Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Gillar du vad du ser? [11]

Dagen efter var inte kul alls. Det var inte förrän på eftermiddagen Yao kvickande till och hans kropp var i princip död. Motvilligt slog han upp ögonen och såg sig omkring i rummet. Det var lika trashigt som han mindes det. Små minnesfragment kom tillbaka och mer ångest än just från bakfyllan bitchslapade honom. Han hade svamlat ut allt inför Johannes och inte nog med det hade sagda snyggo sovit hos honom. Yao drog täcket över huvudet och kurade ihop sig till en boll. Det kändes tryggt och beskyddande inför en värld han inte ville kännas vid. Fan vad han hade gjort bort sig. Det var skönt att Johannes inte var här. Det kvittade om han gått hem eller ej. Yao ville inte se honom, inte än, inte nu.
Han visste inte hur länge han låg där i fosterställning och bara ville försvinna. Helt utan förvarning klickade det till i låsanordningen och av stegen att döma var det Sara som kom in.
”Hej”, sa hon och ljudet av en uppflärpande rullgardin var ungefär som tusen nålar som stack rakt igenom Yaos trumhinna och han kved. ”Vi måste prata”
Surrandet av hans förbaskade taklampa gick honom på nerverna. Kunde hon inte låta honom vara ifred? Sängens yttre kant sjönk med lite grann och Sara satte sig i skräddarställning i fotändan. Han var beredd på en utskällning men den kom inte. Så Yao fortsatte ligga där under täcket, han hade pratat klart för all evighet.
”Skärp dig Yao att envist tiga går inte”, sa Sara och när hon fortfarande inte fick något svar slet hon i Yaos täcke. ”Prata med mig, vad hände igår?”
”Du såg vad som hände, jag söp mig full för att prata med Johannes, kan säga att det gick åt helvete”, sa Yao och drog tillbaka täcket igen. ”Hur patetisk får jag bli?”
”Så patetisk som du är nu?”, suckade Sara frustrerat. ”Förlåt, men ,Yao allvarligt, vad löser det att dränka sig själv i plugg, alkohol och försumma sig själv? Känslor är jätteskrämmande men sättet du hanterar det på hjälper ingen, allra minst dig själv”
”Jag vet”, muttrade Yao och men gjorde ingen ansträngning till att lämna sin täcktortilla.
”Vill du sluta upp som din mamma?”, fortsatte Sara. ”För du är på god väg dit..”
”Håll käften, du ska fan inte säga något!”, fräste Yao och chockade sig själv och sin egen kropp med att sätta sig käpprakt upp och blänga på Sara.
”Tack, äntligen en reaktion från dig”, sa Sara och log lite ursäktande. ”Jag var ju tvungen att säga något för att få dig att reagera, förlåt om jag trampade på ömma tår”
”Du vet hur känsligt… tror inte du att jag varit orolig för det också? Att hamna på samma jävla plats som henne? Ensam, utbränd och…”, Yao förmådde sig knappt att prata mer om det, mest för att han bara blev arg men också för att han kände sig illamående och yr, istället tog han på sig sina glasögon och såg ursäktande på Sara. ”Var inte meningen att skrika på dig”
”Ursäkten godtagen”, sa Sara med ett milt leende.
De satt tysta ett tag och lät vinden som vet utanför fönstret hålla dem sällskap. Yao visste inte hur eller vad han skulle känna. Just nu var han bara matt, så mycket känslor på en och samma gång var fan inte nyttigt. Innan någon av dem hann prata mer öppnades dörren och det var ingen mindre än Johannes som kom in. Han såg lite tuffsig och trött ut och Yao insåg att han tagit tillbaka den gråa munkjackan. Dock klarade knappt Yao av att titta på honom utan började studera sina nagelband istället. Försökte hindra sina kinder från att bli för röda.
”Bra att du är vaken”, sa Johannes hurtigt och pressade ett vattenglas och två Alvedon i Yaos händer.
Egentligen var han alldeles för snäll. Huvudvärken och ångesten var helt klart självförvållad. Fast Yao tog pillren och svalde dem i djupa klunkar, det slutade med att han druckit upp hela glaset.
”Jag och Johannes har enhälligt bestämt att ditt rum ska städas”, sa Sara och Yao hörde på hennes röst att hon log smått.
”Ja, inte undra på att du har svårt att plugga, din röra gör det ju omöjligt”, fortsatte Johannes och klappade honom på knät.
Deras ord fick Yaos att lyfta blicken och titta fåraktigt på dem. Framförallt på Sara när hon började plocka ihop alla tallrikar och koppar han samlat på sig från deras kök. Undertiden började Johannes plocka upp alla papper som var strödda över golvet. Vad hände egentligen? På något sätt kändes det förnedrande att de rotade i hans kaos. Det var uppenbart att de snackat om hans mående mellan varandra. Fast samtidigt var han tacksam? I brist på annat att göra så satt han där i sängen och bara tittade på dem. Snart stod Sara med famnen full av porslin och plirade mot honom.
”Ska vi behöva städa själv eller? Kom igen, vi har städat hela vår korridor efter igår, med hjälp av Johannes, du kan hjälpa till med det här, börja på ditt skrivbord och sortera upp alla dina papper”, sa hon och försvann ut för att dumpa all disk i maskinen.
Kroppen var seg men Yao pallrade sig upp från sängen och började bädda den. Han såg i ögonvrån hur Johannes la några fler buntar papper på skrivbordet och fortsatte projektet med att rota fram dammsugaren från Yaos garderob med ytterkläder. Det enda Yao hade i huvudet var när de skulle prata, för det om någonting visste han skulle hända nu under dagen och det gjorde honom nervös.
Tillsammans lyckades de tre röja upp relativt snabbt och de hann till och med kasta in två tvättar. Det var på något vis skönt att få bort allt gammalt och unket. Yao hade nog inte förstått hur illa det varit förrän han andades in den fräscha lukten efter dammsugning, moppning och vädring. Allting var rent och fräscht igen. Till och med Yaos huvud kändes lite klarare efter en lång och varm dusch.
Han var fortfarande fuktig i håret när Johannes stegade in med colan och pizzan de beställt med hemkörning. De satte sig på Yaos gråa linoleumgolv med kartongen mellan varandra. Johannes högg direkt in och skar upp en slice. Yao var inte lika övertygad om han skulle kunna äta något, magen kurrade efter mat men nervositeten gnagde alldeles för mycket i hans sinne. Istället satt han med händerna i knät och hängde huvud som en jävla pojke. Nä nu fick han skärpa till sig! Han tog en pizzabit och satte sig lite mer bekvämare på golve.t Dock kände han sig fortfarande så liten i jämförelse med Johannes och hans breda axlar och grövre armar.
”Jag minns knappt vad jag sa till dig igår”, erkände Yao och gnagde lite på pizza, insåg att det var gott och tog en större bit. ”Var jag jättepinsam?”
”Du var inte pinsam”, suckade Johannes och tog en klunk cola. ”Problemet ligger mer i att du var tvungen att supa dig full för att berätta hur det låg till”
”Jag vet”, nickade Yao och svalde pizzabiten. Ӏrligt vet jag inte riktigt själv hur det ligger till?”
”Nä”, sa Johannes och stirrade ned på bubblorna som löpte längst glaset ”Men då kanske jag kan säga hur det ligger till för mig”
Det knöt ihop sig i magen av de orden. Yao fuktade sina läppar och stålsatte sig. Dock var han rätt säker på vad Johannes skulle säga, hoppades han. Annars visste han fan hur han skulle reagera. Killen tog ett djupt andetag och ställde ned sitt glas. Därefter riktade han all uppmärksamhet mot Yao.
”Jag tycker jättemycket om dig Yao och bryr mig om dig, men jag vet ärligt inte vad vi har, men jag vill försöka bygga på det? Och jag vill att du ska kunna prata med mig om jobbiga saker, utan att supa ned dig innan? Och sen känns som att du har mycket annat att reda ut, har jag rätt?”
Yao bet sig i insidan av kinden och nickade, han hade förstått att det var så det låg till. Han var inte dum. Och han visste ju inte heller vad de hade, förutom vänskap, och en stark attraktionskraft mellan varandra.
” Är faktiskt lättad över att du säger det, jag är seriöst inte redo för en relation, alls, inte än, och om vi inte hade börjat snacka precis när plugget blev som värst skulle jag nog kunna hanterat det bättre”, mumlade Yao och synen började bli suddig och tårarna började rullade ned för kinderna. ”Helvete”
Han la glasögonen bredvid sig och tog tröjärmen för att torka bort tårarna innan Johannes skulle hinna uppfatta något. Dock var det rätt för gäves för snart hade han en varm arm omkring sina axlar. Den värmen och tryggheten fick Yao att gråta ännu mer. Stoltheten fanns inte längre, bara en snyftande bitch som försökt spela cool. Fasaden var egentligen spräckt för länge sedan och det var väl lika bra. Johannes hade nog sätt igenom den rätt hårt ändå. Yao lutade kinden mot Johannes bröstkorg och lät sig bli tröstad. Johannes tryckte honom hårdare mot sig.
”Vad tänker du på?”, sa han efter ett tag.
”Att jag är lättad att vi pratat , att jag måste fundera på min pluggstress, kanske borde ringa hem?”, mumlade Yao och ryckte på axlarna, sedan log han smått. ”Och att våran pizza blir kall”
”Det är inte mitt fel, jag har ätit en tredjedel”, skrattade Johannes och sköt Yao lite ifrån sig.
”Bara för att jag inte tar lika enorma bitar som du”, snörvlade Yao medan han torkade sina tårar, det hindrade honom inte från att stöta till Johannes ena axel.
”Att dubbelvika dem är ju bäst”, log Johannes och stötte Yao tillbaka, fast genast blev Johannes allvarligt igen. ”Men om vi ska vara lite allvarliga, är du okej Yao, på riktigt?”
Yao tog på sig sina glasögon igen medan han fundera på frågan. ”Jo, känns väl okej antar jag? Bättre i alla fall? Jag vet inte riktigt”
”Bara glad att vi pratat om det och att du mår lite bättre”, sa Johannes och drog upp ena knäet och började studera Yao.
Det skulle dock aldrig sluta kännas bra med Johannes blickar. ” Tror jag fan inte sett skabbigare ut”, ploppade det ur honom och skakade på huvudet.
”Du ska se mig under de värsta bakfyllorna”, suckade Johannes och himlade lite med ögonen. ”Bry dig inte”
”Du kan fan inte vara ful”, muttrade Yao och himlade med ögonen.
”Så du gillar vad du ser?”, skrattade Johannes och log sitt sneda leende med skrattgropar.
Det svarade inte Yao på, för det var självklart. Istället så kastade han en oliv från sin pizza på Johannes som skrattande sa att de nyss städat och han inte skulle lorta ned igen.
Senare på kvällen begav sig Johannes och det tog emot att säga hej då vid dörren. Deras kram var lång och båda luktade av Yaos schampo. Allting hade varit så omtumlande under det här dygnet men det var skönt att ha pratat med Johannes. Nu kanske det skulle gå att fokusera på andra saker i alla fall.

Yao: Tack för idag, verkligen, tack!
Johannes: Ingen orsak alls, Yao, ta hand om dig ordentligt…
Yao: mmm
Johannes: Vi ses, god natt!
Yao: Natt. :)

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 17 feb 17 - 22:16
Vad mysigt kapitel på nått sätt :D även om det var värsta känslosamt också - yao med tårar rinnandes </3 men åh johannes är så fin och jag är glad att yao träffade honom :`) tyckte det var en gullig detalj du nämnde också; att båda luktade av yaos schampoo.
Och tycker som arbok att det var gulligt att sara pratat med johannes :D kändes som yao behövde en liten knuff för att komma igång.
arbok - 17 feb 17 - 11:35
täcktortilla <3
NEJ MEN SRSLY äntligen Yao, vad skönt att han släppt på sin tuffa bitchfasad. Johannes är så pure och söt som sitter där och brummar och är vuxen. Varma kramar och skrattgropar (och polis?????)
Orkar ej. Söt Sara är som pratat med Johannes också, och hjälper Yao att städa. Kändes skönt att läsa om städningen till och med. Go go!

Skriven av
Vapor
17 feb 17 - 01:57
(Har blivit läst 112 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord