us against the world, always - [del 14] |
Det hade varit en varm dag, som fortsatt till en lika varm kväll. Ett sent kvällsdopp hade därför känts som en bra idé, och det var också ner mot sjön som Romeo, Joel och Kimmie cyklandes var på väg. Det var någonting deras föräldrar alltid hade varit emot; man skulle ha respekt för vatten och särskilt när det var mörkt. Ändå hade dom smitit ner dit ett flertal gånger.
Det var både stjärnklart och fullmåne och hade Romeo varit ensam där nere hade han högst troligt klättrat upp på ett av stenblocken och försökt få ihop någon ny låttext. Fan, han lät nästan romantisk.
Kimmie var först med att hoppa av sin cykel och drog av sig den stora huvtröjan och jeansshortsen innan hon skyndade ner mot strandkanten i sin svarta bikini.
”Är det någon tävling du inte har meddelat oss om?” flinade Romeo och drog av sig sin egen t-shirt.
”Yes, ni förlorar precis”, sa hon innan ett litet plask hördes när hon dök ner under vattenytan.
Vattnet svalkade. Men det var knappt. Men så hade också dom senaste nätterna varit ovanligt varma, så det hade väl inte hunnit kylas ner särskilt mycket.
”Är ni också lite sådär så att ni inte vill sätta ner fötterna på botten när det är mörkt?” frågade Joel och tog några simtag längre ut. Månskenet fick hans bruna hår att nästan skifta i vitt på sina ställen.
Kimmie samlade upp sitt blöta hår i en knut på huvudet och fäste den med gummisnodden hon alltid hade runt handleden. ”Nej varför?”
”Men för att det känns som att något skulle kunna greppa tag om ens fot eller något?”
Romeo skrattade. ”Jag trodde åtminstone att du skulle säga något om fiskar eller sjögräs, att det är äckligt när man inte ser. Men du tror alltså att det dyker upp några varelser här under när det är mörkt?”
Joel skrattade också när han försvarade sig. ”Nej! Jag sa inte att jag trodde att det skulle hända, jag sa att det kändes som att det skulle kunna hända.”
”Vad är skillnaden?” skrattade Kimmie också nu och la retsamt huvudet på sned när hon fortsatte. ”Joel då.. Hur tror du att dom ser ut? Vattenvarelserna?”
”Fan vad dryga ni är. Jag skulle inte ens ha sagt något. Men jag är säker på att många andra skulle hålla med mig.”
”Ett tips, berätta inte om den rädslan för någon annan”, fortsatte Romeo retas och strök sitt eget blöta hår ur ansiktet.
”Nej nu fryser jag seriöst, ska vi gå upp?” undrade Joel en stund senare. En så pass lång stund att Romeos fingertoppar hunnit bli alldeles skrynkliga.
”Är det vattenvarelserna som är på dig eller?” Sedan den där händelsen i förrgårkväll hade Romeo haft för avsikt att.. kanske inte att hålla sig undan Joel, men helt klart göra vad han kunde för att inte låta den där kemin uppstå igen. Ändå retades han med honom. Ändå kunde han inte fullständigt ignorera det där som fladdrade till när Joel flinande såg tillbaks på honom under den rufsigt blöta luggen. Och ändå var det så lätt att bortförklara det med att dom ju alltid retats med varandra. Alla tre. Det var inget konstigt. Det skulle bli konstigare om han helt skulle sluta med sånt.
I vilket fall som helst kändes det som en bra idé att gå upp från vattnet och det var också vad dom gjorde. Romeo hade glömt sin handduk och torkade sig så gott han kunde med t-shirten innan han hängde den över axeln istället. Dom andra tog längre tid på sig då Kimmies kedja tydligen hoppat ur (hade varit betydligt roligare om det varit Joels så att dom kunnat tjata lite mer på honom om att skaffa ett jäkla cykelstöd) och Joel fick fixa det.
”Att bada innan man ska sova måste ju vara det bästa man kan göra”, sa Kimmie när dom cyklade in på gården. ”Eller ja helst bada och nya sängkläder.”
”Ja faktiskt”, höll Romeo med. ”Det är nog vad jag skulle ha valt i första hand om man haft en egen städare. Att hon eller han kunde bädda rent ens säng varje kväll. Fatta vad nice.”
”Så ansträngande är det inte att göra det själv..”, sa Joel och såg på dom innan han som vanligt släppte ner sin cykel i gruset.
”Nej, men det är inte roligt heller. Inte så att man skulle orka göra det flera gånger samma vecka.”
”Nej det är väl sant..”, höll Joel med. ”Det är lugnt om jag stannar va Kim? Tänkte att jag skulle sova hemma men det känns lite drygt att behöva cykla hem blöt.”
Romeo sökte efter någonting tveksamt i Kimmies blick men hon log bara. ”Klart du kan stanna. Men jag-”
Det behövdes ingen tvillingkoppling för att veta vad hon precis var på väg att säga.
”Duschar först”, avbröt Romeo flinande och stegade iväg mot ytterdörren före dom båda.
Duschad, fortfarande blöt i håret och iklädd fotbollsshorts och en simpel (simple plan hehe) bandtröja satte sig Romeo i dörröppningen till altanen med sitt ciggpaket och tändare.
”Godnatt Romeo.”
Han vände sig om mot Kimmie som kikade in ifrån hallen och log snabbt mot henne.
”Godnatt.”
”Åh jag måste också ta en rök.” Även Joel dök upp och fick med den kommentaren Kimmie att sucka.
”Varför kan ni inte bara sluta båda två?”
”Jag har ju sagt att jag slutar om din brorsa gör det”, flinade Joel och försvann iväg – förmodligen till sin jacka - innan han kom tillbaks med en egen cigg.
”För att göra dig lite nöjdare kan jag säga att det bara är min tredje för idag”, sa Joel när han passerade Kimmie, som i sin tur släppte ut en road suck.
”Fortfarande tre för många. Men okej godnatt.”
Romeo hörde hur det tredje trappsteget som vanligt knarrade när Kimmie gick upp innan Joel sjönk ner bredvid honom med ciggen mellan läpparna. Romeo räckte honom sin tändare och blåste sedan långsamt ut ett rökmoln. Dom satt båda tysta och när Romeo sneglade på den andre från sidan såg han hur hans blick verkade vara långt borta i mörkret. Kanske var han trött, eller så hade hans tankar bara seglat iväg någonstans – ganska ovanligt dock när det kom till mr. rastlös.
”Letar du efter läskiga varelser på land också?”
Joel vände blicken mot honom och höjde ett ögonbryn innan han blåste ut röken åt sidan. ”Säger han som skrek över en hare.”
”Men vad fan, vi sa att vi inte skulle berätta för någon..”
Joel skrattade lågt och knäppte av lite aska från ciggen. ”Var säkert du som skrek högst.”
”Kan pinsamt nog hända att det var så ja.. Men”, fortsatte han tydligt. ”Kimmie skrek två gånger.”
”Säkert..”
Romeo drog snett leende på munnen innan han själv lät blicken vandra ut i den mörka trädgården. Det gick att urskilja äppelträden längre bort men utöver det var det som en svart ridå.
”Regnar det?” sa plötsligt Joel. En och en halv cigg och en del musiksnack senare. ”Det låter som det.”
Romeo reste sig upp och klev ut på altanen för att sedan sträcka ut handen utanför taket. ”Japp det gör det.”
”Jäklar vad stel man blev i benen”, sa Joel som också hade rest sig upp nu. Han slöt upp bredvid Romeo men klev också ner från altanen och ut på gräset. ”Alltså det är ändå något med regn på sommaren som jag gillar.”
”Tur för dig att du bor i Sverige då.”
Han mer hörde än såg hur Joel andades ut som i ett skratt. ”Nej men klart att jag också tycker att det suger när det är fult väder på dagarna, men jag gillar när det regnar på kvällarna och fortfarande är varmt.”
Det kunde han kanske till viss del hålla med om när Joel sa det på det sättet. ”Eller när man ska sova och man hör hur det regnar mot fönstret.”
”Exakt! Sånt gillar jag. Det är mysigt.”
”Mm.” Romeo lutade sig mot räcket och eftersom håret redan var blött efter duschen brydde han sig inte i att det blev ännu lite blötare nu. Att håret skulle vara ett enda kaos när han vaknade imorgon var en annan sak.
När det lätta regnet övergått till första stadiet av spöregn hade Joel inte verkat tycka att det var särskilt mysigt längre utan snabbt kommit upp på altanen igen.
När Romeo sedan drog igen dörren efter dom och vände sig om mot Joel i vardagsrummet var orden han tänkt säga totalt borta. Den andre verkade ha drabbats av samma plötsliga brist på ord och Romeo visste med ens vad som skulle komma. Och att det var totalt oundvikligt.
Deras läppar kolliderade som våldsamma magneter. Joel greppade tag om hans midja innan Romeo i nästa stund tog ett lika fast tag om den andres nacke. Den tidigare undertryckta otåligheten till att kyssa honom igen tog ut all sin rätt när Romeo hetsigt och oförsiktigt särade på Joels läppar med sin tunga, och det han möttes av var precis lika ivrigt och omilt. Fingrarna letade sig in bland det bruna, fuktiga håret där dom fann ett bra grepp när han slöt läpparna om Joels underläpp.
Ojämna andetag hördes från Joel när han på ett liknande sätt greppade händerna om hans tröjtyg i ryggen och sedan fick deras kyss att djupna.
Det var allt som hånglet den där kvällen i mars varit. Och samtidigt var det så mycket mer.
Romeo var inte säker på vem utav dom det var som började styra stegen bortåt, men den andre hade uppenbarligen låtit sig följa eftersom dom strax föll ner på soffan. En kudde ramlade ner på golvet, och fick sällskap av Romeos fot när gränslandet med det andra benet blivit något slarvigt. Joels armar fann sin plats om hans nacke och drog honom hastigt nedåt för att hårt kyssa honom. Den lilla piercingkulan i underläppen smakade metall och just då var det tillsammans med smaken av Joel det sexigaste som fanns.
Den andres händer förflyttades till nederdelen av hans rygg och ännu lite längre ner där dom kramade åt och tryckte honom närmare, och Romeo andades tungt ut mot hans läppar medan han själv krånglade in händerna under hans tröja och kände sig uppför den fasta bröstkorgen. När fingertopparna nådde två hårda bröstvårtor tryckte han självmant höfterna närmare Joels och besvarade dom allt hetsigare kyssarna.
Om tempot dittills gått som i snabbspolning så ändrades det i nästa sekund till slow motion.
Någonstans i bakhuvudet hörde han som avlägsna fotsteg, samtidigt rörde sig hans läppar över Joels hals. Ytterligare en sekund senare hörde han en lika avlägsen flämtning som inte kom ifrån killen under honom. Långsamt och näst intill skräckslaget höjde han blicken.
Och mötte Kimmies.
”.. Kimmie!”
Fotstegen var inte i närheten av avlägsna längre när dom rörde sig bort ifrån öppningen till vardagsrummet, ut i hallen. Romeo kastade sig lika snabbt upp, men inte tillräckligt då ytterdörren precis slog igen.
Vad hade han gjort?
Vad hade han precis gjort?
”Romeo..?” hördes det lågt bakom honom och när han såg sig om över axeln var det någonting förkrossat i Joels blick som mötte hans mörkgröna. Kanske hoppades han på att han hört fel. Att Romeo inte alls nyss sagt Kims namn. Eller att han sagt det för att han trott sig hört eller sett henne.
”Helvete”, andades Romeo ut och drog båda händerna genom håret. ”Helvete!”
Hur fan hade han kunnat låta bli att tänka? Hur hade han bara kunnat dras med och glömt bort verkligheten? Dom hade för fan varit i vardagsrummet!
”Jag ringer henne”, sa Joel dämpat och drog fram sin mobil ur jeansfickan. Han såg alldeles blek ut i ansiktet.
Romeo förvånades inte det minsta i att Joel inte fick något svar, men det hindrade honom inte från att själv försöka. En gång. Två gånger.
Han skulle ha berättat. Han skulle bara ha berättat redan den där kvällen i vintras! Hur jävla svårt hade det varit? Och om inte då så skulle han bara ha berättat när tankarna på den kvällen återkommit. Eller när Kimmie berättat om sina känslor – hur jobbigt det än skulle ha varit och hur svinig han än skulle ha känt sig – eller när Joel berättat för honom. Eller igår. Eller tidigare idag. När som helst innan hon hade behövt se det där.
Dom väntade i en halvtimme. I en timme. Men Kimmie kom inte tillbaks instormande. Det kom inget upprört sms.
”Jag borde nog..” Joel reste sig upp från köksstolen och strök handen genom sitt hår som vid det här laget hunnit torka. ”Du kan väl sms:a mig om hon dyker upp..?”
Han nickade sammanbitet och tittade ner på sin mobil igen. Det var senast igår som han och Kimmie pratat om Joel. Det var senast igår som han på kvällen kramat henne och lovat att allt skulle bli bra.
När klockan närmade sig halv tre och han fortfarande inte fått minsta kontakt med Kimmie letade han snabbt fram ett helt annat nummer. Han sket fullständigt i att klockan var just halv tre. Han såg framför sig alla möjliga hemska scenarion och det var mer än tillräckligt för att han skulle vara tvungen att göra något istället för att bara sitta still där och vänta.
”Hallå..?” sa en hes och väldigt trött röst många signaler senare.
”Hej, förlåt att jag väckte dig men-”
”Vem är.. Romeo? Gud, är det något som har hänt?” Frida lät med ens mer klarvaken och han påmindes ofrivilligt om samtalet han fått av Sara den där hemska kvällen. I samma kök som han nu stod i.
”Nej. Eller jo. Kimmie är inte där hos dig eller?”
”Va nej. Varför skulle hon.. Vad är det som har hänt Romeo?” frågade hon igen, fortfarande lika hest som när hon först svarat.
”Vi..” Han kunde omöjligt säga den egentliga anledningen. ”Vi har bråkat bara, och jag vet inte vart hon är. Det är säkert ingen fara”, försäkrade han henne om. En försäkran han egentligen inte kunde stå bakom, men han ville inte oroa Frida också. ”Men ring mig om hon skulle dyka upp hos dig, okej?”
”Okej.. Vad.. Vad har ni bråkat om?”
”Inget”, sa han och var redan beredd att lägga på. ”Förlåt igen, godnatt.”
Det måste ha sett så jävla illa ut i hennes ögon. Det hade säkert sett planerat ut. Som att Joels ´jag ska också ta en cigg´ bara varit en ursäkt. Att dom inte ens hade rökt utan direkt kastat sig i soffan och.. Han tänkte på hur skör Kimmie tidigare varit. När hon bara legat och tittat in i väggen. Han tänkte på hennes ärr längs armarna.
Det gick inte att jämföra deras föräldrars olycka med vad han och Joel hade gjort, men han visste ju med sig själv hur lite som ibland krävdes för att man skulle falla ner så jävla djupt. Det behövde inte vara någonting stort. Det behövde inte vara någonting som var kopplat till deras föräldrar.
”Har hon kommit hem?” sa Joel i hans öra efter första signalen.
”Nej. Jag ringde till Frida och hon var inte där. Fan jag är bara så rädd att..” Han blev tvungen att avbryta sig själv när halsen plötsligt kändes alldeles tjock.
”Romeo?”
”Tänk om hon gör något dumt. Om hon gör något dumt Joel, jag-”
”Hey, lugna dig. Kim gör inget dumt. Hör du mig?”
Han hade hårt knutit ena näven i håret och svalde igen.
”Hon gör inget dumt. Hon är svinarg, eller ledsen. Eller både och. Och det är knappast något du eller jag kan klandra henne för. Hon är helt säkert hos någon annan kompis, och dom sover säkert. Så.. jag tror inte du borde ringa någon merstans. Romeo?”
”Hon kommer för i helvete inte prata med mig igen. Hon kommer inte prata med någon utav oss.”
”Det kommer hon visst..” Joel hade förmodligen inte tänkt låta osäkerheten höras, fast Romeo hörde den. Men han tänkte fokusera på det andra han sagt; Kimmie skulle inte göra något dumt. Hon var bara jävligt arg.
”Förlåt”, mumlade Joel i hans öra efter en stunds tystnad.
”Vadå.. Det är inte ditt fel.”
”Jo, jag tror att det var jag som-”
”Och jag tror att det var jag. Det spelar ingen roll, det var vi båda lika jävla mycket. Och vi borde aldrig ha gjort det.”
”Jag tänkte inte ens..”
”Inte jag heller.”
Och nu kände han sig skyldig som satt och pratade i telefon med Joel också. Tänk om Kimmie faktiskt skulle komma in genom dörren och så förstörde han allt igen genom att hon skulle få upptäcka att han nu inte hade tungan i Joels mun men satt och snackade med honom i mobilen. Han kände sig skyldig som ens tänkte på den andre. Och ändå hade han knappast något att dölja längre – för att hon hade sett.
Han hörde Joel ta ett andetag, precis som att han var på väg att säga någonting men ändrade sig och lät bli. Romeo försökte istället.
”Borde nog försöka sova.”
”Jag med.. Vi..”
”Ja.”
Romeo tryckte av samtalet och reste sig upp innan han skickade ett sms till Kimmie.
[02:48 sänt meddelande] jag kan förklara. säg bara att du är okej.
Han hoppades att hon skulle förstå vilket sorts okej han menade. För det var klart som fan att han fattade att hon inte var okej.
Det var säkert som Joel sa. Hon var hos någon kompis och sov redan.
jag vet att ni har fått vänta länge, men det kändes nödvändigt ;)
|
| Kommentarer | | Vapor - 15 nov 17 - 11:58 | Alltså har ju väntat på detta och nu kom det.
Så mycket drama och jag fattar att Kimmie är pissed, jag hoppas i alla fall att inget dåligt hänt henne för då blir jag ledsen.
Fattar att både Joel och Romeo har dåligt samvete, ursh men en kan ju inte styra över känslor, så är det ju bara.
Åhh hoppas det blir bättre för dem. | | arbok - 10 nov 17 - 12:12 | | Alltså!!! Nu har jag äntligen läst andra hälften av kapitlet och det var ju i andra hälften som allting hände. Kommer ju inte som en chock att Romeo och Joel inte kunde hålla sig ifrån varandra, men jag trodde nästan de skulle hinna gå längre innan Kimmie upptäckte dem/alternativt någon av dem vågade berätta. Kanske tur att det hände efter "bara" lite soffaction och inte en massa hemlighetsmakeri för då hade det ju blivit ännu värre verkligen. Hoppas att Kimmie bara är jävligt pissed och ledsen och ignorerar Romeo vart hon än är. Har något hänt henne eller om hon gjort någonting själv så är det ju nästan för hemskt alltså :( |
|
|
|
