Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vad ska du bli när du blir stor? [del7]

Nu satt jag i min bil igen, med Eric bredvid mig. Jag anförtrodde inte honom till att köra. Vi hade varsin mugg från Espresso house i kopphållarna och låg nu och körde på E4an. Det kändes som att jag kunde andas igen efter en lång tid med för lite syre. Umeå hade sakta kvävt mig och nu när jag pekade finger åt staden släppte den greppet om mig. Det var så befarande att jag nästan kände mig påverkad av någonting.
Radion var avstängd Eric hade tagit med sig sin gitarr när vi svängt förbi för att plocka upp hans grejer. Jag var lite avundsjuk på att han kunnat hämta packning. I och för dig hade alltid kunnat svänga förbi hem, men jag ville inte hem till mamma och pappa. Dåliga samvetet över att jag bara dragit bekom mig inte, de kunde gått och väl vara oroliga och förbannade ett tag. För att tänka på annat så fokuserade jag på Eric och hans plingade på gitarren. Hans röst…
”For I know with the first light of dawn, I will be leaving, And tonight will be, All I have left to recal”
Den var fängslande på ett sätt jag aldrig varit med om. Hans röst lät så genuin, som att han verkligen kunde känna smärtan de stora sångarna känt när de skrivit texterna. Jag hatade att jag föll lite extra för honom just då.
”Du klagar på min musiksmak och sen sitter du själv och plockar”, sa jag och härmade hans sneda leende.
”Vafan, visst jag skulle kunna köra en cover från Manson men det skulle inte alls vara lika bra här i bilen”, suckade han och sträckte sig efter sitt kaffe. ”Erkänn att det är en sjuk turn on?”
”Glöm din dröm”, sa jag och försökte greppa efter ett nytt samtalsämne. ”Skriver du själv?”
” Jag har Inte gjort det på länge”, sa han och ryckte på axlarna.
”Varför inte?”
”Woow kör vi tjugo frågor nu igen, eller?”, sa han och drog fingrarna genom håret och höjde ett ögonbryn.
”Ja”, sa jag kort.
”Jag tappade lusten bara, kändes inte lika kul när bandet splittrades”, sa han ryckte på axlarna. ”Får jag ställa en fråga?”
”Vänta lite, splittrades?”, jag riskerade att snegla på honom, hans ansikte såg obrytt ut.
”Vi ville olika saker”, något med hans spända käkar tydde på att han inte talade om hela sanningen. ”Vad hände egentligen i kväll?”, fortsatte han innan jag kunde svara.
Jag bet mig i insidan av kinden. ”Inget, jag sa ju det”
”Fast inget, kan också göra ont”, sa Eric tyst.
Vägen blev suddig och jag fick svänga in i en parkeringsficka och gnugga mig i ögonen. Fan varför var han tvungen att ens bry sig? Regnet började smattra på taket, strax där efter började det mullra ovanför oss. Jag tog en till klunk kaffe, mest för att skölja ned all ångest med värme och koffein. Eric krånglade tillbaka gitarren till baksätet och vi startade radion. Han la sin hand på växelspaken och jag tog den. Försiktigt flätades våra händer in i varandra och hans tumme började sakta stryka den mjuka huden i insidan av min handled. Det kändes redan lite bättre, att ha honom där. Såren en massa tankar rev upp blödde inte lika ymnigt och läkte fortare. Kontrollen var återigen min, istället för mina tankar. Jag blinkade bort tårarna som fastnat i ögonfransarna. Plötsligt såg vi ett skarpt ljus lysa upp ifrån skogen och vi båda riktad våra blickar åt det håll ljuset kommit och gått på mindre än en sekund.
”Såg du det där?”, sa Eric med stora ögon.
”Såklart”, sa jag och släppte hand hans. ”Vad kan det ha varit?”
”Har du hört talas om blixklot?”, sa han och var så nära glasrutan att hans andedräkt skapade imma. ”Det, eller en lyktgubbe som tycker vi kommit för nära hans hem”
”Lyktgubbe?”, sa jag och höjde båda mina ögonbryn.
”Dah, kan du inte folklor?”, sa han och tittade på mig.
”Du tror på näcken och skogsrån?”, sa jag och studerade honom, han slutade aldrig att förvåna mig.
”Livet blir mycket mer intressant om en inte bara ser det vi kan se”, sa han med ett svagt leende.
Något i det påståendet fick mig att kunna se Eric som en yngre version av sig själv, samtidigt som en väldigt mycket äldre. Min panna spändes, det var så mycket med denna kille jag inte visste något om. Vem är du egentligen Eric? Helt utan förvarning drog han upp huvan och innan jag hann fatta vad han tänkt göra så var passagerardörren öppen. Försent sträckte jag mig för att greppa om hans tröja. Han var redan på väg ut i skogen, där vi sett ljuset. Vafan!
”Eric!”, skrek jag åt honom men han tycktes inte svara.
Jag svor och startade bilen, mest för att se om han reagerade och återvände. Men han bara fortsatte djupare in i skogen. Jag kunde ju inte bara lämna idioten här mitt ute i ingenstans. I en djup suck drog jag min kofta tätare om mig och begav mig ut i regnet. Så fort jag satte mina fötter utanför bilen blev jag dyblöt. Kläderna klistrades mot kroppen och håret fastnade i pannan. Huden drog ihop sig till knotter och jag bet ihop hårt för att inte börja hacka tänder. Det var inte svårt att hitta honom för han stod alldeles blick stilla några meter in i skogen.
”För helvete vill du bli träffad av blixten?”, skrek jag för att överrösta mullrandet och regnet.
Han höjde ena handen mot mig, som för att tysta mig. När jag tog ett steg närmare såg jag att det låg något brunt och lurvigt vid hans fötter, som skakade.
”Gå tillbaka till bilen, Hanna”, sa han, regnet dränkte hans röst.
Jag låtsades som ingenting och tog de sista stegen tills jag stod bredvid honom. Hjärtat drogs ihop när jag såg henne. Rådjurets mörka ögon med täta ögonfransar var vilt uppspärrade i panik, det bubblade ut blod ur den svarta nosen. Sidan vänd mot oss var alldeles blodig, var det där ett revben som stack ut? Det mullrade till igen och i vild panik sprattlade hon med sina smala ben, ett försök att ta sig upp och springa trots att hon var oförmögen. Varför den livsviljan? hon måste ha fruktansvärt ont. Varför ger du inte upp? Det började svida i ögonen och de salta tårarna blandades med regnet som rann ned för mina kinder.
”Jag tyckte jag såg henne klappa ihop”, sa Eric genom sammanbitna käkar.
”Vi måste hjälpa henne”, sa jag och svalde, det var knappt att jag kunde titta på henne, så tappert försökte hålla sig vid liv, det var inte rättvist att hon hade blivit påkörd när hon ville leva.
”Det vi kan göra, är att göra slut på hennes lidande.”, sa Eric och en rynka bildades mellan hans ögonbryn. ””
Jag förstod vad han menade även om det gjorde ont att tänka på det. Det var overkligt när Eric började leta efter något i gräset. Mitt hjärta slutade slå när han greppade en smal spetsig pinne. De grå djupa ögonen såg plågade ut, ville inte. Att se skulle vara för mycket och jag vände mig om. Skriket hon utbrast när Eric punkterade hennes andra lunga överröstade den mullrande himmelen. Det ljudet skulle förfölja mig i mina drömmar, så mänskligt och plågsamt. Axlarna började skaka och ett par varma armar höll plötsligt om mig.
”Det är inte rättvist”, sa jag och pressade mig hårt mot Erics nyckelben. ”Hon ville leva… varför...”
”För att en bil kört på henne, ibland blir livet inte som en tänkt”, mumlade Eric tyst.
Jag vågade kika på henne över Erics axel. De stora mörka ögonen med de långa ögonfransarna stirrade upp på de mörka molnen. Men hon kunde inte se dem, och skulle aldrig se igen.
Utan ett ord gick vi till min KIA. Vi blötte ned hela bilen men brydde oss inte. Jag slog igång värmen på högsta styrka. Innan jag gjorde något försök att samla mig till att köra igen sneglade jag på Eric. Det mörka våta håret föll i ögonen när han stirrade ned på sina händer. Käkarna var så spända att de inte rörde sig när han svalde ljudligt.
”Liv är fan så skört”, mumlade han. ”I ena sekunden så lever du och andra är allt borta”
Jag kunde inte svara på det. ”Borde inte vi, ringa någon, jägarförbundet typ?”, min hjärna hade kommit ikapp mig, tänka rationella tankar istället för att känna.
”Äsch, det spelar väl fan ingen roll”, sa han och skakade på huvudet. ”Hon är fortfarande död”
Jag tog några djupa andetag och gjorde en insats att få KIA:n ut på motorvägen igen. Vad som helst var bättre än att stanna kvar här på denna plats som nu var omringad av död. Dessutom skulle det vara skönt att tänka på annat än henne. Oförmögen att hindra det funderade jag över hur jag skulle ha sett ut där på backen under svingen. Min kropp som en hudsäck med brutna ben och inälvor, mina blå ögon som inte heller kunde se igen.

Vi kom till Örnsköldsvik. Regnet öste fortfarande ned och vi satt nu med varsin påse från Max på en parkering, i torra kläder. Jag hade lånat en T-shirt och trasiga jeans, de var såklart på tok för stora men vem brydde sig? Eric åt sin cheeseburgare i små tuggor och doppade sina lökringar i dressing. Var det verkligen gott? Jag knaprade på mina morötter och såg ut genom fönstret. Försökte urskilja människor medan vindrutetorkarna var på högsta fart. Efter rådjuret så hade vi knappt sagt något till varandra. Jag ville försöka sluta tänka på det, vi kunde inte göra något åt det nu. Dessutom plågades hon inte mer, vem visste hur länge hon hade behövt ligga där i gräset om inte Eric gjort det han gjort?
”Han där vid bensinstationen”, sa jag och pekade på en medådersman som höll upp en tidning för att inte bli blöt under tankningen. ”Vad jobbar han med?”
Eric kisade och torkade sig om munnen med handryggen. ”Definitivt på något kontor, hur så?”
Jag svarade inte på en gång utan knaprade på en till morot. ”Fru?”
Det var då han verkade fatta galoppen ”Sambo, han är frånskild, husdjur?”
”En hund, En liten terrier”
”Som heter Ralf”
Jag plirade mot honom. ”Ralf? Stackars hund”
Eric kunde tydligen inte hålla sig från skratt. ”Den där mannen ser inte ut att kunna namnge någonting, han har säkert ett namn på sin bil också som är fult, men hon då?”
Han pekade mot Max och ut kom en mamma med sina två barn strängt hållandes i var sin hand. Hon hade träningskläder på sig och barnen var ordentligt klädda med regnrockar. Så fortsatte vi så ett tag. Beskrev allt och alla och gav dem egna historier, och även om de inte var sanna så berättade vi dem vi dem och de blev sanna i vår bil, vårt lilla universum.
”Det här var kul, har inte insett att…”
”Att så fort du ser en människa får du en bild av hur de är?”, avslutade jag och våra ögon möttes.
”Jag hoppas bara att folk ska överraska mig, vara något de absolut inte är”, sa han och utan att fråga så norpade han åt min påse med skräp och tryckte ihop allt till en boll.
Jag rynkade lite på näsan. ”Folk brukar ofta bara göra en besviken”, mumlade jag kort.
Tydligen hade Eric inte hört det utan istället knycklade ihop sin påse till en boll. Vi hade lyckats äta upp våran nattmat. Efter det beslöt vi oss för att få några timmars sömn. Jag var i alla fall helt slut i kroppen och skulle inte kunna köra mer innan jag fått i alla fall vila. Klockan var ändå fyra på morgonen. Vi fällde ned baksätena och kröp ihop tillsammans med Erics idrottsbag som kudde. Med Erics arm om mig och hans varma andedräkt snusande i nacken kunde jag på något vis slappna av, släppa alla tankar. Andetagen var lugna och snart andades jag lika djup. Tänka bort alla tankar som varit ikväll. Tankar som inte var relevanta för nu gällde bara två saker, Eric och Göteborg.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 2 dec 17 - 22:15
Åh rådjuret :(((( Bra att Eric klarade av att göra det även fast det var jättehemskt. Hade aldrig klarat av att göra det själv även fast det hade varit för djurets bästa.
Den där leken med att gissa vad folk är för personer är typ världens bästa tidsfördriv. Över lag mysigt att få läsa om vad de pratar om i bilen (och utanför) och det är så simpelt men samtidigt annorlunda, liksom? Undrar vad som har hänt, men tror också att hon berättar när hon känner sig redo (kanske). Vill också veta mer om Eric men gillar det här med att mycket kommer fram utan att de egentligen säger något om just det.
Är nyfiken på hur resten av resan kommer att se ut! Och vad som kommer att pratas om, för känner på mig att det kommer bli en hel del.
ilenna - 2 dec 17 - 16:40
åh vad fint och sorgligt och annorlunda och vackert på samma gång. tyckte om det här kapitlet jättemycket. jag har nog sagt det förut, men jag gillar hur du får vanliga saker - som en biltur - att kännas annorlunda ändå. sättet du skriver och beskriver på liksom, karaktärerna och deras dialoger. och av någon anledning älskar jag när det är något slags oväder i en story haha, så plus på det också. så sorgligt med rådjuret (tänker automatiskt på bambis mamma), men bra som sagt att dom åkte förbi i rätt stund och kunde göra slut på lidandet. tyckte du beskrev ansiktsuttryck/känslor/stämningen särskilt bra under den scenen.
att hitta på storys åt människor man ser är också lite utav en favorit från böcker/filmer, så även den delen gillade jag - och att dom så snabbt fattar varandra (inte bara i just det avseendet med leken utan överlag) utan att egentligen ha känt varandra så länge. kemin mellan dom kom också fram extra bra i det här kapitlet och mysigaste slutet ju! vill läsa nästa del nu!

Skriven av
Vapor
2 dec 17 - 01:16
(Har blivit läst 316 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord