mr sunshine [del 4] |
känns som att det här kapitlet är superlångt, men jag hoppas att det inte blir långtråkigt(för mina enda två läsare hehe) att ta sig igenom för det ;)
10:22
Det kändes som att dom vaknade senare för varje dag. Men samtidigt så hade nog tiden dom gick och la sig skjutits fram i samma takt också. Kanske var det ett medvetet val av festivalarrangörerna att inte ha lagt så mycket akter på schemat för förmiddagen den tredje dagen. Tristan låg tyst kvar i sin sovsäck istället för att direkt börja klä på sig som tidigare mornar. Det hade inte hunnit komma igång så mycket musik på campingen än utan det var fåglarna som stod för melodin för tillfället.
”Är jag den enda som hatar fågelkvitter?”
Tristan ryckte lätt till. Han hade för det första inte haft en aning om att Kevva var vaken, och för det andra hade han blivit väldigt förvånad över att han tydligen legat och tänkt på det där fågelkvittret precis samtidigt som honom.
”Förmodligen inte. Men kanske en av få fågelkvitterhatare som ändå har en fågel tatuerad.”
”Trodde vi kommit överens om att du inte skulle ligga och observera mig på nätterna.”
Tristan vred på huvudet och gav den andre en uttråkad blick. ”Kan ju ha sett den i fullt dagsljus utanför tältets väggar annars. Bara en idé.” Eller när dom hånglat och Kevva inte varit det minsta gömd i sin sovsäck. Men det verkade det inte som att dom skulle prata om.
”Ugglor kvittrar dock inte. Dom ho:ar. En helt annan sak.”
Tristan höjde roat ögonbrynen samtidigt som han tog in Kevvas väldigt tilldragande morgonfrisyr. Sånt där morgonhår som fick en att vilja dra fingrarna genom det. Varför kunde han bara inte ha fått dela tält med Brendan istället? Det hade varit så mycket enklare. Fast å andra sidan fick han väl vara glad att Kevvas humör från inatt övergått till hans mer normala – vilket i och för sig var väldigt växlande.
”Är det några fler skillnader? Kvalitè på fjäderdräkterna? Status i fågelriket?”
”Visst. Ugglorna har mer stil än övriga fåglar. Samma skillnad som på dig och mig.” Kevva drog inte ens på munnen. Det jävligaste var ju att han imponerades av det istället för att bli irriterad på det han sa. Det ändrades dock hastigt när Kevva satte sig upp, tog med mobilen och kröp ut från tältet utan att säga ett ord till. Det irriterade honom som fan att dom nyss legat där och snackat – eller kanske mer slängt kommentarer åt varandra – och att den ena sedan bara bestämde sig för att det var slutsnackat och avlägsnade sig.
”Morning sunshine”, hörde han Brendans röst där utanför. ”Du kan vara glad att jag var uppe tidigt och kunde agera dörrvakt till erat tält. Ellen var här och hotade med att riva ner det. Hon är skapligt irriterad på dig.” Med all rätt. Det skulle Tristan också ha varit om han fått bevittna det hon fått göra.
”Hade inte planerat att ställa till något drama.. Och nu behöver jag en cigg och jävligt starkt kaffe. Ska vi ta en sväng till stan eller? Kaffet Jocke och Sam hittade var ju typ vatten med brun karamellfärg.”
Han hörde inte svaret då dom måste ha förflyttat sig och återgick därmed till att titta upp i tälttaket medan han övervägde om han skulle orka resa på sig än.
”Hallå! Ska du med-”
”Helvete vad du skräms!” utbrast Tristan när Brendan helt plötsligt stuckit in huvudet i öppningen.
Brendan såg inte alls ledsen ut över det. ”Ska du med in till stan? Är ju typ ingenting på området förrän efter tolv idag. Och så tänkte vi köpa kaffe.”
”Ja, visst. Ge mig tio minuter bara.”
”Nio.”
Tristan såg roat på honom och nickade. Något annat ganska roande var att det var väldigt enkelt att måla upp bilden utav Brendan som en björn och att han precis tittat in i sitt ide.
”Taget.”
11:45
”Tja, vart ska ni?” Alldeles vid utgången av campingen mötte dom Maddox, iklädd svarta tighta jeans och en grå munkjacka med huvan uppdragen. ”Också köpa kaffe?” Han höll upp en likadan vit pappersmugg som dom druckit sitt kaffe ifrån igår.
”Yes, fast inte det där fejkkaffet”, svarade Kevva.
”Vadå är det äckligt?” Han såg undrande ner i sin mugg. Hans svagt sotade smink var en aning utsmetat och vittnade om att han inte gjort något åt det innan han gått och lagt sig. Ändå lyckades han på något sätt få det att nästan se stilrätt ut i kombination med huvan och luggen som hängde fram lite snyggt där under. Om han skulle säga vem som attraherade honom mest av Maddox och Kevva så var det inga tvivel om att det var den sistnämnde, men han gillade fortfarande den svarthåriges stil.
”Smaka”, flinade Kevva.
”Gör det inte”, tillade Brendan snabbt.
Men likt den där första kvällen när Kevva och Maddox utmanat varandra i någonting så höjde den andre självklart muggen.
”Men fan.” Han grimaserade lätt. ”Jaha så vart ska ni köpa kaffe då..?”
Fastän Brendan var den som försökt varna honom skrattade han ändå. ”Stan. Ska ni med?”
”Ja, jag i alla fall. Nash är inte i skick att ta sig utanför tältet om man säger så.”
”Så illa?” flinade Brendan medan dom började gå.
”Japp. Han har en tendens att glömma att han är ganska så liten i kroppen och att det inte är någon bra kombination med för mycket, och för snabbt.”
”Min teori är att arrangörerna räknat med en del sånt just tredje dagen, och att det är därför området öppnar senare”, sa Tristan snett leende och strök fingrarna genom håret som han inte kunnat göra så mycket mer åt än att spraya i lite torrschampoo.
”Jag är beredd att tro på den.”
Inne i stan hade butikerna självklart tagit fasta på att det var festival – och kanske också hört ryktet om det dåliga kaffet utanför – då skyltarna om festivalerbjudande satt tätt. Det var allt ifrån frukosterbjudande till harembyxor till regnponchos till myggmedel och.. hårtvättning. Det sista lät ju helt klart lockande, fast samtidigt hörde lite lortigt hår till själva festivalkänslan. Deras första stopp blev i alla fall ett litet cafè som såg mysigt ut från utsidan men som inte riktigt levde upp till det på insidan. Fast dom hade frukostpaket för 25 kronor och det var någonting dom alla var väldigt nöjda med.
”Det här ser ju inte bra ut alltså..” Maddox nickade mot ett utav dom stora fönstren där man utanför kunde se dom allt mörkare molnen som drog in på himlen.
”Jag tippar på lera under sista konserten inatt”, sa Brendan. ”Kommer du ihåg förrförra året på Bråvalla Kevva?”
”Va? Jo, just ja.”
”Vi var på Bråvalla alltså, och så var det sista dagen..”, började den rödhårige berätta för Maddox. Tristan vände dock blicken till Kevva som svarat så ofokuserat. Han såg trött ut på ögonen medan han satt och drog loss små bitar från sin fralla på tallriken framför. Kaffet var redan uppdrucket.
”Är du okej eller?”
Kevva såg upp och höjde något frågande ögonbrynen innan dom istället sänktes till ett mer irriterat uttryck. ”Ja?”
”Det var bara en fråga.”
”Och du fick ett svar.” Han vände tillbaks blicken till tallriken där högen av brödbitar sakta växte.
”Är vi färdiga att dra härifrån eller?” undrade Maddox och sträckte på sig. Han såg sedan på Kevva. ”Du har alltså på riktigt delat upp den i bitar för att kunna äta med sked?” sa han roat. Tristan väntade för att se ifall han också skulle få något halvsurt svar, men det fick han förstås inte, utan ett snett leende.
”Mm tänkte det. Har bara sjukt svårt för att äta på morgonen. Blev väl lurad av det där paketpriset istället för att bara ta en kaffe.”
”Vi kan väl ta en lunch på mcdonalds eller något innan vi går tillbaks i alla fall. Så får du också i dig någonting”, sa Brendan.
Kevva flinade bara. ”Eller så tar jag något inne på området när jag blir hungrig.”
”Fast-”
”Eller mcdonalds”, ändrade han sig och skakade leende på huvudet. Det var nästan lite gulligt att Brendan verkade ta på sig någon föräldraroll i deras gäng ibland, och lika förstående var det att om någon skulle ha någon liten protest mot det så var det Kevva. Säkert av princip det också. ”Ska vi gå och kika på något annat istället för att sitta kvar här eller? Borde kanske shoppa sådana där sexiga regnponchos ifall molnen lyckas bli ännu svartare.”
00:38
Ovädret som hotat på förmiddagen hade inte blivit mer än till duggregn och en sjunkande temperatur under kvällen. Det hade ändå varit acceptabelt liksom, även om det förstås var trevligare med sol. Det var dock ingenting mot vad dom befann sig i just nu. Redan för en timme sedan hade regnet tilltagit tillsammans med vindar som hintat om att det kunde bli än värre. Och värre hade det blivit.
”Det finns ingen mottagning!” halvskrek Kevva genom skyfallet och drog armen över ansiktet för att få bort en del av vattnet – ganska meningslöst – innan han tryckte ner mobilen i fickan igen. Dom hade varit tillsammans allihop under den senaste spelningen, men efter att Tristan och Sam tagit sig längre fram hade dom kommit ifrån varandra, och när konserten varit slut hade även dom två hamnat på olika ställen. Det var lagom till att Tristan tagit sig mot utgången som vädret hade blivit så väldigt mycket värre, och det var också där han hade träffat på Kevva. Han hade i sin tur sagt att han tyckt sig ha sett Brendan och Jocke i öltältet och dom hade därför småsprungit dit. Det hade låtit som att vinden skulle lyckas riva loss hela taket och dom hade dessutom inte hittat någon Brendan, Jocke eller Sam. Idén efter det hade varit att ta sig tillbaks till campet.
”Hann du inte höra någonting av vad han sa då?!” skrek Tristan tillbaks.
”Uppenbarligen inte!?”
Verkligen? Det var mer eller mindre kaos på området med folk som försökte ta skydd, dom var pissblöta och kalla (åtminstone Tristan) och Kevva kände att det var nödvändigt att fräsa till? Fast å andra sidan.. Det var som sagt Kevva. Och han såg nästan gullig ut när han irriterat drog med armen över ögonen. Kanske var det inte ens vattnet han var irriterad över utan att luggen klistrat ned sig i pannan?
Sedan hördes ett öronbedövande muller. Dom hade sett på varandra i ungefär en sekund innan dom gjort en tyst överenskommelse och satt av i riktning mot campingområdet och stan. Någonstans under vägen hade uppgivenheten över allt det jävliga nästan bytts ut mot någonting roande. Folk småsprang med jackor över huvudena, andra tog tillfället i akt att få en gratis dusch och hade slagit sig ner på solstolar, och dom mötte en kille i helt och hållet genomskinliga vita kallingar (varför han bara hade underkläder på sig var en annan fråga). Den nya planen hade varit att ta sig in till stan eftersom tältet inte lockade i det här vädret. Mullrandet hade dessutom tystnat ige-
Plötsligt lyste hela himlen upp av en blixt och det dröjde inte mer än fyra sekunder förrän nästa muller kom.
”Helvete!” utbrast några killar bredvid dom. ”Vi måste in någonstans! Niklas, åt vilket hå-” Deras röster dog ut i det kraftiga regnet men Kevva och Tristan hade ändå börjat springa igen. Snart började dom höra rykten om att någon träffats av blixten och då var det hela inte lika spännande längre. När nästa blixt lyste upp himlen var det inte ett alternativ att springa enda till stan längre utan dom lyckades ta sig fram till sitt tält som tack och lov stod kvar där det skulle. Dom hade nämligen hunnit se ett par andra som inte hade klarat av blåsten lika bra. Kevva drog ned dragkedjan och dom andades båda tungt en stund.
”Hur smart är det egentligen att vara i ett tält när det åskar?” sa Tristan och drog undan håret ur ansiktet.
”Vet inte. Men jag tänker i vilket fall inte riskera att få en blixt i mig för att springa till något säkrare ställe. Hellre ett osäkert än att springa helt öppet?”
Tristan kunde inte riktigt protestera mot det, han hade inte heller någon lust att springa enda till stan eller festivalområdet igen för att ta sig in i någon större byggnad. Dessutom skulle dom ha väldigt mycket otur ifall blixten slog ner i deras tält när det fanns tusentals andra.
Men marken vibrerade nästan när det mullrade och när tältet lystes upp av ytterligare en blixt kändes det som att dom visst skulle kunna ha den oturen.
01:12
”Sms:a Jocke. Du har väl hans nummer?”
Tristan såg upp på Kevva som precis vänt ryggen – även den prydd med tatueringar som fortsatte ned från axeln och ut över ena skuldran - till honom efter att ha dragit av sig sin genomblöta t-shirt.
”Varför kan inte du göra det?” frågade han med ett höjt ögonbryn.
Kevva fick fram en huvtröja ur sin väska men tittade bakåt på Tristan innan han drog den över huvudet. ”För att om blixten slår ner så är det du som får den i dig och inte jag.”
Innan han hunnit svara någonting hade den andre vänt sig om och nu syntes det roade leendet tydligare än i vanliga fall.
”Skoja.”
”Oj, du kunde skämta igen? Applåd på det. Fast kanske inte, jag kommer inte bli imponerad förrän du kan lyckas med det utan att det innefattar mig.”
”Så du säger alltså att du skulle kunna bli imponerad av mig?”
”Visst, rent teoretiskt. Men jag tror inte att dom verkliga möjligheterna till det är särskilt stora”, log han nöjt tillbaks.
”När jag tänker efter vore det kanske inte så dumt att bli träffad av den där blixten. Slipper höra på dig i alla fall.” Kevva tog upp sin mobil och knappade på skärmen en stund. Det hade inte mullrat något dom senaste tio minuterna så det kändes som att det borde ha dragit vidare nu.
Tristan bytte även han om till en torr tröja men blev inte särskilt mycket varmare utav det. Han hade väl redan hunnit bli så pass nedkyld.
”Dom hann tydligen ta sig till bilen”, sa Kevva efter en liten stund och läste på mobilen. ”Och undrar om vi är okej.”
”En gissning; du skämtade igen och sa att jag råkat ut för en olycka?”
”Jag är inte så mycket för skämt i textform, annars hade jag såklart dragit det”, sa han med en axelryckning och road blick.
Hade dom nästan kul med varandra? Tristan vågade nästan påstå det.
01:48
”Ja det här blev ju en annan kväll än man vad man väntat sig”, sa Tristan och tog en klunk ur sin snart tomma ölburk. Kevva hade ställt ut båda deras alkohollager – vilket för övrigt höll på att sina – med förhoppningen om att regnet skulle kyla ner burkarna och flaskorna något. Och det fick man väl säga att det hade lyckats ganska bra med i alla fall.
”Ja, ganska fattigt på musikfronten-”
”Det fixar jag.” Tristan flinade till och drog fram mobilen, som förvisso bara hade några procents batteri kvar men som nog skulle hålla ett litet tag till, och tryckte igång spotify.
”Perfekt..”, sa Kevva och lät inte alls ironisk. ”Ganska fattigt på livemusikfronten då, och lite klent sällskap.”
”Äh erkänn att du är ganska nöjd med mig. Du hade stuckit härifrån för länge sen annars. Mer regn kan knappast skada, din frisyr är redan förstörd.”
Kevva skakade på huvudet innan han kisade med ena ögat och tittade ner i sin ölflaska. Dom var kanske inte helt och hållet nyktra någon utav dom. Det, eller så var Kevva bara så pass uttråkad att det mest underhållande han kunde komma på var att titta ner i en säkert tom flaska.
”Vad snackar du om? Jag orkar inte ens lyssna.” Han såg upp på Tristan, och när han flinade verkade nästan den andre få svårt att låta bli att göra detsamma.
Dom satt tysta en stund och det verkade som att regnet tilltagit något igen. Det lät som att spikar slog mot tältduken. Tristan drog fingrarna genom luggen och i samma sekund som han var på väg att sänka handen mötte han Kevvas blick. Kevva som såg väldigt rakt på honom. Tristan tittade tillbaks med det ögat som inte var dolt bakom handen.
Han såg exakt vad som fanns i den andres blick. Men han gav väl ingen uppmuntran med sin egen? Han trodde inte det. Han ville inte det.
Men så var Kevvas läppar där. Hans hand stödd mot golvet, bredvid Tristans knä. Kyssen var trevande i ungefär två sekunder innan läpparna istället tog för sig av precis vad dom ville ha. Och han kysstes tillbaks. Han tänkte inte, han vägrade tänka för annars skulle han behöva trycka bort Kevva ytterligare en gång och.. Han tänkte inte. Han tänkte in..
Tristans händer hade funnit sin väg upp till Kevvas nacke och det blöta håret som blivit alldeles rufsigt och han lät villigt sin tunga röra sig tillsammans med hans.
När han kände två händer som letat sig in under hans tröja, som rörde sig över magen men verkade ändra sig och istället tog sig ned till linningen på hans regnblöta jeans, var det inte längre något oskyldigt(jävligt skyldigt) hångel och Tristan kunde omöjligt fortsätta med att inte tänka.
”Vi kan inte göra det här fattar du väl!” utbrast han och drog sig andfått ifrån.
”Det kan vi väl?” Kevva fuktade läpparna och såg smått andfådd ut han också. Och det där illamåendet Tristan känt igår när han hört Ellen och Kevva slog med ens till igen. Blicken han riktade mot den andre visade förmodligen exakt hur förbannad han var nu. Dels på sig själv, men mest på Kevva. ”Om du inte bryr dig i din flickvän så får väl jag göra det åt dig. Fattar du hur svinigt det är? Hon är ju för fan på samma festival till och med!” Han kände sig så jävla svinig själv också.
Kevvas ögon gnistrade till av irritation. ”Men jag säger ju att vi inte är tillsammans!”
Var den här killen ens på riktigt? Var han medveten om att alla i deras grupp hade hört hans och Ellens bråk? Hur hon – återigen; med all rätt – skällt ut honom för att han suttit och flirtat med en annan tjej hela kvällen när hon suttit bredvid?
”Det lät inte så på henne igår”, sa Tristan sammanbitet men hann inte få något svar innan Kevvas jävla mobil pep till. Han hade god lust att kasta ut den i regnet. ”Det är säkert Ellen”, sa han istället. ”Jag kan ju fråga henne om hon tycker det är okej det du och jag håller på med.”
”Slu-” började Kevva men Tristan hade redan plockat upp telefonen som legat ovanpå sovsäcken.
Det är dags för mellanmål. Se förslag:
Det var en app. I ena hörnet bredvid en klocka fanns två check-boxar där det verkade som att man skulle klicka i när man lagt sig för att sova och en när man vaknat. Vaken-boxen var i-klickad.
”Vad är det här? Är du någon skalman eller?” flinade han.
”Får jag den.” Det fanns ingen humor alls i vare sig Kevvas röst eller blick och Tristan la den direkt i hans hand.
”Vad är det?”
”Inget.”
Kevva klickade på någonting på skärmen och såg samtidigt ut att svälja. Tristan satt tyst.
”Kevva..?” sa han till sist.
Den andre såg snabbt upp, irritationen synlig igen. ”Men vad är det? Håller jag på och frågar ut dig om en massa eller? Jag ville knulla med dig, inget annat.”
Det blev tyst mellan dom igen. Det hårda regnet det enda ljudet. Sedan pep mobilen en gång till och Tristan kunde se att skärmen lyste upp av samma app igen. Fastän ljuset absolut inte var det bästa i tältet så kunde Tristan se hur Kevva spände sina käkar, snart såg han också hans ena näve knytas, hur han släppte den igen.
”Jag har varit sjuk, okej?”
Han rynkade svagt pannan. ”Sjuk?”
Kevva drog hastigt handen genom håret innan han vände ner blicken mot den släckta mobilskärmen – mest troligt bara för att han inte ville se på Tristan. Käkarna såg fortfarande spända ut. ”Jag har.. Jag har haft anorexia.”
”Va..”
”Ja killar kan också ha det, det är inte någon jävla tjejsjukdom som-”
”Jag vet”, skyndade han sig att säga, fortfarande chockad över vad han precis hört. ”Jag vet det. Jag bara.. shit jag är ledsen-”
”Tyck inte synd om mig”, sa han bestämt och såg nu upp innan han fortsatte. ”Jag är friskförklarad och mår överlag väldigt bra men..” Han kastade en blick på mobilen. ”Jag måste ha någonting som påminner mig om att äta, för jag känner inte hunger på samma sätt som jag gjorde innan jag blev sjuk så.. Och jag har en bit kvar psykiskt än.”
Tristan visste inte vad han skulle säga. Han hade nog inte vetat vad han skulle säga oavsett vem det varit – nära kompis eller ej – men han visste verkligen inte när det var Kevva som precis sagt det. Han var rädd för att säga något helt fel.
”Förlåt.” Det kändes åtminstone rätt. Han borde inte ha tagit mobilen och han borde absolut inte ha sagt det om Skalman. Även fastän han inte vetat så borde han inte ha gjort det. ”Var det.. väldigt illa?”
”Hur sätter man skalan? Jag var inte på väg att dö men jag låg inlagd i nästan sju månader.”
02:15
”Hur.. Jag menar, hur började det..? Du behöver inte berätta om du inte vill.”
Kevva ryckte på axlarna och snurrade sin ölflaska mellan händerna. ”Är väl snarare du som inte borde vilja höra något mer tragiskt efter att den här festivalkvällen sugit ganska mycket ändå.”
”Jag vill höra.”
”Ja men.. jag har alltid gillat att gymma, spelat fotboll och en massa annan sport där emellan, men sen blev det nästan som ett tvång; jag gymmade varenda dag, flera pass, och ändå kände jag mig inte nöjd med hur jag såg ut. Så jag tänkte att kombinationen att träna och samtidigt äta mindre skulle vara en bra idè. Låt oss säga att det inte var det”, sa han och blickade upp samtidigt som han drog på munnen. Den här gången var det varken ett äkta eller försök till dolt leende, det var helt igenom fejk. ”Det är svårt att förklara men.. Jag var äcklad av mig själv, från att tidigare tyckt att jag såg bra ut men att jag hade för lite muskler så gick det till att jag hade full panik över hur jag tyckte att min mage putade, att mina armar var tjocka, att jag började se svullen ut i ansiktet. Jag kunde ha mina vanliga jeans, i rätt storlek, men jag fick för mig att dom var felmärkta, att dom egentligen var i storlek XL och hur vidrigt det var att jag fyllde ut dom.. Det blev helt galet i mitt huvud. Så jag tränade ännu mer, åt ännu mindre. Ännu mindre, tills att jag..” Blicken verkade ha fastnat på mobilen igen. ”Ja alltså jag åt i princip ingenting längre, samtidigt som jag pushade mig ännu mer på gymmet och till sist tog det såklart stopp. Och då var jag fortfarande inte ens i närheten av nöjd. Tror att jag vägde 49 kilo då.”
Kevva fortsatte berätta om hur han blivit inlagd, att det varit bland det värsta han varit med om men att han till sist insett att det var vad han gjorde mot sin egen kropp – mot sig själv – som var det värsta, som skulle bryta ner det lilla som fanns kvar av honom om han inte slutade. Och att det därefter hade vänt.
”Men du började ändå..” Han tänkte nicka mot hans armar men eftersom han hade huvtröja på sig skulle det inte förtydliga det han ville säga på samma sätt. ”Du började ändå träna igen? Jag menar; du är ju vältränad.” Sådana armar och mage fick man inte bara av att äta nyttigt.
”Ja. När jag väl blev frisk så började jag träna igen för att försöka bygga upp några slags muskler i alla fall. Och nu är jag ju medveten om att jag faktiskt behöver äta för att orka med det”, log han lätt. ”Jag gymmar fortfarande ofta men inte lika mycket. Försöker hitta en balans liksom.”
”Jag kan intyga att du har en väldigt snygg kropp nu i alla fall”, sa han och försökte själv lätta upp stämningen lite.
”Du behöver inte intyga det, jag har redan sett dina blickar.” Det kändes plötsligt väldigt skönt att se Kevvas retsamma leende igen. ”Men ja klart jag är nöjd nu. Och det är väl just det som samtidigt gör det lite jobbigt, för jag är typ orolig att jag ska börja se något igen som jag inte vill se. Och ja, den där appen är också till för att jag egentligen ska skriva upp vad jag äter.”
Tristan såg på honom en stund, han hade reagerat på det där som Kevva nämnt ganska lättsamt; att han var orolig att börja se någonting han inte ville se igen. Han hade i och för sig också nämnt att han inte kände hunger på samma sätt längre, och det kunde såklart vara förklaringen till att Tristan egentligen inte sett honom äta någonting sedan dom kom till festivalen(vilket han förstås måste ha gjort ändå när Tristan inte sett) men minnet av hur han suttit och plockat sönder den där frallan på cafèet kändes inte riktigt okej när han nu visste om hans bakgrund. Men det var säkert han själv som överanalyserade nu. Kevva var ju medveten om vad han gjort mot sig själv tidigare, han skulle knappast göra om det igen.
”Shit, jag kan inte ens tänka mig hur det måste ha varit att gått igenom allt det där..”
Kevva höjde ena axeln. ”Nej men vill du ha en till öl eller? Av dina egna alltså”, tillade han.
Tristan flinade till. ”Trodde du att jag fått för mig att vi blivit bästisar nu och att du skulle bjuda mig eller?” Det var tydligt att Kevva inte ville prata mer om det och han lät honom få som han ville.
”Ja fan man vet ju inte. Nämnde ju trots allt att jag ville knulla med dig. Vet ju inte vad du mer kan få för dig utifrån det.”
Tristan gav honom en road blick. ”Hämta gärna en åt mig också. Av mina egna.”
03:00
Det var som att allt det tunga tidigare, och det plötsliga avbrottet dessförinnan, hade fått Tristan att glömma av den lilla detaljen att Kevva inte alls verkat vela glömma av deras första hångel. Att han inte alls hade varit för full och ångrat sig dagen efter. Han hade känt den andres händer mot sin nakna hud. Och det hade känts fruktansvärt bra innan han själv tryckt ifrån sig honom. Han visste inte vad grejen med Ellen var, men han hade bestämt sig för att tro på Kevva nu. Hon var inte hans flickvän, och det gjorde plötsligt det hela väldigt enkelt; han ville känna dom där läpparna mot sina igen, han ville få chansen att röra händerna över den där magen han först skymtat i bilen och sedan desperat velat få se igen. Han ville känna hans tyngd över sig och han ville få göra en väldigt massa andra saker med honom.
Utan någon mer fundering ställde han ifrån sig ölburken och greppade sedan tag om Kevvas axel för att hastigt dra honom intill sig. Deras läppar kolliderade på en gång och nu när han tillät sig själv att tänka – även om dom tankarna mest var fokuserade på att känna – så blev allt så mycket bättre. Kevvas händer var lika hetsiga som hans egna och snart låg både hans t-shirt och den andres huvtröja på golvet samtidigt som hesa andetag utbyttes mellan kyssarna. Han strök händerna över Kevvas hårda bröstkorg och kunde inte hålla tillbaks ett lågt läte när han i sin tur tryckte in ett jeansklätt lår mellan hans ben efter att dom fallit ner på dom prasslande sovsäckarna. Läpparna som tidigare varit fokuserade på hans egna sökte sig upp längs hans hals och Tristan sträckte nöjt ut den för att ge honom mer utrymme. Kevva kramade om hans höft med ena handen medan han själv klämde åt om hans axlar.
”Jag måste ha dig..”, sa Kevva hest mot hans hals och lät en hand glida över hans skrev innan han började placera kyssar nedför hans bröstkorg.
”Kommer inte gå med på något annat”, mumlade han tillbaks och slöt ögonen när Kevvas läppar hade nått ner till hans ena bröstvårta. Han passade samtidigt på att lägga upp ett ben om honom för att dra honom ännu närmare sig, vilket fick honom att känna exakt hur hård Kevva var. ”Nu.”
”Va?” Kevva såg upp på honom, den fortfarande blöta luggen i ögonen nu, läpparna lätt särade.
”Ta mig nu.”
Ett leende ryckte i mungipan på honom. ”Otålig?”
”Som att inte du är det”, sa han och letade sig ner med handen för att kunna lägga den över honom, drog långsamt ner gylfen och strök med fingrarna över tyget till hans boxers. Det fick Kevva att ge ifrån sig ett plågat ljud och i nästa sekund hade han börjat knäppa upp Tristans egna jeans.
”Det räcker. Det räcker.”
”Säkert?” Kevva såg upp på honom och fortsatte röra fingrarna i honom.
”Ja, jag behöver inte mer.” Han tryckte en hård kyss mot hans läppar och kunde inte bry sig mindre i bristen på glid för tillfället. Det var tvunget att vara tillräckligt för han kunde inte vänta längre nu.
Kevva såg på honom med glansiga ögon innan han imponerande snabbt fixade med skydd och återigen positionerade sig över honom. Fler hetsiga kyssar delades samtidigt som Tristan la upp båda benen om Kevva, och när han i sin tur greppade tag i hans hår och hårt kysste honom på halsen var det oundvikligt att ge ifrån sig ytterligare hesa läten. Mot tälttaket hördes återigen ljudet av småspik.
”Kevva..”
”Jag lovar att det inte är något sånt mellan mig och Ellen.” Innan Tristan hunnit säga någonting om att han redan trodde på honom kom fortsättningen, lågt och alldeles intill hans öra. Precis i samma ton som Kevva använt så många gånger redan; den där taskigt kaxiga som Tristan varit så frustrerad över men samtidigt nästan velat skratta åt. ”Och det kommer inte bli någonting mellan dig och mig heller.”
Trots skälvningen som gick genom kroppen när Kevva äntligen började tränga in i honom flinade Tristan även den här gången.
”Är det sant? Jag som redan är desperat förälskad i dig. Är det där allt du har eller? Känner dig ju knappt.”
03:25
”Så vad är grejen med Ellen?” frågade Tristan när dom återigen låg ner bredvid varandra. Kevva hade precis krupit in i tältet igen och Tristan hade fått på sig underkläder och en t-shirt. ”Ni har ´bara kul´? Hur länge har ni bara haft det?” Egentligen, om man tänkte sig in i situationen att han bara känt den här killen i några dagar, så frågade han för mycket. Men samtidigt så hade Kevva berättat något jättepersonligt och det kändes därmed som att dom redan gått över den där gränsen för vad man ´borde´ prata om. Förhoppningsvis skulle Kevva inte tycka att han la sig i för mycket.
”Hur länge..? Det är väl på sätt och vis uppdelat i två olika perioder. Vi.. var kompisar, inte jättenära men vi hade gemensamma vänner och hängde ganska mycket. Det hela gick vidare till att vi blev kk:s, antar jag att man kan säga. Vi var inte tillsammans, men ingen utav oss träffade heller någon annan så vi var ganska exklusiva ändå. Och vi blev mycket närmare kompisar än vi varit innan, så det var inte bara för sexet liksom. Inte från min sida i alla fall. Men..” Kevva strök handen genom håret och tittade upp i tälttaket. ”Så blev jag sjuk och.. hon bröt helt med mig. Hon hörde inte av sig en enda gång under dom där sju månaderna fastän jag både skrev och ringde..”
”På riktigt..?”
Kevva nickade. ”Jag var som i en mardröm, jag ville inte ha hjälp och samtidigt ville jag. Och jag ville bara så gärna träffa henne, eller åtminstone prata.”
Tristan försökte föreställa sig tjejen som klängde på Kevva och som senast igår skällt ut honom för att han inte gav henne sin uppmärksamhet och som inte en enda gång på sju månader hade funnits där för honom. När han varit i ett sådant dåligt skick. Det gick inte.
”Och i alla fall, när jag blev frisk och utskriven tog jag ingen kontakt alls med henne. Jag var så sjukt sårad.” Han log lätt, nästan som att han tyckte det var pinsamt att berätta. Men det var det mest förståeliga Tristan hört inatt. ”Men.. allteftersom jag börjat bli mer bekväm med mig själv och min kropp igen så saknade jag den där bekräftelsen, hur hon hade sett på mig.”
Tristan rynkade pannan. ”Men det måste väl ha funnits – finnas – massvis av tjejer, och killar, som skulle se på dig på det sättet?” Han kunde knappast ha behövt Ellen för det.
Kevva nickade. ”Ja, det har det funnits. Och jag har varit med några. Men så slog den där jävla osäkerheten till igen och jag har inte vågat ta risken hur någon annan skulle se mig. Med Ellen visste jag att hon gillade hur jag såg ut – efter att jag börjat kunna träna normalt igen alltså. Och jag intalade mig att hon skulle vara förstående om saker blev värre igen. Det kändes inte lika läskigt med någon som visste. För även om hon inte ställt upp sist så..” Han ryckte på axlarna. ”Så vi började ses igen. Och vi pratade aldrig om dom där sju månaderna.”
”Hur kunde ni inte göra det? Hur kunde hon låta bli? Du borde ju ha..”
”Frågat? Jag visste ju svaret, jag behövde inte höra det. Hon ville inte vara med något benrangel.” Att Kevva ändå log var bara fruktansvärt sorgligt och Tristan skulle helst av allt velat dra honom intill sig. Men nu, med kläder på och alkoholen som sakta börjat gå ur kroppen kändes det inte som ett alternativ för tillfället.
”Men killarna.. Borde inte dom.. Tycker dom att det hon gjorde mot dig var okej?” Dom verkade inte se något konstigt i att Kevva umgicks med Ellen nu.
”Dom vet inte. När jag låg på sjukhuset och dom kom dit och hälsade på och undrade vart hon var? Jag sa att det var jag som velat sluta träffa henne, att det var för jobbigt. Och sen trodde dom väl bara att vi hittade tillbaks till varandra. Och det tror dom fortfarande. Att vi bara är som vi var innan, kk:s liksom.”
”Varför sa du inget till dom?” Han kunde inte se någon anledning till att han skulle ha velat skydda Ellen. Ellen som Tristan för övrigt kände en fruktansvärd avsky för nu.
”För att jag skämdes. Att jag var så äcklig att tjejen jag legat med i ett år, tjejen som blivit en mycket närmare kompis än jag väntat mig – trodde jag ju i alla fall – inte ville ha att göra med mig.”
Det gjorde bara ont att höra. Allting. Han nickade sakta.
”När exakt var det här?” Kevva hade bara sagt gymnasiet tidigare.
”Under tvåan. Jag fick gå om det året sen. Hade helst velat skita i allt, men jag lyckades göra det ändå. Det enda jag inte pallade första året var idrotten, med att byta om och grejer, så fick ett IG i tvåan. Men till trean fixade jag även det, och kunde äntligen träna i annat än långärmat och brallor på gymmet också. Så det kändes som en seger.”
03:50
”Jag är fan inte ens trött”, sa Kevva. ”Och vad hände ens den här natten? Det här är.. kaos.”
Tristan småskrattade. Det var ganska kaos. Hur hade dom hamnat här? Det kändes så långt ifrån ens samma förmiddag när dom gett varandra irriterade blickar.
”Var det här vad du planerat med William också eller? Därför du var så frustrerad att han inte följde med?” retades han.
Kevva tippade huvudet åt sidan för att se på honom. ”Det var planen.” Han började flina. ”Nej men.. Ja jag blev irriterad på att han låter Melina bestämma över honom, för ibland känns det ärligt talat så. Och jag var redan trött på tjejer i allmänhet, samtidigt som jag ville att Ellen skulle boosta mitt ego, och jag är inne i en dålig period med det mesta. Så hade bestämt mig redan innan för att dissa dig, för att jag inte ville ha med någon av Williams polare, någon som vi inte ens träffat. Fånigt beteende jag ve-”
”Väldigt fånigt.”
”Käften”, flinade han. ”Jag hade haft en dålig morgon också, vet du hur bitchig jag blir när jag måste ha larm före klockan sex?”
”Tror att jag vet precis faktiskt.”
”Alltså..” Kevva drog handen genom håret och skrattade lågt. ”Men okej du var snygg som fan och det störde mig ännu mer. Plus det faktumet att jag direkt antog att du var straight. Och jag bestämde mig ännu mer för att dissa dig. Med det sagt så är du fortfarande inte min favoritperson.”
”Jag är inte det alltså? Fan också!”
”Det har slutat regna, du kan sova ute.”
”Detsamma. Jag stod för det mesta av tältbyggandet så har helt klart förtur.”
Dom låg tysta en stund. Kevva fipplande med sin mobil och Tristan mest med väldigt mycket tankar i huvudet. Han kände sig inte helt klar med ämnet Kevva och hans tidigare ätstörning. Inte när han hade nämnt dålig period, när han tänkte på chipspåsen Kevva skickat vidare, Brendans lyxfrukost som han hoppat över.. hade han ens druckit den där yoghurten?
”Du, Kevva..”
”Mm?”
”Jag menar inte att.. lägga mig i eller något. Men känns det jobbigt igen nu? Du sa att du var orolig för att börja se saker du inte vill igen, nu när du känner dig nöjd med hur du ser ut?”
Att han inte fick något direkt svar kändes som ett dåligt tecken. Han hoppades tyst på att det berodde på att Kevva visst tyckte att han la sig i, att det inte betydde att han haft rätt.
”Det känns jobbigt igen i perioder. Jag intalar mig att det är okej så länge jag tar mig ur dom hyffsat snabbt.”
”Men kan du avgöra det själv då? Om det blir illa igen? Du kanske inte tycker att perioden varit så lång när den i själva verket pågått i tre månader?”
”Oroar du dig för mig?” frågade han roat, men Tristan log inte tillbaks.
”Jag har ju sett.. eller jag har inte sett snarare, att du ätit någonting alls typ. Sedan vi kom hit.”
”Det är dom där tankarna som skrämmer mig, det du sa om att jag kanske inte märker att en period gått för länge? Och som jag försöker låta bli att tänka på.”
”Jag tror inte..” Hade han ens någon rätt att uttala sig om vad han trodde var smart och inte? Tristan hade aldrig haft en ätstörning och inte heller haft någon i sin närhet som varit drabbad. Men han kunde inte heller bara.. inte bry sig. ”Tycker du att.. du är tjock igen? För Kevva det är du verkligen inte, och du ser inte mager ut heller, du är.. fan du är skitsnygg.”
”Jag vet.” Han flinade igen. ”Nej jag ser ingenting dåligt när jag kollar mig i spegeln, jag är jättenöjd just nu. Men det är som sagt det som.. Ibland känns det som att jag kommer förstöra det om jag äter så jäkla regelbundet och ofta och.. Jag vet att det är helt fel tankar, att det är när jag börjar tänka så som allt istället kan förstöras, att jag verkligen inte kommer ha en kropp jag är nöjd med ifall jag låter allt gå åt helvete igen. Som jag sa; det kommer i perioder. Du skulle ha sett mig för någon vecka sedan, då hade du undrat hur jag kunde trycka i mig en pizza och ändå se ut såhär”, log han snett men suckade sedan lågt. ”Jag tror att Brendan börjat misstänka något.. Han har sådan hökblick i vanliga fall och.. jag har nog inte ens varit särskilt diskret dom här dagarna.”
Tristan skakade sakta på huvudet. Han som inte ens vetat något om Kevvas bakgrund hade ändå reagerat på hans upprepade förklaringar om att han inte var hungrig. Och Brendan som då varit med och sett honom sjuk tidigare? Han måste ha börjat fundera, även om han säkert inte ville tro att det betydde något.
”Du kanske ska försöka börja lyssna på den där appen igen..?” föreslog han med ett försiktigt leende.
”Jag vet. Shit, jag har aldrig berättat om det här för någon som inte.. varit en nära kompis sedan innan.”
”Var väl mer eller mindre jag som tvingade fram det. Jag skulle verkligen inte ha tagit din mobil.. Jag trodde verkligen att det var Ellen.”
Kevva skakade på huvudet. ”Det gör inget. Jag kan fatta att du trodde att vi var något annat. Och så verkar du ju vara jävligt envis som inte ville lyssna på vad jag sa heller”, sa han och höjde menande ögonbrynen. ”Men det kändes typ okej. Att berätta menar jag.”
”För att vi aldrig mer kommer behöva ses?”
”Något sånt”, flinade han. ”Nej men seriöst, känns jävligt skönt att du tog det.. bra? Jag vet inte, men jag har föreställt mig att om någon får veta ska dom titta alldeles äcklat på mig, tycka att jag är en svag jävel..”
”Det är ju en sjukdom. Och jag tror ärligt talat bara att det är Ellen som skulle bete sig så.” Men han kunde på sätt och vis sätta sig in i den rädslan och oron. Plus att Kevva var kille. För även om Tristan själv inte ens varit i närheten av att ifrågasätta hans ´jag har haft anorexia´ så var det nog många som felaktigt trodde att det bara var något som drabbade tjejer.
04:20
Tristan ville inte kalla sig själv lättskrämd. Men när han väcktes av ett krafsande mot tältduken efter att han alldeles nyss måste ha somnat kändes det som att han flög minst en meter upp i luften.
”Är ni vakna?” hördes en viskande röst. Han trodde sig kunna säga att det var Sam, i det där tillståndet mitt emellan sjukt trött och vettskrämd.
”Nu är vi det, idiot. Vad håller du på med?” muttrade Kevva och satte sig upp. Det kom inget direkt svar. ”Sam?!”
Dragkedjan drogs upp och en Sam med ett väldigt ursäktande leende såg in på dom. ”Hej.”
”Tänkte du seriöst precis dra härifrån efter att ha väckt oss?”
”Du lät inte så glad..” Han skrattade nervöst till. Vad hade dom hittat för fest egentligen..? För Sam var allt annat än nykter.
”Konstigt”, suckade Kevva men fortsatte sedan med en något mer road röst istället. ”Vad har ni pysslat med så länge? Suttit i bilen?”
”Är dom vakna?” hördes också Jockes röst nu, och snart hade även han trängt sig in i tältöppningen.
”Men för helvete, det här är ett tvåmannatält”, började Kevva klaga. Tristan var mest väldigt lättad över att Sam kommit in nu och inte en timme tidigare. Han var inte pryd av sig, men han ville nog helst inte ha sex framför någon som han känt i ungefär fyra dagar.
”Så du är okej med att dela tält med ersättaren nu?” flinade Sam. ”Visste att du egentligen gillade honom.”
”Jag gillar honom inte. Jag står ut med honom”, sa Kevva trött. Tristan hann dock uppfatta den blixtsnabba, retsamma blicken han kastade mot honom.
”Vilket jävla väder alltså. Vi hann precis till bilen innan det började blixtra sådär sjukt tätt”, sa Jocke. ”Kändes typ säkrast att hålla sig där. Vi försökte ringa er senare men det måste ha varit något som gått sönder för det gick inte att få någon ton överhuvudtaget när vi ringde till dig Kevva, och jag kom bara till mobilsvar när jag prövade till dig Tristan.”
”Ja mitt batteri dog för några timmar sedan”, sa han och drog den fortfarande fuktiga luggen bakåt. ”Vad har ni gjort tills nu?”
”Vi var in på en pub och-”
”En irländsk, väldigt oäkta enligt Brendan”, inflikade Sam flinande.
”Vart är han ens?” frågade Kevva.
”Han är och pissar”, började Jocke och försvann ut från tältet igen. ”Här kommer han.”
Tristan kunde inte hålla tillbaks ett skratt när han hörde Kevvas tunga suck. Han kände nästan för att erbjuda alla att sova hos dom bara för att jävlas med honom.
”Hallå boys!”
”Vad-” Tristan såg på honom med stora ögon.
”Herregud, säg inte att du slog ner någon stackare på den där puben för att han inte var tillräckligt irländsk? Men om du gjorde det så är det fan bra att du fick tillbaks”, skrattade Kevva häpet till.
Brendan hade nämligen ett blåöga.
”Vad tror du om mig?!” skrattade han och drog upp dragkedjan ytterligare så att öppningen blev lite större och därmed tillräcklig för hans storlek.
”Han var superklantig och fick en dörr rakt i ansiktet på mcdonalds”, fnissade Sam och tryckte in sig bredvid Brendan för att kunna se in på dom. ”Vi drog dit och käkade efter att puben stängt.”
”Ser skönt ut..”, sa Tristan och gav Brendan ett medlidande leende.
”Det är det. Men vi ska väl låta er sova..”
”Ja tack”, sa Kevva direkt. ”Vi ses imor-”
”Ni har det mycket mysigare här inne än i vårat tält ju”, avbröt Sam. ”Kan jag-”
”Sam!” hördes Jocke ropa där utifrån. ”På riktigt? Du är verkligen som en unge. Vi skämtade inte när vi sa det tidigare.”
”Vad har jag gjort?! Jag tänkte bara fråga om-”
Brendan flinade efter att Sam lämnat tältet och fortsatt prata med Jocke. ”Sorry att vi väckte er. Eller Sam rättare sagt. Vi ses om några timmar, sov gott.”
”Sov gott”, log Tristan och såg även hur Kevva drog svagt på munnen där bredvid.
”God natt Brendan.”
|
| Kommentarer | | Vapor - 21 jul 17 - 15:03 | Det med Kevva ante mig ganska ordentligt. Sen fan ta Ellen... så intressant hur en kan ändra sådant perspektiv på karaktärer. Som sagt, tyckte om henne ett bra tag men ja nu är hon inget att ha hon kan dra.
Jadu, intressant hur det hela artade sig. Jag tänkte med Kevva som öppnade upp sig för Tristan. Sen tog Tristan det asbra vilket är TOPPEN :D
håller med Arbok om att det skulle ha varit gulligt om alla klämt ihop sig i ett tält, haha! | | arbok - 29 jun 17 - 10:57 | I knew it!!! Kände på mig att Kevva hade något problem med mat. Ellen kan ju dra åt skogen nu i alla fall för hon är ju inget att ha. Överraskande att han öppnade upp sig så för Tristan men skönt att det är ur världen, så kanske han kan få hjälp att åtminstone äta något. Annars tuppar han väl av i värmen med tanke på hur mycket alkohol de får i sig.....
Hade varit gulligt om de klämt in sig för att sova allihop i tältet haha. Kanske tur att de inte gjorde det dock, med tanke på hur stor Brendan är i mitt huvud. Hehe.
Blir kul för William när (om) han får reda på allt som hänt under festivalen.... | | loversarelonley - 28 jun 17 - 19:22 | Hej!
Åh vad kul att du har börjat med en ny! Jag gillar allt jag läst hittills!
Kul att Maddox och Nash är med på ett hörn!
Tycker verkligen om både Kevva och Tristan trots att Kevva är ett svin ibland haha!
Åh festival! Det får mig verkligen att minnas tillbaka till Bråvalla när jag var där! Det blixtrade den festivalen också och någon blev träffad minns jag.
Jag och mina vänner gömde oss också i ett tält! Så väldigt familjärt (Vi hade dock inte sex haha!)
Men jättekul att du skriver igen! Kommer självklart läsa vidare de andra delarna med! |
|
|
|
