Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

us against the world, always - [del 16]

slänger väl upp nästa här också :D

Det gick några dagar. Som mest gick in i varandra. Han la sig tidigt. Han sov länge. Han skippade gymmet för att han helt enkelt inte hade någon lust att träna. Han skrev lite på en låt som han inte kunde avgöra om den var okej eller om han bara borde kasta den. Han umgicks med Jamie en kväll – men bara genom ett onlinespel på PS:et.
Men idag hade han faktiskt både klätt sig i någonting mer anständigt än shorts och sliten t-shirt och fixat håret.
Anledningen till att han åkt in till stan hade varit för att posta ett brev – det var förmodligen dumt att tro att det skulle göra någon skillnad att posta en jobbansökan istället för att maila, men han började bli desperat och hade tyckt att det var värt ett försök. Efter det hade han tagit plats på Espresso houses uteservering för en kaffe men snabbt insett att han mycket hellre bara skulle ha velat röka en cigg. När han fått syn på Carro – tjejen som han träffat på en fest för länge sen och därefter tagit den där fikan med – hade han låtsats vara väldigt upptagen med sin mobil och samtidigt kämpat för att inte skicka iväg ytterligare ett sms till Kimmie. Hon visste att han ville prata. Hon visste att han var ledsen över vad som hänt även om han inte skrivit det rakt ut eftersom det bara skulle kännas fel att ta det genom ett sms. Han ville inte göra henne mer upprörd.
När han till sist kände att han inte kunde fega mer reste han sig upp och mötte självfallet direkt Carros blick. Att gömma sig bakom mobilen hade uppenbarligen inte funkat. Hon hade förmodligen suttit och tittat på honom lika länge som han tittat på skärmen.
”Hej Romeo”, log hon.
”Tjena”, sa han och var lika självfallet tvungen att stanna.
Han visste inte varför hon presenterade sina tre tjejkompisar eftersom inte ens dom två kände varandra på riktigt. Dom hade hånglat och umgåtts på en fest och dom hade tagit en fika för två månader sedan. En fika som inte hade blivit till någonting mer eftersom Romeo aldrig hört av sig igen. Det fanns ingen anledning alls till att dom skulle behöva besvära sig med att snacka nu.
”Är du på väg härifrån? Annars finns det plats”, sa Carro och nickade mot bordet dom satt vid. Som att det inte varit uppenbart att hon menade med dom. Annars finns det plats där borta i hörnet vid ett annat bord, eller vadå?
”Jo jag..” Han höll upp sin tomma kaffemugg som han inte ens visste varför han tagit med sig och gjorde en gest mot torget utanför. ”Ska iväg på annat.” Hade det varit ett annat tillfälle, om dom senaste dagarna inte hade känts som ett helvete, så hade han kanske kunnat slå sig ner vid dom bara för att socialisera lite, men han hade varken energin, lusten eller huvudet till det just nu. Han hade ju knappt kunnat formulera en mening utan en paus mitt i.
”Okej, hör av dig om du kanske vill ses någon annan gång?”
”Visst”, nickade han och fick i alla fall fram ett snett litet leende. Vilket kanske inte var så schysst egentligen eftersom hon säkert skulle tolka det som ett extra tecken på att han faktiskt skulle göra det. ”Ha det bra.”
Han lämnade uteserveringen och kastade muggen i närmaste papperskorg innan han begav sig hemåt på cykeln.

Han hejdade sig med nyckeln framför låset när han upptäckte att det faktiskt inte var låst och drog sedan snabbt upp dörren.
”Kimmie?”
Det verkade vara tomt på nedervåningen så han trampade ur conversen och tog sedan stegen uppför trappan. Efter att ha knackat på sin systers dörr väntade han istället för att som vanligt öppna. Men ingen öppnade från andra sidan och ingen sa ´kom in.´ Han knackade igen och tryckte sedan ändå ner handtaget. Låst.
”Kimmie..?” sa han och lutade pannan mot dörren. ”Snälla öppna.”
När dom varit yngre hade hon många gånger tjurat på deras föräldrar och vägrat öppna dörren. Och för att hon skulle veta att det inte var mamma eller pappa som knackade hade hon och Romeo utvecklat sin egna hemliga knackning. Två långsamma och därefter lite trummande med fingertopparna. Först då hade hon öppnat och sedan hade dom kunnat tjura tillsammans på vad hon nu tyckt att dom gjort eller sagt för fel.
Dom hade slutat med det där ett tag innan olyckan. Dels för att det egentligen inte behövdes eftersom han lika väl bara skulle ha kunnat säga hennes namn genom dörren, och dels för att hon inte varit lika mycket tjurig tonåring längre. Och efter olyckan.. Det var väl ganska uppenbart varför det ännu mindre hade behövts då.
Ändå knackade han nu. Två långsamma och lite trummande med fingrarna. Och han väntade.
”Kimmie”, sa han igen och tryckte ner handtaget en gång till.
Till sist gav han upp och gick in till sitt eget rum. Hon skulle väl komma ut när hon kände för att prata. Vilket borde vara fallet eftersom hon ändå valt att komma hem.

Det hade blivit eftermiddag och kväll, ingen Kimmie som kommit ner, och Romeo stod för närvarande i köket och tittade något skeptiskt ner i köttgrytan på spisen. Den luktade okej, men den såg definitivt inte ut som på bilden till receptet. Han kanske hade glömt någon viktig ingrediens. Han kunde väl inte göra så mycket annat än att smaka och när han väl satt vid bordet och gjorde det kunde han snabbt konstatera att hans teori om att han glömt något viktigt onekligen stämt. Med en tung suck och ena armbågen i bordet åt han sakta några tuggor ändå. Ett väldigt plötsligt och dovt dånande fick honom att se upp och när han lyssnade noggrannare förstod han att det var regn han hörde. Det hade mörknat redan för någon timme sedan när tjocka moln börjat täcka himlen och när han gick fram till fönstret kunde han förvånat se hur det verkligen öste ner. Inte vanligt spöregn utan åskskur x 100 ungefär. Vinden slet i äppelträden och längre bort kunde han se hur torkvindan snurrade för fullt. Han var väldigt tacksam för att han inte hade bestämt sig för att åka in till stan fram mot kvällen istället.
Romeo ställde undan disken och gick därefter uppför trappen och fram till Kimmies dörr igen.
”Kimmie, kan du öppna?!” Han knackade flera gånger och drog sedan ner handtaget och-
Det var öppet. Men Kimmie var inte där inne. Han klev ändå in i hennes rum och såg sig omkring – som att han väntade sig att hon plötsligt skulle bli synlig igen. Borde han inte ha hört ifall hon gått ner för trappen? Han var precis på väg att gå ut igen för att kolla ifall hon var inne i deras föräldrars gamla rum när hans blick istället föll på fönstret med dom fördragna gardinerna. Med målmedvetna steg gick han fram dit, drog undan det svarta tyget och såg Kimmie sittandes ute på taket i regnet. Hur hade hon ens tänkt att hon skulle ha kunnat öppna fönstret igen när hon puttat igen det från utsidan?
Några sekunder senare skulle han inse att han hade större problem att tänka på.
Den kraftiga vinden gjorde det svårt för honom att ens ta sig ut på taket, men han lyckades ta sig fram till Kimmie som inte ens vände blicken mot honom.
”Vad vill du?”
”Prata. Jag-”
”Vet du, jag hade kunnat ta det från Joel. Även om det också sårar så in i helvete”, sa Kimmie och drog undan blöta hårslingor från sitt ansikte. ”Men från dig? Du var den jag litade på mest i hela världen Romeo. Hur länge?” Hon fortsatte utan att låta honom hinna svara. ”Jag fattar att man kan få känslor, och du hade inte kunnat ändra på dom bara för att du fick veta att jag också hade sånna. Fan, jag skulle till och med kunnat tycka att det var något bra, för jag vill båda eras bästa. Det hade varit svinjobbigt men jag hade kunnat ta det, om du varit ärlig!” Blicken hon vände mot honom var så mörk och sårad och arg och- Den var allt som han aldrig sett hos Kimmie. ”Hur har du inte kunnat säga något?! Hur har du kunnat trösta mig när jag tyckt det varit jobbigt och samtidigt hållit käften om att du själv.. hur länge?!”
Romeo trodde att han hade tänkt ut vad han skulle säga. Enda sedan Kimmie smällt igen dörren och stuckit ut den där kvällen. När han ringt till henne. Skickat sms. När han väntat, väntat och väntat på att hon skulle komma hem. När han knackat på hennes låsta dörr och inte fått komma in. Han hade trott att han skulle veta hur han skulle förklara men nu när han satt där i regnet och hörde Kimmies ord tog stressen totalt över.
”Vi hade absolut inte gjort något när du berättade för mig. Eller när du berättade för honom, Kimmie, jag lovar. Ja, jag kände något för honom, men det hade inte hänt någonting.”
Ingenting?
”Nej! Eller vi råkade kyssas i vintras men-”
”Va? I vintras? Jag- va?” upprepade hon.
”Vi var fulla, det var inget. Och det hände inget mer efter det! Inte förrän.. när du såg oss.” Han drog handen över ansiktet för att få bort regndropparna som rann ner i ögonen och kände hur hans andetag blivit alldeles ansträngda.
Kimmie drog fingrarna genom håret – eller kanske drog hon i håret. ”Vi berättar allt för varandra”, sa hon sammanbitet. ”Joel och jag berättar också allt. Varför har ni båda..”
”Kimmie, förlåt”, sa han desperat. När det lät som att hans syster var på väg att bryta ihop helt så var det precis vad han kände också. ”Jag, vi, jag menar; jag ville inte att det skulle kännas konstigt för dig att jag plötsligt hånglat med din bästa kompis. Vi tyckte att det var bäst att bara.. Det skulle ju aldrig hända igen.” Det hade inte ens funnits i hans tankar att dom skulle göra om det. Att han ens skulle tänka på det igen.
”För det känns ju så mycket mindre konstigt och jobbigt att få veta att du har kysst min bästa kompis som jag har känslor för? Du skulle ha berättat på en gång Romeo! Då hade jag kanske inte ens..”
”Kimmie..” När han försiktigt försökte lägga armen om henne slog hon lika hastigt undan den och hade i nästa sekund flugit upp på fötterna. ”Flytta dig.”
”Men vänta-”, sa han och ställde sig upp han också.
”Flytta dig Romeo. Flytta dig!” När hon försökte knuffa sig förbi var dom på väg att ramla båda två och han fick chockat tag i hennes överarm. ”Lugna dig! Vill du att vi ska slå ihjäl oss eller?!”
”Det är ju ditt fel isåfall! Hur kunde du inte ens säga något?! Flytta på dig!”
Han stapplade till på dom hala takpannorna och tryckte sig till sist in mot väggen så att hon kunde komma förbi och klättra in genom fönstret. Det var ingen idè att försöka hålla henne kvar.
Han klättrade dock snabbt in efter henne och inne i det ljusa rummet kunde han se det svarta sminket som runnit i hennes ansikte, hur genomblöt hon var, hur..
Han ville inte vara den som hade orsakat den där fruktansvärt sårade blicken.
Hon tog några djupa andetag och drog båda händerna genom håret.
”Är det besvarat? Känslorna?” Nu lät hon bara otäckt lugn.
Redan innan han ens hade nämnt känslorna där ute på taket så hade hon sagt det, och just då hade han inte reflekterat över hur hon redan hade kunnat förstå det. Att det inte bara varit.. ett hångel i soffan. Att det var någonting mer. Men det var Kimmie. Hans tvilling. Det var klart att hon fattat. Hade han inte varit ännu vidrigare om han gjort något med Joel bara för.. skojs skull?
Han skulle aldrig någonsin mer kunna ljuga för henne, men det gjorde samtidigt så jävla ont att ens nicka.
”Kimmie-”
”Sluta.” Hon backade ett steg men stannade sedan till igen. ”Det är inte ens det som är grejen, att ni har känslor för varandra. Det är klart att jag inte ansåg mig ha någon ensamrätt på Joel eller att jag ville tvinga honom att känna likadant för mig. Det är grejen att du var tyst om vad du uppenbarligen själv kände när jag berättade. Att du pratade med mig om att allt skulle bli bra, att du satt där och.. Och istället för att någon utav er berättade så håller ni på med varandra bakom min rygg. Det är det som är det stora jävla problemet.”
”Det var inte meningen att det skulle hända!”
”Men det gjorde det! Och det kan inte bara ha kommit helt plötsligt Romeo, jag fattar ju att ni måste.. Hur visste du ens att han kände likadant? Ni måste ju ha pratat om det?! Hur länge sen var det ens?”
”Ja, ja det har vi, men det var ju inte för att.. Det är inte så att vi planerade att gå bakom din rygg fattar du väl! Vi sa i princip att vi skulle strunta i allt, för att det kändes så jävla fel mot dig, ingen utav oss ville ju känna det vi gjorde.”
”Hur länge sedan är det? När pratade ni om det? Hur länge har du varit tyst om allt?” Hon strök irriterat en hand över den svarta kinden.
”Alldeles efter att.. När du berättade för Joel och han sa att han inte kände likadant”, sa han lågt.
”Okej.”
Han tog ett steg närmare henne men den här gången backade hon två. ”Och du tänkte inte för en sekund att det kanske var läge att berätta för mig då..?”
”Det skulle ju inte göra någonting bättre, du var ju redan asledsen, jag ville inte göra det ännu värre. Vi skulle ju bara försöka ignorera det..”
”Trodde du att det skulle funka? Det är klart att något skulle hända! Och om du bara hade berättat innan så hade jag..”
Efter att kimmie tagit sig ur sin mörkaste period så hade han knappt sett henne gråta heller och det skar därför till extra mycket i honom att se henne blinka så snabbt nu innan hon vände sig om och lämnade rummet. Den här gången följde han inte efter henne utan blev istället stående på den gråa mattan och kände sig som den mest misslyckade personen som fanns. Det började kännas som en standard.

och här nere har vi som vanligt mitt standardtack som ni säkert tröttnat på; men tack för att ni läser och delar med er av era tankar :D alltid kul att få se sina/sin karaktärer/story genom andras ögon! :)
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Vapor - 26 nov 17 - 22:28
Alltså ja jag förstår Kimmie, skulle också vara förbannad på hela grejen att han inte sagt något. Som sagt inte för att det hände utan för att han har hållit tyst om det, båda två. Skönt att hon ändå nu orkar prata med sin brorsa och att hon verkligen orkar ta tag i det, cred till henne!!

Nu verkar det väl ändå, typ okej mellan dem? Men jag undrar vad som nu kommer hända med trion? Känns tråkigt om de splittras över det här. Det skulle vara hemskt!
Ska spänt läsa vidare.
arbok - 17 nov 17 - 23:54
Mmmmmm great :)) Alltså jag tänkte säga att jag tyckte synd om Romeo men samtidigt förstår jag ju Kimmie och varför hon är så upprörd. Förstår att det var ett misstag från Romeos sida men hade jag varit Kimmie hade jag också varit förbannad. Hellre få veta från början även om det är dåliga nyheter liksom. Shit.
Är mer fundersam nu än någonsin över hur det kommer sluta... det vore ju sjukt hemskt om de inte kan prata ut om det innan storyn är slut. Känns ju som att de är för viktiga för varandra för att det skulle kunna bli så hemskt, men hoppas på att de ska kunna fortsätta vara vän med Joel också. Väntar spänt på hur det ska lösa sig!

Skriven av
ilenna
14 nov 17 - 00:27
(Har blivit läst 238 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord