us against the world, always - [del 19] |
04.00
Det var inte mänskligt att ha larmet på 04.00. Särskilt inte när man varken hade skola eller jobb. Men just den här dagen så var det nödvändigt. Efter att ha dragit på sig ett par vanliga träningsshorts som låg slängda på skrivbordsstolen gick han tyst ner till köket och började näst intill i sömnen att plocka fram saker ur kyl och skafferi. Han skulle ha gjort det här inatt när hon sov istället. I och för sig räknades halv fyra fortfarande som natt i Romeos tycke, men han borde helt enkelt ha struntat i att gå och lägga sig innan.
Det var den 22:a juli och därmed hans och Kimmies födelsedag. Enda sedan dom varit små hade dom tävlat om vem som hann springa in till den andre och säga grattis först. Så det där med att deras föräldrar skulle hinna komma och sjunga innan dom vaknat hade dom fått ge upp väldigt snabbt. Förutom möjligtvis när dom varit fjorton, femton och ingen utav dom gick upp förrän max en halvtimme innan skolan började. Oavsett födelsedag eller inte alltså.
Förra året när dom fyllde arton, när ingenting längre var sig likt och när det inte kändes så roligt som det borde ha gjort att fylla just arton så hade dom ändå fortsatt med sin tradition. Kanske just därför. Romeo hade tyckt att han garderat sig ganska så bra när han ställt larmet på halv sju den morgonen, men han hade inte ens hunnit kliva ur sängen förrän Kimmie knackat på dörren och flinande kommit in med två ballonger. Från att från början verkligen velat gratta den andre först hade det helt klart gått till enbart en tävling som dom gick in fånigt stort för båda två.
Det var mer än fånigt när man gick upp 04.00.
Han hade köpt tårtbotten och grädde på sprayflaska igår eftermiddag så han skulle åtminstone inte behöva baka något i ugn eller använda sig av elvispen. Den stora utmaningen var hur han skulle klara av att hålla sig vaken medan han gjorde tårtan.
I kylskåpet bakom juicen och filen skymtade han någonting gömt – försök till att ha gömt i alla fall -, som var misstänkt likt en tårtkartong och han skakade roat på huvudet. När hade hon ens hunnit fixa den? Mest troligt hade hon köpt den. Och det var hon som skulle föreställa gå en bakkurs.
Efter att nöjt ha skådat sitt konstverk (det var till fördel om man var ganska trött och helst kisade lite) tog han med sig tårtan och gick lika tyst uppför trappen igen och vidare till sitt rum där han tog på sig en tröja. Med det tidigare utskrivna och nu ihoprullade papperet nerstucket i shortslinningen och tårtfatet i ett hårt grepp gick han sedan fram till Kimmies dörr. Väl där fick han balansera lite för att kunna knacka med den andra handen och sedan öppna.
”Ja må-”
”Nej skojar du?!” utbrast Kimmie och blev synlig när han precis hade tryckt på lampknappen.
”Jag hade larm på halv fyra! Hur kan du ha gått upp tidigare?! Vad är klockan?”
Romeo skrattade åt mer än en sak när han ställde ner tårtan på hennes skrivbord och sedan såg sig om över axeln på henne. ”Halv fem..”
”Va..?” Kimmie såg först förvirrat på honom och tog sedan upp sin mobil innan blicken riktades mot Romeo igen – nu betydligt mer misstänksamt.
”Var du in här och stängde av mitt larm..?”
Han skrattade igen. ”Nej.”
”Åh..! Jag hörde det väl inte då.”
”Får jag säga grattis nu?”
”Grattis!”
Och där vann Kimmie på sätt och vis ändå.
”Grattis..”, flinade Romeo. ”Men fan nu glömde jag tallrikarna nere i köket ju. Men du kan få se din fina tårta först.”
Kimmie satte sig i skräddarställning och drog till den stora t-shirten som halkat ner på ena axeln innan hon nyfiket tittade på Romeos tårta.
”Men din jävla tönt”, skrattade hon. Gräddtårtan var verkligen svinful, med grädden ganska ojämnt utbredd och med upptinade jordgubbar – eftersom han glömt köpa färska igår och fått tagit ur frysen istället – som det redan hade runnit ifrån. Men han var väldigt stolt över att han lyckats spritsa texten med den smälta chokladen.
- 3 minuter
”Jag hoppas att du skrivit plus tre minuter på min.”
”Säke- hur vet du att jag har en tårta till dig ens?”
Han gav hennes ett oskyldigt leende. ”Den var dåligt gömd. Men jag har inte tittat inuti.”
”Snokare..”, suckade hon men kunde inte hålla sitt eget leende borta särskilt länge. ”Det var lite imponerande att du gjort en egen faktiskt.”
”Återstår väl att se hur den smakar.. Men jag hämtar tallrikar. Ska jag ta med min tårta också eller?”
”Ja gör det”, sa hon uppgivet.
”Jag har faktiskt inte köpt något i år..”, började Romeo säga efter att dom smakat på dom två tårtorna. Till båda deras förvåning hade faktiskt hans egengjorda helt klart varit godast. ”Eller inte en sak på det sättet i alla fall.”
”Vänta, jag ska ta fram din present också”, sa Kimmie och kom snabbt upp på fötter innan hon återvände till sängen igen med ett vitt kuvert som hon la bredvid sig.
”Okej så.. Jag tänkte..” Han vred på det ihoprullade papperet, fult dekorerat med ett silvrigt presentsnöre. ”Jag vet inte vad du känner för det, men..”
”Ska du berätta hela min present eller ska jag få öppna?” flinade hans syster mot honom.
Han log och räckte henne det samtidigt som han hoppades att det inte skulle bli fel. Dom hade ju båda velat men på något sätt känt att dom inte kunnat.
Kimmie rätade ut papperet framför sig på sängen och när hon inte sa någonting direkt öppnade Romeo istället munnen.
”Jag tänkte att om du också vill så kan vi åka någonstans. En weekend. Det där är bara ett förslag”, sa han och syftade på bilden som föreställde Prag.
Kimmie sa fortfarande ingenting.
”Jag tycker inte att det är fel Kimmie. Mamma och pappa hade velat att vi gjorde något sånt. Det är ju inte direkt så att vi har slösat pengar på något dom här två åren. Men det kanske var dumt av mig att ta med det där med Prag, jag vet ju att du och mamma pratade om att åka dit. Jag menade inte att..”
”Öppna det här”, sa Kimmie och räckte honom kuvertet hon hämtat.
Romeo tog emot det men la lika snabbt ifrån sig det i knäet. ”Du tycker det var en dum idé eller hur?”
”Öppna.”
”Kimmie..” Han gjorde ändå som hon sa och sprättade upp det platta kuvertet.
…
”Skämtar du?”
Kimmie skrattade och skakade på huvudet. ”Jävla tvillingkoppling. Det blev ju knappt någon överraskning nu!”
Han fattade inte vart det kom ifrån. Han fattade inte hur han kunde släppa fram det. Kanske var det efter Joels ord om att han inte kunde hålla allt inom sig, och att han tog till sig det även när det gällde bra känslor. Han var nämligen lite blank i ögonen när han lutade sig fram och kramade Kimmie.
När dom släppt varandra såg hon leende på honom. ”Vad sjukt. Jag hoppas det är mig du vill åka med i alla fall. Men det är valfritt. Du måste bara hålla dig till den där resebyrån.”
”Men det är klart jag vill åka med dig.” Han tittade på sitt presentkort och sedan på det han själv skrivit ihop till Kimmie innan han såg upp på henne igen. ”Hade du velat att Joel följde med också?”
Han ångrade sig i samma sekund som han sagt det men han kunde såklart inte ta tillbaks det, och tystnaden hade redan spridit sig.
”Nej.. Det hade jag väl inte tänkt.”
Det kändes som att han hade förstört så himla mycket. Hade inte han.. då hade dom kunnat göra den här resan alla tre. Något som tidigare skulle ha kunnat kännas helt naturligt.
Det kändes plötsligt inte lika roligt inför ikväll. Planen var att han, Kimmie och Joel skulle gå ut och äta – Sara och Victor skulle bjuda dom på lunch – och det skulle säkert bli trevligt, men han visste också att det inte skulle kännas helt avslappnat. Det hade det inte gjort sedan..
”Okej vad ska vi nu göra? Klockan är typ fem?” sa Kimmie roat och bytte till Romeos lättnad samtalsämne.
”Hade inte du sovit över ditt larm hade den väl bara varit fyra”, flinade han tillbaks och knuffade till hennes axel för att sedan nöjt skratta när det varit tillräckligt för att hon skulle ramla åt sidan. ”Galning.”
”Jag ville ju vinna! Och sluta knuffas”, skrattade hon och sparkade lätt till honom.
”Sluta själv”, sa han och drog tag om hennes fot.
”Våga inte kittla mig, Romeo!”
”Klart jag vågar.”
”Aj.” Det var ett uppgivet skratt som lämnade Romeos läppar när han satte sig upp på golvet med handen mot huvudet.
”Men gud, hur gick det?”
”Jag hör att du flinar.”
”Jag sa att du inte skulle kittla mig..”
Det hade hon förstås sagt. Och det var väl för att han inte lyssnat på det som en brottningsmatch mellan tvillingarna Pixgren utbrutit också..
”Tack så jättemycket för presenten”, log Kimmie efter att han hade satt sig i sängen igen.
”Tack själv. Det var ju lyckat att vi tänkte på samma sak. För jag tror det skulle vara jättekul.”
”Jag med. Jag vill nästan börja kolla på en gång.. Ska vi göra det?”
”Ja jag har inga andra planer såhär klockan fem på morgonen så”, flinade han och reste sig upp för att hämta hennes laptop.
Och det var inte längre än till den han kom innan känslorna hann ikapp honom. Dom som han behövt slå undan imorse för att han haft annat att fixa och inte hade tid att..
”Romeo..?”
Fingrarna höll hårt om hennes dator och helst hade han bara velat säga åt henne att gå ut därifrån, för att han inte visste hur han skulle ta sig ur den här situationen annars. Han kunde ju inte stå kvar där med ryggen mot henne hur länge som helst.
”Romeo, är du okej?”
Han hörde hennes steg och när hon sedan la handen på hans axel lät han henne vända honom om.
”Men du..” Hon sträckte sig upp och la hårt armarna om honom, själv med tårar i ögonen. ”Vi tar oss igenom det här tillsammans, eller hur?”
”Alltid.”
och det här var sista kapitlet. mitt mest odramatiska tror jag haha. men det kommer en epilog! vill gärna höra vad ni tyckte ändå ^^
|
| Kommentarer | | arbok - 26 nov 17 - 23:18 | Nu har jag redan skrivit lite om vad jag tyckte, men vad bra att man får veta att de är sams trots allt, och att även om saker är ömtåliga så är de villiga att laga det :3 Det kändes för hemskt om de skulle tappa varandra på grund av vad som hänt, men samtidigt så känns det som att det inte skulle kunna gå med tanke på vad de gått igenom tillsammans.
Sött också att Romeo klev upp så tidigt för att hinna göra sin tårta haha c: Skönt att de ska få åka iväg på sin resa till slut för det känns som att den skulle göra dem gott.
(Nu väntar jag spänt på epilogen för att se vad som händer där) |
|
|
|
