studentliv [del 17] |
[14:12 nytt meddelande- Johan] du jag har fått lite kaos i mitt rum, toaletten har börjat läcka som fan så det är en mindre översvämning här.. -.- lär stanna tills vaktmästaren kommer, så jag tänkte ifall du har lust att vara stand in åt mig och möta Elsa vid stationen? Lovade att jag skulle ta med henne till smoothiebaren.
[14:15 sänt meddelande] men skojar du? fräscht haha. men visst, jag kan sticka ner och möta henne. lovar att ta med henne till smoothiebaren också då ;) du kan väl höra av dig ifall vaktmästaren är snabb, så kan vi ses någon annanstans efteråt?
[14:15 nytt meddelande- Johan] vaktmästaren snabb? -.- men schysst! Och när vi ändå är inne på löften så lovar jag att vi fortfarande kommer fira dig ikväll! det kommer i alla fall inte någon toalett få sätta stopp för.
[14:16 sänt meddelande] har ju sagt att det verkligen inte är nödvändigt. Jag är nöjd med en hamburgertallrik på någon av nationerna och sedan ta en shot eller något. Fast egentligen tycker jag inte vi behöver fira överhuvudtaget, finns inget spännande med 24.
[14:16 nytt meddelande- Johan] ja men då är det nation och hamburgare vi kör på! ;D och jo det är klart vi ska fira! Men jag ska väl ta och leta på gummistövlar ((:
Adrian höjde handen när han såg Elsa en bit bort på perrongen och av hennes leende att döma hade hon fått syn på honom också.
”Hej!”
”Tja. Johan sa att det var jag som skulle vara din barnvakt va?”
”Ha ha. Kul att se dig också”, flinade hon och gav honom en kram. ”Är det bra?”
Om han skulle vara helt ärlig? Nej det var inte bra. Dom senaste veckorna hade varit väldigt mycket upp och ner. Han hade inte gråtit mer och det skulle förmodligen återigen dröja fem år innan han gjorde det igen, men det betydde inte att det inte gjorde ont på insidan. Det var klart att han saknade Alex. Men så gick det uppåt igen och han hade inga större problem att skratta med sina kompisar eller klaga över mindre viktiga saker; så som att någon råkat ta hans senaste tvättid.
”Ja det är det väl, hur är det själv?”
”Det är bra. Och grattis förresten!”
”Tack. Verkligen ingenting att fira dock”, flinade han och gick in på stationen igen. ”Ska jag ta väskan?” Att Elsa hade med sig en stor resväska fastän hon bara skulle sova hos Johan i två nätter förvånade honom egentligen inte. Den större frågan var väl hur hon hade kunnat lyckats hitta så mycket att fylla ut den med.
”Nejdå det går bra. Johan sa att det fanns någon bra smoothiebar ni brukar gå till? Har du lust att ta en sväng dit?”
”Absolut. Och det är faktiskt världens bästa smoothiebar.” Det var ganska länge sedan han varit där nu så han hade ingenting alls emot att följa med Elsa dit. Inte att umgås med henne heller för den delen. Hon var kul.
”Du har inte tappat bort några fler nycklar? Kanske är därför du kommer hit egentligen? För att du ska hämta fler extranycklar?”
Elsa gav honom först en inte så road blick men började sedan ändå skratta. ”Faktiskt inte. Men jag tror det funkar lite psykologiskt liksom. Nu när jag vet att jag bara har en nyckel och att det inte finns någon extrachans så håller jag mycket bättre koll på den.”
Trots dom kalla vindarna och slasket som täckte varje gata och torg i stan så var det mycket folk ute. Snön hade kommit i början av veckan, och eftersom det trots allt var i slutet av november så var det väl egentligen ingenting att bli upprörd över. Men det var inte heller vidare kul när man varit dum och tagit conversen och kände hur dom hade börjat läcka in sådär mysigt. I övrigt var han åtminstone bättre klädd med skinnjackan utbytt till sin vinterparkas (förvisso med håliga jeans där under) och en mössa över det blonda håret. Det planerade vantköpet hade däremot inte skett än, vilket han muttrade lite åt varje gång han tog upp en cigg och höll på att förfrysa fingrarna.
”Här är det”, nickade Adrian när dom var framme och tog ett sista bloss på dagens första cigarett innan han fimpade.
Med tanke på att stället var ganska litet och det inte fanns så många bord blev Adrian lättad när han såg att det inte var mycket folk alls där inne. Hade varit tråkigt om han fått ta med Elsa någon annanstans när hon uppenbarligen såg fram emot att få testa just deras favoritställe.
”Men oj, vad ska man välja. Alla låter ju jättegoda”, sa Elsa och såg fram och tillbaks över menyerna ovanför disken. ”Vad ska du ha?”
”Mangomixen tror jag. Det är passionsfrukt, kiwi och melon. Och mango såklart”, sa han och drog av sig den blöta mössan.
”Jag är inte så förtjust i mango.. Kanske..”
”Den med jordgubb och kokosnöt är jättegod faktiskt. Den borde du testa.”
Dom gjorde sina beställningar och tog plats vid ett bord i mitten, och det dröjde inte många minuter förrän tjejen bakom disken kom ut med Elsas glas. Hon vände sig sedan om mot Adrian.
”Fruktpressen krånglar lite så din smoothie kommer tyvärr dröja några minuter till. Är det okej?” frågade hon med ett ursäktande leende.
”Ja såklart.”
”Toppen. Då kommer den strax.”
Adrian satte armbågen mot bordet och blickade ut genom fönstret när det verkade ha börjat snöa ännu mer där utanför. Det kändes verkligen inte nödvändigt.
”Vad händer annars då?” frågade han och såg tillbaks på Elsa. ”Skolan orkar jag verkligen inte prata om, så berätta något roligare?”
”Något roligare? Ja men jag pratar med en kille jag tycker om. Bara genom mobilen för tillfället men det är ganska trevligt det med.”
”Jasså?” log Adrian nyfiket. Då hade hon uppenbarligen släppt Viktor i alla fall. Han själv skulle i och för sig också tröttnat på att tjata på Johan om han varit hon.
”Nu ser det ut som att dom börjat med din smoothie i alla fall”, informerade Elsa som hade sikt mot disken. ”Och den här var verkligen asgod, det var ett bra tips från dig.”
”Såklart”, flinade han.
”En Mangomix här då.”
Rösten bakom Adrian fick honom att chockat vända sig om. ”Vad.. fan gör du här? Och varför kommer du med min smoothie?”
Johan flinade bara brett och som att allt inte redan var jättekonstigt busvisslade hans kompis.
Och några sekunder senare hördes ett gemensamt och väldigt högt ”SURPRISE!!” samtidigt som alla hans kompisar kom ut från personalutrymmet där bakom med både serpentinsmällare, tutor och partyhattar. Det var Wilma och Emilia, Jacob och Sarah, Jonte, Viktor, Marcus och Leon. Till och med Ludvig var med – som tydligen hade ansvar för en hel massa ballonger. När han upptäckte att Elsa hoppat upp från stolen och också gjort dom sällskap skrattade han bara.
”Var du med på det här Elsa?!”
”Kanske det”, log hon oskyldigt.
”Grattis!” Wilma kastade några serpentiner över honom innan också han fick en partyhatt på huvudet. Det följdes upp av ja må han leva i väldigt, förmodligen oavsiktligt, många stämmor.
”Shit. Ni är ju helt sjuka!” skrattade han. Dom få andra gästerna som varit där inne hade till och med stämt in i sången. ”Men tack!”
”Du är sjukt svår att köpa present till så vi kom fram till att det här nog skulle göra dig mest glad. Det är från oss alla”, log Wilma och räckte honom ett svart kuvert.
”Känns som att jag är med i något tv-program och ska läsa upp vem som blivit utröstad eller något”, flinade han. Han drog upp ett litet vitt pappersark och kände sedan ett stort leende sprida ut sig över läpparna när han såg att det var ett presentkort på tatueringsstudion han brukade gå till. ”Men tack hörni! Det här är alldeles för mycket ju. Men jag tänker inte protestera alltför mycket för jag har längtat som fan efter att få göra någonting nytt”, flinade han och möttes av flera skratt och ytterligare några grattis. Han tyckte fortfarande inte att tjugofyra var någonting att fira men att hans kompisar hade gjort det här för honom fick honom nästan att bli lite rörd.
”Faktiskt så får ju vi andra också ut någonting av det här, så det är bara att säga till vid disken vilken smoothie ni vill ha”, meddelade Johan roat och kom sedan fram för att krama Adrian.
”Grattis! Överraskad va?”
”Som fan”, flinade han. ”Men din toalettläcka då, hur hann du hi-” Han avbröt sig själv och skakade flinande på huvudet. ”Det var ingen toalettläcka va?”
”Inte ens en liten.”
”fy fan.”
”Jag vet. Jag hade skitkul när jag planerade det här med Wilma.”
”Tror jag säkert. Men är det du som har blandat iordning den här också eller? Så att jag vet om jag vågar dricka den”, sa han retsamt och höll upp smoothien.
”Med tanke på att det är jag som är proffs i köket så lovar jag att den hade smakat perfekt om jag gjort den. Men nej, jag har faktiskt bara burit ut den. Annars hade jag helt klart spetsat den med något lite starkare.”
När alla hade fått sina smoothies och spridit ut sig bland borden hade Ludvig gjort Adrian, Johan och Elsa sällskap vid deras. Adrian var jätteglad att han följt med då han helt klart hade blivit till en bra kompis, men det var inte utan att det också högg till lite i bröstet på honom. Alex hade också kunnat vara med. Om allt hade gått annorlunda hade han kanske också varit där nu, tillsammans med hans kompisar. Nu var verkligheten istället att Alex inte ens visste att det var hans födelsedag.
”Hur många barn hann springa efter dig och säga att dom ville ha en ballong?” frågade han roat Ludvig när han lyckats skjuta bort dom jobbiga känslorna.
”Bara tre faktiskt. Varav en sa ´kolla mamma! En punkClown!´” skrattade Ludvig. ”Jag är ju lite allergisk mot punkare egentligen, men kunde väl bjuda på det eftersom han förmodligen inte hade lärt sig fler stilar än.”
”Ja någon snorunge hade ju lika gärna kunnat skrika fag, dom kan sådana ord redan när dom är sju typ”, sa Johan med en huvudskakning.
”Jag vet, det är hemskt. Men ja därför saknas det tre ballonger, vilket nog ändå var för det bästa för jag trodde allvarligt att jag skulle lyfta med allt det där heliumet.”
Johan hade sagt att dom visst kunde ta den där hamburgaren och shoten på någon nation ikväll ifall det var vad Adrian verkligen ville. Men efter överraskningen i eftermiddags hade han dels själv blivit på mer partyhumör, och dels känt att dom övriga nog också skulle tycka det var roligare. Så vid tio hade dom mötts upp på Stocken – hur Johan hade lyckats få in både Elsa som inte var student i Uppsala och Ludvig som inte pluggade alls visste han inte – och det hade snabbt visat sig att han inte skulle behöva göra av med särskilt mycket pengar eftersom dom flesta varit väldigt villiga att bjuda.
”Den ultimata dresscoden skulle faktiskt vara strandraggare”, sa Johan när han satte sig ned med en liten duns i soffan bredvid Adrian och Jonte. ”Tänk vad skönt att få köra med öppen skjorta och slippa svettas ihjäl efter tio minuters dansande. Ventilationen måste ju vara totalt avstängd här inne, tycker inte ni också det är värre än vanligt?”
”Jo det känns faktiskt så”, höll Jonte med. ”Men kör med öppen skjorta ändå, vem skulle komma fram och klaga liksom? Tjejer skulle inte bry sig och killar skulle hålla käften för att dom inte vill uppfattas som att dom haft ögonen på dig.”
Adrian skrattade lågt och reste sig därefter upp med orden att han skulle till toaletterna. Det var väntandes utanför den låsta dörren som han fick syn på – och framför allt hörde – något som fick honom att rynka pannan. Elsa och Viktor stod bara en liten bit ifrån och eftersom musiken inte hördes riktigt lika mycket vid toaletterna var det inga problem för Adrian att urskilja vad dom sa.
”Vet du hur mycket jag längtat efter det här?” flinade Viktor. ”Jag gillar mobilversionen av dig också men det här är bättre.”
”Ja men visst är det skönt att kunna prata utan ett smspip mellan varje mening?” skrattade Elsa och fångade upp Viktors hand innan dom flätade ihop fingrarna. Han lutade sig i sin tur fram och gav henne en lätt puss.
Skojade dom? Elsas kommentar om att hon pratade med en kille hon tyckte om men att det bara var över mobilen för tillfället var alltså Viktor. Och Viktor hade lyckats hålla det hemligt för dom i.. hur länge hade det där ens pågått? Dörren öppnades precis och han gick in för att göra det som krävdes efter att man druckit några öl och skyndade sedan tillbaks till Johan och Jonte som satt kvar på samma ställe.
”Okej vill ni höra vilka jag sett och som helt uppenbart har en fling?”
”Okej bring it on skvallerAdrian”, sa Johan roat och lutade sig bakåt.
”Din syster är en utav dom.”
”Va?” Han satte sig genast rakare igen. ”Vem då?”
”Viktor”, flinade han brett. ”Och det är inte att dom har träffats först idag igen, efter strandfesten, utan dom verkar ha haft kontakt över telefon ett tag. Och skvallra inte om att jag sagt det där nu. Dom kanske tycker det är jättespännande att vara hemliga.”
Jonte skrattade och ställde ifrån sig sitt glas. ”fan vad kul. Och att han inte sagt ett ord! Hur har han lyckats med det liksom? Och kom igen Johan, lite kul är det?”
”Nej det är det inte.” Det dröjde dock inte länge förrän ett snett leende tog sig fram och han drog handen över ansiktet. ”Så vadå, jag och Viktor ska typ bli någon slags släkt när dom där fortsätter hålla ihop?”
Adrian skrattade och tryckte sig ned bredvid sina kompisar igen. ”Nu behöver vi ju inte förhasta oss och förbereda för bröllop, men om han skulle bli det så är det en jävligt bra svåger du får. Grattis i förskott”, sa han och klappade Johan på axeln som flinande skakade på huvudet.
”Men håll käften. Jag ska gå och leta på dom där och fråga hur dom kunde anse att det var rätt att hålla oss utanför det här. Vi har ju haft killsnack och så har Viktor suttit där med värsta hemligheten? Snorungar.”
Jonte såg roat på Adrian efter att Johan gått iväg. ”Kallade han precis Viktor som är äldre än honom själv för snorunge?”
”Ganska så säker på att han gjorde det.”
Kvällen hade övergått till natt och Adrian satt för tillfället uppe på en utav gruslådorna utanför nationen med en cigg mellan läpparna. Det var bara skönt att få komma ifrån musiken och värmen för en stund.
”Hej, förlåt att det dröjde. Jag råkade hamna i någon diskussion om handdukar, av allt man kan prata om”, log Wilma ursäktande och hoppade upp bredvid honom på lådan.
”Det gör inget. Lät ju ganska underhållande”, sa han med ett flin och blåste ut röken åt sidan.
”Ja dom första två minuterna. Har du inte slutat med det där förresten?”
”Jag har dragit ner på det. Faktiskt bara min andra för idag.”
”Okej jag antar att det får duga. Men hey, har du haft en bra födelsedag då?” Wilma kramade honom med en arm om hans midja varpå Adrian leende nickade.
”Hur bra som helst. Tack för allt, verkligen.”
”Vad bra”, log hon och lutade huvudet mot hans axel. ”Du vet att du är min bästa kompis va?”
”Det vet du att jag vet. Och så pass dåligt minne att jag skulle glömma det har jag faktiskt inte”, sa han retsamt och la sin egen arm om hennes axlar.
”Har han hört av sig något?” frågade hon tyst efter en stund och behövde knappast utveckla frågan över vem det gällde.
”Nej, det finns ingen anledning att han skulle göra det. Han vet inte ens att jag fyller år.”
”Han borde väl ha sett det på facebook?” frågade hon och såg upp på honom innan hon återigen la huvudet mot hans axel.
Adrian tog ett till bloss på ciggen innan han svarade. ”Jag vet inte, kanske. Men vi har inte pratat sedan den där eftermiddagen hemma hos honom. Det var typ sju veckor sedan. Det kan väl inte vara meningen att jag ska fortsätta hålla fast vid något som inte finns längre och gå runt och må dåligt? Det känns ju bara tragiskt.”
”Nej det är klart att du inte ska göra det. Känner du att du skulle kunna gå vidare då?”
”Visst”, nickade han utan att tveka. Det var klart att han kunde göra det. Det hade han redan börjat göra. Ungefär i alla fall.
Wilma nickade tyst hon också och kramade om honom.
”Kanske inte så att jag har målet att hitta en pojkvän nästa gång jag går ut. Jag och Alex var ju inte ens tillsammans, men efter att nästan ha prövat på det känner jag ärligt talat att det inte kommer vara min grej. Inte inom den närmaste framtiden i alla fall.”
”Men det är ju det som är så synd. Det var ju inte meningen att det här skulle avskräcka dig ännu mer..”
”Det är mycket som inte är meningen men som händer ändå. Det är ingen fara med mig Wilma, jag lovar.” Han hörde ju den ledsna tonen i det hon sagt och när hon såg upp på honom såg han det också i hennes blick. Vilket direkt fick honom att vilja trösta henne fastän hon egentligen var ledsen för hans skull. Han visste också, fastän hon såklart inte sagt det rakt ut, att hon kände sig skyldig över att hon nu hade en pojkvän – hon och Leon hade äntligen kommit underfund med det Adrian sagt hela tiden – och det plågade honom att se att hon försökte hålla tillbaks dom strålande leendena ibland. Hennes lycka gjorde inte honom själv olyckligare även om det säkert var det hans kompis var rädd för.
”Jag vet. Förlåt. Det är din födelsedag och så sitter jag här och tar upp dåliga saker som sänker stämningen..”
Adrian skrattade lågt och strök handen över hennes axel. ”Det krävs lite mer än så för att sänka mitt humör, jag är inte hur ömtålig som helst vet du.”
Det fick Wilma att skratta lite också. ”Nej jag vet, du är jättehård och tuff. Följer du med in igen?”
Han nickade. ”Strax. Tänkte röka klart den här bara. Jag kommer in snart.”
”Okej.”
”Och förresten är klockan över tolv så du hade ändå inte kunnat lyckas sänka stämningen på min födelsedag, för tekniskt sett är det inte den längre.”
”Det är jag och Johan som har planerat för det här så det är faktiskt vi som bestämmer när den är slut. Och det är först när vi går härifrån.”
Han såg roat efter henne och lutade sedan ryggen mot tegelväggen som gruslådan stod emot. I takt med att cigaretten minskade bleknade dock leendet och han försjönk sakta i sina egna tankar. Där inne på nationen hade allt verkligen varit jättebra, och det hade inte varit en lögn när han sagt att födelsedagen varit hur bra som helst, men här utanför när det var så tyst och stilla kändes inte allt riktigt lika bra.
Han blickade upp mot den mörka himlen och trots att det fanns gatlampor i närheten och att platsen helt klart räknades som central så såg han precis ett stjärnfall.
aah, det här var sista kapitlet! (men det kommer en epilog också) – berätta gärna vad ni tyckte =D
|
| Kommentarer | | arbok - 24 mar 17 - 21:11 | En sak är säker i alla fall och det är att jag definitivt inte var beredd på överraskningen haha c: blev förvirrad ett tag varför Johan var där innan alla ropade surprise. Kul att Adrian har så många kompisar som kan fira honom även fast han fortfarande är lite ledsen.
Min allra första tanke var att Elsa skulle snacka med Alex över telefon (vilket kaos) men är helt klart nöjd över att hon träffat Viktor i smyg. Extra mycket för att de andra inte hade förstått något alls. Hoppas inte Johan skällde ut dem alltför mycket bara.
Nu är det faktiskt ganska spännande för vet inte vad som kommer hända i epilogen? Ingen som vet om Alex kommer tillbaka eller om det är slut och Adrian klarar sig utan honom. Ser fram emot epilogen! | | Vapor - 23 mar 17 - 00:52 | Oj sista kapitel? Ska mentalt förbereda mig på epilogen då.
Gulligt att de fixade en sån överraskning till Adrian och kul att Ludvig var med.:3
Och hej skulle inte klaga om Johan hade uppknäppt skjorta hehe.
Alltså ja Adrian stackaren... Lider lite med honom att det blev så fel med Alex. Tur att han har Wilma som stöttar i alla fall.
Slut på rabblet och ser fram emot att läsa epilogen :D |
|
|
|
