Mina av dig förutbestämda känslor |
Drömmen börjar som en dröm,
vattnet är kristallklart,
sanden är vit,
len som smekningar mot mina fötter
Du vadar ut i det ljust blå,
jag kommer efter,
vi skrattar
Stenar börjar träda fram,
havsbotten skär in i huden,
vattnet mörknar
och plötsligt;
marscherande arméer
av levande, knotiga träd
skär fram genom ytan,
får vattnet att krusa sig
darra
Du vadar iväg
och jag försöker hålla
jämna steg
Vi är tillbaka på stranden
när din familj kommer,
vi hälsar
och bestämmer
att vi ska åka hem till dem
De hoppar in i sin bil,
vi i vår
Efter någon kilometer
blir du arg på mig,
skriker
at det minsann
alltid är såhär;
när vi är minst sex stycken
som ska åka bil
så sätter sig alltid fyra i din familjs bil
och bara du och jag
i vår
Du vill faktiskt inte
ha det så
och du skriker
att vi separeras
från dem
och allt
är mitt fel
Jag förstår inte
vad jag kan göra
åt det
eller varför
det är mitt fel
eller mitt ansvar
Vi kommer fram,
umgås,
åker iväg
Min syster
ska hälsa på oss,
möta oss när vi kommer hem,
men när hon kommer
blir hon tvungen att gå
För vi bråkar
och du säger
att jag gör fel,
är jobbig och besvärlig
och tillslut
orkar jag inte höra mer,
exploderar
och ber i samma ögonblick
om ursäkt
till min syster
som plockar ihop sina saker
och åker
Jag slår upp ögonen,
vaknar,
kokar
där jag ligger nedbäddad
intill dig
så arg
att jag skakar,
så arg
att jag inte kan somna om
eller ens
ligga kvar
Samlar ihop täcke och kudde,
går ut till soffan,
andas djupa andetag
För såhär är det,
såhär känner jag
För mig
känns det bra
med din familj,
jag har lärt mig
hur de funkar,
har anpassat mig
och hittat ett sätt
för mig att slappna av
och vara just mig
i det
Men för dig
ligger gamla saker
och skaver,
gamla mönster,
gammal oro,
gamla problem
Och återigen
tänker du
att dina känslor
måste vara orsakade
av mig,
bevis nog är ju
att de bara kommer
när jag är med
Men Marcus,
du skapar, bygger upp,
kreerar problem,
håller kvar vid gammalt
och lägger över det
på mig,
vältrar dig sedan i
hur jobbigt jag gör det
för dig
Och jag börjar bli trött,
jävligt trött,
på
att oavsett hur bekväm jag känner mig,
oavsett hur mycket mer
vi träffar din familj
än min,
oavsett om jag frågar
"ska vi åka till Åkersberga?"
eller "ska vi bjuda hit Anna och Simon?"
oändligt många gånger fler
än vad du föreslagit något liknande
kring min familj
så är det inte tillräckligt
Allt är fortfarande jättejobbigt för dig
när det handlar om mig
och din familj,
du lever kvar i samma bild
som var för tre år sedan
Se dig omkring,
för vi är på en helt annan plats
idag
Och ja,
drömmen får mig att känna
precis det som jag känner,
hur arg och ledsen jag är
för att ingenting jag gör eller känner
spelar någon roll,
för du har redan bestämt
hur jobbigt jag tycker att det är
- egentligen -
och hur tufft det är för dig
att förhålla dig till
Förstår du,
hur orättvist det är?
Så jävla, jävla trött.
Så arg.
Så ledsen.
För vet du?
När du lägger känslan av
"Du tycker det är jobbigt
att åka till
och umgås med
min familj",
när jag måste försvara
"Nej, jag tycker inte det är jobbigt,
jag gillar att umgås med dem"
gång på gång på gång
blir jag trött,
frustrerad,
ledsen,
arg
och tillslut
kanske
jag
inte
orkar
mer,
tillslut
kanske
jag
ger
upp
Och då får du rätt
...
Marcus
|
|
|
|
