Kosmos |M/M] – 1 |
Jag måste lära mig att bygga meningar. Att väva världar.
Oscar och Alexander hjälper mig.
Han hade en stor, stickad tröja på sig och håret var fortfarande vått från duschen. Den första blyertspennan placerades bakom örat och fingrarna darrade när de letade efter rätt kulörer. De allra ljusaste färgerna sorterades bort. Han höjde blicken och såg på honom, där han satt i det stora fönstret. Det droppade om de mörka lockarna och den lånade T-shirten hängde löst över överkroppen. Han satt i bara kalsongerna och Alexander rös av att se honom sitta så naken medan snön föll på andra sidan fönsterglaset.
"Du får säga till om du fryser", sade han och samlade några av de varmare färgerna på hög. Oscar skrattade bara och skakade på huvudet. Några av lockarna föll ner i ögonen och han lutade sig mot det svala fönstret. Alexander noterade hur kroppen skakade.
"Behöver ändå svalka mig." Mungipan höjdes per automatik och blicken fladdrade mot den obäddade sängen. Alexander log, han med, och böjde sig över ritblocket medan kinderna brände. Det kändes så bekant alltihop, men ändå så främmande. Bara att ha Oscar där, sittandes i fönstret i kalsonger och Alexanders T-shirt. Som om de var tonåringar igen och hade hela livet framför sig. Omedvetet snurrade han på ringen på vänster hand och samlade tankarna tillräckligt för att låta pennan och pappret bekanta sig med varandra.
Oscar blundade. Han frös. Hela han skakade och kylan från fönstret spred sig genom kroppens nervtrådar. Förlamade och förvandlade varenda cell. Allting frös till is och kanske skulle han aldrig mer få tillbaka känseln eller rörelseförmågan. Kanske var det slutet på hans danskarriär. Kanske var det såhär, som Oscars liv tog slut.
"Jag är nästan klar." Han lät så ursäktande. Osäker. Oscar blundade än hårdare och försvann in i kylan tills trevande fingrar strök undan hans lugg. Varma spår av mänsklig kontakt och hjärtat bultade mot bröstkorgen. Spräckte hinnan av is och tvingade kroppen att slappna av. Fingrarna letade sig vidare i hans hår och Oscar lämnade fönstrets kyla för att söka värme. Han vände sig med ryggen mot fönstret och lindade armarna runt Alexanders midja. Fingrarna försvann in i det stickiga stickade och drog honom nära. Med kinden mot Alexanders mage blundade han igen. Snart skulle nog stämbanden tina upp.
Mobilen på nattduksbordet började vibrera. Skärmen lyste upp hela rummet och Alexanders fingrar försvann från hans hår. Armarna föll längs sidorna och förblev hängandes. Mobilen tystnade. Den blinkade till någon gång, för att signalera ett missat samtal. Ett av alldeles för många.
"Jag borde gå nu", viskade han in i det stickiga stickade. Alexander stod tyst och orörlig. "Snälla, ge mig några timmar till?" Fingrarna återvände långsamt till hans hår och Oscar kramade honom än hårdare. Ett tyst tack.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | arnefredriksson - 23 jul 17 - 13:55- Betyg:  | | Fin vacker poesi om naturlig kärlek. Så mycket värme och tillgivenhet saknas i vårt utåt sett kalla samhälle. | | ilenna - 14 jul 17 - 00:56 | | åh. jag var inte ens medveten om hur mycket jag saknat dom där pojkarna! (och hallå dom har blivit ännu snyggare?! älskade dom blöta lockarna, att han sitter där i lånad t-shirt och inga byxor.) och precis som vanligt skriver du så himla vackert. du fångar så många känslor(kärlek, desperation, rädsla, osäkerhet, trygghet, attraktion, ömhet..) på så kort text och jag blir lika imponerad varje gång. jag vill veta vad som hänt/händer! fastän det redan gör alldeles ont. och det här: `det stickiga stickade.` <3 fastnade verkligen för det. (och eftersom jag älskar klädbeskrivningar måste jag berömma det övriga gällande det också.) |
|
|
|
