us against the world, always - [del 15] |
nu kommer det ett sånt där kort kapitel igen. (men jag tror att det börjat bli någon slags stil för mig haha: väldigt random längd på kapitlen i mina storys. hoppas ni är okej med det ;D) nu är det inte många kapitel kvar heller.
Efter att ha kollat mobilen – som inte innehållit några nya sms – hade Romeo bara legat och tittat upp i taket en lång stund. Han spelade upp scenen framför sig gång på gång och det han såg allra tydligast var Kimmies blick. Inte bara chock utan så jävla mycket smärta. Han hade kunnat ta ilska och chock. Men smärta var det som han så desperat velat hålla borta från sin syster. Det som gjorde allra mest ont att se. Och den här gången var det han som orsakat den.
När han till sist orkat resa sig upp från sängen hade det varit för att släpa sig ut till badrummet där han tagit en brännande het dusch. Han hade velat duscha bort känslan av Joels händer mot sina axlar, mot sin midja, mot sin rygg. Och samtidigt kände han sig så hjälplöst förtvivlad över att han egentligen inte alls ville glömma bort hur dom hade känts. Han hade bara velat att situationen igår utspelat sig annorlunda.
Tillbaka i sitt rum blev han stående, i en handduk om midjan och droppande blött hår, velandes över om han skulle ta på sig några kläder eller om han bara skulle lägga sig ner i sängen igen och sova bort dagen. Dagarna. Enda tills att det skulle kännas bättre igen. Men om han skulle vara ärlig mot sig själv såg han ingen sådan dag i sikte och han drog därför på sig ett par jeans och en huvtröja. Kanske skulle det vara för varmt ute för en, men han orkade inte bry sig. Ute på gården spanade han efter Kimmies cykel och kunde konstatera att den var borta. Kanske borde han se det som något positivt. Att hon verkade ha haft en plan och inte bara gett sig iväg rakt ut i skogen eller något. Mest troligt hade också Frida redan hört av sig till henne och skulle se till så att hon var okej. Inte okej.
Romeo hade inte haft någon plan över vart han skulle ta vägen. Han hade bara vetat att han inte skulle klara av att vandra fram och tillbaks i huset. Men det han allra minst väntat sig var att han skulle hamna vid kyrkogården. Det var några veckor sedan han varit där sist, och den gången hade varit fruktansvärt jobbig. Alla gånger var såklart fruktansvärt jobbiga, men det hade varit ännu värre än vanligt. Han lutade cykeln mot den låga muren och låste den innan han långsamt gick in.
Kimmie brukade alltid säga hej när dom gick dit tillsammans, men det hade känts onödigt för honom. Dom kunde ju ändå inte höra dom. Dom var borta och skulle aldrig någonsin kunna höra något dom sa igen. Aldrig svara.
Det krävdes inte många steg för att komma fram till rätt plats och med en djup suck sjönk han ner på huk.
”Hej.”
Vad fan höll han på med? Romeo var på väg att resa sig upp men ändrade sig mitt i rörelsen och sjönk sakta ner igen. En lång stund satt han bara där tyst. Med tunga andetag och tankar som snurrade alldeles för fort i huvudet.
”Jag har ställt till det så jävla mycket mamma..” Han ord var låga och skulle inte höras om någon ens varit i närheten. ”Du vet när du frågade om jag trodde att Kimmie och Joel var tillsammans?” Han suckade och visste inte hur han skulle fortsätta. Han visste inte hur han skulle kunna förklara utan att det lät svamligt..
Men så insåg han att det inte spelade någon roll om det blev osammanhängande. Hon skulle ändå inte svara.
Han svalde hårt och strök undan den blöta luggen som stack fram under huvan. Det hade definitivt varit för varmt för tjocktröja och folk som sett honom hade förmodligen undrat vad han var för idiot som hade luvan uppdragen till och med. Som att han brydde sig..
”Jag har känslor för Joel. Och det hade kanske inte varit någonting dåligt om det inte vore för att Kimmie också har det, och att hon sa det till mig, och att jag höll käften om mina. Hon upptäckte mig och Joel när vi.. Och jag har svikit henne så jävla mycket. Jag kunde åtminstone ha sagt någonting till henne. Joel också, för han.. Han har känslor för mig också och vi borde ha sagt något. Istället fick hon veta det på ett så jävla oschysst sätt och jag vet inte ens vad jag ska säga.”
Han slöt ögonen och la händerna för ansiktet samtidigt som han försökte samla sig så pass att han kunde fortsätta. ”Jag hatar att det blev såhär och ändå är jag egoistisk och vill inte släppa tanken på mig och Joel för att.. Jag tror att jag är kär och det suger så sjukt mycket att det blev i han.”
Det blev ändå att han satt där och väntade på ett svar. Fastän han innerst inne visste att det inte skulle hända. Han hade bara velat ha hennes armar omkring sig och att hon skulle berätta för honom vad han skulle göra. Egentligen skulle hon inte ens ha behövt säga något; han hade bara velat ha en jävla kram.
Han lindade armarna om dom nu uppdragna knäna och lutade tungt huvudet mot dom.
”Jag vill bara att ni ska komma tillbaks”, viskade han.
Lagom tills att han cyklat in på gården igen pep det till från mobilen i hans ficka och han blev både lättad och besviken. Lättad för att Kimmie åtminstone hört av sig men besviken för att det inte var till honom. Dom var ju tvungna att prata.
[13:02 nytt meddelande- Joel] Kimmie skickade ett kort sms om att hon sover hos Jenny i några dagar.
[13:03 sänt meddelande] sa hon inget mer?
[13:03 nytt meddelande- Joel] nej :/ men jag är bara jävligt glad att hon i alla fall skickade något.
Det var Romeo också. Och han förstod att det kändes som ännu mer en lättnad för Joel. Det betydde åtminstone att hon inte helt tänkte stänga honom ute från sitt liv. Självklart skulle hon inte kunna göra det med honom heller, men han visste inte hur mycket han hade förstört.
Huset kändes mer tomt och tyst än någonsin när han klev in i hallen och Romeo var inte sen med att slå på teven för att försöka eliminera åtminstone lite utav den där tunga tystnaden. Han strök handen genom håret som hunnit bli en aning lockigt på vissa ställen och sjönk trött ner i soffan. Den gröna blicken landade på tatueringen på insidan av hans handled och med ens kände han sig ännu mer misslyckad – fastän han inte trott att det varit möjligt.
Kunde saker bli mer jävliga?
Han hade inga föräldrar.
Han hade sårat sin tvillingsyster som var den som stod honom allra närmast i världen.
Han var kär i någon som han inte borde vara kär i. Och som det aldrig någonsin skulle bli någonting med.
Han ville inte göra någonting annat än att gråta.
Men han kunde inte gråta för att han inte vågade lossa på den sista spärren.
Han hade flera bra vänner men det fanns ingen han kände att han kunde prata med.
Han hatade sig själv. Och det var den enda han hade sällskap av.
|
| Kommentarer | | Vapor - 26 nov 17 - 22:25 | Som föregående person sa.
Det är okej med korta kapitel, korta kapitel är bra ibland och det är dumt att känna press över sådant. :3
Fattar att Romeo är ledsen över vad som hänt och jag fattar att han vill prata med Kimmie. Förstår samtidigt Kimmie som vill ta lite distans och typ, samla sig innan hon pratar med båda?
Romeo måste ju få ut sina känslor någonstans, han måste typ prata med någon, det är inte bra att bunkra upp så mycket känslor.
Ska bli intressant och läsa mera... för har lite att läsa nu i kväll :3 | | arbok - 13 nov 17 - 22:02 | Korta kapitel är okej, tycker det är befriande själv som skrivnisse att inte ha något krav på längd, och även när man läser så kan det vara kul med olika mycket per kapitel!
Och angående själva kapitlet och inte dess längd: skönt att Kimmie i alla fall hörde av sig till slut, även fast man hoppats att hon skulle komma tillbaka för att snacka/skälla på dem :( Kanske bra att Romeo får gå till graven och prata lite, så att han inte bara håller inne alla sina känslor. Tycker dock faktiskt synd om honom som verkar ha riktiga känslor för Joel (och Joel också förstås) och att det inte bara var något som råkade hända för att de var tända på varandra. Är dock nyfiken på hur det slutar om det inte är så mycket kvar... Undrar om det kommer hinna lösa sig eller om något annat inträffar? |
|
|
|
