let me into your story - [prolog] |
okej, here we go. Ny story. Ovisst om det blir ett slut. (det är lite av en risk man får ta om man börjar läsa mina storys haha, för jag har oftast kommit en bra bit på vägen när jag börjat lägga upp men har inte alltid – som nu – en klar idé över slutet.)
14 år. Det kändes som en ganska onödig ålder. Ett helt år kvar tills att han skulle fylla 15 och kunna få köra moppe till exempel.
Fastän det kändes som en onödig ålder så låg han kvar i sängen och väntade tyst på att hans familj skulle komma och ´väcka´ honom. Lite kul var det ju ändå att bli firad..
”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Milos födelsedag..”
Han la flinande armen för ansiktet när han hörde sina föräldrars stämmor och när dörren öppnades lades ytterligare en stämma – basen kanske? – till.
”Hurra, hurra! Grattis brorsan.”
”Aj vad fan”, klagade Milo när hans storebror Oskar slängt sig ner i sängen rakt över hans ben.
”Grattis gubben.” Hans mamma Andrea log och satte sig mer försiktigt på kanten innan hon räckte honom en liten – ganska stor – hög med paket. ”Hur känns det att ha fyllt fjorton?”
”Värdelöst?” flinade han och satte sig lite mer upp för att kunna börja öppna det första paketet.
”Ja, är ju ett helt år kvar tills du blir byxmyndig, så förstår frustrationen”, retades Oskar och Milo sparkade lätt till honom.
”Jättekul.”
Hans leende blev bredare när han fått av det röda presentpapperet och fann tredje boken av sin favoritserie. ”Åh tack!”
Oskar suckade. ”Kan du inte skaffa dig lite coolare intressen någon gång?”
”Kunskap är coolt”, kontrade deras pappa Olle. ”Du kanske skulle prova att läsa en bok själv Oskar?”
Åt det första himlade både Milo och Oskar med ögonen. Kunskap är [insert valfritt ord] var deras pappas oerhört töntiga favorituttryck. Kunskap är makt, kunskap är livets verktyg och så vidare och så vidare.
”Kom nu, din sista present får du hämta ute”, sa Oskar efter att alla paket var öppnade och Milos bröst alldeles varmt. Han såg fram emot film och pizzakvällen han skulle ha med sina kompisar samma kväll, men han skulle inte ha velat starta sin födelsedag på något annat sätt än med sin familj.
”Ute? Jaha”, sa han förvånat och klev upp från sängen innan han drog på sig en stor t-shirt över sin späda kropp.
”Det kanske inte är precis vad du skulle vilja ha. Men eftersom du inte har åldern inne är det kanske det näst bästa.” Hans mamma öppnade ytterdörren och när han klev ut på trappen fick han se en mörkblå cykel stå där nedanför. Med en stor rosett knuten runt styret och allt.
”Men va”, skrattade han till. ”Shit, jag trodde inte jag skulle få en?!”
Han hade varit så besviken över sin gamla cykel – ärvd från Oskar - men eftersom han väldigt gärna ville ha en moppe nästa år så hade räknat med att han skulle få stå ut med den.
”Tack, tack!” log han stort och kramade först sin mamma och sen sin pappa innan han barfota skyndade nerför trappen.
”Du kan för i helvete inte cykla iväg i t-shirt och kallingar”, skrattade Oskar.
”Svär inte, Oskar”, suckade deras mamma men skrattade lågt hon också.
Fjorton. Vad fan var det att fira? Inte för att det fanns någon risk att han skulle firas särskilt mycket.
Med tunga steg – precis som vanligt – gick han ner till köket och började plocka fram något som kunde liknas vid frukost. Han mindes när han hade fyllt nio och han hade fått frukost på sängen på sin födelsedag. Han hade aldrig varit någon frukostmänniska men när han tänkte tillbaks så hade det ändå varit en väldigt trevlig morgon. Han hade haft ett leende på läpparna då. Nu när hans spegelbild reflekterades i luckan till micron fanns det inget spår utav något sånt. Kanske att han såg äldre ut än igår? Eller så var det bara som han kände sig. Med en suck drog han undan luggen ur ögonen.
Han hade lagom ätit upp sin rostade smörgås när han hörde deras höga röster ifrån övervåningen. Som vanligt. Han förstod inte ens varför dom bodde ihop när dom ändå alltid, alltid bråkade.
Snart hördes steg i trappan och kort därefter stormade hans mamma in i köket och satte igång kaffekokaren utan så mycket som en blick mot honom. Hon hade väl inte sett honom. Han följde tyst mjölkglasets kant med fingret och väntade på att hans styvpappa säkerligen också skulle komma ner så att bråket skulle fortsätta..
”Gud vad du skräms”, sa hans mamma när hon plötsligt vänt sig om. ”Varför sitter du bara här?”
”Jag har ätit frukost..?” Det såg hon väl? Men så var det i och för sig alltid efter att dom bråkat. Hon blev stressad och tankspridd och..
”Se till att ta reda på det där efter dig också då.” Otrevlig. Han kände sig alltid i vägen. Vad han än gjorde. Vad han än inte gjorde.
”Jag fyller år idag. Om du kommer ihåg.” Han visste inte varför han sa det. Han brydde sig ju egentligen inte. Det var ingen stor grej att fylla år. Det skulle väl vara när han fyllde 18 isåfall.
”Det är klart jag gör”, sa hon några sekunder försent. Men hennes ansikte hade mjuknat. ”Grattis på födelsedagen.”
”Tack..”
”Det har varit så mycket i veckan så jag har inte hunnit köpa din present. Men vi gör det senare idag, okej?”
”Jag behöver inte någon.”
”Det är klart du ska ha-”
Hon avbröts av att Karl kom in i köket. ”Vad ska han nu ha för något?”
”En present. Det är ju Zacks födelsedag idag.”
”Grattis på dig grabben. Har du sett min slips Anna?”
”Nej, vilken utav dom?”
”Men den blåa förstår du väl. Hur många gånger ska jag behöva förklara att du inte kan slarva bort sånt?” Rösten hade höjts och Zacharias tittade snabbt ner i bordet. Handen hade letat upp nyckelringen han så ofta hade i fickan; korpen som han tyckte så mycket om och som han nu hårt kramade mellan fingrarna.
”Jag har inte-”
”Det var väl du som tog hand om tvätten sist?”
”Ja men-”
”Just det.”
Zacharias såg först upp igen efter att det smällt till av ytterdörren.
”Mamma, hör du inte hur-”
”Jag tycker att vi åker in till stan och äter på någon restaurang ikväll. Det blir väl bra? Du kan välja vilken.”
”Okej”, log han svagt och lät bli att säga något om det han själv tyckte var så uppenbart. ´Hör du inte hur han låter?´
Zacharias knöt hårt händerna där han satt på golvet lutad mot sin säng. Även om han var van vid att höra bråken så gjorde det fortfarande lika ont i magen varje gång. Han hade tagit på sig skor och jacka och väntat i hallen på att dom skulle åka in till stan för det där restaurangbesöket. Men dom hade börjat bråka över något igen och helt plötsligt hade allt varit hans fel.
´Ska vi åka..?´ hade han lågt frågat.
´Vad tjatar du för? Vart ska vi åka?´ hade Karl sagt.
´Mamma sa att vi skulle åka och äta. För min födelsedag.´
´Men det var ett tjat om den där födelsedagen. Här har du. Så kan du köpa något du själv vill ha.´
Hans mamma hade också kommit ut i hallen men såg nästan mer ursäktande på Karl än på honom. Som att han faktiskt hade varit jobbig och tjatat om sin födelsedag. Han som redan väntat sig att han inte skulle bli firad och inte brydde sig. Inte egentligen.
´Vi kan väl äta ute någon annan dag? Det är väl okej? Det passar inte så bra ikväll.´
´visst.´
När dom äntligen verkade ha tystnat skyndade han sig att ta fram mobilen.
”Hallå?”
”Hej.. Vill du hitta på någonting? Kanske kan sova hos dig?” Han var medveten om att han pratade lite för snabbt – men han visste att det mest troligt inte skulle dröja förrän skrikandet började igen – och att det egentligen var ganska sent för att ringa om något sånt.
”Ikväll? Jag är hos mina kusiner, vänta lite.” Det lät som att Robin förflyttade sig någonstans innan hans röst hördes igen. ”Jag kommer hem imorgon, så vi kan träffas då. Men grattis igen! Visst fick du mitt sms?” Robin lät så glad och Zacharias försökte ignorera den tunga besvikelsen över att han skulle bli tvungen att sova hemma.
”Ja, tack. Glömde svara bara.”
”Ska ni inte göra något särskilt hemma ikväll då?”
”Nej, mamma är sjuk”, ljög han och höll fast telefonen mellan kinden och axeln medan han långsamt rev sönder sedeln han fått.
Han kanske skulle ha velat bli firad ändå. Att det skulle spela roll. Att han skulle slippa behöva känna sig i vägen en endaste dag.
”Vad tråkigt. Men vi kan ses imorgon då? Jag ringer när jag kommit hem.”
”Ja”, sa han och kämpade för att få fram ett leende igen, fastän Robin inte såg. ”Hejdå.”
När han lagt på tryckte han istället knytnävarna mot dom ihopknipna ögonen och bet tag i den darrande underläppen.
Några sekunder senare tryckte han händerna mot öronen för att stänga ute skriken som börjat igen.
Grattis på födelsedagen Zacharias.
|
| Kommentarer | | Vapor - 6 dec 17 - 23:21 | alltså kontrasterna som dessa pojkar får leva med T:T
Zachariass styvpappa kan dra något gammalt över sig.. hatar honom redan.
Vet inte mer vad jag ska säga mer än att jag längtar till att läsa mer från denna story! :D | | arbok - 4 dec 17 - 14:05 | Som jag tjatat på att prologen ska läggas upp :)))) Kanske tur i oturen att dikta är så öde som det är nu, för om en story skulle avbrytas mitt i så är det inte hela världen. Även fast jag (och alternativt några andra som fortfarande hänger här) såklart hoppas på att du kommer på ett slut också.
Till storyn: gillade Milos mysiga familjedel mest tror jag. Insåg också att det här nog är en av få gånger som både pappa- och mamma-karaktärer finns med, visst? Kändes lite nytt och gulligt och även fast fjorton känns onödigt för Milo så verkar han få en fin dag :3
När det kommer till Zacharias del så vill jag typ strypa styvpappan redan nu (((: Både för hans och mammans skull som verkar ha hittat ett sånt rötägg till man. Kan ana att resten av Zacharias uppväxt är likadan så förstår om han inte är lika förtjust i sin familj som jag antar att Milo är.
Nu vet jag redan lite hur denna storyn kommer vara uppbyggd men vet inte alls vad som kommer hända, så ska bli spännande att se hur du skrivit ihop det! Väntar på nästa del nu :3 |
|
|
|
