jag förstår men det gör ändå ont |
Nu,
Nu förstår jag,
den här oförklarliga
sorgen, ensamheten
är inte längre oförklarlig
Jag tror inte du älskar mig
men jag tänker att det måste du väl?
Visst måste du älska mig?
Bokstavligen, måste?
Man har inget val, blodet, minnena vi delar,
visst tvingar det dig att älska mig,
så som jag känner mig tvingad att älska dig,
trots all smärta vi orsakat varandra?
Jag tänker att om du älskade mig
skulle du för länge sen satt dig på bussen,
i en bil, vad som helst, och tagit hand om mig,
men sen tänker jag att du kanske bara gjort det
om du älskade mig som en mamma,
eller om du älskade mig mer än allt annat
och det vet jag att du inte gör,
och du behöver inte det heller
jag behöver bli älskad och prioriterad mer än allt annat
av någon
men det behöver inte vara av dig,
förr hade jag känt så
men nu orkar jag inte känna det,
det gör för ont
Men
visst älskar du mig ändå?
Ja det gör du,
jag måste tro det,
men jag behöver mer än tro det,
jag behöver ha anledningar till att
känna att du älskar mig
Alla dom gångerna jag stod på bron,
hade piller i näven,
alla dom gånger jag åkte ifrån sjukhuset
med x antal stygn,
kanske borde du ha satt dig i en bil, på en buss, då
men jag dömer dig inte,
för det är så mycket jag borde ha gjort
och aldrig gjorde
så jag förstår det
men nu,
mamma, nu då?
Jag ser stjärnor i synfältet,
på marken, på ljusa dagen,
jag fångar mig själv
innan jag faller,
du säger att det inte är farligt,
vet du det?
tror du det?
eller tror du att du vet det?
Nu,
nu förstår jag,
värst av allt är inte
smärtan i magen och
alla andra symptom,
det är att du inte
satt dig på en buss,
i en bil
och givit mig en kram
tagit mig till sjukhuset
Jag är vuxen nu
mamma
jag ska klara mig själv
men jag tänker att
jag borde väl ändå alltid
vara ditt barn, även när jag är vuxen?
Eller fungerar det inte så?
Klipper man bandet när ett barn fyller 18?
Slutar man bry sig,
eller har orken försvunnit under åren?
Jag tänkte att du var trött
men en dag skulle du börja orka igen
och jag väntar, drömmer, läntar
efter min älskade
en dag
men när kommer den?
Har den redan kommit, har jag missat den?
Fingrarna, naglarna är blåa
iskalla
jag har stjärnor i mitt synfält,
allt gör ont
allt jag ville
var inte att bli älskad, som jag först trodde,
för jag förstår nu att du älskar mig, nog,
men
jag ville bli prioriterad
vara någons värld
så att den skulle sätta sig på en buss
i en bil
och ta hand om mig
när jag inte kan ta hand om mig själv
för den skulle inte kunna existera utan mig
du älskar mig kanske
men du behöver mig inte
och det gör ont
för jag kommer alltid behöva dig
|
|
|
|
