Kräks lite i munnen. |
"Jag förstår ingenting"
säger du
med stora, oskyldiga ögon
Nej, givetvis inte älskling.
För hur kan någon bli arg på dig?
Hur kan du någonsin
vara till besvär?
Du?
Du, som aldrig kräver någonting?
Inte av någon?
Du som är så enkel,
så kravlös?
Jag mår på riktigt illa
när du kommer dragandes
med din glorifierade offerroll.
Kräks lite i munnen.
Du vrider dig som en stackars mask i soffan,
ömkligt suckande
om att allt du önskar
är att bli förstådd
Samtidigt
är förståelse för mig
det sista du har,
du vill inte lyssna,
istället är mina ord obetydliga
för du
vet förstås bättre
än mig
vad jag känner,
hur jag funkar
Du pratar om perspektiv,
hur viktigt det är
att jag inte bara har mina egna
och jag blir helt jävla knockad
av den bristande självinsikten,
förundrad
över den snyftande dubbelmoralen
Och har vi inte redan
kommit fram till saker
i just den här diskussionen?
Nu vill du börja om.
Igen.
Linda in dig i din härligt utslitna offerkofta.
Vi var överens om
att vi både hade utvecklingsområden.
Att du önskade saker av mig,
att jag önskade saker av dig.
Att vi ville gå varandra till mötes.
Vi har gjort det.
Båda två.
Och jag har varit så stolt
över oss.
Men nu
plötsligt
räknas ingenting
jag gjort.
För mina saker är ju lättare att göra
och förresten har jag inte ens gjort dem,
bara dolt dem,
och det spelar ingen roll
vad jag säger,
för det här har du bestämt.
Marcus,
du fantastiska perspektivtagare,
du med förståelse för olikheter,
vad hände med dina påstådda superkrafter?
Det är seriöst ett jävla hån
när du skryter om att du besitter dem
och ändå inte kan förstå detta enkla:
Du och jag,
motsatser.
Min önskan till dig: Gör det här.
Din önskan till mig: Låt bli det här.
Dina svårigheter: Att göra saker.
Mina svårigheter: Att låta bli att göra saker.
Summa: Det du kräver av mig
är precis lika svårt som det jag kräver av dig
Och
När jag anstränger mig,
utvecklas,
låter bli
kommer du och säger
att du minsann vet sanningen,
att jag inte alls låter bli
- egentligen.
Att jag skjuter upp.
Och det spelar ingen roll
vad jag säger.
Och
Det är samma sak
som om jag skulle säga
att det du ansträngt dig kring,
utvecklat,
minsann bara var fejkat,
du kände aldrig det du sa,
du låtsades vara attraherad,
låg med mig
fast du inte ville
- egentligen.
Och det spelar ingen roll
vad du säger.
Hur jävla sugen blir du
på att fortsätta?
Precis så känner jag.
Du kan dra åt fucking helvete.
Rida iväg på dina höga hästar
där du är allvetande och dikterar villkoren,
vet vad alla känner, tänker och vill
- egentligen.
Eller bädda ner dig
med tunga, våta filtar
där allt är så synd om dig.
Där du måste avskärma dig från världen
för att alla vill ha något av dig,
där du ska vara allas hjälte och Messias.
Jag älskar dig.
Jag älskar allt med dig,
förutom det här.
Den allvetande självuppoffrande Messias
får mig helt seriöst att må illa.
Kräkas lite i munnen.
Äcklas.
...
Marcus
|
|
|
|
