Jag behöver en människa |
Jag är bäst på håll
det är något med det
burdusa, grova
med hur jag inte någonsin
döljer smutsen
som alla älskar
som ingen står ut med
Jag vet inte ens var det kommer ifrån, mamma var kall och städad pappa tyst och mjuk. Alla vänner jag haft som bromsat, backat, skyggat, stoppat. Var blev jag sån här? Med svordomar under tungan och mitt livs bekännelser klistrade i pannan så att alla kan se, de måste se jag skriker det i deras ansiktet i ett ständigt försökt att bikta mig, i ett ständigt försök att förlåtas.
Hur lever man så
så som alla andra
med tungan i halsen
och hemligheter
kokande i magen
Jag kan inte ens hindra det svartaste från att läcka ut ur ögonvrån i första mötet med en ny människa, en ny vän, en kollega, en läkare, en varelse. Det sipprar försiktigt, ständigt livrädd, tänk om de tänk om de backar. Då kommer skratten och förskräckelsen, de förtjusas av min märklighet, över det fasanfulla och det tokiga, över livsfaran, svordomarna, rättframheten och destruktiviteten.
Ibland så händer det
var tredje år eller så
att någon tål mig
inte skrattar inte backar
inte förtjusas på avstånd
Jag faller så hårt då, som i en klyschig roman kraschar jag rakt in i deras hjärta, deras liv och hem. Så svältfödd på förlåtelse låter jag deras kärlek rena mig, jag vältrar mig i deras acceptans i deras vilda, modiga hjärtan. Men de är alltid lika trasiga som jag, de söker alltid samma tröstefulla förlåtelse, samma otåliga närhet.
Ja, bara de som själva
har nog med synder och tragedier
för att aldrig någonsin
förlåta sig själva
som orkar
Jag älskar dem alla, de som när jag kastat mig över dem med den fulla bredden av min otillräcklighet och visat alla smutsiga sår, fortfarande står kvar utan förvåning. Jag älskar dem när de blottar sina smutsiga tankar och talar med mig om ångest och deras självupptagenhet, när de slåss med mig om att få biktas först, om att få övertala mig att de inte heller är värda att älska.
Det bränner alltid
av dessa trassliga själar
och jag bränner tillbaka
bränner upp
aldrig stillsamt
aldrig lagom
jag längtar efter en främling
vänskaper som bara blåser
inte stormar
Jag vet inte hur jag någonsin ska klara av det, klara av allt der normala. Hur ska jag kunna nöja mig med ständiga sommarvindar när jag är van att kastas runt av orkaner. Hur ska man kunna stanna vid någons yta när man är van vid att röra hjärtan, röra hjärnor, röra själar. Jag vet inte hur man gör, jag tror det är för trasigt och för trassligt. Hur ska jag kunna dricka kaffe bredvid någon som inte vet att jag har haft ett liv i mitt mage, en nål i min arm, som inte vet hur svekfull jag kan vara. Hur ska jag kunna prata med någon som inte skulle stannar om hon visste vilket monster som gömmer sig i mig, om hon visste om mörkret som bubblar under tungan. Jag vill bara ha en människa att stå bredvid som inte gräver sig in under huden, som jag inte tar med min själ när hon går. Jag står inte ut med att ha en människa som inte gräver sig in under huden, som inte älskar minstret i mig.
|
|
|
|
