studentliv [epilog] |
”Vad tycker du?” Adrian höll leende fram handen och spretade med fingrarna för att kunna syna den smala silverringen med den blåa lilla stenen på lillfingret. ”Jag tycker den klär mig väldigt fint faktiskt.”
”Jättefint”, höll Wilma leende med.
”Skulle behövt göra den lite större bara.. Det kanske ger otur att ha förlovningsringen på fel finger? Men äh, det duger”, flinade han.
Wilma rörde lätt vid hans kavajklädda arm där dom satt i baksätet på den svarta slimmade bilen. ”Du kommer också förlova dig någon gång Adrian.”
”Jag vet inte, det är nog inte riktigt min grej. Men när jag sa att ni skulle förlova er inom sex månader trodde jag ju inte att ni skulle gifta er efter sju”, sa han och gav tillbaks ringen.
”Inte jag heller”, skrattade Wilma. ”Åh herregud, nu blev jag sådär nervös igen.”
”Igen? Du har aldrig slutat ju”, log Adrian retsamt och drog en av hennes blonda lockar bakom örat. Förutom några fler lösa slingor var håret uppsatt i en otroligt fin knut, smyckad med vita pärlor och en tunn slöja. ”När du står där framme kommer all nervositet vara borta, jag lovar. Du kommer älska varenda sekund.”
När Wilma på julafton hade berättat att hon och Leon förlovat sig hade Adrian nästan blivit lika glad för det faktum att han haft rätt som han blivit för sin bästa kompis skull. Dom var liksom så självklara tillsammans, och det hade dom egentligen varit i två års tid. När dom sedan i mars meddelat att dom skulle gifta sig hade alla först blivit förvånade, men återigen hade det efter bara en stund känts lika självklart. Dom var förvisso spontana av sig båda två men Adrian hade inte några som helst tvivel på att det skulle hålla. Eftersom ingen utav dom varit intresserade av att ha någonting stort eller att följa varje regel som tycktes finnas över hur ett bröllop skulle vara så hade dom valt att hålla det enkelt. Istället för att ha en kyrka som plats för det hela hade dom fått låna en fin herrgård som tillhörde Wilmas mammas bästa kompis, och där bakom fanns det en lika fin äng som vigseln skulle hållas vid. Wilma skulle vara barfota och hon hade valt en vacker vit tunn klänning med spetsdetaljer och ett diskret släp. Tusen gånger finare än dom där stora gräddbakelserna många tjejer gifte sig i.
Framme vid herrgården hade Adrian hjälpt Wilma ur bilen och hennes smått hysteriska – men på ett ganska älskvärt sätt – mamma som redan varit på plats hade i sin tur visat dom till rummet där Wilma skulle kunna förbereda sig. Och där kom Adrian in i bilden igen; han var nämligen – mycket ärad – utsedd till best man. Wilma hade försökt leta efter information om vad man faktiskt kallade en manlig brudtärna men inte hittat någonting, så dom hade helt enkelt gått på benämningen best man eftersom Adrian vägrade kallas för just manlig brudtärna. Emilia stod för den kvinnliga varianten men hade tagit på sig ansvaret att hålla koll på allt runt omkring – dekorationerna, att maten skulle komma ut i tid, att fixa med blommorna och en hel del annat som Adrian var glad att slippa eftersom han mest troligt skulle ha råkat ställa till något istället för att hjälpa.
”Av alla rum dom måste ha i den här herrgården så fick jag ett utan badrum? Jag kommer väldigt snart få ett nervöst sammanbrott, det känns som att mitt smink börjat rinna och jag är jättejättekissnödig.” Hans kompis såg faktiskt ut att vara på väg att få ett sammanbrott så han agerade snabbt och la händerna på hennes axlar.
”Okej för det första, andas. Ditt smink ser jättebra ut, hela du är jättesnygg. Jag kommer inte tillåta någon nervkollaps, och vi går iväg till badrummet på en gång. Okej?”
Wilmas axlar sjönk ner en aning och hon nickade snabbt. ”Okej. Men jag vet inte vart de-”
”Jag vet”, log han och eskorterade ut henne från rummet som en äkta best man. Det där sista – som en äkta best man – var bara något som låtit bra i hans huvud. Det fanns säkert någon checklista för hur man skulle bete sig och som han säkert gjort massa fel på redan.
”Åh herregud vad nervös jag är.”
Johan flinade brett. ”Det menar du inte?”
”Kom igen, det är meningen att du ska peppa mig.” Han såg mot dörren till badrummet igen så att han inte skulle råka missa när Wilma kom ut. ”Har du koll så att Leon verkligen inte kommer ut hit?”
Dom befann sig i den stora hallen – dock utan skohyllor och sådant där annat som man själv brukade ha innanför ytterdörren – där det kändes som kilometer upp till det höga taket och där den breda trappan skulle ha kunnat vara tagen ur Askungen-filmen. Trots att lyx aldrig imponerat på Adrian på det sättet så var det otroligt fint.
”Jadå, han är med grabbarna i flygeln. Han skulle nog inte ens få för sig att kika ut genom dörren med risk för att göra sin framtida brud upprörd.”
Adrian flinade. Det var väldigt sant. Även om dom hållit allt väldigt enkelt – förutom kanske just herrgården som var allt annat än enkel – så var Wilma noga med vissa traditioner, eller snarare vidskeplighet. Leon fick absolut inte se henne i brudklänningen.
När nyss nämnda blivande brud kom ut från badrummet så var det med ett pustande. ”Det där var första och sista gången jag gick på toa i en brudklänning. Hur fixar dom med sådana där prinsessklänningar det? Skratta inte! Och hallå vad gör du här Johan? Vart är Leon?” frågade hon stressat. ”Du ska ju vara med och hålla koll på honom!”
”Ta det lugnt, han är i tryggt förvar. Jag tror att dom andra fem killarna kan hålla koll på honom – även om jag såklart är den absolut bästa mannen för jobbet.”
”Vad gör du isåfall här..?” kunde Adrian inte låta bli att retsamt fråga.
”Ja.. ni har en poäng. Jag ska gå tillbaks nu. Men lycka till, det kommer gå jättebra. För er båda.”
Adrian gav Johan en hastig och menande blick. Han kunde ju inte säga högt att Adrian också var pissnervös, hur skulle det kunna få Wilma att känna sig lugn?
”Såklart”, log han därför snabbt och gjorde en gest mot hållet dom kommit ifrån. ”Nu går vi tillbaks och stressar ner dig, okej?” Det roade leendet verkade åtminstone inte göra henne upprörd utan fick henne istället att le tillbaks.
Adrian hade lämnat Wilmas sida för en stund då Emilia kommit in i rummet för välbehövligt tjejsnack och själv gått ut på den stora grusade uppfarten framför herrgården. Solen strålade och fick nästan dom gråa stenarna att tyckas glittra. Dom första gästerna hade anlänt för en stund sedan och fler var på ingång. Adrian hälsade lika trevligt på dom han kände som dom han inte ens hade sett tidigare. Blicken sökte dock efter någon alldeles särskild – precis som att han gett sin mobil väldigt många blickar den senaste timmen i väntan på något sms – och som på beställning kom han precis gående.
”Hej”, log han och tryckte direkt läpparna mot hans. Det fanns väl förhoppningsvis ingen regel om att man som best man inte fick kyssas själv på brudens bröllopsdag? Eftersom Wilma inte ens var i närheten så kunde han ju i alla fall inte stjäla hennes uppmärksamhet.
”Hej.” Alex log tillbaks efter den långa pussen.
”Jag vill ha en till sån där, men seriöst jag trodde du skulle vara här tidigare?”
”Jag med. Men jag har varit och akutshoppat. Du ser den här vita skjortan? Det är inte den jag hade på mig imorse. För den har tomatsoppa över hela sig.”
”Va, på riktigt?!” skrattade han och fick sällskap av Alex.
”Japp. Och nej jag skrattade inte lika mycket åt det just då.”
Att Alex var på plats, att dom skrattade och kysstes och pratade var ingen chock. Det hade däremot varit en chock när Alex nästan fyra månader efter att han åkt till Belgien plötsligt hade hört av sig till Adrian.
Adrian halvlåg i sängen lutad mot väggen och spelade ett ganska så värdelöst spel på mobilen. Han hade för ovanlighetens skull inte varit festsugen men hade ganska snabbt kunnat konstatera att hemmakvällen inte skulle bli särskilt kul heller. Mobilklockan i hörnet visade 19:35 och han borde egentligen gå ut i köket och fixa sig någon mat. Innan han hunnit ta tag i den saken försvann bilbanan ifrån skärmen för att istället ersättas med ett namn han egentligen tänkt radera för länge sedan men ändå inte kunnat fått sig själv till att göra. Alex.
”Hallå?” sa han tvekande och försökte febrilt sortera tankarna som för tillfället hade stannat vid förklaringen att det måste vara någon annan Alex. Hur den Alex:en hade tagit sig in i hans telefonbok hade han inget svar på.
”Hej.” Fast det var ingen annan Alex. Det var den där rösten han inte hade hört på fyra månader men som han självfallet inte hade glömt. Hur ont det än hade gjort att föreställa sig den i huvudet. ”Förlåt att jag bara ringer såhär. Eller för att jag inte har ringt alls kanske jag ska säga istället.”
”Det gör inget”, sa han snabbt. Dels för att det just i detta nu var alldeles sant och för att han inte ville att han skulle få för sig att lägga på.
Det var tyst en stund men han kunde ändå höra Alex andetag. ”Förlåt”, kom det sedan med en suck.
”Förlåt själv. Det hade inte behövt bli sådär. Jag skulle ha pratat med Wilma tidigare. Och jag borde inte ha gått med på det överhuvudtaget.”
Det var tystnad igen. Adrians puls slog hårt, som att den fortfarande inte riktigt hade smält att det faktiskt var Alex han pratade med igen.
”Hur är det med dig? Jag var inte säker på att du skulle svara, ifall du kanske var ute på någonting.”
”Det är bra.” Han visste inte ifall det här samtalet alldeles snart skulle avslutas, ifall Alex kanske bara velat få ur sig ett förlåt men ändå slängde med en standardfråga, så han kände inte att det var nödvändigt att dra upp hur inte bra det hade varit för ett tag sedan. Egentligen hela tiden, bara att han oftast tryckte undan det. ”Nej faktiskt inte. Dom andra tyckte att jag skulle kolla ifall jag hade feber eller något”, sa han med ett lätt leende. ”Kände bara inte för att festa. Hur är det med dig? I Belgien.”
”Imorgon kommer dom förmodligen tycka att du gjorde det bra valet. Det är okej. Bryssel är coolt och skolan jättebra. Har också hemmakväll, min roomie är på en utflykt med övernattning så har för en gångs skull rummet själv.”
”Låter skönt.”
Adrian gjorde sig beredd på ett ´men det var bara det jag ville säga, hejdå Adrian´ men det var något helt annat som kom.
”Du behöver inte svara eftersom jag kanske egentligen inte har något att göra med det men.. Träffar du någon?”
Han tvekade inte ens över svaret. Självklart var det inga oklarheter när det kom till ifall han träffade någon, men han tvekade inte heller över att vara ärlig med exakt hur han kände. Flera veckors jobb med att försöka trycka undan känslorna och låtsas som att han inte fortfarande hade känslor var med ens förgäves. ”Nej, det där med att jag är kär i dig har liksom inte riktigt gått över.”
Adrian hade sagt det med en svagt road ton och kanske var det någonting som Alex hört och som fått honom att slappna av lite grann, för det hördes ett lågt skratt som värmde Adrian enda in i bröstet. ”Vad bra. Om det nu är okej att säga så efter att inte hört av sig på månader.”
”Kan tänka mig att ha överseende med det.”
Alex lät mer seriös nu. ”Säkert?”
”Säkert.” Han bet sig i läppen innan han fortsatte. ”Och jag fattar liksom att du inte ville prata med mig. Även om jag förklarade så.. jag hade också blivit förbannad.”
”Jo. Men du förklarade som sagt, och grejen är att jag trodde dig, att det faktiskt hade varit på riktigt för dig. Och att du sa att du var kär var egentligen det bästa jag hade kunnat få höra, men det var precis vad som skrämde skiten ur mig. Jag vet att jag klagade på dig över att du var livrädd för känslor men det var exakt vad jag också blev igen. Jag kunde ha skött det snyggare än att bara stå där helt kall och sedan dra några dagar senare. Jag la över allt på dig för att det var enklare för mig själv att hantera det då.”
Det Alex berättade förklarade så himla mycket. Och det var en sådan fruktansvärd lättnad efter lika fruktansvärt lång tid. Adrian hade varit rädd för känslor utan någon egentlig förklaring, Alex hade varit det på grund av en tidigare pojkvän.
”Så vi kan alltså konstatera att vi varit jävligt dåliga båda två.” Det var en chansning att skämta om något som det inte hade funnits något kul i alls, att dessutom göra det med någon han inte pratat med på fyra månader och som han inte ville riskera skulle lägga på.
Alex låga skratt hördes igen. ”Verkar inte bättre än så.”
Adrian visste inte hur länge dom pratade efter det. Han skulle inte kunna återberätta vad dom pratat om heller, för det hade varit allt och ingenting och ännu mer där emellan.
Alex hade blivit tyst en stund. Som att han funderat över något. Och sedan kom fortsättningen. ”Häng kvar.”
”..Va?”
Han kunde fortfarande höra ljud genom telefonen, som att Alex rörde sig omkring i rummet, men han hade inte den blekaste aning om vad han gjorde. För en stund sedan hade han inte haft något problem med att ens ´ta med´ Adrian in på toaletten för att kissa.
”Tillbaks.”
”Vad gjorde du?”
”Klädde på mig.”
Det var kanske en fingervisning om hur länge dom faktiskt hade pratat eftersom Adrian också var avklädd och nedkrupen i sängen och egentligen borde ha sovit i flera timmar. En snabb blick på mobildisplayen visade inte bara att han hade 10% kvar av sitt batteri utan också att klockan var halv fem. Det räknades väl förvisso till morgon men det kändes väldigt ambitiöst av Alex att gå upp redan då.
Alex hade inte klätt på sig för skolan den där tidiga morgonen för fyra månader sedan. Han hade i själva verket bestämt sig för att strunta i dom två sista månaderna i Belgien för att ta flyget hem. Galningen hade inte heller bara struntat i att packa utan även sovit på flygplatsen. Adrian hade hållit honom sällskap i telefonen hela vägen dit, och också genom telefonen i Alex ficka kunnat höra hur han upprört försökt övertala personalen om att låta honom få åka med nästa flight till Stockholm som skulle lyfta om en halvtimme. När dom inte kunnat låta honom göra det – av förklarliga skäl eftersom planet faktiskt redan hade boardats – hade han i princip sovit utanför gaten. I princip eftersom Adrian fortsatt prata med honom och då och då fått några mumlande svar. Det skulle ha sugit ganska mycket ifall han blivit omhändertagen av några vakter där borta. Det var först fram mot förmiddagen som Alex äntligen hade fått komma på ett plan, och också först då som dom avslutat sitt samtal. När Adrian kört mot Arlanda med Kevins bil senare den dagen hade hela grejen fortfarande känts helt overklig. Han hade inte vågat tro att Alex verkligen skulle vara på det där planet utan snarare försökt intala sig att möjligheten fanns att han inbillat sig allting, att det varit en både sjukt verklig och overklig dröm och att risken fanns att han och den andre fortfarande inte hade pratat sedan den där eftermiddagen hemma hos Alex. Stående i ankomsthallen hade han dock tagit fram samtalsloggen på sin mobil och med rejält fladdrande fjärilar i magen kunnat konstatera att det hade hänt. Deras gemensamma löfte i bilen på vägen hem hade varit att sluta vara så jävla rädda och se vart det här skulle leda dom istället. Och som dom hade hånglat i den där bilen.. Skulle dom göra en remake på Titanic och behövde några som kunde imma en bil snabbt så var det bara att ringa Adrian och Alex.
”Började bli orolig att du skulle missa hela bröllopet. Du måste ju vara här och se din pojkvän vara best man. En sjukligt nervös best man.”
”Fortfarande best man i alla fall? Inte brudtärna?” flinade Alex. Han hade haft alldeles för kul åt det där. Adrian kunde dock ta det för dom senaste tre månaderna hade varit dom bästa på väldigt, väldigt länge, och det var därmed okej ifall Alex så skulle vilja retas med honom varenda dag. ”Förlåt. Det kommer gå asbra. Och du är assnygg.” Hans läppar fångade upp Adrians igen.
”Tack. Du med.” Alex såg fruktansvärt bra ut i sin tighta vita skjorta, svarta kavaj och matchande byxor. Extra sexig var han med den där slipsen.
”Mycket nerver för Wilma?”
”Skojar du? Men jag är typ på samma nivå. Det kommer förmodligen gå bra under vigseln, hur mycket kan jag klanta till det när jag i princip bara ska stå där liksom? Men det är talet under middagen jag oroar mig över. Jag är ju ingen talare..” Adrian hade aldrig haft problem med att ta plats eller lidit av någon slags blyghet, men redovisningar i skolan hade alltid varit en sjukt jobbigt grej för honom, och det han skulle göra i eftermiddag kändes väldigt likt en sådan.
”Det lät jättejättebra när du läste det för mig igår”, försäkrade Alex. ”Och det kommer låta bra idag också. Var bara dig själv. Du ska ju inte försöka vara en ´talare´ liksom, utan bara Adrian som läser ett tal.”
Det kändes lite bättre när Alex sa det på det sättet. Han kunde göra det.
”Wilma har ju valt utifrån vem som är hennes bästa kompis, inte utifrån vem som kan läsa proffsigaste talet liksom.”
”Jag kanske ska försöka fixa någon slags in-ear så att du kan lugna mig även på avstånd”, flinade Adrian roat. ”Men vi ses om ett tag då.” Han var på väg att backa ett steg för att återvända in till Wilma men fastnade än en gång i dom där kolabruna ögonen och i nästa stund hade han greppat Alex nacke och mött hans läppar. Alex särade sakta sina och drog honom närmare med en stark arm om hans midja. När dom slutligen drog sig ifrån varandra var Alex blick retsam och Adrians leende snett. Dom skulle helt klart ha en het bröllopsnatt dom också även om det inte var dom som hade gift sig.
Adrian hade inte varit på något bröllop tidigare, men han var ändå säker på att det han bevittnat idag skulle slå dom kommande. Allt hade varit supervackert och hade det inte varit för sin egen nervositet skulle han utan tvekan ha gråtit vid Wilmas och Leons ´ja.´ Vid middagen var det däremot Adrian som hade fått ett flertal ögon att tåras och han hade tagit det som ett gott tecken på att han nog hade lyckats ganska så bra med sitt tal ändå. Möjligtvis att Johans höga busvissling hade varit ett sådant tecken också..
”Jag tror att jag och Alex ska börja ta oss hemåt”, sa Adrian efter att ha lagt en hand på Wilmas axel och en på Leons. Festen hade hållits i en av dom stora salarna på herrgården och Emilia hade gjort ett otroligt bra jobb med alla fina dekorationer.
”Redan?” frågade Wilma och vände sig om för att ge honom en kram.
”Vi är typ dom sista”, flinade han. ”Dessutom vill ni väl inte att er bröllopsnatt ska hinna ta slut innan ni hunnit till sängen? Skulle ju vara totalt slöseri.”
Leon skrattade och gav sin nyblivna fru en retsam blick. ”Han har en poäng där faktiskt.”
”Jag gillar inte att ge honom rätt men den här gången; okej”, sa Wilma leende. ”Jag ska hämta en sak bara, gå inte än!”
Adrian såg roat efter Wilma innan han vände tillbaks blicken till Leon. Han ville fortfarande säga att Alex var den snyggaste på plats, men Leon slog honom nog faktiskt, och han hade trots allt gift sig; det gav nog en lite extra skimmer som var svårt att uppnå på annat sätt. ”Har du lagt ut rosblad och grejer fram till dörren eller vad det nu är man ska göra då?”
”Jag hade faktiskt inte tänkt på den grejen, tror att jag har sett för få romantiska filmer? Men Johan var min räddare och hade med sig en hel påse som han beordrade mig att dekorera med genom hela hallen. Och på sängen. Och i badrummet. Tror att jag till och med la några under sängen utifall.. Nej jag har inte ens någon gissning på varför Wilma skulle få för sig att kolla där under”, skrattade han.
”Hon kommer älska det. Jag lovar. Hej.” Alex hade precis slutit upp bredvid dom och hans hand snuddade lätt vid Adrians. När också Wilma kom tillbaks höll hon fram en liten papperspåse till Adrian.
”Bara som ett extra tack för allt idag. Och för alla andra dagar också egentligen, men det skulle bli svårt att hitta något som skulle täcka för allt det.”
Adrian flinade mot henne. ”Ja det är ganska svårt att sätta ett värde på mig faktiskt. Nej men på riktigt, jag hade verkligen inte behövt något.” Men självklart kikade han nyfiket ned i påsen.
”Det är den där nyöppnade relaxen, den i stan med poolen uppe på taket om du kommer ihåg att vi pratade om den?”
Adrian såg brett leende på henne. ”Ja det som verkade så häftigt. Tack! Men du hade faktiskt inte behövt ge mig något”, sa han igen och tittade på värdekortet.
”Jo jag ville det. Det är för två stycken, så du får ju ta med vem du vill.” Adrian såg mycket väl hennes menande blick på Alex och han gav honom själv ett snett leende innan han såg tillbaks på Wilma. ”Vi kan väl kanske testa det alla fyra? Som en dubbeldejt eller något.” Han andades ut i ett litet skratt och drog handen över nacken. ”Tänk att jag säger sånt.” Men så hade ju både han och Alex lovat varandra att sluta vara rädda så.
”Jag kan nog inte några fler månfaser är fullmåne och halvmåne, men det här är min favorit”, sa Alex och nickade upp mot den svarta himlen och den tunna månskärvan när dom gick längs grusgången och mot bilen Alex lånat av en kompis.
”Nymåne tror jag det heter? Har aldrig tänkt på någon egen favorit men skulle nog också säga den isåfall.” Han fattade tag om den andres hand efter att ha lossat en aning på sin fluga. ”Johan har säkert inget emot att åka ut och månskåda någon gång.”
Alex såg först undrande på honom – mest troligt för att han inte visste om deras meteoritkväll för så länge sedan - men skrattade sedan tyst. ”Är det ens ett riktigt ord? Eller har du bara druckit för mycket av den där champagnen?”
Adrian flinade och öppnade dörren till passagerarsätet. ”Jag tror det. Och möjligtvis var det där svaret på båda dina frågor.” När dom båda satt i bilen fortsatte han. ”Kan tänka mig att göra dig sällskap om du vill ta ett glas vin när vi kommer hem.”
”Det låter lockande faktiskt.”
Det var också precis vad det hade blivit. Dock inte sittandes på balkongen med blicken ut över stjärnhimlen eller något annat överdrivet romantiskt. Istället hade dom – kanske något riskfyllt med rödvin - positionerat sig på Alex säng där dom tittat ikapp dom senaste avsnitten av Shadowhunters.
”Man får ju lov att säga att det är lite klass-skillnad på Magnus Bane och Harry Potter när det kommer till fashion i alla fall.”
Adrian såg roat på Alex innan han ställde ned datorn på golvet. ”Så du gillar eyeliner på killar ändå? Du kanske rentav skulle vilja att jag klädde ut mig till emo lite oftare?”
Alex skrattade svagt och reste sig bara så pass att han kunde lägga armarna om Adrians hals för att dra ned honom bredvid sig. ”Du var en snygg emo. Men jag föredrar dig utan smink faktiskt.”
”Mm-hm? Vad föredrar du mer?”
”Vad jag mer föredrar? Jaa.. förslagsvis att du klär av dig”, log han retsamt.
”Jag insisterar på att börja med dig.” Han gränslade smidigt den andre och började snart knäppa upp knapparna till hans skjorta. Läpparna följde därefter samma väg och kysste sig ned från halsen till midjan innan händerna fick ta över igen för att knäppa upp hans byxor.
”Jag gillar verkligen den här.” Alex strök långsamt några fingrar över Adrians nakna rygg och den senaste tatueringen som sträckte sig över ena axeln. Han hade fortsatt på samma spår som armen med svart och grått, och denna gången en korp. Planen var att lägga till några fjädrar som skulle se ut att ha fångats upp av vinden, samt fler stjärnor för att binda ihop det med dom i nacken. Men den planen innebar pengar som han inte hade just nu.
”Tack.”
”Så vad tror du? Kommer du kunna bo här?”
Adrian vände sig om så att han låg på rygg bredvid Alex istället. ”Lite tveksam över storleken faktiskt, trivs ju ganska bra med det extremt lilla utrymmet jag har i mitt studentrum.”
”Ja det förstås. Skulle ju vara dumt med tanke på din klaustrofobi också, att ha det lite större.”
”Menar det.” Han vred på huvudet för att kunna ge Alex ett retsamt leende, vilket strax övergick till ett lågt skratt när den andre roat höjt ögonbrynen åt honom.
Ludvigs flickvän Molly skulle flytta till Uppsala från Göteborg och dom hade redan börjat titta på en gemensam lägenhet. Därmed hade det fallit sig ganska naturligt för Adrian och Alex att fundera på alternativet att Adrian skulle flytta in istället. Dom hade redan börjat leka med idéer på hur dom skulle kunna göra om. Möjligtvis skulle det bli så att dom gjorde om Ludvigs gamla sovrum till deras gemensamma – eftersom det var större – och sedan göra om Alex rum till något annat mysigt.
”Jag tror det skulle kunna bli väldigt bra”, log Adrian och strök några fingrar längs Alex kind innan han lika lätt strök läpparna över hans.
Alex fångade tag om hans underläpp med tänderna och gav honom en kyss som fick honom att lågt stöna till. Hur hade han någonsin kunnat tänka att han inte ville ha med den här killen att göra?
Tack för igår, gör gärna om det någon gång ;)
Och nu hade dom någonting så mycket mer än det. (Även om sexet var en jävligt bra del utav det.)
”Säger han som var den mest pessimistiska till att ens ha en pojkvän. Stora framsteg.” Alex tryckte ett par retsamma läppar mot hans igen.
”Säger han som flydde landet som en mes.”
”Men som var otroligt romantisk och campade på flygplatsen för vår kärleks skull.”
”Hade varit väldigt romantiskt om du tagits i förvar av vakterna också.”
Ingen utav dom kunde hålla tillbaks skratten längre och Alex skakade roat på huvudet innan han strök Adrians lugg åt sidan.
”Jag tror också att det kommer bli väldigt bra.”
känns som en evighet sen jag lyckades skriva och avsluta en hel story (och inte bara oneshots), så att faktiskt ha skrivit klart den här storyn som bland annat tagit sig igenom en räddning från en kraschad hårddisk känns riktigt bra :D skulle vara jätteroligt att höra vad ni tyckte om epilogen och storyn i sig. men mest av allt; tack ni som läst! det är en väldigt trevlig bonus att faktiskt ha några läsare till det man skapat och det har helt klart gjort det enklare att skriva :)
|
| Kommentarer | | Vapor - 29 mar 17 - 23:42 | Det anade mig att Alexs skulle komma tillbaka, hehe.
Sen vilket kaos på flygplatsen, fick typ panik själv av det!
Wilma och Leons bröllop verkade förövrigt väldigt mysigt. Hoppas de känner sig lyckiga och nöjda för det skulle jag varit.
Sen är det skönt att grabbarna fattar att de funkar att vara tillsammans och inte smita från sina känslor skitnajs!
Det har varit jättekul att läsa denna story. Det har känts lite gran som Arbok skrev, som en high-school film och alla dess olika element. HAr varit kul att läsa om alla deras olika fester och skolliv tillsammans med humor, kärlek och lite kaos. Tack för att vi fått läsa detta och längtar tills får läsa mer från dig! | | Megabitchchan - 27 mar 17 - 22:48 | | Okeeeeej såg inte framför mig att Alex skulle komma tillbaka, i alla fall inte sådär??? Först när han kom så fattade jag ingenting, hahaha. Både hoppades och inte att han skulle komma tillbaka. Hade varit intressant att se hur Adrian klarat sig och hur han hanterat framtida relationer om han inte fått Alex, men det är ju Alex han ska vara med ju. Skitnice att Wilma och Leon fick gifta sig och HALLÃ… JOHAN I KOSTYYYYYYYM ELLER????? Jag kan ta honom hem till mig, känner jag. Var typ allt jag tänkte på när jag förstod att det var bröllop på G, typ: MEN DÃ… HAR JOHAN KOSTYM HEHEHEHHEHE såatt jag är nöjd. Ser fram emot att läsa något mer av dig med, vore roligt om Dikta fortfarande kunde hållas i alla fall lite vid liv, förutom allt spam som läggs upp. Såg nu att Amanda skrivit samma sak hehehe, så då är vi två som hejar på i alla fall :D | | arbok - 27 mar 17 - 20:54 | Alltså det känns som att jag tittat på en romantisk high-school film när jag har läst den här novellen! Allting med alla vännerna, deras fester och umgänge och att det fick ett lyckligt slut även fast det lämnades många frågetecken till absolut sista delen.
Hade mina aningar om att Alex skulle komma tillbaka, men sättet han gjorde det på överraskade mig definitivt. Med tanke på att båda pojkarna hade sådana problem med förhållanden och tillit så kändes det som att de helt enkelt måste bli tillsammans, och vilken tur att de tog sig i kragen för att sluta vara rädda och våga vara med varandra istället. (Undrar vad stackars Cody tänkte när Alex bara försvann? Haha)
Mysigt att Wilma och Leon fick gifta sig till och med. Och kul att Adrian inte retades allt för mycket utan bara var glad för deras skull :3 Tur att Ludvig får ha sin flickvän lite närmre till hands dessutom.
Som avslutning vill jag skriva att det är kul att få läsa dina storys igen och jag hoppas att du kommer fortsätta känna dig inspirerad så att det kommer nya grejer till dikta i framtiden. Med tanke på hur förfallen sidan är, men att jag fortfarande hänger kvar, kan du räkna med att jag alltid läser allting som du lägger upp! |
|
|
|
