us against the world, always - [del 17] |
Det gick några dagar igen.
Kimmie var inte förbannad på honom längre. Hon verkade inte vara ledsen. Men det var ändå annorlunda. Dom var inte osams (trodde han) men det kändes ändå inte bra. Men eftersom hon pratade med honom och inte var otrevlig så kunde han inte säga något. Även om hon skulle ha varit det så skulle han inte ha kunnat säga något, för hon skulle ha haft all rätt. Nu kändes det bara stelt. Och det var någonting han aldrig någonsin hade upplevt med Kimmie. Aldrig.
Morgonen efter den där fruktansvärda kvällen – och vars kommande natt han inte sovit en enda minut under – hade han försökt prata med henne igen. Vilket hade varit helt lönlöst eftersom hon sagt att hon inte ville höra. Dagen efter hade han försökt igen – med ett något bättre resultat i alla fall.
”Alltså Kimmie, jag är ledsen för allt. Jag fattar om du inte ens.. tror mig, men jag menade inte att det skulle bli såhär.”
”Jag fattar det. Det är klart att jag inte tror att du ville göra mig ledsen. Men det som gör ondast är att du inte ens pratade med mig. Jag trodde att vi var så nära det bara gick.”
”Det är vi.”
”Fast det är vi ju inte.”
”Jag hade tänkt berätta för dig.. Om den där gången vi kysstes. Men det var samma kväll som du berättade att du hade känslor. Och jag fattade att jag aldrig skulle kunna säga det då, jag var dessutom säker på att.. Jag trodde att Joel skulle känna samma sak för dig och då hade det blivit ännu konstigare om du fått veta att vi hade gjort något tidigare, och att jag inte ens kunde släppa tanken på det längre.”
”Men jag hade kunnat ta det Romeo. Ja jag hade förmodligen blivit både ledsen och arg, men det skulle ju ha gått över. Och då skulle det åtminstone ha varit ärlighet från båda sidor. Jag är jättebesviken på Joel med, för han är liksom.. Joel. Men det går inte att jämföra med vad du och jag är, och det gör en miljon gånger ondare. Han var ju aldrig min pojkvän eller något, men du om någon borde ha förstått att det ändå skulle såra..”
”Ja det förstår du väl att jag fattade. Det kändes bara som att det hade gått för lång tid och jag vågade inte riskera att göra allt värre. Kan du inte tänka dig in i det också..? Jag ville inte såra dig samtidigt som jag hade panik över att jag kände något för någon jag inte borde göra det för.”
”Jag.. Jo. Jag.. förstår det också.”
Dom hade inte pratat mer om det efter det. Joel hade inte heller kommit dit – självfallet inte - under dom senaste dagarna – och han hade medvetet låtit bli att fråga någonting om det. Tills ikväll uppenbarligen.
”Hur är det mellan dig och Joel..?” frågade han försiktigt när dom satt framför teven och åt. Det hade kunnat vara trevligt men det var just grejen med att Kimmie var trevlig som gjorde det mindre trevligt. Om det svamlet gick ihop på något sätt. Han och Kimmie var inte trevliga med varandra. Dom retades, hade kul, umgicks, pratade, dom bara var. Det var åtminstone så det hade varit.
”Han kommer hit lite senare.”
”Jaha”, sa han förvånat. ”Vad.. bra.”
Hon samlade ihop riset hon hade kvar till en liten hög med gaffeln. ”Jag behöver honom”, sa hon lågt.
”Det är klart..”
Men hon behövde inte honom längre? Han skämdes över hur egoistisk tanken lät. Hur han nästan blev svartsjuk på Joel. För att hon tydligen kände att det skulle vara okej att förlåta Joel men inte honom? Hon hade sagt att dom var okej, men han ville inte vara okej med Kimmie.
Samtidigt värkte det inom honom att han och Joel aldrig skulle.. Och det skulle aldrig någonsin bli som vanligt mellan dom tre igen heller.
”Jag-”
”Jag-”
Dom hade öppnat munnen precis samtidigt men Romeo gjorde en gest mot Kimmie. ”Vad skulle du säga?”
”Att jag tar disken. Vad skulle du säga?”
”Att..” Han bet sig i läppen och drog handen genom håret. ”Det var precis det jag också tänkt säga”, avslutade han och fick fram ett litet leende.
”Nej det var det inte.”
Han ryckte uppgivet på axlarna. Han hade inte ens försökt och det skulle ha varit skrattretande om hans tvilling inte sett igenom det där.
”Vi är okej Romeo.”
”Nej det är vi inte. Och jag vet att jag inte har någon rätt att kräva något annat, men jag kan inte förlora dig fattar du väl.”
Det var dom orden hon hade använt när hon och Joel inte hade pratat på fem dagar. ´Jag kan inte förlora honom.´ Och det var exakt så Romeo kände.
”Det har du inte”, suckade hon lågt och ställde ner sin tallrik igen innan hon hasade närmare honom i soffan och la armarna om honom. Ett hackigt andetag lämnade hans läppar innan han hårt kramade tillbaks. Han fattade att det här inte skulle lösa allt, att det inte på något sätt skulle göra allt som vanligt igen, men det var det närmaste han känt någonting vanligt på dom senaste alldeles för långa dagarna.
”Förlåt”, sa han tyst mot hennes axel.
Trots att det var ett tag sedan vattnet slutat rinna från köket var det där han hittade Kimmie. ”Jag åker hem till Jamie om ett tag. Vi ska spela lite.” Egentligen hade inte det varit någon plan för kvällen, men han kände inte för att vara där hemma när Joel skulle komma dit. Det kändes inte schysst mot Kimmie. Och hur absurt kändes det inte att tänka den tanken? Dom tre som alltid..
”Okej. Är det för att-”
”Nej. Jag bara..” Han suckade lågt. ”Vi ses senare, eller imorgon.” Det skulle inte bli bättre utav att han sa någonting i stil med ´Jag vill inte att det ska kännas konstigt för dig´, eftersom det var det ungefärliga argumentet som hade ställt till så jävla mycket från första början.
Han lämnade köket för att gå upp och hämta sin mobil, och det var precis när han satte foten i sitt rum som han hörde hur det plingade på dörren där nedifrån. Och feg som han var drog han igen sin egen dörr för att vänta tills att dom gått upp till Kimmies rum istället för att behöva möta dom i trappen. Han fattade att det skulle bli ohållbart att hålla på såhär, att det på något sätt skulle bli tvunget att funka igen; så som det ändå hade blivit att göra efter grejen med Joel och Kimmie, men den dagen behövde inte vara idag. Och att ´funka´ betydde inte att det skulle bli ´som förut.´ Det var han plågsamt medveten om.
Han hörde inga höga rösten nere ifrån hallen så det var uppenbart att dom redan hade pratat (alternativt att Kimmie skrikit och Joel försökt försvara sig på samma hopplösa sätt som Romeo) innan dom bestämt att dom skulle ses. Han var tacksam att han inte hade behövt varit närvarande vid det.
Det dröjde inte länge förrän han hörde fotsteg i trappen och senare en dörr som stängdes. Han väntade ändå inne på sitt rum ett tag till och passade på att plocka med sig några egna spel att ta med sig hem till Jamie. Det hade nog ändå varit bra att den snabba planen dykt upp; dom senaste dagarna hade han mest bara vandrat omkring i huset och reflekterat över hur saker var och inte var mellan honom och Kimmie. Det skulle bli skönt att äntligen få koppla bort lite utav det och bara ägna sig åt lite hederligt playstationspelande.
När han tyst gick ut i hallen kunde han inte undgå att höra Kimmies och Joels röster och fastän han inte borde så stannade han till och spetsade öronen lite extra.
”.. Det är klart det känns jobbigt Joel, men jag vill inte heller vara någon slags diktator som bestämmer över er och säger att ni inte får göra det ni känner för, om ni vill vara med varandra liksom. Men jag hoppas fan att ni säger något då, för jag vill inte behöva gå runt med en jävla klump i magen och behöva undra om ni smyger bakom min rygg, jag skulle inte klara av det.”
”Det skulle aldrig hända Kim, jag lovar. Men vi behöver inte ens prata om det där för det kommer aldrig någonsin bli något mellan mig och Romeo. Jag skulle inte göra så mot dig, och det var ändå bara en dum jävla sak. Jag både tänkte för mycket och för lite så att det blev helt förvirrande och..”
Han skulle vara ärlig; det gjorde ont att höra Joel säga att det aldrig någonsin skulle bli någonting mellan dom, men samtidigt så var det precis vad han själv tänkt säga i soffan tidigare ikväll till Kimmie, men låtit bli eftersom han inte velat göra stämningen sämre igen genom att ta upp någonting alls utav det där. Och egentligen hade det inte spelat någon roll vad Joel sagt för Romeo skulle heller aldrig göra så mot Kimmie. Det spelade ingen roll att dom hade rätt till att vara med varandra om dom ville, att hon inte ville vara en diktator och så vidare. Kimmie hade haft(hade?) känslor för sin bästa kompis som inte var besvarade och han tänkte inte – som hennes tvillingbrorsa, som dessutom redan svikit henne, då gå och bli tillsammans med honom eller något. Det hade bara varit vidrigt.
”Du ser pigg ut?” flinade Jamie när Romeo uppenbarade sig i hans dörröppning. ”Du är medveten om att det var din idé att komma hit va? Jag tvingade inte ut dig.”
Romeo flinade tillbaks och sjönk ner bredvid honom på dubbelsängen. ”Jag ville hänga. Jag har bara haft en sjukt dålig sömnbalans senaste veckan. Antingen har jag knappt sovit något alls, eller så har jag sovit alldeles för mycket. Kände mig dock någorlunda pigg idag så det var ju synd att det inte syntes.”
Jamie skrattade lågt bredvid honom innan han greppade sin handkontroll. ”Tur att du bara hänger med mig ikväll då och inte behöver charma några tjejer eller killar.”
”Nej.. Jag tror jag håller mig ifrån det ett tag”, sa han med en suck och tog emot den andra kontrollen.
”Hm?” log han nyfiket. ”Har det hänt något jag borde veta om?”
Han kunde omöjligt dra upp hela den grejen med Jamie. Inte för att han inte kunde snacka med honom men.. Jo, just det här var nog en sak han inte kunde snacka med honom om.
”Nej inte egentligen. Träffade på hon Carro du vet på espresso house tidigare i veckan, och hon verkade fortfarande hoppfull..”
”Efter så här lång tid?” sa han roat.
”Verkade inte bättre. Och alltså jag känner verkligen ingenting för henne. Men det är ju jobbigt när den andre inte känner av bristen på kemi på samma sätt..” Självklart var det inte Carro han syftat på när sucken lämnat hans läppar, men det han sa var fortfarande sant.
”Ja men det är fan det värsta. Det kan ju kännas tillräckligt awkward ändå när man är på typ en dejt med någon och det inte alls klickar och båda verkligen känner det. För då känns det typ onödigt att genomlida en hel timme till när det var ganska uppenbart första kvarten. Men när dejten ifråga tycker det går asbra.. Det är plågsamt ju.”
”Japp.. Så hon sa att jag skulle höra av mig om jag ville ses någon annan gång, och jag ville inte vara bitchig heller så jag log bara lite snällt och-”
”Men vad fan. Du vill inte ge henne förhoppningar men du gav henne ett av dina jävla leenden? Då får du ju skylla dig själv”, skrattade Jamie.
”Men vad skulle jag göra? Se skitsur ut och skaka på huvudet som någon tönt?”
”Typ. Jag skulle ha kunnat komma undan med ett leende, men om man som dig har både leendet och världens djupaste gröna blick så kan man inte le. Isåfall hade du behövt ha ett par solbrillor på dig.”
Nu kunde Romeo inte låta bli att skratta. ”Du kanske ska bli min personliga dejtcoach eller något.”
”En dejtcoach som lär dig att dissa tidigare dejter..? Kan funka”, sa hans kompis roat.
är ni några kvar (och som vill fortsätta hänga med till slutet av den här lilla(som kanske inte blev så liten ändå) storyn) så blir jag väldigt glad för en liten kommentar =)
|
| Kommentarer | | Vapor - 26 nov 17 - 22:32 | (Jag läser alltid men är seg, men då har ju mer att läsa när jag kommer in på dikta och tar mig tid! :D)
Jag fattar att det är stelt mellan tvillingarna. Hur skulle det inte kunnat bli det liksom? Jag förstår också att det kommer och kan bli stelt mellan henne och Joel. Allting blev ju en enda röra. Hoppas allting löser ig som sagt, är väldigt nyfiken på hur detta kommer att gå O-O | | arbok - 23 nov 17 - 12:27 | Jag är här! (Bara en aning långsam pga. drunknar i logikstudier, suck)
Alltså jag blir bara mer och mer fundersam hur den här storyn ska sluta... Det är ju bra att Kimmie åtminstone förstår situationen och inte flyr landet, men det är klart att det blir stelt. Och det kommer förmodligen vara det ett tag till för shit, jag hade inte heller varit så pigg om jag fått reda på att min crush har en crush på min brorsa och tvärtom D: Om Joel får komma över så kanske det löser sig med tiden i alla fall. Tur att Romeo har Jamie att fly till också så han inte måste gömma sig på rummet under hela tiden Joel är där.
Och så en sidenote på slutet, inte för att jag varken gått på dejter någonsin i mitt liv men det där med att andra känner av kemin mer än en själv är ju en jävla curse -.- Särskilt när man inte vill vara ett rövhål och ba... :) hejsan |
|
|
|
