mr sunshine [del 12] |
hej mina 3(?) läsare, här kommer en lite längre del.
10:32
”Fan också.” Tristan stod i Kevvas kök och såg mycket missnöjt ner på sin tidigare vita t-shirt som nu var dekorerad med en gulorange sörja. ”Vart har du hittat den här jävla mixern?”
Kevva som precis öppnat kylskåpet för att ställa in yoghurten dom använt till smoothien (den som nu till stor del befann sig på Tristans tröja..) vände sig om och skrattade högt. Hade det inte varit för att Tristan varit upptagen med att vara så förbannad på mixern, sig själv och att Kevva skrattade åt honom, så hade han nog reagerat annorlunda på att faktiskt höra honom skratta sådär oåterhållsamt. Nu hade han inte tid till att uppskatta det.
”Den brukar funka perfekt. Körde du den utan att ha satt på locket eller?”
”Nej det är klart att jag hade satt på locket, men det sitter uppenbarligen inte tätt.” Han rev av en stor bit hushållspapper och torkade bort det värsta från tröjan innan han såg tillbaks på den väldigt roade Kevva.
”Sorry, men det är kul. Och jag tar förresten tillbaks det där ´sorry´:t.”
”Jag borde ha kommit ihåg hur jobbig du är och inte frivilligt åkt hit.” Ändå skakade han själv roat på huvudet innan han lämnade köket och fortsatte till Kevvas sovrum. Han upptäckte snart att den lilla packningen han haft med sig varit för liten och tog istället upp tröjan han haft på sig första dagen han kommit dit. Det kändes inte jättefräscht med en använd tröja med tanke på hur varmt det varit i tisdags, men det fick väl gå.
”Ska du-” Kevva kikade precis in i rummet och såg på Tristan som höll upp den lite skrynkliga tröjan framför sig. Den hade ändå legat ihopknölad längst ner i ryggsäcken tillsammans med dom använda strumporna. ”Vill du låna någon tröja eller?”
”Nej jag-” Han tog en till titt på tröjan innan han sänkte axlarna i en låg suck. ”Jo, det skulle jag nog behöva.”
Kevva kastade strax en mörkgrå t-shirt med svart tryck till honom som han enkelt fångade med ena handen.
”Ska du ha kaffe eller oboy? Känner att det är säkrast att lämna den där mixern ifred. Så länge inte du vill göra ett nytt försök”, tillade han flinande.
”Kul. Jag kan ta kaffe.”
När Kevva lämnat rummet bytte han snabbt om till hans tröja, och precis som under Falling in reverse-konserten när han tvingat sig själv att inte tänka på hur trevlig Kevvas arm känts runt hans axlar så tvingade han sig själv att inte reflektera över att t-shirten luktade som en blandning av tvättmedel och Kevva och att det nästan kändes trevligt att ha den på sig.
”Bär den förmodligen bättre än dig, så du behöver inte säga något”, log Tristan retsamt när han gått in i köket igen och mötts av Kevvas granskande blick. Tanken var lite, lite kittlande att den andre kanske också tyckte att det nästan kändes trevligt att han hade på sig hans tröj- Det var en absurd tanke, och dessutom så var det ju det där som Tristan inte tänkte på.
12:08
”Den här lär väl duga”, sa Kevva och vred på en svart enkel taklampa i plast. Efter smoothieolyckan hade förmiddagen flutit på smidigare och nu befann dom sig åtminstone på IKEA.
”Ja den kommer ju mest sannolikt lysa mer än den du har nu i alla fall.”
”Mm. Ska bara kolla på dom där lamporna där borta också.”
Tristan följde efter men stannade till vid sektionen för skrivbordslampor. Han hade hört någonting om att det var bra att förnya sin arbetsyta (i hans fall plugg-yta då) för att hålla kreativiteten vid liv. Det lät dock mest som flumprat och han tvivlade på att en ny lampa skulle få honom att känna sig mer pepp på att plugga när han kom tillbaks till skolan i höst.
”Tristan?”
Han vände sig något förvånat om när han insåg att det var en väldigt bekant röst men att det inte var Kevva. Och där stod Brendan.
”Men tja!” log den rödhårige brett när han fått bekräftat att det mycket väl var Tristan. Att det var länge sedan dom setts hindrade honom inte från att slå armarna om honom i en stor björnkram.
”Hej”, skrattade han. ”Vad kul att se dig!” För det tyckte han verkligen. Även om han inte gått runt och tänkt på Brendan så hade han såklart saknat honom.
Kevva rundade precis hörnet på Tristans sida och höll upp två lampor med orden ”Vilken tror du passar bäst av dom här?” innan han verkade få syn på Brendan i samma sekund som den andre såg honom.
”Tja Ke-” Han måste ha insett att frågan varit riktad mot Tristan för han såg plötsligt en aning förvirrad ut. ”Vadå är ni här tillsammans..? Eller alltså, vad gör du här i Västerås Tristan?”
”Ja jag hälsar på Kevva..” flinade han.
Brendan såg på honom och sedan på Kevva. Det var fullt förståeligt att han verkade tycka det hela var en aning konstigt. ”Hur gick det till?”
”Jag frågade om han hade vägarna förbi – vilket han såklart egentligen inte hade – och så kom han hit.”
Brendans ögonbryn höjdes och han såg än en gång mellan dom innan blicken stannade på den blonde. ”Du tyckte ju det var fruktansvärt jobbigt att han – förlåt Tristan - ens skulle med oss till Göteborg? Och ni” Han pekade med ett varsitt finger på dom båda. ”Bitchade på varandra typ 24/7? Vad är det jag missar här?” Dom hade kanske inte gjort det riktigt hela tiden. Tristan fick nästan svårt att hålla sig för skratt. Brendan skulle bara veta vad dom hade gjort utöver att tjafsa med varandra. Han skulle bara veta vad dom hade gjort under dom här 3 dagarna.
”Kanske saknade att bitcha lite på honom då”, flinade Kevva och gjorde väl bara stackars Brendan ännu mer förvirrad. Det var en söt kontrast när någon som honom – lång, stor, iklädd en tight t-shirt som med enkelhet visade upp hans muskulösa armar och med ett allmänt ´det är ingen idè att du försöker ge dig på mig´-utseende – såg smått bortkommen ut. Han strök handen över nacken innan han leende skakade på huvudet. ”Känner typ att jag borde göra er sällskap här inne nu. Bara för att se till att ni sköter er.”
Tristan skrattade lågt igen. ”Vi tänkte äta lunch här, följer du med?”
”Skulle inte jag säga ja skulle ni ändå höra min mage ropa det. Så ja, jag följer med. Helst på en gång”, skrattade Brendan. ”Men shit vad kul att se dig igen alltså, hur är det med dig? Vad har hänt sedan sist?”
Dom började gå mot restaurangen, Kevva en bit bakom; läsandes på förpackningen till den taklampan han valt för att se vilken glödlampa det skulle vara till, och kunde snart konstatera att dom inte var ensamma om att vilja äta den här tiden.
”.. Så det har inte hänt så mycket mer spännande än så.”
”Låter helt okej det med. Kom du hit idag då alltså?” frågade Brendan och ställde på en liten tallrik med sallad när dom äntligen kommit fram till den första disken.
”Nej i tisdags faktiskt.”
Brendan såg skapligt förvirrad ut igen och Tristan kunde inte hålla tillbaks det lilla skrattet den här gången. Han tyckte ändå att han och Kevva uppfört sig på festivalen? Även fast dom hade jävlats med varandra så hade det väl märkts att dom haft ganska kul emellanåt också? Även om Kevva velat dölja det.
”Så du har sovit hos Kevva?” Han visste fortfarande inte vad Sam verkligen trott den där morgonen när dom plockat ihop tälten och han upptäckt honom stå och kasta inte helt uppskattande blickar mot Ellen, han hade ju avbrutit hans fråga, men han kunde föreställa sig att hans kugghjul skulle ha satt rejält igång om det varit han som nu fått höra att Tristan mycket riktigt sovit hos deras kompis också. Med Brendan var han inte lika säker. Han kanske bara tyckte det var konstigt utan att tänka ett steg längre; att dom fått ihop det på något sätt. Eller vad man nu skulle kalla det.
”Japp. Är inte så rik att jag brukar ta in på hotell bara sådär.”
”Vad är det ni säger om mig?” Kevva sköt in sin bricka i Tristans när han tog några steg närmare dom i kön. ”Och vad ska ni käka?”
”Jag ska ha fisken”, sa Brendan. ”Egentligen mest för såsens skull om jag ska vara ärlig..”
Kevva rynkade smått på näsan. ”Nja ingen fisk för mig i alla fall.”
När han därefter hade sträckt sig efter en salladstallrik han också – en sådan där med typ två gurkskivor och en stackars tomat – hade Tristan för en kort stund blivit orolig att det var allt han skulle äta. Totalt i onödan hade det visat sig.
”Vad har du på shoppinglistan då?” frågade Kevva och skar en bit av sin schnitzel som han doppade i lite sås innan han stoppade den i munnen.
”Tavellister, diskborste och helst en ny kudde. Och så gillar jag mest att gå runt här inne bara.”
”Seriöst?” Kevva höjde skeptiskt på ögonbrynen innan han lyfte sitt glas. ”Hur kan man gilla att bara gå runt här inne?”
”Men vadå, det är ju avkopplande”, flinade Brendan. ”Och det kan vara inspirerande-”
”Okej Ernst.”
Brendan frustade till och spetsade en potatis. ”Och du ska shoppa en lampa?”
”Japp. Den andra blev överhettad när jag kom in i rummet. Kan inte klandra den.”
Hade Tristan haft den där funktionen att kunna rodna så hade han gjort det nu, enbart för att han skämdes å Kevvas vägnar. Det där hade varit fruktansvärt cheesy.
”Du kan inte säga sådant där offentligt.”
”Vad?” flinade Kevva.
”´Den blev överhettad när jag kom in i rummet? Kan inte klandra den.´ Verkligen? Du känner inte av cringe-nivån som ligger typ här uppe?” retades Tristan och höll handen en bra bit ovanför sitt huvud.
”Det finns dom som skulle hålla med om att det blir lite, lite varmare när jag går in i ett rum.” Han höjde menande ögonbrynen med ett snett leende och Tristan hatade lite på sig själv över att han fann det alldeles för sexigt när han egentligen bara ville sucka åt honom.
Hur töntigt det hela än hade låtit (särskilt för att det var någorlunda sant) så var det åtminstone ömsesidigt; Tristan hade knappast kunnat undgå att märka hur han även påverkade den andre. Varför skulle Kevva annars ha stannat till med tandborsten i samma stund som Tristan i bar överkropp klivit in i badrummet i förmiddags, för att sedan ha tryckt upp honom mot väggen..?
”Någon mer som ska ha kaffe?”
”Ja ta med en kopp åt mig”, sa Brendan när Kevva reste sig upp. Tristan skakade på huvudet och såg sedan efter den andre. Eller på hans jeansrumpa rättare sagt. Och för att svara på eventuella funderingar; ja, den kändes lika bra som den såg ut. Han fick den där känslan av att någon tittade på honom, och när han vred blicken åt sidan satt mycket riktigt Brendan och såg på honom. Han hade en svag rynka mellan ögonbrynen men ett leende på läpparna.
”Jag tror att jag fattar nu.”
”Vadå?” flinade Tristan.
”Lova att inte ta illa upp om jag har fel, för jag mår seriöst psykiskt dåligt när jag gör någon upprörd, men ni två har någon grej, eller hur?”
Tristan log bara snett.
Vilket fick Brendan att häpet skratta till. ”Hur fan kunde jag vara så seg med att fatta det? Jag menar det var i alla fall en halvtimme sedan jag träffade på er. Och som ni nyss satt och helt öppet flirtade.”
”En halvti-” Tristan rynkade pannan den här gången. ”Alltså..”
”Vänta. Menar du att.. hade ni något redan i Göteborg?”
Tristan drog fingrarna genom håret och höjde smått ena axeln. Han hoppades att Kevva inte hade planerat att hålla det här hemligt.
”Seriöst?! Okej då är jag härmed trögare än trög. Jag trodde.. fast ja det ligger väl kanske en viss sanning i att kärlek börjar med brå-”
”Woah. Det är inget sånt inblandat”, skrattade Tristan och tog upp sitt glas för att dricka upp det sista av pärondrickan innan han ställde ner det igen. ”Vi bara.. Men ja, jag antar att attraktion kan börja med bråk, eller framkalla det rättare sagt. Om man har en viss läggning för destruktivt beteende..”, tillade han mumlande. Det fanns nog inget bättre sätt att förklara det på; han hade ju tyckt om när Kevva betedde sig som en idiot. Gjorde det fortfarande. Det hade definitivt gjort honom ännu mer intressant, även om han själv inte först förstått det.
Och på tal om honom.
”Ni borde vara stolta att jag inte fick ett utbrott.” Kevva ställde flinande ner två kaffekoppar på bordet och satte sig ner igen. ”Det var en gammal gubbe som inte förstod hur kaffeautomaten funkade. Men han var sjukt envis och lät inte killen bakom hjälpa honom heller, så det blev ju kö och grejer.” Han tog en klunk ur sin kopp men sänkte den sedan långsamt för att kunna se på dom över kanten. ”Vad..?”
Tristan vände i sin tur blicken mot Brendan för att se vad det var Kevva hade reagerat på. Den rödhårige såg mest ganska road ut nu.
”Ingenting. Men jag är stolt, absolut. Du menar alltså att du inte ens yttrade dina irriterade tankar högt?”
”Inte ens det”, flinade Kevva nöjt.
13:25
”Ni får ha det så bra. Eller när åker du hem förresten Tristan?” frågade Brendan när dom var till att skiljas åt. Han och Kevva var definitivt klara med shoppingen medan Brendan hade övervåningen kvar.
Dom hade blivit sittandes ett tag till i restaurangen, Brendan pratandes om vad han gjort den senaste veckan, Kevva som gett Tristan små och retsamma blickar då och då, och han själv som både uppskattat och frustrerats över det där som rörde sig i magen varenda gång. Kevva skulle antingen jävlats med honom eller ha blivit sjukt förbannad om han berättat att han lockade fram töntiga fjärilar i magen på honom emellanåt. Han var dock en aning förvirrad över vad det hela betydde; om det bara var att han attraherades av den andre och det faktumet att dom hade en stark kemi, eller om det var mer. Ifall det fanns mer att läsa in i hur starkt han faktiskt reagerat över att fått höra om hans relation (eller icke existerande sådan) med hans pappa, att han verkligen genuint brydde sig i hur han mådde, och att han redan tyckte att det kändes jobbigt att han skulle åka därifrån. Det kanske betydde att det var mer än bara en stark kemi.
”Det blir nog ikväll eller imorgon bitti.”
”Åh vad synd, men det var askul att träffa dig igen!”
”Detsamma. Har helt klart saknat dig”, flinade han och sträckte på sig (det fanns väl dom han fick lov att medge att han var kort i jämförelse med.) för att ge honom en kram.
”Nu är det ju sjukt långt kvar. Men jag tycker vi bestämmer redan nu att vi drar på festivalen nästa år allihop. Du, Kevva, jag, Jocke, Sam, William.”
Tristan nickade roat. ”Det låter som en plan vi borde spika.”
”Är ju tältningen vi kan behöva arrangera om då. Svårt att få plats fyra i det vi hade, och ni kanske kommer föredra att ha ett eget igen..?” Han tippade långsamt huvudet åt sidan och såg direkt på Kevva.
Tristan var nära att lägga handen över munnen när ett häpet skratt ville lämna hans läppar. Det här var alltså Brendans strategi istället för att bara fråga Kevva rakt ut? Han hade inte trott att han skulle behövt ta till sådana töntiga metoder. Men samtidigt var det lite gulligt, just för att det var Brendan.
Kevvas uttryck var en aning skeptiskt när han såg på sin kompis, innan han gav Tristan en blick från sidan. Han kunde inte direkt högt försvara sig med ett ´det var inte jag som sa något.´
”Okej. Du vet”, konstaterade han. ”Jävligt töntigt sätt att säga det på bara. Att du drar upp tältning ett år framåt?” Kevva skakade smått på huvudet. ”Men det borde inte vara någon chock, hade varit konstigare om han inte försökt något. Vi snackar ju om mig här.”
Den här gången kunde Tristan absolut inte hålla tillbaks sitt skratt.
”Men säkert! Jag minns det ganska tydligt som att det var du som försökte två gånger med mig? Men kan inte direkt klandra dig heller, kan inte vara lätt att hålla sig ifrån mig i ett litet tält.”
”Jag kanske var uttråkad. Var ju tvungen att testa om det fanns något kul man kunde göra med dig, när jag ändå var tvingad till att dela tält med ersättaren liksom.”
Han visste inte om Kevva hade en dålig dag när det kom till att (inte) kunna hålla tillbaks sitt retsamma leende, eller om han bara valde att låta både leendet och blicken få tala sitt tydliga språk just nu.
”Verkligen?” Tristan log minst lika retsamt tillbaks och-
”Även om ni skulle ha velat hade jag inte låtit er följa med till sängavdelningen. Ni behöver ett eget rum. Typ nu.”
Tristan hade för några sekunder glömt bort att Brendan ens var där. Och nu såg den andre bara mellan dom med en blandning av någonting häpet och roat.
Kevva såg nästan påkommen ut. Men det var borta i nästa ögonblinkning när han flinade mot sin kompis.
”Hade du inte varit så principfast med en del saker hade du ju kunnat följa med.”
”Okej nu börjar det spåra. Tack för bilden i huvudet, nu kommer det bli jättekonstigt att se på dig. Er. Gud, bara åk hem”, skrattade Brendan. ”Vi hörs.”
15:23
”Vad är det här, en glassmaskin?” frågade Tristan efter att ha råkat öppna fel skåp i jakt på ett glas.
Kevva vände sig om och nickade. ”Ja. Jag fick den av några kompisar när jag fyllde år, har dock aldrig använt den.”
Dom hade följt Brendans råd och åkt hem, dock utan några efterföljande sängaktiviteter. Även Kevva hade visat sig dela Tristans dåliga planering när det gällde att tvätta och hade behövt gå ner till tvättstugan med två stora lass. Med ursäkten att det var tidsfördriv medan maskinerna skulle bli klara hade dom satt sig utanför lägenheten och rökt lite för många cigg. Men till det positiva kanske dom hade fått lite färg utav att ha suttit i solen också.
”Kan vi inte testa då?”
Kevva såg inte så väldigt entusiastisk ut. ”Jag tror inte ens det blir särskilt gott.”
”Det kan det väl visst bli. Vad behöver man? Grädde och någon smaksättning? Socker?”
”Du gör dig alldeles för bekväm här..”, suckade Kevva när Tristan fortsatte öppna olika skåp, men han hörde leendet i hans röst och när han vred blicken mot honom såg han det på läpparna också. Han visste att det var klyshigt att charmas av sneda leenden, och att alla snygga killar i böcker och filmer hade dessa sneeda leenden, men Kevva hade det, och det var charmigt, och Tristan struntade i att det var klyschigt. Kevva skulle mest troligt inte alls ha varit lika spännande om han inte varit retsam, det var liksom det som gav honom den där särskilda karaktären. Lite som att naturell Loka gick att dricka, men att det inte var något speciellt, medan Loka med någon smaksättning blev betydligt mer intressant. (Förutom Rabarber- lingon då, för det var bara superkonstigt.) Om Kevva bara vetat att han alldeles nyss liknat honom vid Loka..
”Jag tror jag har en grädde i kylen, ta fram den då. Och ägg.”
Tristan flinade när Kevva gav upp och själv började plocka fram dom torra ingredienserna.
17:02
”Ska vi ta ut den eller? Känns ju segt att vänta i flera timmar.”
”Den kommer inte ha blivit tillräckligt hård”, sa Kevva.
”Måste den vara hård för att vara god då?”
Kevva som alldeles nyss sett väldigt neutralt på honom började nu flina. ”Det är ju vad jag föredrar i alla fall. Och vad dom brukar bli när jag smakar.”
”Alltså..” Tristan skrattade lågt och drog fingrarna genom håret.
”´Måste den vara hård för att vara god´? Kom igen, hur skulle jag tolka det?”
”Ja som glass kanske. Eftersom det var det vi pratade om. Det där var inte ens kul.”
”Jo det var det. Och du tittar på mina läppar.”
”För att du pratar”, var Tristan snabb med att svara. Det hade varit sant. Men klart som fan att han tänkte på annat nu när han sa så där. Idiot.
”Jag kommer inte göra det.” Kevva såg alldeles för kaxig ut för att det skulle vara nyttigt för vare sig honom eller Tristan.
”Tänkte inte fråga heller”, sa han enkelt. ”Ta ut glassen istället mr alldeles-för-bra-självförtroende.”
Kevva gav honom en retsam blick men öppnade i alla fall frysen.
17:22
”Det här var ju perfekt konsistens, typ mitt emellan mjukglass och vanlig”, log Tristan och tog en till sked. Det han haft i sin skål hade minskat i ett ganska snabbt tempo – men det fick väl anses positivt betygsmässigt. När Kevva la ner sin sked såg han dock att hans knappt minskat något alls.
”Gillade du den inte?” Det var ju vad han hade sagt i alla fall, och han tvivlade väldigt starkt på att Kevva skulle sagt något sånt för att göra Tristan glad. Det var inte ett av hans personlighetsdrag.
”Jo. Blev mätt snabbt bara”, sa han och kastade en blick över räcket på balkongen.
Det var som att en varningssiren direkt slogs igång i Tristans huvud och det kalla i magen berodde inte alls på glassen.
”Kevva.”
”Ja?”
”Är det något som känns fel igen..?” Han visste inte hur han skulle fråga, men förhoppningsvis dög det där. Förhoppningsvis skulle han förstå. Förhoppningsvis skulle han inte ta illa upp. Förhoppningsvis var Tristans plötsliga oro helt onödig.
”Nej”, svarade han direkt. Han blickade ner och såg sedan långsamt upp igen. ”Jag vet inte. Kanske.”
”Men lunchen gick väl bra..?” Hade han missat några tecken då? Nej, han kom tydligt ihåg att dom ätit upp alla tre eftersom dom suttit där ganska länge.
”Jo. Ja, det var inga problem. Och.. Jag vet inte, det här blev bara..” Han tittade ner på glassen och det kändes så väldigt ovant att se Kevva nästan osäker, helt utan något retsamt eller ens offensivt. ”Det är enklare när ett mellanmål innebär en smörgås eller en frukt.”
Det där kalla fortsatte sprida sig i Tristans mage och han la ifrån sig sin egen sked. ”Men du vet att.. du skulle kunna äta massa så kallat onyttigt utan att det skulle.. Det skulle inte ens märkas på dig Kevva.”
”Jag vet det.” Nu var det dock en offensiv blick som såg upp på honom. Men det fick inte riktigt lika mycket effekt som vanligt när Kevvas axlar sjönk ner i nästa sekund. ”Jag vet. Och vi kommer sitta här tills att jag ätit upp den.”
”Kommer vi..?” frågade han försiktigt. Han hade låtit ganska så beslutsam i alla fall.
”Ja. Jag gör det bara värre för mig själv annars om jag tillåter mig att välja bort vissa saker. För då blir det till fler och fler saker..”
Tristan nickade tyst. Kevva hade sagt att han mådde mycket bättre och att det oftast gick smärtfritt med alla dom där olika måltiderna. Han antog att det var sådana här saker som var orsaken till ´oftast.´
”Har du berättat för någon att det känns jobbigt ibland? Dom där perioderna som du pratade om?”
”Vi ska inte ha något terapi-samtal Tristan.”
Mitt i allt det allvarliga kunde han inte låta bli att le inombords åt att han sa hans namn. Han gjorde inte det så ofta, men han insåg att han gillade väldigt mycket att höra det.
”Om jag inte ställer några följdfrågor då?”
Kevva suckade lågt. ”Nej jag har inte berättat för några andra.”
”Är det för att-”
”Inga följdfrågor sa du.”
Han hade faktiskt sagt det. Han plockade upp skeden igen och skrapade ihop det lilla han hade kvar av jordgubbsglassen. Kevva tog också en sked innan han lutade sig bakåt i stolen och såg ut att ta ett djupt andetag.
”Jag känner mig bara sjukt dålig. Varför skulle jag vilja berätta något sånt? Jag blev frisk men klarade ändå inte av att fortsätta vara det helt och hållet? Jag vill inte ses som den Kevva igen. Den svaga Kevva. Brendan till exempel, jag vill inte att han ska se på mig med den där oroliga blicken igen. Det skulle inte hjälpa utan bara få allt att kännas obekvämt.”
”Men det behöver ju inte bli att kännas så? Brendan och dom andra killarna stannade ju ändå kvar när du var som sjukast? Och dom har väl inte behandlat dig annorlunda efter att du blev frisk?” Han hade ju ändå umgåtts med dom alla, och det var knappast någon av dom som betedde sig försiktigt mot Kevva. ”Det blev ju inte likadant som med din pappa.. Och om du skulle berätta för till exempel Brendan när det känns jobbigt igen så skulle han inte reagera annorlunda än vad han gjorde sist. Det vågar jag lova. Jag tror att det skulle kännas bra för dig.”
Kevva hade tittat nedåt medan Tristan pratade och såg nu upp igen. ”Varför bryr du dig så mycket?” Han såg nästan forskande på honom, utan någon tydlig irritation nu. Han antog att det blivit mer accepterat att han ´la sig i´ efter att Kevva medgett att dom var kompisar. ´Accepterat´ med viss begränsning alltså, det var fortfarande Kevva – och det var helt okej.
”För att det är något som jag uppenbarligen tycker om hos dig, även om du är sjukt dryg”, sa han och drog på munnen.
Kevva såg roat på honom och drog sakta handen genom håret. ”Klart det är.”
”Du måste bara låta bli att tänka på det som att det är du som är svag, att du ska ses som svaga Kevva. Det är ju en sjukdom, det är inte du. Och även om du blev friskförklarad så är inte det någon garanti på att det aldrig kan kännas jobbigt igen, det är inte konstigt liksom. Det är väl kanske något som man får leva med..? Även om du såklart inte ska behöva ha dessa perioder där det går alldeles för långt. Det är kanske mer tankesättet man får jobba med? Och att det för det mesta inte kräver så mycket utan ligger där i bakgrunden?”
”Vad fan.. Jag läste om några tips tidigare, att man skulle skriva som någon slags dagbok om sina tankar. Nu gjorde jag aldrig det, men hade jag gjort det så hade jag trott att du läst dom..”
Tristan log svagt. ”Hade jag rätt om allt?”
”Nej så duktig är du inte”, log han nöjt, långt ifrån den där osäkra Kevva han nyss sett. ”Nej men.. Jag sa ju att jag mår mycket bättre nu, och det gör jag. Det var svinjobbigt i början och det är klart jag får anstränga mig nu också för att äta dom där tre gångerna och mellanmål, men det har ju blivit enklare hela tiden. Jag får ta fram dom där uppmanande tankarna ibland för att pusha på mig själv, men oftast ligger dom som i bakgrunden och kräver inte så väldigt mycket, det går bra ändå liksom.”
”Oj. Det var ganska bra jobbat av mig.”
”Bli inte för kaxig”, flinade Kevva och tog en sked till.
”Men det låter bra. Det är ju ett jättestort steg.”
Kevva log svagt och kastade en blick på den nyaste tatueringen. ”Jo. Det är det väl.” Han skakade sedan på huvudet och såg rakt på honom. ”Du är jävligt sneaky alltså. Du lurade helt klart in mig i något jäkla terapi-snack ändå. Du är inte bra för mig.”
”Jag är asbra för dig.”
18:32
”Åker du idag?” frågade Kevva och såg på Tristan som satt i hans säng med mobilen i handen. Själv hade Kevva tagit plats på skrivbordsstolen. Ute i köket stod båda deras glasskålar tomma.
”Jag vet inte.. Vill du det?”
”Vill du att jag ska be dig stanna kvar?” Han höjde båda ögonbrynen och även om han dolde det i blicken så visste han precis hur road han var. Igen; idiot. Och igen; han gillade idiotKevva väldigt mycket.
”Kanske jag vill.” Det var roligare att ge det svaret än det uttråkade ´nej´:et Kevva förmodligen väntat sig.
”Så stanna då.”
”Verkligen?” Han var inte lika bra på att dölja sina uttryck som Kevva och avslöjade väl därmed att han blev en aning förvånad.
”Nej jag skämtade bara.”
”Jag orkar inte med dig”, flinade Tristan och kort därefter skrattade Kevva till.
”Stanna”, sa han sedan. ”Och jag är seriös. Om du inte har något du måste hem till?”
Kevvas gråblåa blick var seriös. Och Tristans egen blick fastnade i hans för några sekunder. Skulle det vara okej att fråga ifall han kunde stanna hela sommaren? Kanske inte.
”Det har jag inte. Men då förväntar jag mig någon slags underhållning eftersom vi inte gjorde något särskilt igårkväll.”
”Inget särskilt?” Kevva såg på honom med stora ögon och låtsades häpen. ”Du fick ett mästerligt blowjob utomhus. Kan det bli mer särskilt och spännande än så?”
Tristan småskrattade. ”Okej det är sant.”
”Men något mindre riskfyllt, fast lika nervkittlande då?”
”Hur lyder förslaget?”
”Kan tänka mig att föreslå en sväng till stan, hemmakväll och en skräckis?”
”Taget.”
19:18
”Alltså min tvätt kommer ju fördubblas nu när det går åt två uppsättningar per dag”, retades Kevva när han slängde åt Tristan en svart huvtröja. Det var en sån där typisk svensk sommarkväll, för kallt för att bara ha t-shirt men för varmt att ha jacka.
”Jag hade inte skrämt dig ifall jag haft med packning för tre veckor då?”
”Jo, det hade du”, flinade han och drog på sig en egen hoodie innan han tryckte ner fötterna i sina converse. Medan Kevva sjönk ned på huk för att knyta skorna plockade Tristan åt sig nyckelknippan som den andre hade hängandes på den lilla knoppen till nyckelskåpet istället för inuti.
”Vilken sorts skräckfilmsperson är du? Den övernaturliga; typ Chucky eller dom där tornadohajarna, softcore-personen; när det ska vara läskigt men fortfarande så pass att man någonstans vet att det mest troligt aldrig skulle hända, typ scream eller the conjuring? Eller den psykologiska; när man blir sjukt misstänksam mot varenda person man ser på stan efteråt?”
”Alltså..”, började Kevva och reste sig upp. ”Jag är nog en blandning. Jag gillar psykologiska skräckfilmer, jag älskar det där obehagliga som inte ens kräver någon särskild musik eller hoppa till-effekterna. Men jag är lite av en sucker för när man vet att man snart kommer att bli skrämd och bara sitter och väntar, när handlingen egentligen inte är så noga utan att man bara väntar på att få hoppa till igen, och då är det inte så viktigt ifall det är trovärdigt eller inte. Fast sharknado kommer jag aldrig någonsin att se”, tillade han med ett skratt och klev ut i trapphuset.
”Okej men då är vi på samma nivå”, flinade Tristan och låste. ”Det finns ju en sand sharks också.”
”Om vi ser någon av dom filmerna i butiken snor vi med oss dom och kastar dom, så att inte någon stackare råkar ut för dom.”
Ståendes vid en utav hyllorna innehållandes skräckfilmer kände Tristan återigen den där känslan av att någon tittade på honom. Den här gången var det dock inte Brendan utan när han sneglade åt sidan såg han att det var Kevva. Han höll precis som Tristan en film i handen men uppmärksamheten låg uppenbarligen inte på den, och den vetskapen fick dom ganska nyinflyttade fjärilarna att ta några vingslag och hans egen blick fastnade på baksidetexten till filmen han själv höll i, utan att han riktigt uppfattade vad som stod.
”Har du sett den här?” Trots att han mycket väl vetat om att Kevva inte stod särskilt långt bort fick hans plötsliga närvaro honom att rycka till. Han hade precis plockat upp en ny film och inte hört Kevvas steg.
”Nej det har jag inte. Men jag har hört att den ska vara bra.”
”Då tar vi den i alla fall då? Och en till?”
”Låter bra. Den här verkar ganska creepy, eller vad tycker du?” sa Tristan och räckte honom fodralet.
Utöver filmerna köpte dom med sig micropopcorn och två olika kryddor att testa, och Tristan kunde inte hejda sig utan plockade med sig två burkar cherry cola också.
”Bra filmsmak men totalt värdelös läsksmak”, kommenterade Kevva när dom öppnade dörren och lämnade Hemmakväll.
”Vadå värdelös? Den är ju asgod.”
”Körsbär är aldrig någonsin gott. Och allra minst i cola. Du behöver ju inte vänta dig något hångel i alla fall.”
Det fick Tristan att dra på munnen. ”Är det ett löfte?”
”Japp.”
”Då tar jag det som en utmaning.”
Han visste inte riktigt vad som gjorde det; om det var filmlängtan, godissug eller plötslig energiökning (eller bara det faktum att Tristan var redo att ge sig på utmaningen) men promenaden hem gick betydligt snabbare än den in till stan.
Väl uppe i lägenheten igen tog Tristan på sig ansvaret för poppningen medan Kevva förberedde det tekniska. Han visste att Kevva hade skämtat om att han gjort sig bekväm där hemma, men det började nästan kännas som en vana att plocka i köket – även om han lyckades öppna fel skåp varenda gång – och han kunde inte låta bli att tycka om det. Kanske ännu mer eftersom han inte visste om det skulle hända igen. Han ville tro att han och Kevva skulle ses igen men precis som tankarna gått i Göteborg; att det var en kul grej som inte var bestående, så kändes det här lite likadant; även om det här blivit till något mycket mer än dom smått kaosaktiga dygnen på festivalen.
”Är du klar snart eller?” Kevva kikade in i köket med två kuddar i händerna. ”Det luktar seriöst bränt.”
”Det gör det inte”, protesterade Tristan men skyndade sig ändå att stänga av micron. Han hade inte delat med sig av informationen att han var en dom förmodligen väldigt få som hade talangen att misslyckas med micropopcorn. Och ganska ofta. Han försvarade sig med att det hörde till matlagningskategorin. Typ i alla fall.
Den andre tog ut två ölflaskor ur kylen och skakade sedan smått på huvudet när han såg glaset med den upphällda cherry-colan. ”Sista chansen. Cola eller hångel.”
”Jag kommer få båda, Kevva.”
20:48
”Fy fan, den var äckligare än jag trodde”, sa Kevva med ett nervöst skratt efter att dom båda fått soffan att nästan skaka till av det plötsliga, väldigt synkande hoppet.
”Ja! Shit alltså..” Tristan tvivlade på att hans psyke skulle klara av att se resten utav filmen. Och om det gjorde det så var det bäst att nästa film var mindre läskig. Han sträckte sig efter sitt colaglas och skyndade sig att ta en klunk medan det var någorlunda lugnt på tv-skärmen, annars skulle han väl lyckas sätta i halsen och kväva sig själv eller något.
”Alltså nej..”, började Kevva när det uppenbarligen var dags igen. Att bli rädd var självklart poängen med skräckfilmer, men kunde det inte bli dag och ljust åtminstone en liten stund för dom där stackars karaktärerna(och Tristan)? ”Jag har på riktigt ont i magen.”
”Det var du som valde den.” Han såg åt sidan på Kevva som faktiskt satt med knutna händer. Popcornskålen hade ingen utav dom rört den senaste kvarten.
”Ja, men- Nej, nej nu kommer det att komma någon bakom, jag pallar inte det här.”
Inte Tristan heller. Vad han däremot trodde sig kunna klara av var att distrahera dom båda. Han vred sig enkelt om och snuddade vid Kevvas läppar innan han placerade ena handen mot hans lår som stöd. Kevvas blick som alldeles nyss varit smått uppjagad byttes istället ut mot förvirring och Tristan kunde inte låta bli att le mot hans läppar. Han hade väl gett stackarn en chock. Det dröjde dock inte förrän den andre strök sina läppar över hans, bara för att i nästa sekund dra sig ifrån.
”Glöm det. Jag känner cherry-smaken.”
”Det gör du inte.” Och även om han gjort det skulle Tristan ha fått honom att glömma det väldigt snart. Trots Kevvas envishet att retsamt vrida huvudet åt sidan ett flertal gånger lyckades han fånga upp hans läppar igen, och med den andra handen i ett fast grepp om hans nacke behövde han inte kämpa särskilt mycket för att kunna lirka in sin tunga till Kevvas. Han kysste honom hårt och djupt och när han kände den andres hand ta ett eget grepp om hans hår log han återigen mot läpparna. Positionen var dessvärre inte den mest bekväma, men det löste han enkelt genom att vrida sig om ytterligare för att kunna gränsla Kevva. Han vände sig i sin tur om mot kortsidan av soffan och Tristan lät sig villigt dras ner mot honom. När Kevva nafsade tag i hans underläpp drog han sig retsamt ifrån och tryckte med hjälp av händerna mot hans axlar ner honom ännu lite mer. Det låga men protesterande morrandet fick Tristan att känna sig mer än nöjd, han gillade att för en gångs skull ha övertaget, och han planerade att ta tillfället i akt att plåga den andre. Flera kyssar placerades över den tunna huden längs Kevvas hals innan han lätt bet tag alldeles under örat. Fingrarna som förflyttat sig från Tristans hår till rumpan till under tröjan och upp till skuldrorna där han borrade in naglarna bekräftade ännu mer Kevvas frustration och det gjorde det självklart ännu roligare för Tristan att trycka höfterna mot hans samtidigt som han fortsatte ner till hans axel med kyssarna.
”Man brukar vara två om ett hångel..”, klagade Kevva och försökte fånga upp hans läppar. Och Tristan skulle nog ärligt talat inte kunna hålla emot särskilt länge till. Han ville ju också få kyssa den andre djupt igen, att han skulle bita tag i hans piercing på det där sättet och bara låta deras hetsighet orsaka svullna läppar och hesa andetag och-
Han greppade hårt tag om Kevvas hår och drog honom lika hårt intill sig för att låta deras läppar kollidera, vilket genast resulterade i ett lågt stön från den blonde. Tristan hade kysst väldigt många sedan den där första riktiga (väldigt blöta..) i trean, men han kunde utan svårigheter säga att Kevva hörde hemma på topp tre. Han kysstes jävligt bra. Dom kysstes bra tillsammans.
Ett plötsligt skrik, från filmen och ingenting annat tack och lov, fick Tristan att rycka till och Kevva att flina. Kanske hade avbrottet ändå varit nödvändigt med tanke på hur andfådda dom båda var.
”Kanske kan vara.. kul att se hur filmen slutar”, sa Tristan och strök fingrarna genom sitt svarta hår, ett roat leende på läpparna åt hur töntig han måste ha sett ut som plötsligt hoppat till. Han som hade trott att ingenting i världen skulle kunna störa just där och då.
”Mm”, höll Kevva med och Tristan kunde se hur han återjusterade sig själv, som att jeansen inte riktigt satt som han ville längre. Han gillade att det var han som var orsaken till det.
23:48
”Hör det här till filmen eller borde vi kanske stänga av..?” Kevva kastade en blick mot Tristan innan han såg tillbaks mot teven som flimrat till. Dom hade satt igång den andra filmen för ett tag sedan, och det var vid ungefär samma tidpunkt som det hade börjat åska. Det verkade som att det också var en tradition som bestämt sig för att följa dom. Dittills hade det ändå låtit som att den var långt borta, men nu dröjde det inte särskilt många sekunder mellan blixten och mullrandet.
”Jag tror inte att det hör till-” Han tystnade och följde istället det som utspelade sig på skärmen och som samtidigt gav honom obehagliga rysningar genom hela kroppen. Om den första filmen varit läskig så var den här på en helt annan nivå.
Åskan dånade till igen och i nästa stund slocknade allt. Inte bara teven utan även dom små lamporna som hängde i fönstren, vägglampan ute i hallen och gatlyktorna som synts utanför.
”Säg inte att det precis blev strömavbrott.”
”Jag tror att det precis blev strömavbrott”, sa Kevva bredvid honom.
Tristan blinkade några gånger och försökte få dom hårda och alldeles för snabba hjärtslagen att lugna ner sig. En del av honom var helt klart fortfarande kvar i filmen, väntandes på vad som tillhörde dom ekande, tunga stegen i den tysta korridoren.
”Hämta tändstickor och ljus då.”
”Är du mörkrädd?” frågade den andre roat.
”Nej. Men det kan vara trevligt att se någonting.” Knappt innan han avslutat meningen mindes han att dom faktiskt levde på tvåtusentalet och att han hade en mobil i fickan som fungerade alldeles utmärkt att lysa upp med.
”Det var ju en specialeffekt i sig”, flinade Kevva när hans ansikte plötsligt syntes igen. ”Skulle ha kommit lite tidigare bara, när det precis blev strömavbrott i den där byggnaden dom var i.”
”Då hade jag fan svimmat”, skrattade Tristan och sträckte sig efter sin ölflaska på bordet. Han hade tänkt hämta sin andra cola tidigare men Kevva hade protesterat så mycket att han gett med sig. Det kunde möjligtvis vara så att dom där läpparna han gillade så mycket hade hjälpt till också.
Regnet som tidigare bara smattrat lite lätt mot rutorna lät nu nästan mer än åskan, och blixtarna som kom allt tätare talade för att det inte skulle bli något mer filmtittande på ett tag. Vilket faktiskt inte gjorde honom så mycket, det kunde vara skönt att få behålla pulsen på en mer normal nivå ett tag nu.
”Ska vi lägga oss?”
Kevva stoppade några popcorn i munnen och nickade. ”Ja, jag är seriöst sjukt trött. Blev att känna det först nu.”
00:16
Strömmen hade praktiskt nog kommit tillbaks precis när Tristan skulle till att borsta tänderna, och det var också där inne i badrummet han kunde se dom röda märkena vid nyckelbenen. Han hade förvisso känt Kevvas tänder skrapa där, men han hade inte trott.. Det kändes nästan som att vara femton igen och ha fått sitt första sugmärke. Jättelöjligt men samtidigt roande på något sätt. Hur han skulle förklara det hela om hans mamma fick syn på det när han kom hem imorgon visste han inte. Han visste inte vad han skulle säga alls faktiskt när hon självklart skulle undra hur han haft det och vad dom gjort för någonting under dagarna. Hans förklaring hade ju bara varit att det var en kompis från festivalen, någon som han inte ens vetat om han skulle sova över hos. Han visste att hans mamma gärna ville att han skulle träffa någon pojk- eller flickvän – mest för att hon inbillade sig att hans studentliv skulle bli mycket lugnare då – men det var ingenting han skulle kunna säga efter att ha lämnat Västerås. Han tvättade av ansiktet och strök bak luggen innan han återvände till Kevvas sovrum. Där nyss nämnda redan låg i sängen.
”För att tidigare låtsats som att du inte ens gillade mig så har du claime:at mig på det här sättet nu?” retades Tristan och drog ner halslinningen på t-shirten för att visa rivmärkena innan han istället drog av tröjan helt.
”Tänkte att du ville ha med dig ett minne hem. Ledsen att göra dig besviken igen, när du alltid tror att det jag gör har någon större betydelse.” Han drog inte ens på munnen, men blicken följde Tristans rörelser när han drog av sig även jeansen.
”Du kommer sakna mig.” Han sa det på ett retsamt sätt, något som Kevva mest troligt skulle ta som just ett retsamt skämt, men en del av Tristan var seriös när han sa det, samma del som hoppades på att han kanske skulle göra det; lite grann i alla fall. Så som han faktiskt medgett att han trodde att han skulle göra efter att dom åkt ifrån Göteborg. Hade den kvoten fyllts på något sätt nu? Hade dom här dagarna varit tillräckliga för att Kevva nu skulle kunna gå vidare? Det pipande ljudet från den andres mobil fick honom att släppa dom inte helt bekväma tankarna och han la ifrån sig kläderna på datastolen innan han tog plats i sängen.
”Behöver du äta något..?” frågade han då han antog att det var hans app som signalerat något.
Kevva vände frågande blicken mot honom men började sedan flina. ”Nej..” Han tittade ned på sin skärm. ”Det är dags för sex säger den.”
”Jasså?” skrattade Tristan. ”Den har utvecklats alltså? Appen.”
”Ja, har nog råkat haft någon barnvänlig version inställd tidigare.”
”Så dom där förslagen du brukar få upp på vad du kan äta, det gäller för det här också? Du får tips på ställningar och sånt eller?”
”Exakt.” Kevva nickade men kunde inte hålla tillbaks sitt leende särskilt länge och skrattade snart lågt. ”Fan vad sjukt det hade varit. Alltså, det finns säkert appar för sånt också. Men om det skulle dyka upp i den här menar jag. Fast då skulle den kanske inte framkalla lika mycket ångest heller.”
Tristan log svagt och tittade ner på hans Skalman-tatuering. Han rynkade sedan pannan och tittade ännu lite närmare. ”Skojar du eller. Skalman har en Kent-tatuering. Och du sa att jag inte skulle ta åt mig äran. Eller att jag kunde ta åt mig av att ha inspirerat lite grann. Det är praktiskt taget jag som inspirerat hela din tatuering”, flinade han brett. ”Jag betyder så mycket för dig alltså?”
Kevva sköt honom en bit ifrån sig med handen mot hans axel. ”Lägg dig på golvet eller något. Du tar åt dig alldeles för mycket igen. Jag gillar själv Kent, om du kommer ihåg det?”
”Du kan försöka hur mycket du vill att intala mig att jag inte representeras i den där tatueringen, jag vet att det är skitsnack ändå.”
Kevva höjde ena ögonbrynet. ”Okej då tänker jag inte slösa mer tid på det. Men det finns en gräns när envishet övergår till dumhet. Du har nått den.”
Hade det varit helt mörkt i rummet och han bara hört Kevvas tonfall hade han kanske trott på honom, kanske tagit illa upp till och med – även om han visste att Kevva var Kevva – men nu såg han det där retsamma fladdra förbi i blicken – det som man väldigt enkelt kunde missa om man inte tittade i precis rätt sekund – och det var med ett roat leende han själv la ner huvudet mot kudden.
03:47
”Tristan.”
Han behöll ögonen stängda då någonting sa honom att han drömde. Och man behövde inte svara om någon sa ens namn i en dröm. Inte röra på sig heller för den delen. Han ville bara sova.
”Tristan..!”
Varför drömde han om Kevva? Det lät i alla fall som hans röst. Kunde han isåfall inte bara kyssa honom eller något? Istället för att bara upprepa hans namn. Det var störande.
”Men seriöst.. Tristan!” När en hand lades mot hans axel slog han upp ögonen och såg Kevvas ansikte framför sig.
”Vad vill du?” frågade han hest.
”Vi ska se den där soluppgången. Snabba på.”
Va? ”..Va?”
”Ja, kom då.” Kevva hade tagit några steg mot dörren.
”Va?” sa han igen. ”.. nu?”
”Nej jag säger åt soluppgången att vänta en stund. Ja nu.” Han himlade med ögonen och strök en hand genom sitt rufsiga hår. ”Kom igen nu.”
På något sätt lyckades Tristan få kraft till att sätta sig upp och efter att ha gnuggat sig i ögonen reste han sig upp och drog på sig sina jeans. När han inte hittade sin tröja drog han åt sig en av Kevvas som låg slängda på datastolen.
Det starka lampskenet i hallen fick honom att vakna till något och han kunde se att Kevva var klädd i ett par svarta fotbollsshorts och en vit tunnstickad tröja som hasat ner på ena axeln. Till det var han barfota. Och killen lyckades med att vara snygg klockan fyra på morgonen..
”Hur kan du vara så pigg..? Du hatar ju att gå upp på morgonen. Och det här är extremt tidig morgon”, sa han och försökte tämja sitt sovspretiga hår med fingrarna medan han väntade på att Kevva skulle låsa dörren. Han luktade en aning rök så Tristans gissning var att han varit ute på balkongen för en cigg när han fått idéen om soluppgången.
”Jag är lite förvånad själv faktiskt. Men kanske beror på att jag knappt sovit en timme? Var uppenbarligen inte så trött.”
Dom lämnade lägenhetshuset och Kevva pekade i riktning mot fotbollsplanen som låg i närheten. ”Det finns en kulle lite längre bort. Det borde räcka.”
Det var nästan gulligt hur ivrig Kevva verkade vara, hur han snabbade på stegen – fortfarande barfota – hur han vände sig om för att se på Tristan över axeln med ett ”Kom igen nu!” och knappt fem minuter senare var den förste utav dom att komma upp till toppen av kullen.
04:07
”Jävlar.”
”Indeed”, sa Kevva och när Tristan kastade en snabb blick mot honom kunde han se den magiska soluppgången speglas i hans gråblåa ögon – nu betydligt mer orangegula.
”Men det här är inte romantiskt va?”
”Inte det minsta.”
Tristan flinade för sig själv och spretade lite på fingrarna i det fuktiga gräset där dom satt. Det hade helt klart varit värt att ha blivit väckt för det här.
”Har du varit i min garderob eller?” frågade plötsligt den andre efter att ha vänt sig om mot honom igen.
Tristan log först oskyldigt men skakade sedan på huvudet. ”Den låg framme.”
”Så du använder mina använda kläder nu också?”
”Verkar inte bättre”, skrattade han. ”Du passar i den här”, fortsatte han och drog löst tag i Kevvas stickade tröja vid hans axel där flera tatueringar också kikade fram.
”Säg en komplimang till och jag rullar ner dig för kullen.”
”Vad?” flinade han. ”Kan jag inte säga att-”
”Jag menar det.” Kevva vände blicken mot honom och för första gången på ganska länge kunde Tristan inte avgöra om han bara retades med honom eller om han faktiskt var allvarlig nu.
”Okej”, sa han och höll upp händerna. ”Du ser jävligt töntig ut i dom där shortsen.”
Kevva fnös roat till. ”Okej?”
”Ja, flashar dom där långa benen och allt. Verkligen ingenting man vill behöva se.” Han uppskattade hans klädval väldigt mycket. ”Skyl dig själv liksom.”
”Du är sjukt dryg.” Kevva drog på munnen till ett snett leende innan han såg tillbaks mot himlen som sakta fortsatte att ändra färg.
Tristan hade gjort detsamma och var därför inte alls beredd på läpparna som plötsligt snuddade vid hans. Kevva stack in fingrarna i hans hår och lirkade upp hans läppar utan något som helst motstånd. Det var en långsam kyss men som fortfarande fick hela hans kropp att bli varm, enda ut i fingertopparna i det fuktiga gräset.
ni vet vad jag uppskattar :D
|
| Kommentarer | | arbok - 24 sep 17 - 00:36 | Brendan! :D Hoppades såklart på att han skulle vara med lite mer innan det var slut (eftersom du hintat om att det inte är så länge kvar.) För övrigt nice att stackaren fick reda på att något hänt mellan Tristan och Kevva så att det inte är värsta hemlighetsmakeriet runt det.
Jag hade fått för mig att Kevva hade en skalman, alltså bara en vanlig sköldpadda, men nu fattade jag att det var Skalman-Skalman haha, så random av honom ändå. Och de är så romantiska med varandra? Inte för att de -måste- bli tillsammans, men de har ju helt klart någonting och det vore faktiskt lite sorgligt om Kevva försökte spela lite för cool igen. Hur många grabbar tittar på soluppgången liksom?
Och så en sidenote: jag är helt klart på Tristans sida när det kommer till cherry cola, det är världens bästa dricka ju! |
|
|
|
