us against the world, always - [del 18] |
ett personligt favoritkapitel (: hoppas ni också gillar det.
”Hej.”
Romeo vände blicken mot sin öppna dörr när Kimmie tittade in på honom.
”Hej.”
”Vill du ha publik? En extra utöver alla andra som redan kommer vara där för din skull alltså.”
Hon kunde troligtvis se förvåningen i hans ansikte. Det var lördag och han skulle som vanligt till baren för att spela. Dom senaste två lördagarna hade dock inte Kimmie varit där, och med tanke på hur ´inte helt vanligt´ det varit mellan dom på sistone så hade det inte varit någonting han tyckt varit konstigt.
”Vill du det?”
”Ja, jag har saknat det.”
Han log svagt mot henne och knäppte den sista knappen i sin svarta skjorta innan han istället lossade på knapparna i ärmarna för att kunna dra upp dom en bit.
”Utökade till två egna låtar sist faktiskt.”
”Åh, älskade dom det?”
”Älskade vet jag inte”, flinade han. ”Men dom buade inte i alla fall.” Han drog till luggen och vände sig sedan bort från spegeln. ”Bara du eller?”
”Vadå bara jag?”
Han kände redan att det varit dumt att fråga men det tog totalt stopp och han kunde inte heller komma på någonting annat att säga som skulle låta trovärdigt.
”Inte Joel? Eller Frida, eller någon.” Det sista lät fruktansvärt genomskinligt och han såg direkt på Kimmies blick att hon självklart sett igenom det.
”Har han varit där dom senaste gångerna eller?”
Helvete. Det hade ju känts så bra att hon sagt att hon ville komma och titta. Det hade nästan känts som vanligt. Och så förstörde han det. Och så kände han sig skyldig fastän Joel verkligen inte varit där. Joel och Kimmie hade umgåtts en del dom senaste veckorna, men det hade dels varit hemma hos Joel och dels hemma hos dom när Romeo själv varit iväg på annat eller bara sysslat med något eget på sitt rum. Han hade inte träffat Joel sedan den där kvällen.
”Nej det är klart att han inte har..”
Han hatade att dom två hade fått Kimmie att inte ha den där hundraprocentiga tilliten längre.
Hon mötte hans blick och han såg tillbaks.
”Duger jag såhär..?” Han höll ut armarna och hoppades tyst på att dom kunde släppa det där andra igen.
Kimmie nickade och gav honom ett svagt leende. ”Du ser jättebra ut. Glöm inte gitarren.”
”Jag tror att det skulle vara troligare att jag glömde ta på mig typ skorna än att jag skulle glömma min gitarr?” sa han roat.
”Nu har du jinxat det, kanske bäst att jag tar den åt dig?”
Lika mycket som han hatade att han och Joel orsakat Kimmies brist på tillit så älskade han att se den där retsamma blicken från sin tvillingsyster.
”Jag funderar också på att börja plugga någonting”, sa Kimmie när dom gick längs en av gatorna i stan.
”Vill du? Vadå för något då?”
”Jag vet inte.. Kanske någonting mot mänskliga rättigheter? Det var en av få saker jag tyckte var intressant i skolan, på samhällskunskapen. Man måste ju ansöka i mitten av september.”
”Det tror jag skulle passa dig”, log Romeo. ”Det är nog liksom en fördel att våga stå på sig om man ska jobba inom det.”
”Ja jag tror att jag skulle gilla det. Men jag vet inte, jag har mest bara funderat lite.” Hon ryckte på axlarna och drog till gitarren som halkat snett på hennes rygg. ”Jag tror att mamma och pappa hade blivit chockade över att höra mig ens nämna universitet”, fortsatte hon med ett litet skratt.
”Troligtvis”, sa han retsamt och var lättad över att han kunnat behålla kontrollen den här gången fastän han inte alls varit beredd på att hon skulle nämna dom. ”Men dom hade också sagt att du skulle fixa det.”
”Verkligen?”
”Dom kanske hade varit liite tveksa- Men ja det är klart! Vad tror du?”
Kimmie hann inte svara på det för dom var framme vid baren och även om han ville vara ödmjuk så märkte han ganska tydligt att folk började känna igen honom – även utan gitarr på ryggen – och att dom uppskattade honom. Det kändes konstigt, men samtidigt älskade han det.
”Här”, sa Kimmie och tryckte gitarren i hans händer när han stod och pratade med två tjejer som frågat om just hans egna låtar. ”Den här roddaren ska ta något att dricka.”
*
Romeo vaknade med ett ryck; kallsvettig och med ett hjärta som dunkade smärtsamt hårt. För dom flesta som vaknade utav en mardröm – när man fortfarande var kvar i den där skräcken – var det bara att intala sig att det varit just en dröm och sakta lugna ner sig igen. Men när det, som för Romeo, varit en mardröm som samtidigt var verklighet och hade varit det i snart två år så funkade det inte på samma sätt.
Med handen halvvägs dragen genom håret stannade han till med den och knöt hårt fingrarna om det samtidigt som han fäste blicken på en liten skarv av tapeten på väggen. Det var länge sedan han haft sina mardrömmar och han hade verkligen hoppats på att det skulle förbli så. Att han inte skulle behöva uppleva den bekanta drömmen mer. Men dom senaste två nätterna hade den kommit tillbaks och han var rädd att om han slöt ögonen nu skulle han få se ytterligare en repris, och samma mardröm två gånger samma natt/morgon? Det var mer än han skulle klara av. Så han låg där och stirrade in i väggen och försökte skjuta undan alla tankar och känslor som kämpade för att snärja sig runt honom som envisa rep. Det var som att ju mer han försökte; desto hårdare drogs dom åt.
Han vred sig om för att tungt lägga sig på rygg istället och sträckte sig sedan efter mobilen. 9.22
Han hade kunnat resa sig upp och gått ner för att äta frukost. Han hade kunnat klä på sig. Han hade kunnat spela något spel på mobilen. Han hade kunnat starta sitt playstation.
Istället blev han liggande i sängen, tomt tittandes upp i taket och med en känsla av att han bara ville ge upp allting.
Känslan fortsatte att hålla sig kvar under dagen. Inte att han ville ge upp allting; men dom spända axlarna-känslan, hålet i bröstet-känslan, saknaden, ångesten, tomheten. Det spelade ingen roll att han försökte hålla skenet uppe för Kimmie, hon hade märkt att han var låg innan han ens hunnit säga ett hest god morgon. Han hade sagt som det var; att han drömt och vaknat mer utmattad än utvilad. När hon frågat om han ville prata hade han istället lyckats dra på ett leende och skaka på huvudet. Efter så lång tid av att inte tillåta sig själv att visa sina svaga stunder för Kimmie – dom som han tvingade sig att hålla inne med tills att han var ensam – krävdes det inte längre lika mycket ansträngning. Men efter en så dålig start på morgonen hade han inte varit säker på att han skulle klara av det ifall dom pratat om..
Nej han skulle definitivt inte ha klarat det. Inte när han fortfarande på eftermiddagen kände det hårda trycket i bröstet och ett svagt illamående. Det var länge sedan det hade känts så jobbigt.
”Du, jag åker- Ritar du?”
När Romeo såg sig om över axeln stod Kimmie lutad mot hans dörröppning med en handduk om håret.
”Ja”, sa han och drog handen över nacken. ”Vet inte om det blir så bra bara..”
”Får jag se?” Hon gjorde honom sällskap vid skrivbordet och kikade ner på hans skissblock. ”Vadå inte bra? Det ser ju asbra ut! Långt ifrån din stil dock?”
Han drog på munnen och nickade. ”Eller hur? Det var Joel som sa att jag borde rita en..” Han tystnade och lyfte pennan från papperet. Var det såhär det skulle fortsätta vara? Att det alltid skulle uppstå några stela sekunder när han nämnde Joel? ”Jag hade glömt bort att jag börjat på den”, fortsatte han till sist.
Kimmie blev också tyst en sekund för länge innan hon svarade. ”Jag gillar den. Jag vill se när den är helt klar sen.”
”Uppfattat”, log han. ”Vad var det du skulle säga när du kom in?”
”Jo jag åker till Frida om ett tag, och sover nog kvar där.”
”Okej.”
”Ska du göra något?”
Han hade inte haft några planer sedan tidigare, och all lust och energi till att hitta på något hade runnit av honom i samma sekund som han slagit upp ögonen imorse.
”Nej.. Jag blir nog hemma bara.”
Några av hans kompisar hade snackat om ett besök på krogen och Romeo hade väl varken sagt ja eller nej, men just nu var inte ens att dricka sig jävligt full ett alternativ.
”Om du vill så kan jag.. Frida kan lika gärna komma hit.” När han såg hennes oroliga blick skakade han genast på huvudet.
”Nej men det är lugnt, jag lovar. Jag är bara inte på humör för att göra något.”
”Okej men-”
”Jag har inga problem med att vara hemma själv Kimmie”, sa han och gav henne ett snett leende.
”Okej.” Han hade knappt hört hennes fotsteg mot dörren förrän hon måste ha vänt om, för i nästa stund hade hon lagt armarna om hans axlar och lutade sig ner och kramade honom. ”Det är fortfarande vi, okej?”
Han lyfte ena handen och kramade om hennes arm, väl medveten om att dom hade bytt samtalsämne nu. ”Allt blev bara ett sånt jävla kaos”, sa han lågt.
Hon släppte honom och han snurrade runt på stolen för att kunna se på henne.
”Ja. Men jag fattar dig också. Jag vill tro att jag hade varit ärlig mot dig på en gång om det hade varit tvärtom, men jag vet inte. Så.. jag fattar. Jag kommer inte säga att det känns okej att du gjorde så, men jag är inte heller okej med att låta det göra så att vi om några år är bittra tvillingar som inte ens minns bandet vi hade. Bandet vi har.”
Han strök handen över nacken och nickade. Halsen kändes tjock och fastän det hon sa egentligen var någonting bra kändes allt bara så pissjobbigt. Drömmen. Verkligheten. Joel-situationen som han inte fattade hur han skulle kunna ta sig ur. Ångesten.
”Jag vill inte heller att det blir så.” Han reste sig upp och kramade henne igen. Och dom stod så en stund tills att Kimmie bröt både tystnad och kram.
”Är det säkert att du är okej med att jag åker till Frida? Du har verkat så låg idag..”
”Men ja”, flinade han och upprepade det han sagt tidigare. ”Jag har inga problem med att vara hemma själv Kimmie.”
Jag har inga problem med att vara hemma själv Kimmie. Han brukade inte ha det – visst att han tidigare hade uppskattat att kunna höra Joel och Kimmie och att slippa den obekväma tystnaden, men det hade inte varit någon katastrof dom gånger han ändå var hemma själv i huset. Men ikväll kändes det fruktansvärt jobbigt. Det var för högt i tak, för många rum som han visste var tomma, för tyst, för trångt, för stort. Han förstod inte vad alla stressade tankar och känslor kom ifrån – det var inte såhär han brukade reagera när han hade en dålig dag. Han kanske borde ringa Sara..
Han hann så pass långt att han tog upp mobilen, letade upp hennes namn i telefonboken och höll fingret över den gröna ikonen innan han istället snabbt la ifrån sig telefonen på köksbordet. Vad skulle det ha gjort för nytta? Han skulle ändå inte ha berättat hur han kände, han skulle inte ha tagit emot någon slags tröst, han ville inte ha sällskap, han ville inte åka dit.
Med ett djupt andetag och en bestämd uppmaning till sig själv – Skärp dig – så ryckte han upp sig en aning rent fysiskt när han rätade på sig i stolen och blickade ut genom fönstret. Kanske borde han ta sig ut för en promenad efter att han hade ätit. Kanske skulle luften där ute vara lättare att andas än den inomhus.
Enbart för att ha någonting att sysselsätta sig med plockade han fram råvaror till att laga något istället för att ta sig en matlåda, och valet föll på köttfärsbiffar.
Smeten var så gott som klar men han visste att det var någonting som fattades. Hans pappa hade gjort dom godaste köttfärsbiffarna och just dom hade haft någon lite starkare smak. Vad hade han använt för krydda tro? Någon med chili?
Det var inte som att han kunde ropa och fråga.
Kryddor höll väl åtminstone i många år? Han kunde säkert hitta den. Efter att ha plockat runt i skåpet ett tag drog han åt sig en köksstol att ställa sig på för att kunna nå längre bak. Vart var den någonstans? Med ens kändes det fruktansvärt viktigt med just den burken. Till en början var han inte ens medveten om hur händerna skakade när han flyttade runt på alla burkar längst in i skåpet, och efter ett tag gjorde det honom istället frustrerad. Vart var den? Kunde han inte bara få göra dom jävla köttfärsbiffarna som hans pappa gjort?!
Till sist fann hans hand äntligen en genomskinlig burk med lila etikett och texten ChiliSpiceMix, men i samma stund som han klev ner från stolen och vände på burken för att läsa på baksidan så råkade han tappa den. Den gled ur handen. Han försökte lika snabbt fånga den i luften men utan att lyckas, och i nästa sekund slogs den sönder mot golvet.
Romeo kände hur hela halsen snörptes åt och han sjönk snabbt ner på knä för att försöka skrapa upp kryddan i burken – bara för att skära sig på en av skärvorna. Utan att bry sig om strimman av blod och dropparna som började göra kryddan sällskap fortsatte han att försöka samla ihop pulvret till en liten hög för att sedan kanske kunna ta upp det med en sked och.. och.. Han drog häftigt efter andan och såg ner på sina skakande händer innan han tvingade sig att resa sig upp.
Han kunde köpa en ny krydda någon gång. Det var ingen fara. Det gick bra.
Med en snabb rörelse drog han handen över ansiktet, sköljde av den andra och satte sedan igång att forma köttfärsbiffar. Utan att bry sig om att plocka upp glasbitarna. Käkarna var så spända att det gjorde ont i huvudet men han fortsatte envist att fokusera på att rulla och platta ut biffarna. Rulla, platta, rulla, platta. Utan att han hunnit märka det hade hans synfält börjat bli allt mer suddigt och han drog hastigt handen över först ena ögat och sedan det andra. Det var löken. Det var löken. Det var.. Skärp dig.
När han öppnade kylskåpet för att ta ut smöret och mjölken istället ramlade ut och orsakade en stor pöl på golvet så orkade han inte mer. Det var som att knäna vek sig och han hann inte längre fram än till spisen innan han föll ner på golvet med ryggen lutad mot ugnsluckan.
Axlarna skakade när han drog händerna genom håret med armbågarna mot knäna och han kände att han knappt fick någon luft längre. Han mindes inte ens när han varit såhär nära gränsen till att fullkomligt bryta ihop. Han var rädd att om han skulle tillåta sig att gråta så skulle han aldrig kunna sluta.
Han visste inte hur han lyckades. Men han kom stapplande upp på fötter och fortsatte ut i hallen. Det var förmodligen en dum idé men han visste inte vad han annars skulle göra. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Han visste att han kunde åka hem till någon av sina andra kompisar, men samtidigt så kunde han inte alls det. Det skulle inte funka. Det var ingen utav dom som.. Det var ingen annan som kunde förstå på samma sätt.
När han cyklade in på gården kunde han se att båda bilarna var borta och trots allt som höll på att rasa inom honom så kunde han känna en liten lättnad i det. Om inte också.. Men när han plingat på dörren så dröjde det inte länge förrän den öppnades och plötsligt befann sig Joel framför honom.
”Hej..”, sa han förvånat men verkade väldigt snabbt inse att det var något som inte stämde och la handen om hans arm. ”Hur är det?”
Det var länge sedan dom setts eftersom Romeo medvetet hållit sig undan dom senaste gångerna Joel varit hemma hos dom, och gången innan dess hade dom bara hastigt träffats i hallen när Romeo varit på väg ut. Så Joel skulle mest troligt ha sett förvånad ut i vilket fall som helst, men ännu mer när nu Romeo ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
”Inte så bra”, sa han hest.
Joel sa ingenting mer utan drog bara in honom i en hård kram. Utan att bry sig om att stänga dörren bakom Romeo, utan att fråga någonting, utan att bete sig på något annat sätt än just Joel. Trots det där, trots att Joel var en av få som verkligen sett honom i hans mest sårbara tillstånd så bet han fortfarande ihop. Han spände hela kroppen, han höll nävarna knutna.
Joel släppte honom långsamt och såg upp på honom med sina blåa – nu ledsna – ögon. ”Romeo..”
Han skakade på huvudet igen. Han visste inte vad han skulle säga. Han visste inte hur han skulle förklara att han plötsligt stod här i hans hall och..
”Jag saknar dom så jävla mycket.”
Joel kramade hårt om Romeos arm innan han klev förbi honom och drog igen dörren, för att sedan dra med honom in i vardagsrummet. Kanske hade Joel varit mer medveten om att hans ben inte skulle orka hålla honom mycket längre än han själv varit eftersom han mjukt tryckte ner honom i soffan.
”Du kan inte hålla allt inne för Kims skull längre. Det funkar inte Romeo”, sa han efter att ha satt sig ner bredvid.
Och det var det sista som krävdes innan han fullständigt bröt ihop.
Joels fingrar strök långsamt genom hans hår medan Romeos andetag rörde sig i en helt annan takt. Kinderna var fortfarande våta och ögonen förmodligen lika rödsprängda som dom kändes. Joels jeanslår var sträva mot hans kind men kroppsvärmen som tog sig igenom var det mest lugnande för tillfället.
”Har du druckit?” frågade Joel lågt. Det första han sa på en väldigt lång stund. Först hade han bara låtit Romeo få ur sig alla dom där instängda tårarna och kvävda andetagen och sedan hade han suttit lika tyst medan Romeo sakta lugnat ner sig.
Det var inte konstigt att han frågade. Det hade ju varit det eller framprovocerade slagsmål han tagit till förr, och eftersom han sett att det inte fanns fler synliga skador än ett blodigt finger så hade det bara varit logiskt att han frågat om det andra alternativet.
”Nej..”
”Det var bra att du kom hit.”
Fingrarna hade slutat röra vid hans hår och han satte sig långsamt upp innan han strök tröjärmen över kinderna och under näsan.
”Går det bra..?”
Romeo nickade. ”Det blev bara för mycket idag.”
”För att du hela tiden stänger in det. Det kanske har funkat någorlunda ett längre tag, men du samlar ju bara ihop det på något sätt då.” Joel såg på honom med sin djupa blick innan han bet tag om den lilla silverkulan i läppen. ”Jag vet att du fortfarande tror att Kim skulle bli att må sämre igen om hon fick se dig bryta ihop, men.. Jag tror att hon skulle må betydligt sämre om hon visste vad du utsätter dig för istället. Och om du fortsätter såhär så kommer hon få veta det, för du kommer ju nå gränsen när det inte går längre.”
Han visste det. Han hade nått den idag och om Kimmie varit hemma och han inte känt att han kunde fly till Joel så.. Han skulle förmodligen ha tappat precis allt framför sin syster isåfall. ”Det kommer bli bättre”, tillade han när Romeo omedvetet blinkat till några gånger. Och fastän han nyss verkligen varit på botten så uppskattade han fortfarande Joels utelämnade ´det kommer bli bra.´
Dom satt tysta en lång stund igen. Romeos andetag hade återtagit sitt normala tempo och även om han kände sig trött i kroppen så var den inte lika tung och spänd längre.
Långsamt vred han huvudet åt Joel och mötte hans blick innan läpparna lika långsamt började treva efter hans. Samma tveksamhet som försökte påkalla hans uppmärksamhet syntes också hos den andre, men på samma sätt närmade sig även han innan deras läppar snuddade vid varandra. Romeo kunde inte motstå viljan att låta handen leta sig upp till Joels nacke, och snart låg den där när han försiktigt drog honom närmare. Joel vred på huvudet och smakade försiktigt på hans läppar, och det var när hans tungspets lika varsamt försökte lirka upp dom som Romeo öppnade munnen.
”Vi kan inte..”
”Jag vet..”, svarade Joel tyst när Romeo sakta slöt läpparna om hans underläpp.
Vi kan inte och Jag vet hade inte så mycket att säga till om för Romeo slöt även ögonen och det dröjde inte förrän dom besvarade varandras trevande försök till en kyss.
Hans lediga hand som dittills vilat mot soffans mjuka tyg förflyttade sig till Joels midja och det lika mjuka tyget som var hans t-shirt. Där under hittade fingertopparna en hård mage som dom genast började inspektera. Tänderna sjönk ner i en mjuk underläpp och han kunde knappt vänta tills hur handen som sakta rörde sig uppför hans egen rygg skulle kännas i hans hår.
Det var veckor av sådant han inte ens vågat längta efter, sådant han knappt vågat tänka på, sådant som hela hans inre skrek efter. Röra. Känna. Smaka.
Joels fingrar hade landat bland hans svarta rufs och kontrasten mellan hans varsamma sätt att röra vid det och sättet han nu kysste Romeo var stor.
Han kände Joel skälva till under hans beröring innan han med en egen hand greppade tag om halslinningen till Romeos tröja. Blicken fann hans och deras läppar befann sig millimeter ifrån varandra.
Dom sa ingenting högt den här gången. Men det var där igen; Vi kan inte. Vi borde inte. Det är inte okej. Det kommer ändå aldrig att kunna bli något.
Dom såg på varandra en liten stund till innan deras läppar kolliderade igen. Precis som dom våldsamma magneterna dom känts som den där kvällen som hade ställt till så mycket. Romeo greppade tag om Joels nacke samtidigt som han själv pressades mot den andre när Joel fångade honom med sin arm.
Det var hetsigt och djupt. Desperat. Nästan sorgset.
Det kändes som att dom båda visste att det här var sista gången.
Soffan var av den lite bredare sorten, men den var fortfarande på gränsen till för smal för två stora killar liggandes mot varandra. Romeo hade sitt ena ben slängt över Joels båda och armen som höll om hans egen rygg skulle förhoppningsvis hindra ett eventuellt fall ner till golvet. Deras tungor rörde sig med varandra som att dom inte gjort annat, och samtidigt som att det var en evighet sedan och att dom inte var säkra på hur mycket det var okej att ta för sig. Mycket. Det var först när Romeos tänder skrapade i den lilla piercingkulan som han kom sig för att släppa den andres läppar för att kunna ta några djupa andetag. För att kunna andas igen. Joels bruna lugg låg rufsig ner i pannan och Romeo kunde inte hejda sig från att stryka fingrarna genom den. Den andre andades ut lika tungt men gav honom sedan det svagaste, sötaste leendet han sett – ett som bara höjdes lite i ena mungipan – och som fick Romeos nästa andetag att skälva till. Det här var samma, vanliga Joel han känt sedan han gick i fyran, femman men ändå så var han någonting mycket mer som han upptäckt för bara någon månad sedan. Kanske redan i mars.
Soffan var definitivt för smal. När Joel rörde på sin arm och Romeo var nära att rulla nerför kanten löste den andre det genom att dra upp Romeo över sig, med hjälp utav ett par händer som sedan smög in under hans tröja och uppför ryggen och dom tidigare spända skuldrorna. Nu var han som en enda mjuk massa under Joels utforskande händer.
Och så möttes deras blickar. Så som dom hade gjort hemma. Som dom hade gjort på bion. På baren. Hos Joel. På stan.
Det skulle ha kunnat tändas en grön lampa. Något som talade om att dom exakt samtidigt liksom släppte på den där spärren – den som visste att det dom gjorde var fel.
Det skulle aldrig bli något. Dom satte båda Kimmie framför sig själva vilket gjorde att det inte ens var ett alternativ att tänka på. Ändå var dom till skillnad mot första gången helt medvetna om vad dom gjorde nu.
Romeo såg på Joels blanka blick att han var lika förlorad som honom själv i allt det som hände mellan dom precis nu, i det som inte hade hänt än och det som dom var lika desperata efter båda två. Efter att ha rullat av Joel igen – noga med att inte fortsätta rulla ner från soffan – drog han med en snabb rörelse hans tröja över huvudet innan fingrarna hittade ner till jeansen. Joel hade redan börjat dra Romeos svarta jeans över hans höfter.
Kyssarna blev slarvigare när händerna var upptagna med annat men det gjorde inget, allt var perfekt och nu och overkligt och-
”Mhm.” Joels låga ljud fick med ens allt att kännas väldigt verkligt och på samma sätt som Romeo slutit handen om honom gjorde han detsamma. Det krävdes inte många sekunder alls för dom att komma in i en liknande takt och med det blev även deras andetag tyngre.
När Romeo kände Joels hesa andetag mot sin hals lutade han själv pannan mot hans axel och fortsatte röra handen på det sättet den andre verkade uppskatta. Det desperata blev än en gång tydligt; hur dom strävade efter att nå det dom båda ville ge och ta.
Joels huvud vilade tungt över Romeos arm, men inte för särskilt länge. Istället satte han sig upp med ryggen mot honom, letade upp sina kläder och drog långsamt på dom. Romeo svalde tyst och strök sin svettiga lugg ur ögonen. Det som hänt hade varit oundvikligt, men nu efteråt när endorfinerna börjat lägga sig var det istället den där lite sorgsna känslan som tog vid igen. Den uppgivna.
Det var för infekterat och känsligt på något sätt. Dom var för nära varandra alla tre. Samtidigt som Romeo kände att det fortfarande var någonting skört mellan honom och Kimmie. Det funkade inte ens att umgås alla tre just nu – och Romeo såg inte hur det skulle kunna ändras. Han ville att det skulle bli som det varit innan igen, och det var inte värt att riskera. Inte när det hade varit så illa. Inte när det fortfarande var känsligt mellan dom. Det spelade ingen roll vad han hört sin syster säga till Joel; att hon inte ville hindra dom från att vara med varandra om det var vad dom ville. Det skulle inte hända. Han tänkte inte vara orsaken till att hon skulle behöva bära på ännu en smärta. För han visste att det var precis så det skulle kännas för henne. Någonting obekvämt.
”Vart är dina föräldrar..?” frågade Romeo efter den långa tystnaden och när han själv fått på sig kläder igen.
”På Teneriffa. Dom åkte i förrgår.”
Det kändes konstigt att han inte ens vetat om det. Men å andra sidan hade han och Joel inte setts på så länge ju. Dom hade inte haft några kvällar när dom hängt i vardagsrummet alla tre och snackat skit. ”Är Kim hemma nu tror du?”
”Nej hon skulle sova hos Frida. Jamie och killarna skulle ut på krogen men jag.. ja du vet ju.”
Joel vände sig först nu om och han visste inte om han inbillade sig eller om hans blick hastigt tittat ner på tatueringen på Romeos handled.
”Romeo..”
”Mm?”
”Vi kan inte göra det här igen.”
”Jag vet, det trodde jag att vi redan var på det klara med båda två.” Det hade varit en sista – och på vissa sätt första – gång och därefter skulle dom bara få försöka hitta tillbaks till det där dom hade haft. Det enkla och bra – så som det alltid hade varit.
”Okej det var inte vad jag tänkt säga”, suckade den andre och reste sig upp från soffan. Han la upp kuddarna som ramlat ner på golvet och strök sedan handen genom håret. Rufsigt efter att även Romeos fingrar varit där. ”Jag vet att jag är en idiot igen som säger något sånt här, för det gör fan ingenting bättre eller enklare. Men jag tror inte att jag har varit kär tidigare, så jag ville bara att du skulle veta att-”
”Sluta”, avbröt han honom ändå. Han hade rätt i att det inte skulle göra det här ett dugg enklare och han ville inte höra det. Joel hade slagit ner sin blick i golvet men vände ganska snabbt upp den igen. Handen strök över nacken istället.
”Du är speciell för mig Romeo. Jag behövde bara säga det. Och jag skulle gärna vilja säga att vi borde ta chansen, men jag vet att det inte skulle kännas helt okej och då är det inte värt det..”
Han nickade åt det Joel sa men höll inne med sina egna ord som också hade kunnat berätta hur starka jävla känslor han hade för killen framför honom, hur förvånad han fortfarande var att han också för första gången kände något på riktigt för någon. Att det inte var i närheten av vad han känt för Josefin som skulle föreställa hans senaste flickvän. Det var precis som Joel sagt bara idiotiskt att prata om något sånt.
”Du ser trött ut.” Joel log smått och hade tacksamt bytt ämne.
”Jag är helt slut.” Han lutade armbågarna mot knäna och ansiktet i händerna. ”Jag kommer inte palla om jag drömmer något inatt igen.” Han hade tänkt säga det på ett lite mer lättsamt sätt men istället kom det ut med ett betydligt lägre tonfall än han avsett. Han hade känt sig lugnare efter att han legat där med huvudet i Joels knä en så lång stund, och han hade definitivt haft tankarna på väldigt andra håll när deras läppar hade hittat varandra, men nu var det som att hans tankar sakta började förbereda sig på att han skulle hem igen, och där han visste att dom återigen skulle försöka ta sig mycket större frihet.
”Jag tror inte att din hjärna kommer orka göra det heller”, sa han något uppmuntrande och följde med Romeo ut i hallen. ”Du får ju stanna om du vill men..”
”Jag tror jag behöver åka hem”, avslutade Romeo. Det var nog av flera anledningar det bästa. Han kunde inte låta det bli en ångest att ens vara hemma, för då skulle allting bli betydligt jobbigare. Kanske var det någonting positivt att han verkligen brutit ihop ikväll, så att han nu kunde ta nya tag och komma tillbaks till den där vardagen som ändå hade blivit mycket bättre.
”Tack för.. allt.”
”Det är inget att tacka för”, sa Joel och lutade sig mot dörrkarmen medan Romeo tog på sig skor. Någon jacka hade han i sitt tidigare tillstånd inte haft en tanke på, men han kunde inte heller minnas ifall det verkligen hade behövts eller om det hade varit tillräckligt varmt. ”Det är bara att ringa om det är något.”
”Yes. Vi ses väl.”
”Det hoppas jag.”
Romeo hejdade sig med handen på dörrhandtaget och vände sig om. ”Alltså.. Det har bara känts enklare att hålla sig undan.” Han fattade ju att han egentligen inte behövde förklara, Joel hade högst troligt förstått ändå, men det hade känts dumt att inte säga något nu.
”Då får du sluta med den enkla vägen snart”, sa Joel och drog på munnen, men utan att kunna hålla tillbaks en liten suck som det var omöjligt att inte höra den uppgivna tonen i.
Hur hade allt kunnat bli ett sådant här kaos? Det var utan tvekan ett kaos som ingen av dom tre förra sommaren hade kunnat föreställa sig.
Romeo hejdade sig med första foten på trappen, vände sig snabbt om och såg att Joel i samma stund hunnit tagit två steg mot dörren.
Romeos händer greppade Joels ansikte, Joels händer Romeos hår och kyssarna var både hårda och mjuka.
Tungorna både ivriga och tvivlande.
Kaos igen.
Romeo drog sig ifrån några millimeter med läpparna och höll fortfarande Joels ansikte mellan sina händer. Andetagen var djupa och dom blåa ögonen som såg in i hans blanka. Inte av lust den här gången. Sorg.
Joel tryckte mjukt sina läppar mot hans en gång till, slöt ögonen och drog sig sedan ifrån. Både från hans läppar och händer. Dom blåa ögonen såg in i hans igen och han mer såg än hörde andetaget han släppte ut.
”Om saker hade varit annorlunda så..”
”Jag vet.” Han svalde och tog ett steg bakåt eftersom han visste att han inte skulle kunna lämna Joels hus överhuvudtaget ikväll annars. ”Hejdå.”
”Hejdå.”
Cykelturen hem blev åtminstone inte lika panikartad som den till Joel varit. Han hade fortfarande lite svårt att förstå hur han hade lyckats ta sig dit när hela kroppen bara skrikit åt honom att lägga sig ner på marken och försvinna. Istället kändes det nästan trevligt att med en cigg mellan fingrarna och en vind som blåste förvånansvärt varmt cykla där i mörkret. Åtminstone så länge han tvingade bort tankarna från ´du är speciell för mig Romeo.´ ´om saker varit annorlunda´ ´jag vet´ och ´hejdå.´
blir som vanligt väldigt glad ifall ni(3? läsare) vill lämna en kommentar om vad ni tyckte (:
|
| Kommentarer | | loversarelonley - 27 nov 17 - 18:46 | Åhhhh!!! SÅÅ BRAA!!! alltså den där känslan som du beskriver mellan Joel och Romeo är ju verkligen hemsk och fantastisk på samma gång haha!
Sorry att jag vart dålig på att kommentera på ett tag, men jag läser! :D Åhh, det känns s sorgligt om det inte skulle kunna funka mellan de. Men samtidigt känns det också ganska snyggt om det faktiskt slutade med att det inte funkade, rent författarmässigt. Men så bra, gillade verkligen detta avsnittet! | | Vapor - 26 nov 17 - 22:38 | SOM JAG VÄNTAT PÅ DETTA!!!!
Stackars ångestRomeo, tur att han stack till någon i alla fall när allting gick åt helvete och ångesten bubblade över. Led med honom när han försökte göra sina biffar och inget gick. Tur att Joel fanns där och kunde trösta honom. Det ärbara så sad att de egentligen vill vara tillsammans men som FÅR inte? I respekt för Kimmie, och jag förstår dem också. Så himla jobbigt allting är!!!
Ska bli spännande och få fortsätta läsa, som Arbok hintar är det snart slut? Vilket också gör mig SUPERNYFIKEN
Heja heja!
Är fortfarande så avundsjuk och fascinerad över mängden text du producerar, återigen, ge mig din isnperation!! | | arbok - 23 nov 17 - 16:28 | Jag förstod att något mer skulle hända mellan dem!!! Och nu när jag vet (typ) att det är så himla lite kvar så undrar jag vad som kommer hända... på ett sätt bra att de fick varandra, även fast det kanske bara gör saker och ting svårare för dem i framtiden. Eller så kanske det behövdes för att de ska kunna låta bli och sedan fortsätta att försöka bygga upp allting igen? Fast å andra sidan så är det mer hemligheter och vet inte hur Romeo kommer att hantera mer hemligheter inför Kimmie.
Damn. Skulle på sätt och vis vara skönt om det fick förbli en ordentlig hemlighet trots att den skaver så att inte Romeo behöver berätta ännu en grej.
Vet inte ens vad jag hoppas på för slut ärligt talat D: det känns som det kan sluta hur som helst. |
|
|
|
