Det finns ingen stoppknapp |
Jag går inte längre på glasbitar,
jag har nästan aldrig
underlivsångesten nu förtiden.
Jag försöker inte längre
tysta min andning, smyga,
jag behöver inte längre
kväva min närvaro.
Jag håller inte för öronen,
dränker inte slagsmålen
med screamo musik längre,
finns inga slagsmål att rymma ifrån.
Jag går runt med tshirtar utan bh,
behöver inte täcka bröstvårtorna,
finns ingen blick att gömma sig ifrån
Jag drömmer inte längre om att
rymma bort, från huset, från min kropp,
mitt huvud, jag trivs, det funkar.
Men ibland, så känner jag
hur något inuti mig kryper ihop,
en boll av känslor, minnen,
huvudet blir väldigt rörigt,
kan inte riktigt komma åt
mina egna tankar, synen blir
suddig, torkar glasögonen,
men det hjälper inte.
såna här dagar, ber jag dig,
världen, ha tålamod med mig,
jag kan inte riktigt leva idag,
så ha tålamod med mig,
jag ringer dig imorgon.
|
|
|
|
