us against the world, always - [del 1] |
kapitel 1 – juni
”Romeo!”
”Vad är det?!”
”Har du sett min stora rosa handduk?!”
Han reste sig upp från sängen och slängde upp dörren för att lättare kunna ropa ner till sin tvillingsyster som tydligen befann sig på nedervåningen.
”Nej varför skulle jag ha gjort det?”
”För att du tog hand om tvätten sist?!”
Han strök handen över nacken och försökte minnas om det verkligen var så, och om han isåfall hade sett någon särskild handduk. Varför skulle han ha lagt det på minnet?
”Jag hittade den!” hördes det innan han hunnit svara något mer och han återvände därmed till sitt rum. Det var fint väder ute så han borde egentligen ta vara på solen, men skissblocket liggandes på skrivbordet lockade mer för tillfället. Det var inte så att han hade haft det som ett intresse enda sedan han varit liten, utan han hade börjat så sent som när han var sjutton. Det hade börjat som ett försök till distraktion men sedan fortsatt vara lugnande på något sätt. Och eftersom han uppenbarligen hade någon sorts talang för det såg han ingen anledning till att lägga det åt sidan.
När han en stund senare hörde det bekanta knastret i gruset sträckte han något på sig för att se ut genom fönstret – fortfarande med pennan i handen. Synen var lika bekant som ljudet; Joel som smidigt hoppade av cykeln och sedan la ner den i gruset eftersom han inte hade något stöd på den. Han mindes hur stor cykeln hade varit för honom när den varit ny – alldeles för stor för hans säkert 1,65 cm eller något. Nu, snarare 1,85, passade den honom mer i storlek.
”Hej!”
Hans fönster stod på glänt så han kunde enkelt höra Kimmies glada röst och han kunde också snart se henne hårt krama om Joel. Dom två hade varit bästa kompisar sedan.. Alltid kändes det som. Det var nog i fyran dom först hade träffats, efter att Joel flyttat och börjat på deras skola, men det var året därpå den andre hade börjat i Kimmies och Romeos klass och som dom verkligen funnit varandra. Sedan dess hade dom hängt ihop som klister mot papper. Kimmie hade – både till utseende och personlighet - varit något utav en pojkflicka (han hatade begreppet men det var vad man kallat det då) enda fram till högstadiet (därefter hade det bara varit personligheten som fortsatt tillhöra det där begreppet han egentligen inte tyckte om att använda), så innan dess hade han egentligen aldrig tänkt tanken på att dom skulle kunna bli någonting annat än kompisar. Därefter hade han väntat på att det skulle hända – att Joel skulle inse att Kimmie inte bara var hans polare utan också en tjej (året därpå hade han förvisso fått veta att det egentligen inte spelade någon roll om det var en kille eller tjej för Joels del) men det hade inte hänt. Dom var bara precis samma – om inte ännu bättre – bästa kompisar som dom alltid varit.
Romeo hade sjunkit ner i sitt ritande igen och därför inte hört vare sig stegen i gruset eller uppför trappen. Men plötsligt drogs hans dörr upp. Efter en knackning och inte ens en nanosekunds väntan. Han kunde dock inte klaga för han var precis likadan – vilket gjorde hans syster galen, men som i sin tur inte heller kunde klaga eftersom hon var likadan. Hade han nämnt att dom var tvillingar?
”Ska du med och bada?”
Han snurrade runt på sin stol och mötte en lika grön blick – men inramad med kajal - som hans egen. Precis lika mörk, bara med lite mer skimmer i. Även hennes hår var lika nattsvart som Romeos, men räckte till strax ovanför axlarna. När hon gått i skolan, eller skulle ut någonstans mer offentligt så slet hon precis som honom med sina lockar – betydligt mer distinkta än hans dock – men hemma – eller med Joel som verkligen sett henne i alla skick – så lät hon det vara. Lockarna påminde honom om deras mamma och till en början hade han själv velat slita tag med plattången i hennes hår. Nu tyckte han istället om dom.
”Nu?”
”Ja, eller vi väntar på dig såklart. Snälla?” Hon gav honom ett bedjande leende och han reste sig flinande upp från stolen. Hon var två minuter yngre än honom, och hon hade redan från väldigt tidigt lärt sig lillasysterknepen både när det kom till honom och deras föräldrar. Dom gånger han poängterade det dock; att han var den äldre utav dom och antingen bara ville retas eller dra nytta av det så uppskattades dom där två minuterna inte lika mycket av henne. Vilket han såklart tyckt varit jättekul.
”Ska bara leta fram mina badshorts.” Det hade inte direkt varit något badväder hittills och han var inte den sorterande typen så att han visste exakt i vilken låda eller på vilken hylla olika plagg låg. Det var därför en trevlig överraskning när han lyckades dra ut rätt låda på en gång och faktiskt hittade sina svarta badshorts längst ner.
”Kommer du ihåg när vi brukade åka ner med pappa på morgonen och bada? När du satt på styret och jag på pakethållaren?” frågade Kimmie när hon gick ner före honom i trappen. Det som definitivt skilde dom åt i utseende var längden, hans syster räckte honom ungefär till armhålan. Hon var ganska liten i kroppen överlag, men förvånansvärt stark.
”Ja..”, log han svagt.
”Jag var alltid så avundsjuk på att du fick åka fram, men i själva verket skulle jag aldrig ha vågat sitta på styret.”
Det fick hans leende att bli lite bredare. ”Säkert?”
Hon vände sig om när hon klivit ner för sista trappsteget. ”Ja. Men det var alldeles för många år sedan för att du ska kunna reta mig för det nu, så sluta flina.”
Hans leende hade redan bleknat och han svalde hårt när han svängde in i tvättstugan för att hämta en handduk åt sig själv. Han tyckte om att prata om dom där minnena – mycket mer nu än han gjort för ens några månader sedan – men ibland var det som att hans kropp var totalt oförberedd på känslorna det förde med sig och att det ändå blev för mycket. Men han ville inte få Kimmie att tro att det inte var okej, att hon skulle sluta dela med sig av just sådant där.
”Romeo..”
Han vände sig snabbt om och fick se Kimmie stå lutad mot dörröppning till tvättstugan. Som att han någonsin skulle kunna dölja någonting för henne. ”Du.” Hon tassade in och sträckte sig upp för att lägga armarna om honom, och han kunde inte göra annat än att luta huvudet mot hennes axel. Även om det bara varade i några sekunder.
”Det är okej”, log han. ”Jag gillade också dom där cykelturerna. Särskilt att du alltid fick sitta bak.”
Hon besvarade hans sneda leende med ett eget flin och slog löst till honom på armen. ”Såklart. Kom nu, Joel är väl så uttråkad att han svimmar snart.” Joel var den mest rastlösa personen dom båda kände. Hon gav honom en extra blick, som för att försäkra sig om att han verkligen var så okej som han sagt, och han gav tillbaks en egen som bekräftade det.
Badplatsen som för många år sedan blivit som deras egen låg inte långt bort, men den lilla cykelturen hade ändå hunnit få Romeos rygg att kännas alldeles svettig och det blåa glittrande vattnet lockade med ens ännu mer.
”Varför fixar du inte bara ett stöd?” frågade Romeo roat efter att ha dragit av sig t-shirten och hört det vanliga plingandet från ringklockan när Joel lagt – eller oftast bara släppt – ner sin cykel på marken. ”Det kostar säkert inte mer än 50 spänn på biltema.”
”För att det funkar ändå och jag kan göra något roligare för dom 50 spännen?” kontrade Joel leende och slängde av sig sin egen vita t-shirt.
”Och flera tusen om du slutar röka.” Kimmie hade lagt ut sin handduk och såg nu på sin kompis med höjda ögonbryn. På Romeo hade hon slutat tjata om rökningen för länge sedan.
”´Flera tusen om du..´” härmade Joel och hade uppenbarligen hunnit avslöja något i sin blick då Kimmie skrattande skakade på huvudet och backade ett steg. ”Du skulle bara våga!”
”Romeo du assisterar va?”
Han gav honom en allierande nick och väldigt snart hade dom burit ut en sprattlandes Kimmie i vattnet och sedan slängt i henne.
”Jag hade ändå tänkt blöta ner håret”, skyndade hon sig att säga så fort hon kommit upp ovanför ytan igen och mötts av deras skratt. Hon tog också några målmedvetna steg närmare Joel.
”Hur tänkte du isåfall med sminket?” fortsatte den brunhårige roat och backade några steg.
”Att jag nu slipper tvätta bort det själv?” Med ett ytterst retsamt leende tog hon ett sista stort steg mot den andre innan hon tacklade ner honom i vattnet. Imponerande med tanke på att vattnet nådde henne betydligt högre än vad det gjorde dom.
Något andfådda alla tre efter en rad fler försök till dränkningar hade dom simmat bort mot klipporna längre bort på högerkanten. Egentligen var det en överdrift att kalla det för klippor, det var i själva verket bara några större stenblock. Dom hade dock känts betydligt högre när dom varit yngre och benämningen klippor hade blivit bestående. Kimmie var först upp på stenavsatsen och precis som vanligt – som det alltid hade varit – tvekade hon inte för en sekund innan hon slängde sig ut. Skillnaden den här gången var att hon inte dök upp på en gång.
”Vart tog hon vägen?” Joel lutade sig fram en bit och såg ner mot vattnet.
”Kimmie!” ropade Romeo och förväntade sig nästan att hon skulle dyka upp bakom dom istället – även om det skulle ha inneburit något slags simrekord om hon tagit sig in till kanten och upp så snabbt. Två sekunder senare blev hennes huvud synligt och hon kastade någonting ifrån sig.
”Det är hur mycket sjögräs som helst här!” ropade hon.
Det fick Romeo att lågt skratta och se på Joel. ”Som när du trodde att du såg ett stim av ålar..”
”Jaja, skitkul.. Det var länge sen.”
”Förra sommaren.”
Joel drog flinande fingrarna genom sitt blöta hår. ”Det var likt.. Och dom kändes lika slemmiga som jag kan tänka mig att ålar gör. Ska du hoppa eller inte?” Hans utmanande höjda ögonbryn fick Romeo att ta stegen fram – och att på vägen passa på att lätt knuffa till sin kompis med axeln. ”Vem som kommer längst?”
”Deal.”
Var det något dom två alltid gjort så var det att ha tävlat. Ingen utav dom var direkt någon dålig förlorare och egentligen var kanske just det dumt. Skulle någon ha blivit sur hade dom kanske lagt av med tävlingarna för länge sedan; istället hade dom bara peppat varandra till att göra ännu galnare saker. Men hittills hade det gått bra. Bara lite skrubbade knän, en hjärnskakning för Romeo när han varit tretton, en stukad hand för Joel två år senare och så vidare. Kanske att dom höll det på en mer normal nivå nu. Han kände sig inte längre lika odödlig som han gjort för två år sedan.
Fastän vattnet lockat var Romeo den förste att ta sig upp på land igen. Han satte sig ner på sin handduk och gnuggade till håret med båda händerna innan han istället lutade sig bakåt på armbågarna. För en stund var det alldeles tyst – till och med ifrån fåglarna – men snart kunde han återigen höra skratt från längre ut i sjön. När han vände blicken ditåt kunde han precis se Kimmie hoppa upp på Joels rygg innan dom båda ramlade, och ett svagt leende letade sig fram på hans egna läppar. Han var så obeskrivligt tacksam att Kimmie haft – och hade – Joel.
Romeo hade alltid satt sin syster framför sig själv, och det var också därför han hade tvingat sig själv till att vara stark för dom båda. När Kimmie fullständigt brutit ihop på flera olika plan samtidigt – när hon varit så långt nere i sin depression att hon till och med tagit till självskadebeteende – så hade inte Romeo kunnat bryta ihop inför henne också. Han hade varit livrädd för att han skulle förlora henne om han skulle ha gjort det.
Men när hon inte sett, dom gånger han inte varit vid hennes sida, så hade han också brutit ihop. Destruktiv han också, men på helt andra sätt. Och när det kommit till dom gångerna han inte orkat vara stark för dom båda, när han knappt kunnat andas, så hade det enda som fått honom att inte tappa det sista greppet varit vetskapen om att hon hade Joel vid sin sida.
Han visste inte hur någon utav dom skulle ha tagit sig igenom den levande mardrömmen om det inte varit för Joel.
Hans hud hade knottrat sig trots solens egentligen varma strålar och han skakade lite lätt på sig innan han lät blicken fokusera på dom andra två igen. Dom hade redan från första början kommit väldigt bra överens alla tre, men det hade alltid varit Joel och Kimmie som varit dom där superbästisarna. Han mindes att deras mamma vid något tillfälle frågat honom om han trodde att Kimmie och Joel var tillsammans, men vid det laget hade Romeo redan förstått för länge sen att det inte skulle hända.
När Joel och hans syster nu kom vadande in mot stranden byttes hans tidigare svaga leende ut mot ett bredare.
”Kallt?”
”Skoja inte”, huttrade Kimmie och småsprang upp för att vira in sig i sin handduk. ”Vi borde värma upp bastun.”
”Nej där går fan gränsen, det är ändå juni”, sa Joel och la sin handduk om axlarna efter att ha gnuggat håret med den. ”Fast jag skulle kunna tänka mig varm choklad, och det är väl också ganska illa..”
Romeo som var den enda som hunnit torka någorlunda hade tagit på sig t-shirten, medan dom andra två framför honom – Kimmie på Joels pakethållare – cyklade hemåt i badkläderna. Från den redan ganska smala sandvägen – den som blev till en enda lerväg när det regnade – svängde man av på en ännu lite smalare stig, kantad av stora träd och buskar med vildhallon, för att strax därpå se deras hus. Den ljusblåa villan hade vita knutar, och samma färg ramade också in dom stora fönstren – Romeos med utsikt över framsidan och Kimmies över baksidan. Från början hade verandan inte gett mer plats än till ett bord och några stolar, men efter att deras pappa byggt ut den hade den snarare blivit till ett helt soldäck kombinerat med en mysig hörna för middagar under tak – allting omgivet att ett kraftigt vitt staket. Lyktorna i taket ovanför bordet hade deras mamma och Kimmie ordnat med en tidig sommar. Upp till ytterdörren ledde en bred trapp i ljust trä.
Romeo kunde inte tänka sig att bo någon annanstans. Han älskade deras hus. Det enda han skulle vilja ändra var att riva garaget. Han skulle vilja att det försvann och slutade påminna honom om bilen som en gång kört ut därifrån och aldrig mer kommit tillbaks.
|
| Kommentarer | | Vapor - 6 okt 17 - 13:30 | SOMMAR! skönt att få en liten glimt av det och sol nu när hösten är här.
Får mig att vilja skriva snart igen så måste nog skärpa mig lite på den punkten.
Nu till storyn.
Lider lite med dem båda två och en blir nyfiken på vad som hänt deras föräldrar. Jag har mina aningar dock.
Sen Joel... anar att det kommer bli en massa drama här och ska fortsätta läsa!! | | arbok - 30 sep 17 - 22:06 | Du skriver alltid om sommaren och det får mig att bli somrig i huvudet och antingen vilja skriva sommar själv, eller ha sommar och cykla till stranden (som jag aldrig gjort visserligen men det låter mysigt.)
Hade mina aningar om vem Joel var sedan prologen och nu vet jag ju att han är en bästa kompis, men blir också nyfiken på om just kvällen från prologen kommer inträffa senare.... det känns som att det inte hänt än i alla fall. Ska bli intressant att se hur mycket kaos eller hur awkward det blir sen, hehe.
Fundersam på vad som hänt med tvillingarnas föräldrar... något hemskt, förstås. Bilolycka, känns det som ):
(inväntar nästa del i vanlig ordning) |
|
|
|
