Escanor |
Det ligger någon intill mig, snodd runt om mig, bakom mig.
Det är en knäckt ryggrad. Det är en stapel. En milstolpe.
Ett minne. Ett vackert sådant. En flykt, ett hat och ett hav av mod och
beundran åt stoltheten. En ocean.
Det är en tunn, torr hud och gapande stora tomma ögon. De är ändlösa och
älskvärda. Spegelblanka. Hon uttrycker sig, pratar med mig. Skäller ut mig.
Frågar ilsket, hugger mot mig. Gläfser och gnäller. Och hennes tänder glänser.
Hungrar, skriker.
Frågar mig vart jag varit, anklagar mig för att ha lämnat henne, gömt mig undan
henne. Räddat bort mitt eget skinn och lämnat henne ensam kvar.
Kall, sönder och bruten.
Jag som troget gick vid din sida genom allt du tog dig för. Allt vi gick igenom.
Hon stressar på mig och jag famlar med menlösa ord till dig, Hanna, Hanna.
Hanna, min Oas, i ett försök att mota bort henne. Hindra henne från att bryta
mina ben som torrt eldvirke.
...hon är en produkt av min fantasi, hon är en produkt av min fantasi.
Hon är bara en produkt av min fantasi...
Hennes höftben ser ut som mitt skulderblad gör i spegeln. Jag försöker;
Låt mig vara. Hitta en ny vän. Jag har fått en smak på min tunga. Jag är, oberoende,
av dig. Och av de orden vänder hon sig bort från mig och min levande kroppsvärme.
Men jag känner hur hennes ansikte snedvrider sig, vanställs i fasa, och i tillfredsställelse.
Mitt hjärta slår, pulsen stiger i taket. Känner i ryggen hur hon ler och stelnar till.
Hon blir kall mot mig, men ger inte upp.
Inte upp än.
Jag försöker igen
Packa och gå, du har sjungit färdigt för mig. Och jag behöver inte dig mer. Nöj dig med
vad du fått ut av mig.
Framför mig ligger han. Han är varm och jag längtar tillbaka efter honom. Vi ligger
mitt emot varandra, hans ansikte snuddar vid mitt.
Jag suger in hans utandningsluft. Han tittar på mig, och jag stjäl orden ur hans mun,
"du älskar mig"
Han svarar med ett leende
Du har saknat mig. Men aldrig har jag lämnat dig. Jag har gått vid dig när helst
du velat, du har önskat så hårt och innerligt ärligt att jag var här. Jag har sett dig,
jag har sett det.
Och jag slänger mig in mot hans famn,
gråter och älskar handlöst och utan hämningar. Attackerar havet med bordsbestick.
Han tar emot mig, visar att han älskar mig genom att hålla om mig hårt, värma mig.
Fan, vad jag har saknat honom illa.
Nere vid mina barfota fötter har de lagt en samling redan gjorda konstverk,
några gamla, andra förslag på nya. I en liten påse ligger de klara och
serverade. Som lätta byten och svåra minnen. Jag svettas hårdare. De har ansträngt
sig och broderat in sina namn. Det får mig att se rött, och synen skrämmer mitt
hjärta till livet, det skenar, springer iväg. Skrikandes, vridandes i smärtor.
Det gapar NEJ
Hon gapar MER
Han gapar NU
Och jag bara ligger här, stilla. Alldeles andlös. Livlös.
Övertyga mig om att jag behöver er två i mitt liv.
Söndra, svält och ljug.
Ljug för dem du älskar mest. Bedra dem.
Tala osanning på lögn på osanning på lögn. Ljug dem rakt upp i ansiktet, och
spotta ut att du egentligen älskar dem mest av allt i ditt liv mellan slagen och
skottsalvorna. Att du vördar dem, vårdar om dem som sticklingar skyddade under
dina kupade händer.
Och nu gråter jag inget mer. De tog allt.
Och kvar lämnade de mig ingenting annat att gå vidare på, än sår på min kropp,
och tryggheten i dem. En skrikande tom hunger i min mage. Samt påsen med
lögner, noggrant förberedda, välskrivna, slipade och trovärdiga.
Jag far hellre framåt mot min vilja, än jag vänder.
Men det sista jag säger hörs knappt. Det är inte till mycket mer än en viskning
från en mycket avlägsen plats,
och ett mycket svårt sargat förstånd.
|
| Kommentarer | | aspiration - 6 jul 17 - 02:20 | Stora delar av den här texten talade till mig, känner igen mig i att ta den där efterföljaren tätt tätt inpå.
Det går bli frisk och fri. Kram! |
|
|
|
