Dina ord, min sanning? |
Jag blir ett med mina tårar,
och jag undrar
om du har rätt,
återigen,
om jag är blind,
återigen
Hjärtat slår hårdare
än normalt,
bankar
för att komma ut
Och mina tankar
för mig tillbaka
till den där natten
Då dina ord var blixtar
över min klara himmel,
ända tills jag insåg
att jag egentligen
var storm
Jag var aldrig klarblå
tillsammans med dig,
jag var regn,
gassande sol,
om vartannat,
klimatförändringar
smälte mina isar,
svämmade över,
väckte orkaner
inom mig
Sakta
(sämre,
sämre,
sämre)
b röts
jag
ner
Och då du gick
växte jag fritt,
frodades
Och då du kom tillbaka,
blev jag rädd,
orolig,
och lycklig
I torsdags
sa du
att jag
suger ut all din energi,
att du återhämtar dig,
och att samma sak händer
på nytt,
igen
och
igen
En nål
borrades obarmhärtigt in
i djupet av mitt hjärta
Och nu
undrar jag;
är det återigen jag
som inte ser
stormen?
Är det återigen jag
som inbillar mig
att jag är sommardagar?
Jag som tänker
att molntäcken drar förbi,
och att efter regn
kommer solsken?
Jag som känner dina ord i bröstet,
som nålar,
när egentligen
nålarna
alltid sitter där,
när egentligen
dina ord
bara gör mig uppmärksam på dem
Precis som jag
tar energi från dig,
tar du det av mig,
och kanske
gjorde dina ord så ont,
träffade så djupt
för att de är min sanning
...
Marcus
|
|
|
|
