, att han inte alls gick på någon kvällskurs. Men han hade intalat sig själv att så länge han hade koll på mobilen och svarade om han skulle ringa så skulle det inte vara någon fara.
Hela hans vardag var verkligen absurd. Att han behövde göra såhär. Att han faktiskt tillät sig själv att göra det.
När han hade stuckit hemifrån och flyttat till sin första kompis, när han hade flyttat till sin andra kompis, då hade han fortfarande haft någon tanke om att allt skulle lösa sig. Men någonstans under samma period som han blivit deprimerad så hade han också insett att det kanske inte alltid skulle lösa sig. Han hade blivit rädd för att chansa, för att hoppas, för att bara låta saker ske och tro att det skulle lösa sig. Det kanske var därför han tillät sig leva i den här vardagen. För att han inte längre kunde se någonting stort och öppet när han såg framför sig. Om Jimmy lämnade honom – eller rättare sagt tvingade Zacharias att lämna honom – så var allt han kunde se bara ett stort svart hål och han var så jävla rädd för det.
Dom senaste – nej, det var betydligt längre bakåt än så – åren hade varit absurda och dåliga och ibland bra och ibland ingenting. Men det var två saker han var säker på; Han behövde Jimmy. Och han behövde Milo. Den ena egentligen väldigt ofrivilligt och den andre för att det var det första som fått honom att må bra på riktigt på flera, flera år.
I eftermiddags hade han sagt att dom skulle äta middag tillsammans, dom som gick på kursen. Han hade varit beredd på att Jimmy skulle bli förbannad och ifrågasätta, men det hade gått okej. Kanske för att han själv tidigare i veckan nämnt att han skulle ut och ta en öl med en kompis just ikväll. (En killkompis. Som Zacharias aldrig fått för sig att bli svartsjuk på – då när han fortfarande varit kär i Jimmy. Men det var tydligen skillnad på vem utav dom det var som träffade andra. Vem som hade rätt att fråga ut och bli svartsjuk och ta illa upp och anklaga och..)
Det hade blivit en bra kväll. Trots tveksamheten när Milo i dörröppningen nämnt att hans flickvän var där. Han kände sig redan så ofta fel, som att han var i vägen, som att han gjorde fel, som att han kanske tog för mycket plats. Han hade inte velat tränga sig på när han och Milo ändå träffades så ofta. Samtidigt visste han vilken pisskväll han skulle ha haft om han suttit hemma själv – i sällskap utav ångest och självhat och sedan någon slags tomhet när han skulle ha zonat ut för att bara försöka komma ifrån alla känslor och tankar för en stund.
Så han var tacksam till sig själv att han ändå lyssnat på Milo som sagt att det var jätteokej och att han skulle komma in.
|
| Kommentarer | | Vapor - 26 jan 18 - 02:46 | Alltså Emmy är fett söt, jag gillar henne jättemycket :3
Snäll hon är som inte ställer Milo mot väggen angående Zacharias, bara att Milo inte nämnt honom liksom. Men de fick ju e jättemysig kväll utan awkwardness så skit bra jue!
Funderar lite över när Milo ska inse att det kanske inte funkar riktigt med Emmy, att de glidit isär det dramat kommer nog bli rätt tungt för dem båda. | | arbok - 15 jan 18 - 19:31 | Här kommer jag med en (fett) sen kommentar!
Höll på att få lite hjärtsnörp när Milo insåg att han glömt att Emmy skulle komma hem… trodde nästan att det skulle bli awkward eller jättestelt, men tack och lov så gick det ju faktiskt riktigt bra :D Hade jag varit Emmy hade jag dock varit ganska fundersam på varför Milo glömt att nämna Zacharias nu när de faktiskt umgåtts ganska så mycket… (Fast Milo kanske vill hålla Zacharias lite för sig själv? Även fast han kanske inte tänker på det).
Tyckte Emmy var fett söt i alla fall och skönt att Zacharias hade kul tillsammans med dem istället för att känna sig i vägen. Kan ju hoppas att det hjälpte honom att bli på lite bättre humör även fast han måste gå hem till Jimmy sen igen… |
|
|
|
