Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Vad ska du bli när du blir stor? [del6]

ERIC

Ta musikern bort från scenen och vad får du? Ett rastlös odjur. En tiger i bur vars ränder bleknar. Fast det där var en ganska stor lögn. Mina ränder skulle aldrig blekna, på riktigt. Du kan ta gitarren från en rocker men aldrig musiken ur blodet. Men rastlösheten fanns ändå och Simon blev less på mig när jag inte kunde sitta still och spela på hans playstation utan att avbryta var tionde minut för att göra något annat, som att titta på mobilen eller gå och ta något att äta. Så han skickade ut mig. Min energi brukade inte få plats i lägenheter, den behövde arenor.
Den svala kvällsluften var frisk och fyllde min kropp med mer rastlös energi. Jag älskade att vara ute de timmar alla andra låg och sov. Städer var annorlunda på natten och gav en helt annan känsla. Vibrerade av spänning och lugn, mystik och familjaritet på en och samma gång. Med huvan uppdragen och ”The sound of silence” av Simon & Garfunkel i öronen vandrade jag runt utan egentligt mål.
Jag hamnade i SF-parken och satte mig i gräset och stirrade på den stora snurrande SF-skylten. En del av mig ville klättra upp på toppen. Undra hur utsikten skulle se ut därifrån? Plötsligt slog det mig att det var här någonstans jag sett Hanna första gången. Det hade gått några dagar nu sedan jag tagit hennes nummer och än så länge hade hon inte skrivit något, vilket fick mig att vilja skriva mer till henne. Den tjejen höll mig på lådan och något i det gillade jag, det var en konstig form av sexighet i det. Tanken på henne gjorde att inte kunna hålla mig. Klockan var snart tolv men jag ringde henne ändå. Jag ville träffa henne innan…
”Vad vill du?”, hördes det från andra änden, men det var inte hennes vanliga klara röst, det låg något tungt och tjockt över den.
”Oj, hej…. Vad händer?”, frågade jag och stoppade händerna i fickorna på min hoodie.
”Inget”, snörvel.
”Okej?”
”Varför ringde du?”, där kom hennes bitande ton, den jag tyckte så mycket om.
”För att säga att det skulle vara fullmåne ikväll så i natt gäller det”, sa jag och jag hoppades att hon log.
”Vad gör du?”, frågade hon istället.
”Är i sf-parken, tar en kvällspromenad, du?”
”Ska hem men orkar inte starta bilen”
”Kom till mig då”
Tio minuter senare såg jag henne komma gående över gräsmattan mot trädet jag stod lutad mot. Hon hade armarna korslagd över bröstkorgen och hennes ansikte var sammanbitet. Jag log ett bländade leenden när våra blickar möttes och jag tog ut mina hörlurar ur öronen. Vi gav inte varandra en kram, Hanna var uppenbarligen ingen som kramades och inte jag heller. Utan med samförstående gick vi till en trappa som ledde ner i älven. Sommarkvällen var varm och vattnet var lika orangeröd som himmelen ovanför oss. Hanna satte sig ned och stirrade ut över vattnet medan jag försökte krångla upp mitt ciggpaket ur bakfickan på mina jeans.
”Röker du?”, frågade hon med höjda ögonbryn.
”Är inte det rätt uppenbart” skrattade jag och satt mig bredvid och började snegla på henne undertiden jag försökte tända min ciggarette. Hennes ansikte såg så ungt ut utan smink, så naket. På något vis var det lättare att läsa hennes uttryck och det kändes intimt på ett helt annat sätt än när vi haft sex.
”Vad är det?”, frågade hon och drog ihop sina ögonbryn.
”Inget”, mumlade jag och drog handen genom håret.
Vi båda stirrade ut på vattnet. Några fiskmåsar låg och guppade på ytan och hade snålskjuts med älvens starka ström. Lite längre bort hördes det party från båten Båten och glada skratt. Jag skulle lätt kunna tänka mig att dricka och bli full, ville dricka och bli full. Jag knäppte av askan från ciggen och fortsatte studera Hanna. Hon påminde om när jag ertappat henne vid bilen första gången. Hennes sammanbitna min avslöjade inget men henens ögon såg ledsna och bekymrade ut. Fast vilka människor gick inte runt med en väska nertyngd av sina problem?
”Jag skulle ge vad som helst för att vara på de miserablas bänk nu”, sa Hanna så tyst att jag var osäker att jag uppfattat hennes ord.
”Jag saknar den kvällen också”, för varje ord jag yttrade slingrade det ut rök ur mungipan. ”Allt med den”
Hon studerade mig ett bra tag. ”Du snackade om andra dimensioner, tror du det finns någon dimension, då vi faktiskt åkte iväg och är någon helst annan stans?”
Det fick mina mungipor att rycka lite. ”Ahh, det tror jag, det finns också några då vi inte kom iväg alls, det finns någon då vi kanske sitter här men på motsatta sida av varandra, det finns också några där allting är exakt samma och det som påverkar olikheterna inte har skett än”
”Du pratar om butterfly effect?”
”Kaosteori och hela köret”, jag slog ut med armarna med ciggen i ena mungipan” Det finns några då jag är i Stockholm om en stureplanstönt också, garanterat”
Det fick Hanna att skratta, och det var ett fantastiskt skratt. Plötsligt lutade hon sig mot min axel och fortsatte stirra ut över vattnet. Lukten av hennes hår var söt och blommig. Det verkade som att hon slappnat av lite. Vilket gav mig samma effekt och kände hur våra andetag synkroniserades. Jag hatade att jag var tvungen att förstöra det.
”Jag åker i morgon”, sa jag och hennes andetag upphörde för några sekunder.
”Vart?”, sa hon utan att avslöja något på rösten.
”Till Göteborg”, sa jag och fuktade mina läppar.
”Vad händer i Göteborg?”, sa hon och rätade upp sig och hennes isande blå ögon riktades rakt på mig.
Egentligen skulle ingenting hända., liksom att det inte hände någonting här. Men min rastlöshet hade till och med blivit för stor för Umeå och jag behövde se något annat.
”Mer än här?”, sa jag och höjde ett ögonbryn. ”Vill du följa med?”
”Va? Jag tänker inte hänga på dig och dina kompisar… dessutom så”
”Ja ja du har jobb”, sa jag och himlade lite med ögonen. ”Men det skulle bara vara med mig, på ett tåg…”
Vi såg ut på vattnet igen. Jag fimpade min cigg. Jag började fantisera hur det skulle vara. Hon och jag på natt tåget, färdades någonstans långt bort, helst någonstans längre bort än Göteborg. Det var en start i alla fall. Jag vet inte varför jag inte kunde släppa den idén. Men Hanna behövde komma iväg, och jag ville hjälpa henne om jag kunde.
”Vi tar min bil”, sa hon i sin korta ton.
”Va?”, jag tittade på henne med höjt ögonbryn, hade jag verkligen uppfattat det rätt?
”Ja, den är fixad och den borde hålla”, fortsatte hon och det fanns något bestämt bakom de där frostiga ögonen.
”Du är allvarlig?”, Sa jag pafft och det fick hennes ögon att smalna när hon blängde på mig. ”Dina föräldrar då?”
På den kommentaren tog hon fram sin mobil och strök den lätt över dess kanter, följde de kantstötta sidorna med fingret innan hon tog ut simkortet och slängde den i älven Jag kunde inte hålla mig från att dra handen genom håret med stora ögon. Tittade ömsom på henne och ömsom på älven där fiskmåsarna samlades kring ringarna på vattnet i hopp om att hon släppt något ätbart. Vad hade egentligen hänt henne ikväll?
”Fan”, mumlade jag och skakade på huvudet.
”Den var ändå gammal ”, sa hon och räckte fram handen mot mig. ” Men innan vi åker, måste jag ändå säga till Nadja att jag drar”
”Du är störd, jag älskar det” sa jag och räckte fram min mobil. ”Vi gör det alltså?”
”Ja”, sa jag. ”Vi gör det”
Jag drog handen genom håret och tittade på de flygande fiskmåsarna. Adrenalinet pumpade i mina ådror och Hanna knackade mig i axeln för att ge tillbaka mobilen. Ett tag, ville jag göra samma sak. Tappa kontakten med omvärlden och bara köra min egen grej. Hon såg säkrare ut än när jag träffat henne. Vad hade fått henne att plötsligt ändra sig såhär?
”Vad hände ikväll, egentligen?”, frågade jag och la huvudet lite på sned.
Hennes blick fokuserade på min axel. ”Inget”
Jag tänkte inte tvinga henne berätta om hon inte kände för det, det dög för mig. Bara tanken att vi skulle iväg fick mig att inte skratta. Det var underbart, så jälva underbart. Jag la armen om hennes axel och skulle kunna ha kysst henne. Men jag höll mig, istället flinade jag bara mot henne.
”Då drar vi till Göteborg!”

lite kort kanske... men håll er till godo för nu har jag pepp och tid att sitta med denna igen! :D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 28 nov 17 - 17:32
åh blev så glad att eric fick en egen del!! det var spännande att få vara inne i hans huvud en stund också.
gillar verkligen scenerna när dom bara sitter nånstans tillsammans och pratar, det behöver liksom inte hända så väldigt mycket – sånt tycker jag du är väldigt bra på att skriva. gillar tex alla små detaljer så som fiskmåsarna och röken som ringlar ut mellan erics läppar osv.
och jag håller med arbok; hoppas verkligen att dom kommer iväg! känns som det skulle bli väldigt kul att få läsa om.
arbok - 24 nov 17 - 11:50
Vad jag kan minnas har jag nog aldrig skrivit en story där man får byta perspektiv till en av de andra karaktärerna, men du (och Maggie) får mig att bli lite sugen att testa, för det kan vara så mysigt att få göra det ibland. Särskilt nu när man får veta lite mer om Eric och hur han är "inifrån" utan att man får reda på ”för mycket” if you know what I mean. Han är fortfarande ett mysterium, och Hanna också. (Undrar givetvis vad som hänt henne den här natten men hoppas att man kommer få veta det senare...)
Och nu till vad som händer: fan vad NAJS att de ska åka iväg! Är nyfiken på vad som kan hända och var den här storyn är på väg, för det är ju så öppet till att vad som helst ska kunna hända. Hoppas att ingenting kommer att komma emellan så att de faktiskt får åka iväg, men känns ju som att det är på G ordentligt eftersom Hanna sular iväg simkortet till och med. Jag är en sucker för att fly någonstans eller bara resa iväg och har velat skriva någonting liknande själv en dag, så är taggad på att få mer om ditt äventyr.

Skriven av
Vapor
24 nov 17 - 00:27
(Har blivit läst 224 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord