Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

studentliv [del 9]

Adrian hade för en gångs skull låtit bli att ligga kvar i sängen tills att det var precis tillräckligt med tid kvar för att han skulle hinna fixa håret och klä på sig innan han behövde infinna sig på skolan. Idag hade han ställt larmet redan tre timmar innan det var dags för det obligatoriska seminariet, för att hinna ta sig till gymmet för ett morgonpass. Johan hade sagt att han också kunde hänga på, men när Adrian kvart över åtta satte sig på bussen med bagen slängd över axeln fanns det ingen Johan synlig. Han var inte alltför förvånad då det hade låtit lite väl hurtigt för att komma ifrån hans brunhårige kompis. På bussen fanns dom flesta resenärsgrupperna representerade då han redan efter andra hållplatsen kunnat pricka av män i kostym med portfölj, stressad mamma med barnvagn vars unge skrek att hon ville ha ett grönt äpple och inte ett rött dom efterföljande fyra hållplatserna, två yngre tjejer som förslagsvis gick på gymnasiet, en äldre man med rullator som nervöst tittade ut genom fönstret för varje stopp som hördes från högtalaren och så en till kille utöver honom själv som såg ut att vara tjugo-någonting och som hade typ snyggaste käkbenen – bara grejen att han kunde se dom från motsatta sidan gången två rader bakom.
När han hoppade av bussen på stan kunde han fortfarande höra ungen skrika om sitt jävla äpple och han gav sig själv en mental klapp på axeln för att han inte tappat humöret och spänt en mördarblick i henne. Det skulle väl nämligen inte ha uppskattats av hennes mamma. På gymmet var det full fart men Adrian lyckades hitta ett ledigt löpband att värma upp på och trasslade samtidigt upp hörsnäckorna för att kunna koppla in dom i mobilen som var fäst på överarmen med ett sportarmband.
”Modigt.” Han kastade en blick åt sidan och fick se en mörkhårig tjej i kanske 30-årsåldern som sprang på löpbandet bredvid och som nu log åt honom. ”Att göra annat medans du springer menar jag. Såg en kille senast igår som snubblade och far av bandet med en väldig fart.”
Adrian kunde inte låta bli att skratta lågt. ”Typ sådär som man sett på americas funniest home videos?”
”Exakt så. Gjorde riktigt ont att se. Fast han själv skadade nog mest sitt ego.”
”Brukar vara så”, flinade han. ”Ungefär som när man halkar och ramlar någonstans offentligt på vintern. Det är ju inte det eventuellt brutna benet som gör ont utan stoltheten.”
Det var trettiofem minuter senare som han liggandes vid bänkpressen fick syn på en bekant figur komma in genom dörröppningen. Johan behövde knappast stå och flexa vid spegeln för att man skulle se att han hade en snygg kropp, särskilt tydligt blev det med ett grått slappt linne som fick dom där breda axlarna att exponeras lite extra. Han såg lite halvt förvirrad ut när han strök en hand genom håret men fångade sedan Adrian med blicken och sprack upp ett leende.
”Varför säger du inget? Såg väl ut som att jag stod och spanade in utbudet och om det var värt att träna idag eller inte.”
”Hann du se något du gillade då?” flinade han tillbaks.
”En snygg rumpa borta i högra hörnet, annars så var det väl bara du då.”
Adrian satte sig upp och ryckte ut hörsnäckorna innan han drog handen över pannan. ”Försov du dig eller hade du inte ens ställt larm?”
”Alternativet där emellan. Jag hade ställt larm men jag orkade seriöst inte resa mig upp så jag stängde av det.” Han suckade tungt och ställde ifrån sig sin vattenflaska. ”Men tydligen övervann någon slags självdisciplin ändå. Vad har du kört?”
”Bara löpbandet än så länge. Och tio minuter här kanske.”
Johan nickade och tog plats i maskinen bredvid för att själv jobba på bröstet.
”Vet du vad Elsa hade sms:at och frågat inatt då?” sa Johan efter en stund och vek ut armarna igen.
”Nej?”
”Hon ville ha numret till Viktor. Som att det skulle hända liksom. Hon har väl säkert försökt leta upp honom på annat sätt hela veckan innan hon gett upp och frågat mig.”
Adrian skrattade tyst. Han trodde nog också på den teorin, Elsa skulle helt klart dra sig så länge som möjligt till att fråga sin storebrorsa. Just för att hon med största säkerhet ändå skulle få ett nej.
”Du gav henne det inte va?”
”Självklart inte. Åldersskillnader slutar väl typ ha betydelse efter att båda parterna passerat sjutton eller något, men Elsa är undantaget. Kan du tänka dig henne med Viktor? Seriöst?”
Adrian skrattade igen. ”Ja faktiskt. Dom verkade ha trevligt. Men du kan ju inte tänka dig henne med någon.”
”Jo men inte någon av mina kompisar. Och inte någon som är fem storlekar större än henne. Eller som kör motorcykel. Eller som suttit i fängelse.” Viktor platsade ju bara in i första kategorin men eftersom den var ratad så..
”Okej den sista punkten kan jag hålla med om. Men vad fan, du får sluta vara så överbeskyddande. Det kanske var gulligt när ni var tretton och sexton men du lär ju släppa henne nu. Hon är ju inte den som är tyst och skulle ta någon skit. Du borde vara glad att du har en tuff lillasyster som du faktiskt inte behöver oroa dig över.”
Johan muttrade något och vek armarna inåt och utåt två gånger innan han svarade. ”Ibland är det just det som gör att man hamnar i problem också, om man är för tuff och inte vet när man ska vara tyst.”
Lite gulligt var det ändå fortfarande. Och vad visste Adrian, han kanske skulle ha varit likadan om han haft yngre syskon. Han hade inga syskon alls så hade inte fått uppleva att överbeskyddas av något äldre syskon heller. Han kanske skulle ha haft behov av en storebrorsa under tiden på högstadiet dock, i syfte att skrämma idioterna han råkat i bråk med så ofta. Han hade i och för sig klarat sig ganska bra ändå men kanske att något spräckt ögonbryn skulle ha kunnat undvikas. Samt några samtal hos rektorn efter att han spräckt någons i sin tur också.
”Om du inte slutar mesa dig skickar jag numret till henne senare.”
”Du har inte ens hennes nummer.”
”Facebook? Förutom Viktor så har varenda kotte det, om du inte var medveten om det”, retades han och fick faktiskt Johan att flina till.
”Sluta vara så jävla dryg. Tycker du har lite väl lätta vikter på den där också. Börjar du bli klen eller?”

Man hade kunnat tro att seminariet handlat om hypnos och att föreläsaren utfört någon slags formel som skulle få studenterna att somna. Det hade funkat fruktansvärt bra på Adrian – det var väl bara detaljen att det inte varit hypnos seminariet handlat om. Lagom trött i huvudet av att ha lyssnat på någons monotona malande alldeles för länge hade det bara varit att försöka göra en omstart på energimätaren och intagit plats i en annan sal för tenta. Den hade känts förvånansvärt bra och när minimumtiden gått hade Adrian rest sig upp. Hans kompisar verkade dröja och Adrians mage kurrade, så han bestämde sig för att lyxa till det och ta en lunch på stan istället för den tråkiga matlådan han tagit med sig. Med lyx menade han dock inget mer fancy än Panini, men doften av nygrillade mackor innanför dörren fick honom ändå att bli väldigt nöjd över sitt val.
Det var den lilla vindpusten som drog in när någon öppnade dörren bakom Adrian som fick honom att vända sig om, och sekunden senare kände han någonting både vrida sig och hoppa till i magen.
”Hej.” Han kunde ju inte vara helt ohövlig bara för att han – och förmodligen Alex också – tyckte det var obekvämt att råka träffa på varandra(igen.) Det var bara två stycken före honom i kön så han skulle snart slippa ifrån honom i alla fall.
”Tjena.” Jävla leende.
Adrian var precis på väg att vända sig om mot disken igen när Alex fortsatte. ”Ska du äta här?”
”Tänkte det”, sa han något avvaktande. Skulle dom småprata nu eller? Han kanske hade förmodat fel; Alex kanske inte alls tyckte det här var jätteobekvämt. Han kanske inte ens mindes senaste tillfället dom mötts och Adrian dessutom låtsats som att han inte visste vem Alex var inför Linn.
Nu log han lätt och drog den svarta luggen åt sidan. Dom där kolabruna ögonen. ”Jag vet vart du står och jag är fullkomligt okej med det, men en lunch kanske är ganska oskyldigt ändå?”
Adrian kom av sig lite. Övervägde i en sekund och höjde sedan på ena axeln, kostade på sig ett väldigt svagt leende till och med. ”Sure.” Han kände sig väldigt lättad när det precis blev hans tur och gjorde snabbt sin beställning.
Han tog plats vid ett bord på den lilla platån längst in i lokalen och svepte sedan runt med blicken. Den fångade genast upp Alex som med glas och tallrik i händerna kom gående mot honom. På ett sätt ville han fly där ifrån på en gång och på ett annat kunde han tänka sig en extra lång lunch bara för att få sitta och titta på honom. Se bara vad dom där kolabruna ögonen gjorde med honom..
”Skippade dumt nog frukosten imorse så är utsvulten nu”, flinade Alex när han slog sig ner på stolen mitt emot med sin club sandwich. ”Är du ledig?”
Han hade väntat sig något mer stelt men det verkade som att Alex tänkte prata på som att det här var någonting dom gjorde ofta; träffades och umgicks som vilka kompisar som helst. Som knullat. Och där den ena parten klargjort att det varit en engångsföreteelse och att han inte hade något intresse i att ses något mer överhuvudtaget.
”Nej.. Jag har haft tenta, blev klar ganska snabbt.”
”Skönt.”
Adrian nickade och tog upp sina bestick, såg upp på Alex igen. ”Alltså.. vad gör du för något? Pluggar du eller.. jobbar?”
”Har jag inte sagt det? Nej kanske inte.” Just där verkade även han inse att dom inte var sådana där nära kompisar faktiskt. Fast dom hade ändå snackat en hel del i Alex kök när Adrian fortfarande bara laddat mobilen. ”Jag pluggar också, arkitektur.”
Det förklarade varför han bodde närmare stan, för om Adrian mindes rätt så låg deras campus på ganska så motsatta sida mot hans eget.
Adrian nickade igen och plötsligt var det precis som i Alex lägenhet; att tystnaden fick så mycket annat att tala. Deras blickar hade hakat i varandra och Adrian la samtidigt märke till hur en svart hårtest slitit sig från Alex lugg och trillat ner framför ena ögat, han la också märke till hur den andre verkade ha låtit blicken glida ner till Adrians läppar – även om det bara varit för en nanosekund – och hur han därefter bitit tag i sin egen och greppat tag om vattenglaset.
Och det var när han höjde det för att dricka som deras ögonkontakt bröts och därmed tystnaden.
”Så.. tentan kändes bra?” harklade sig Alex och tog en klunk till av vattnet.
”Ja otroligt nog. Var ett tag sedan jag kände så om jag ska vara ärlig.” Ärlig. Varför satt han här och pratade om ärliga saker med Alex när han inte ens var intresserad av att lära känna honom djupare? Det enda han skulle kunna tänka sig var att föreslå att dom kunde bli knullkompisar. Om det hade funnits en garanti för att det skulle ha kunnat fortsatt med just oskyldigt och kravlöst sex utan någonting alls annat inblandat. Och någon sådan garanti fanns inte. Från Adrians håll; absolut. Men eftersom han inte direkt kände Alex kunde han inte utlova någon sådan garanti från hans håll. Och så var dom tillbaks till Adrians ångest över att någon skulle vilja ha mer av honom och att han skulle snärjas fast i dom där repen. Not gonna happen.
”Och dom gånger man känner så är typ dom gångerna man får tillbaks en underkänd tenta.”
Adrian kunde inte hålla tillbaks ett lågt skratt. ”Tack för uppmuntran.”
Alex flinade också nu. ”Säger inte att det måste vara så för dig, men du måste också ha varit med om det? Precis som att dom gånger det känns skit så får man ofta tillbaks ett ganska bra resultat.”
”Jo det är väldigt sant faktiskt. Hoppas att jag brutit den trenden nu dock för jag orkar fan inte göra om det där, särskilt inte när jag kände mig så jäkla duktig.”
Det hade lockats fram alltmer roade leenden ju längre dom suttit kvar och det hade inte dröjt förrän dom pratat på lika enkelt som hemma hos Alex. Fortfarande mest skitsnack och ganska dålig humor från dom båda, men fortfarande alldeles tillräckligt för att dom där leendena skulle komma fram. Det var trots allt bara en oskyldig lunch för att dom råkat springa på varandra. Adrian hade inte ens behövt freaka ut när dom bestämt sig för att lämna restaurangen eller behövt göra det hela awkward på något sätt igen. Det hade nämligen inte kommit något ´vi kanske kan göra om det här..?´ eller ´vi hörs kanske?´ från Alex. Bara ett enkelt ´Tack för lunchsällskap, hoppas du fixade den där tentan.´
Sedan hade dom bara skilts åt där utanför och Adrian hade i två korta sekunder följt Alex rygg när han försvunnit åt motsatt håll än vart han själv skulle.
Han drog en hand genom håret och försökte samla tankarna lite. Det borde inte vara så mycket att samla egentligen utan det var kanske mer bristen på att behöva sortera några slags känslor. Fan, ibland undrade han om han kanske var någon slags junkie för självdestruktivt beteende. Plötsligt visste han inte vad han skulle göra när han inte hade någon ångestkänsla i bröstet? Alex hade egentligen gjort allting rätt men ändå ställde han till med sådant här för Adrian?

Det tidigare pratandet om tenta hade fått Adrian att påminnas om den stora tentan Wilma haft innan lunch och han tog upp mobilen på väg tillbaks mot sitt campus.
[13:10 sänt meddelande] Hur gick tentan? (:
Han hade nästan hunnit tillbaks när svaret kom.
[13:24 nytt meddelande- Wilma] Okej tror jag. Eller egentligen inte alls. Men jag kunde åtminstone dom där glosorna du fick mig att träna in.. ;)
[13:25 sänt meddelande] jag skulle bli en perfekt lärare.
[13:25 nytt meddelande- Wilma] en lärare som lämnar sin elev för att gå ut och röka? Tveksamt ;) Är du upptagen i eftermiddag eller vill du ses? Typ fyra?

Att dom inte hade setts på tre dagar hörde faktiskt till ovanligheten så han svarade med en tumme upp, följt utav att han var sjukt kaffesugen men att han skulle hålla sig tills dom sågs på caféet.
Med en ganska produktiv förmiddag hade den mer kravlösa eftermiddagen känts välförtjänt. Adrian hade dock tagit tillfället till att flytta in på biblioteket för några timmar där han varit ännu lite mer produktiv och skrivit klart uppsatsen som skulle vara inne i slutet av veckan. Han visste med sig att han slarvat på sistone men han var också bestämd på att vända riktningen igen. Majoriteten av gymnasietiden hade han inte haft lika mycket självdisciplin och under tvåan hade han varit så pass skoltrött att han knappt nått upp till 50 procents närvaro. Han hade slagits med tanken på att hoppa av då, att strunta i gymnasiet och bara ge upp. Vändningen hade kommit från oväntat håll; från en av hans dåvarande bästa kompisars storebrorsa. Han hade hoppat av gymnasiet redan första året, umgicks med människor som både gjorde sig själva och andra illa och verkade ärligt talat ganska vilsen. Det var en kväll när Adrian själv vandrat runt ganska planlöst på stan med ångest och ilska inom sig som han råkat träffa på Frans. Han hade själv aldrig rökt något annat än vanliga cigaretter så han hade inte kunnat avgöra vad det var Frans tagit, men han hade utan svårigheter kunnat konstatera att han var hög. Och Frans som egentligen var en stor och biffig kille och som Adrian aldrig ens sett känslosam hade hävt ur sig hur mycket som helst, tillsammans med tårfyllda ögon och uppgivna huvudskakningar. Och det var just i den stunden som han sett hur olycklig han var – det var inte tårarna utan någonting längre in i blicken. Ensamhet, hopplöshet.
Självklart fanns det ingen given regel att det var så det skulle sluta för Adrian också om han valde att hoppa av gymnasiet; att han skulle bli missbrukare och vandra runt sorgligt på stan. Men det hade ändå fungerat som en väckarklocka, det hade gett honom någon slags kämpaglöd och en beslutsamhet om att han skulle ta tag i saker från och med då. Det var också precis vad han hade gjort under trean på gymnasiet. Det hade varit förjävligt under vissa perioder men på något sätt hade han ändå lyckats läsa ikapp det han missat under tvåan och samtidigt sett till att uppfylla kraven för det han väntades göra under det pågående läsåret. Han hade gått ut med betyg som till och med sträckt sig över godkänt och dessutom förvånat sig själv med att välja att plugga vidare. Ibland kändes det där så väldigt länge sedan, och andra gånger – som när han satt där själv i ett hörn på biblioteket och med rekordsnabba knackningar på tangentbordet såg till att få en ordentlig uppsats gjord – som att det skulle ha varit igår.

Solstrålarna som letat sig in genom fönstret föll precis på Wilma så att hon badade i ett ljust sken som fick dom virvlande dammkornen att bli väldigt synliga. Som att hon känt på sig att Adrian nyss kommit in genom dörren vände hon sig om och gav honom ett leende som strålade likadant som solen.
”Vad fin du är”, sa han när han slog sig ner i fåtöljen som han sedan länge blivit att kalla sin.
”Tack? Jag är väl inget särskilt idag men”, log hon förvånat.
”Jo men du satt här i mitten med solljuset som föll rakt på dig, och så vände du dig precis om med det där leendet och så. Shit jag börjar nästan låta poetisk, bäst vi byter ämne innan jag får för mig att konvertera till konstnär och avbilda den här scenen till en målning eller något.” Hans vanliga flin hade spridit ut sig på läpparna och Wilma såg minst lika roat tillbaks på honom.
”Började nästan bli lite orolig faktiskt. Jag har med min presentation förresten, du vet den jag pratade om? Skulle du vilja läsa den..? Jag var nöjd med den först men ju fler gånger jag kollar på den desto mer osäker blir jag och nu känner jag nästan som att den är värdelös.”
Adrian skakade lätt på huvudet. ”Det har jag väldigt svårt att tro. Klart jag kan läsa, jag går och köper min kaffe först bara.”
Strax satt han med en kopp i ena handen och det tre sidor tjocka häftet i den andra, och när han läst klart den sista sidan kunde han nästan påstå att han blivit intresserad av medicin. Han skulle kanske hålla fast Wilma vid det tidigare erbjudandet att han borde vara med på någon föreläsning. Men kanske inte just den som handlat om killen med dom förstörda röklungorna. Han hade ju senast på väg till cafèet rökt två stycken cigaretter.
”Det här var ju asbra. På riktigt alltså. Det låter proffsigt och du fick mig intresserad fastän jag inte förstod hälften av orden”, sa han med ett snett leende och räckte tillbaks häftet till henne.
”Säkert? Tack, det var precis vad jag behövde höra.”
Dom hade lämnat skolan som samtalsämne för en stund men det var när Wilma nämnde sin matlåda som nära på exploderat i micron för att hon glömt en sked i som han kom att påminnas om något.
”Jag lunchade med Alex förresten.” Det var inte att han avsiktligt tänkt låta bli att säga något om det, utan han hade faktiskt bara glömt det för en stund.
”Va? Gjorde du?” Wilma såg – med all rätt – förvånat på honom.
”Ja, oplanerat. Jag skickade inte ett sms och frågade om lunchdate. Ledsen att göra dig besviken”, flinade han.
”Men ska ni kanske ses igen då? Bara för en till lunch?”
”Nej”, sa han enkelt och lyfte sin kaffekopp. ”Det råkade bara bli så idag, och nej det blev inte så obekvämt som jag hade trott. Men den största lättnaden var att han inte sa någonting efteråt. Inget om att vi skulle ses igen, eller något tjat om att det varit supertrevligt.” Han log lite roat när han sa det, mest för att det faktiskt ofta roade honom att dom var så totalt olika och att Wilma lika ofta sa att hon inte förstod sig på honom. Ändå så gjorde hon ju det, eftersom hon aldrig förvånades när han på deras lördags eller söndagsfikor nämnde något om gårdagsnatten inklusive sällskap.
Nu kisade hon dock mot honom och hade fått ett nästan finurligt leende på läpparna.
”Vet du. Jag tror att du är rädd för att bli kär. Det är därför du inte vill träffa honom igen. Det är inte för att du är rädd att han ska få känslor för dig och bli krävande och jobbig. Du är rädd att du ska bli kär.”
”Va, nej jag blir bara inte det. Jag vill inte”, sa han enkelt och höjde ena ögonbrynet mot henne. Vad hade hon fått det härifrån så plötsligt? Adrian tog en till klunk av sitt kaffe och ställde sedan ner koppen på bordet.
”Ska vi slå vad om en sak? Jag slår vad om att du inte ens vågar börja umgås med honom lite. För att du är rädd att du ska bli just det. Eller rädd för att du i alla fall skulle gilla det, att träffa någon som kanske inte enbart faller inom facket kompis. Någon du legat med och som du attraheras av.”
”Jag är inte rädd”, sa Adrian och kunde själv höra en gnutta irritation i rösten. ”Jag känner bara mig själv väldigt bra och vet att jag har rätt. Men visst, jag kan göra det om det är så noga för dig.”
”Det är inte noga för mig på det sättet, jag säger bara att det är min teori.”
Hon hade dock redan nämnt ordet slå vad, och att hon påstod att han var någonting han absolut inte var. Det var mer än tillräckligt för att han skulle anta utmaningen; envis som han var. Dålig förlorare också. Och i det här visste han att han skulle vinna.
”Jag är på.”
Wilma höjde roat ögonbrynen mot honom, men när han inte sa någonting mer fortsatte hon. ”Okej. Vi säger en månad då? Om han vill träffa dig också så får du låta det gå en månad, och du får inte freaka ut och skicka något töntigt sms till honom om att ni aldrig mer ska ses.”
”Visst.”
”Säkert? Jag trodde faktiskt inte att du skulle gå med på det här alls”, flinade hon. ”Men den där lunchen kanske gjorde sitt till, du kanske redan gillar honom”, sa hon retsamt.
”Jag har aldrig sagt att jag ogillar hans personlighet. Och jag tänkte senast på lunchen att jag verkligen skulle vilja ha sex med honom igen. Jag kan ha det i en månad”, log han roat. Han trodde inte att det skulle bli några protester från Alex sida med tanke på hur hans blick verkat fastna vid Adrians läppar tidigare under lunchen. Självklart försökte paniken där inne i bröstet tränga sig fram; den lilla oron att Alex skulle tro att det handlade om mer än just sex, men någon oro för att han själv skulle bli kär? Det var nästan komiskt att Wilma sagt det. Adrian som förmodligen var den mest negativt inställda killen till relationer i hela Uppsala. Sverige kanske. Han som liknade ett förhållande med cellskräck. Det var som att ha spindelskräck och samtidigt vara rädd för att man skulle råka börja älska dom helst plötsligt. Adrian blev inte kär.


tycker ni något särskilt? (: berätta gärna i en kommentar så att jag får ta del av era tankar :D
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
arbok - 15 feb 17 - 20:37
Men åååh Adrian. Står fast vid att jag vill ruska honom. Det är totalt ok att ligga runt (titta på mina karaktärer liksom) men den här grabben har helt klart svårt att släppa Alex med tankarna. kan ju bli intressant att se hur bra det går för honom att ersätta det med annat. (Typ som att träffa Jason som jag läste om i förra kapitlet men jag kommenterar om honom här frö att jag är dryg. Snygg verkade han.)
Är ganska så säker på att det blir någon slags action mellan honom och Alex i alla fall. Vad ska han annars få panik för, liksom?

Sorry för värdelös kommentar, ska försöka göra ett bättre jobb nästa gång...

Skriven av
ilenna
15 feb 17 - 12:28
(Har blivit läst 203 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord