Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Minnen [del2]

Höstluften var våt och tråkig. Utanför fönstret rev vinden loss de sista stackars löven som tappert satt kvar på de snart kala träden. Johannes satt vid köksbordet och tittade ut genom fönstret som vette mot den lilla bakgården. Han sippade nöjt på en stor kopp svart kaffe och sträckte sig så försiktigt som möjligt efter en av de nybakade bullarna som placerats farligt nära honom på ett fat.
”Sitt still, jag är inte klar”, hörde han nätt och jämt från en munfull med bulle.
”Förlåt”, skrattade Johannes men norpade åt sig en av de varma kaloribomberna med pärlsocker och lutade sig tillbaka i stolen.
Bredvid honom satt hans lillebror på sju år, lutad över hans överarm, i djup koncentration och med en illgrön tuschpenna i högsta hugg, som han snabbt slängde i högen av andra tuschpennor.
”Hur går det i på extrajobbet nu då?”, frågade Johannes och kikade på sin artonårige lillebror som stod vid köksön och kavlade ut ännu en sats med bullar.
”Jo, alltså, det går bra”, sa Henrik och drog en hand genom sin svarta otämda hårman. ”De på kontoret är snälla, jag hoppas bara de inte tycker jag är för seg med att komma igång?”
”Äsch, du är ny och det är okej, det är väl massa grejer du måste lära dig?”, sa Johannes och ryckte lite på axlarna, vilket fick Fabian att återigen påminna honom att vara en staty.
”Jo, men du vet hur jag är”, sa Henrik och rullade upp sina ärmar, på de smala underarmarna skymtades ljusa ärr tillsammans med mörkare lila. ”Vill att allt ska vara bra från början”
De hade funnits där länge nu och var en del av vad som var Henrik, det hindrade dock inte Johannes bröstkorg att knipa åt litegrann. Det var ett avslutat kapitel intalade sig Johannes. De hade tagit tu med det tillsammans. Ändå började han tänka på minnena från den dagen då han upptäckt det, och fått den ledsna och skolstressade femtonåriga Henrik att berätta det för sina föräldrar. Snabbt ruskade han bort den känslan och minnet, sköljde ned den tillsammans med tuggan av den otroligt goda kanelbullen.
”Fast det skulle ju inte gå”, förkunnade Johannes. ”Det vet du också hoppas jag, alla klantar sig och det hör till, shit du skulle veta hur jävla fail jag var första dagen som kassör på Brothers, knappade in fel på kassaapparaten hela tiden och tog ut fel kläder från lagret och grejer, jättepinsamt, och du kan inte vara pinsammare än mig”
Det fick Henrik att dra lite på mungiporna när han strödde kanel och socker över den nu platta fyrkantiga degen. Nöjd med det riktade Johannes sin uppmärksamhet mot Fabian som nu höll i en lila penna.
”Sådär”, sa Fabian och la ifrån sig den och högg in på sin halvuppätna bulle.
Johannes såg ned på sin arm och vred den i lite olika vinklar. Hans keltiska kors var nu i regnbågens alla färger, som resten av hans tatueringar på underarmen Fabian fyllt i. Det märktes att pojken varit noga med att inte färglägga utanför konturerna. I alla fall på korset som inte hade skuggning, än. Tack och lov skulle det fixas om en månad och Fabian skulle bli så besviken.
”Snyggt, du är en mästertatuerare”, sa Johannes och rufsade till pojkens chokladbruna lockar, inte för att det gjorde någon skillnad, det stod ändå åt alla håll. ”Ska gå till gymmet sen och alla kommer bli avundsjuka”
Fabian tittade upp på honom med ett brett leende och klunkade i sig av sin saft. Johannes rufsade honom i håret ännu en gång när han gick förbi för att istället luta armbågarna mot köksön och se på när Henrik började stryka över alla bullar med ägg. Det hade inte varit dumt att utbyta barnpassning mot att Henrik skulle baka, det var han bäst på. Sen var det allmänt mysigt att ha sina småbrorsor hos sig en söndag. Tanken var att de skulle sova över. Fast han var tveksam om Henrik skulle göra det eller sticka till sin tjej Nyfikenheten om vad det skulle bli tog nästan kol på honom.
”Du får ju hjälpa till”, sa Henrik som höll på att sprinkla strösocker.
Mellan tummen och pekfingret tog Johannes upp ett korn som undkommit och slängde det på en bulle. ”Sådär”
”Ha-ha”, sa Henrik utan humor i rösten. ”Det var du som ville ha dem”
”Nä, Fabian ville”, sa Johannes och slog ut med armarna. ”Att han tappade intresset är inte mitt fel, dessutom ska jag ju laga middag ikväll”
”Kan vi inte beställa pizza?”, frågade Henrik med rynkad näsa.
”PIZZA!”, utbröt Fabian från bordet och gav upp jobbet att plocka ihop alla sina tuschpennor och hoppade ned från stolen. ”Snälla, snälla, snälla kan vi inte äta PIZZA!”
Att ge honom bulle och saft hade varit det värsta beslutet någonsin insåg Johannes när grabben hoppade runt på golvet, i brist på att göra av sig med energi på annat vis. I en djup suck skopade han upp Fabian under armen och började snurra runt på stället. Vilket fick honom att tokskratta, vilket var typ det bäst och genuinaste skratt Johannes kände till.
”Om du hjälper brorsan med den sista plåten bullar, så kanske”, sa Johannes och satte honom tillslut på köksön. ”Hjälp mig att komma ihåg att du inte ska få mer socker idag”
”Jag vil inte äta din böngryta igen”, fortsatte Fabian med lite äcklad grimas. ”Du kan inte laga mat”
”Men tack du”, sa Johannes och la båda sina händer på pojkens axlar som började fnittra. ”Då blir det extra mycket böngryta till dig ikväll då””
”Blähh”, fnissade Fabian.
Precis när Johannes skulle ge honom en gnuggis så öppnades ytterdörren och det första som hördes var klapprandet av klor mot parkett. Fabian stelnade till mitt i en rörelse och flämtade till. Använde Johannes som klätterställning för att ta sig ned på golvet.
”Målgan!”, utbrast han och klapprandet av klorna blev mer intensivt.
Pojken krockade nästan med den cremefärgade Corgin i dörröppningen. Hunden var minst lika glad att se Fabian som tvärt om, svansen vispade okontrollerat. Kort därefter kom Jossan in i köket med sitt svarta hår i en enda röra. Hårslingor hade smitit från hennes knut mitt ovanpå huvudet och stod nu åt alla håll. Hon såg rätt uppgiven ut i en av Johannes alldeles för stora T-shirts, dyngblöta mjukisbyxor, och ett trött leende. Johannes tyckte att hon aldrig sett sötare ut. De möttes i en kram och de gav varandra en lätt puss.
”Hej, vi bakar”, det fick Henrik att hosta till. ”Henrik bakar”
”Det kände jag på lukten”, sa Jossan i en lättat suck och kramade om Johannes hårdare, hennes ansikte tätt intryckt i hans bröstkorg. ”Nästa gång när det är sånt här pissväder får du ta långpromenaden med Målgan”
Johannes skrattade och strök bort några hårstrån från hennes ansikte. ”Josefin Andersson, vad kom vi överens om när du ville skaffa hund?”
”Att du skulle gå ut med den, medan jag ligger i soffan och äter glass”, sa hon och pussade honom på den stubbiga kinden innan hon vände sig Henrik. ”Hej Henrik, hur är läget?”
Hon hade fortfarande kinden lutad mot hans bröstkorg. Undertiden Henrik pratade på om sitt jobb räknade Johannes Jossans varma andetag. Det var mysigt att få hålla om henne lite extra, enda tills hon placerade sina iskalla händer på hans ryggtavla vilket fick honom att rycka till och pipa. Alla började skratta åt hans reaktion och Målgan gick fram och nosade på husse, som för att se om han var okej. Fnissandes hällde Jossan upp kaffe från den fortfarande varma perkolatorn och tog en bulle från bordet. Så fort hon placerat sig bekvämt på en stol så kom Fabian och satte sig bredvid henne.
”Jag ska sova hos dig och Johannes i natt”, sa han med ett brett leende.
”Nehä, säger du det? Vad kul”, skrattade hon. ”Ska jag och Målgan lämna dig på skolan i morgon då?”
Fabian nickade. ”Jag ska visa Målgan för alla mina kompisar på skolan, de kommer bli så avundsjuka”
Johannes skakade på huvudet och vände sig mot Henrik. Han stod lutad mot diskbänken med mobilen i högsta hugg och knattrade ivrigt på glaset. Hans tjocka ögonbryn hade dragit ihop sig en aning. Om det var av irritation eller om han var ledsen var svårt att säga, vid det här laget visste Johannes att det kunde betyda både och.
”Är allt okej?”, sa Johannes och försökte fånga upp sin brors mörka ögon.
”Äsch”, suckade han och tryckte ned mobilen i bakfickan igen. ”Lite strul med Frida bara, det löser sig”
Johannes såg medlidande på sin bror. Han kände igen det där påståendet allt för väl. Så många gånger han sagt det när han och Jossan hade tjafsat. Sagda person satt nu med Fabian i knäet och lät honom spela något spel på sin mobil. Johannes log smått när han såg de två tillsammans. Såklart han och Jossans förhållande hade sina toppar och dalar, verkligen. Men trots det var Jossan något av det bästa som kunde ha hänt honom.
”Problem blir bara problem om ni inte löser dem”, sa Johannes till sin bror som nickade till svar.
”Jag vet, du har sagt det typ tusen gånger”, sa han och ryckte lite på axlarna.
Johannes la huvudet lite på sned och försökte så gott det gick att tolka sin bror. Henrik lättade upp stämningen genom att dra ett skämt undertiden han stoppade in sista satsen kanelbullar i ugnen. Den grabben var så svår att tolka ibland…
”Nu ska jag till gymmet, och sen blir det böngryta!”
Det sista ordet fick Fabian att skrika nej. Johannes skrattade sitt onda skratt från hallen när han fiskade upp sin packade träningsbag från golvet. En våt nos pressads mot hans haka på köpet. Det skulle faktiskt bli lite skönt att ta en micropaus från sin speedade lillebror och vara själv. I en enda rörelse drog han uppblixlåset på jackan och stängde dörren efter sig. I trapphuset höjde han volymen i hörlurarna och drog jackan tätare om sig när han sprang ned för trapporna. Bussarna gick ofta men han ville ta en så fort som möjligt. Funderade samtidigt på om han skulle köra rygg eller ben idag. Troligast rygg för det hade bitit som sjutton när han sprungit, tydligen hade hans förra konditionspass tagit ut sin rätt. Hur som helst var han snyggast på gymmet idag med sin färgglada arm som förblev färgglad även efter den obligatoriska duschen.

En portion böngryta och en badad Fabian senare halvlåg Johannes på divanen och såg på barnkanalen. Lillkillen hade somnat för ett tag sedan bredvid honom i soffan. Han låg där under en filt, kramandes med sin gossedjurshund Blixten. Det var så gulligt att Johannes inte hade hjärta att flytta på honom än. Jossan kom in i vardagsrummet bärandes på två koppar te. Hon hade bytt om till nattlinne och hade svarta byxor med batmanloggan på. Smidigt gav hon en av kopparna till Johannes innan hon kröp ned bredvid honom i soffan och sträckte ut sina ben på divanen.
”Snart börjar Efterlyst”, mumlade hon och la de batmanklädda benen ovanpå Johannes lår. ”Pratar Henrik fortfarande i telefon med Frida?”
Johannes nickade till svar och sträckte sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal. ” Förhoppningsvis ordnar det sig för honom”
Hasse Aro höll precis på att intervjua en polis när Henrik kom in i vardagsrummet. Det kalla ljuset från TV:n kastade långa skuggor och fick honom att påminna om Shanara från The Ring. Utan ett ord satte han sig i andra hörnet av soffan och drog upp benen mot kroppen innan han slog armarna om sig. Han liknade mest en hård knut av ben och leder. Johannes kände hur hans panna drog ihop sig. Han och Jossan utbytte blickar. Övervägde om vem som skulle fråga hur det låg till.
”Har det löst sig med Frida?”, frågade Johannes försiktigt och ställde sin kopp på vardagsrumsbordet.
Henrik skakade så hårt på huvudet att hans svarta lugg daskade honom i ansiktet. ”Vi har gjort slut”
”Men nej”, sa Jossan, uppriktigt ledsen. ”Men Henrik…”
”Jossan, kan du gå och natta Fabian?”, frågade Johannes och såklart fattade hon vinken.
Utan att väcka honom skopade Jossan upp den sovande sjuåringen i famnen och försvann mot gästrummet. I sin tur reste sig Johannes upp och kramade om sin lillebror. Den stela pinnen smälte snart och Johannes blev lättad när han kände ett par armar omfamna honom tillbaka. Ett tag satt de bara så och lät GW Persson stå för allt prat.
”Jag trodde seriöst att vi skulle hålla, som det gjort för dig och Jossan”, mumlade Henrik in i Johannes T-shirt.
”Frida förstår inte vad hon går miste om”, sa Johannes och sköt ifrån sig sin bror, det gjorde ont att se tårar på hans kinder. ”Du, det kommer bli okej? Det gör asont just nu men det blir bättre”
”Du fattar inte”, fnös Henrik tvärt och knuffade Johannes hårt i bröstkorgen. ”Du har aldrig gjort slut med någon, du vet inte hur det känns”
Johannes la pannan i djupa veck, jo tyvärr visste han det. Alla han och Jossans bråk ekade i huvudet. ”Jag gjorde slut med Julia när jag var fem, hon knuffade mig i sandlådan och hällde grus i mina byxor, det var inte trevligt”
Tack och lov fick det Henrik att i alla fall dra lite på mungiporna. ”Ha-ha”
Johannes log smått och gav Henrik koppen te. När någon var upprörd brukade det bli bättre med något varmt. Det var i alla fall vad Johannes lärt sig. Henrik tog en klunk av det ljumma teet och stirrade tomt på TV:n. Det var väl allt som gick att göra för stunden i alla fall. Johannes lutade sig tillbaka och följde sin brorsas exempel, titta på de sista minuterna av Efterlyst.
”Är det okej om jag sover hos er i natt ändå?”, frågade Henrik tyst, när det blev reklam.
”Det var väl planen förut, eller hur?”, sa Johannes och kunde inte hålla fingrarna i styr utan ruffsade till Henriks svarta kalufs. ”Vi borde egentligen också gå och sova…”
”Ja, egentligen”, instämde Henrik och tog sin tröjärm för att försöka torka sina våta kinder.
”Fast Dark Souls är ju också ganska kul”, sa Johannes och såg menande på sin bror.
”Det är ju det”, sa Henrik och flinade till. ”Ska vi försöka klara den där jävla bossen?”
”Vi kan ge det några försök”, nickade Johannes instämmande.
Ett försök blev ett till, och tillslut hade de tappat koll på både tiden och antalet gången de varit nära att döda den äckliga spindelkvinnan. Jossan som snällt tittat på gav upp intresset snabbt och gick och la sig. Johannes kommenterade något så dumt som att han skulle komma snart. Vem lurade han? Henrik var i köket och plockade på sig ett till fat bullar och bryggde mer te. De skulle döda henne! När hon väl var död skulle de säkert fortsätta bara för att se vad som hände sedan.
Det gick en timme till och det låg fortfarande ouppätna bullar på bordet och teet i kannan hade blivit kallt. I soffan låg en hög med Hedbergsbröder och snarkade med ett fort av kuddar och filtar runt sig. Tv:n var fortfarande igång och några skelett attackerade deras tjuv som dog för kanske hundratredje gången.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 17 jun 17 - 12:18
(hundra år senare har jag läst färdigt!!!!!!)
Tyckte om att Jossan fick vara med och inte vara jobbig, det gav henne typ hundra procent mer djup på en gång? Alla bråkar ju liksom, och även fast hon var jobbig i den andra minnesdelen så betyder ju inte det att hon är jobbig jämt. Uppskattas!
Johannes är söt som går till gymmet med färgglad arm och har stubbig kind (mums) och som inte kan laga mat (hahahaha) Tycker synd om Henrik men tyckte det var mysigt att han gick med på att spela och att Johannes fick trösta honom, så det kanske blev lite bättre i alla fall.

Skriven av
Vapor
17 jun 17 - 02:21
(Har blivit läst 141 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord