Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

like puzzle pieces in your hand; [del 16]

Det var som att Set krympt sedan sist de setts. Som att han gått tillbaka in i det där lilla, grå skalet han levt i när han fortfarande haft blicken i marken och den jävla luggen att gömma sig bakom.
Aaron satte sig på skrivbordsstolen. Det krävdes inget geni för att förstå att Set gråtit. Hans hår var rufsigt och ostylat, och om inte Aaron såg fel så var ärmen på den stora grå tröjan lite fuktig. Han kände sig illa till mods när han tänkte på att Sets pappa förmodligen inte hade någon aning om att han satt här inne och var ledsen. Eller brydde han sig inte? Aaron fick intrycket av att han ville låta honom vara ifred, för det var vad tonåringar behövde.
”Jag har tänkt skriva till dig”, sa han. ”Men jag visste inte vad jag skulle säga.”
Set sa ingenting. Aaron snurrade ett halvt varv på skrivbordsstolen. Han såg på alla posters på väggen, där bland annat Linkin Park tittade tillbaka på honom.
”Jag vet att jag gjorde bort mig. Du sa… typ, att du visste att jag skulle ångra mig. Det var inte riktigt så heller. Jag är ganska kass när det gäller relationer till folk, att fatta gränser, och jag är verkligen kass när jag ska snacka känslor. Vet att jag har försökt be om ursäkt förut och du sa att det är okej, men jag fattar att det inte är okej. Men jag menade inte att göra dig ledsen.” Aaron bet sig i insidan av kinden. Han snurrade ett halvt varv till, och tillbaka. Fram, och tillbaka. ”Jag fattar om du inte känner för att prata med mig. Jag fattar om du är less eller arg på mig också, men jag tänkte… Du brukar tro att det är ditt fel. Men den här gången är det helt och hållet mitt.”
Set strök tröjärmen under ögat. Det verkade inte som att han skulle säga någonting, men när Aaron öppnade munnen för att fortsätta hann Set före.
”Jag var rädd att du skulle tröttna på mig”, sa han tyst. ”Hela tiden. Jag trodde du var med mig för att du tyckte synd om mig. För att jag började böla i din lägenhet och du typ kände dig skyldig att vara snäll.”
Aaron råkade bita hål i kinden. Med en lätt smak av blod i munnen svalde han, strök handen över nacken. Första gången de pratat hade Set varit så nervös att han stammat och inte fått ur sig ett ord. Aaron mindes att han haft sådan ångest över att han ville prata, men inte kunde, och att han hatade sig själv för det. Nu var han lugn. Som om han över kort tid blivit flera år äldre.
”Jag hade inte fortsatt träffa dig om jag bara tyckt synd om dig”, sa Aaron till slut. ”Du är bara så annorlunda från mina andra vänner. Det är väl kanske därför jag aldrig vet hur jag ska bete mig, med dig.”
”Du menar att jag är för liten?” Set torkade sig över kinden igen.
”Du är liten. Men jag har aldrig känt någon som haft… samma problem som du har. Med ångest och så. Jag ville liksom hjälpa dig men det kändes som att jag inte hade en aning om vad jag höll på med, första gången du var hos mig. Mina andra vänner har jag liksom träffat på fest, eller via andra vänner, och det är som en helt annan grej. Vi snackar inte känslor. Med dig har jag liksom…” Aaron tystnade. Han hade kommit hit utan att veta vad han skulle prata om, och nu sa han saker som han inte hunnit tänka över, men som kändes mer sanna än något annat av allt han hunnit tänka under veckan som gått. Det stressade honom. ”Det är helt nytt för mig. Jag är en douche, egentligen. Det kanske inte funkar så bra i kombination med någon som är så försiktig som du är. Jag visste att jag skulle råka såra dig, men jag trodde inte det skulle bli riktigt… såhär. Jag höll mig undan för jag tänkte att du inte ville prata med mig, men jag antar att det egentligen mest var jag som var feg.”
Den här gången var det tyst länge. Aaron lyssnade på det tysta knarret som uppstod när han fortsatte svänga stolen fram och tillbaka. Han tänkte på vad han sagt, på att det varit sant, och att han kände sig blottad och ärligt talat ganska rädd. När det hördes ett tyst snörvlande ljud från Set förstod han att han börjat gråta igen.
”Tack”, sa Set tyst. Han torkade sig om kinderna, under näsan och försökte harkla sig, men det var så litet och tamt att det bara lät sorgligt. ”För att du kom hit. Jag har också velat skriva men jag kände mig bara så töntig.”
”Förlåt för att det dröjde”, sa Aaron lågt. Han tvekade, reste sig sedan från stolen och satte sig istället bredvid Set i sängen. Det tog en liten stund, men sedan vände sig Set mot honom och strök luggen ur ögonen. Han var smått röd om kinderna, och öronen också.
”Jag trodde inte att du skulle vilja komma. Jag trodde det ännu mindre nu när jag bara legat här och… varit helt värdelös.”
”Du måste sluta tro att du är kass. Jag är ganska dryg, men det är verkligen inget personligt”, suckade Aaron. ”Du behöver inte vara rädd för att skriva till mig.”
”Mm… tack. Förlåt.” Set snyftade till, ett litet ynkligt ljud, när Aaron la armen om honom. Han höll honom intill sin axel och lät honom gråta, såg på skrivbordsstolen som fortfarande rörde sig svagt efter att han suttit i den.
Det kändes tungt. Att inse att han var en arrogant skitstövel, och att Set bara varit rädd. Som vanligt. Han hade svårt att hantera det, blev lätt arg, men han antog att det grundades i att han var frustrerad. Frustrerad för att han inte visste hur han skulle göra saker bättre. För att han aldrig hanterat ens sig själv, innan han kastats rakt in i detta.
”Om man vill vara vän med mig så… måste man tyvärr stå ut med att jag är ganska trög ibland”, sa Aaron med en suck. ”Och våga säga till mig om jag är okänslig. För det mesta brukar jag inte ens fatta att jag varit det. Jag är bekant med hela stan men egentligen så har jag inte så många nära vänner. Du behöver inte vara rädd för mig. Jag är bara en bitch.”
Set skrattade tyst till. Aaron visste inte vad det var han sagt som fått honom att skratta, men det satte en förvånad lättnad i honom. Set kikade upp på honom bakom luggen, fortfarande med tårar i ögonfransarna, men ett litet leende på läpparna.
”Förlåt”, sa han tyst. ”Det lät bara så roligt när du sa det…”
”Det är sant”, konstaterade Aaron.
”Mm… kanske. Men det är mitt fel också”, suckade Set. ”Jag är inte rädd för dig, egentligen. Men jag har så lätt för att lägga allting på mig själv. Även fast jag vet att det säkert inte är så.”
”Det är väl något man måste träna på, antar jag. Jossa var sån när hon var yngre. Hon har blivit mycket bättre nu, men jag tror det kommer med åldern också.”
”Kul”, sa Set torrt. ”Den har jag inte hört förr.”
”Nej, visst. Men det är sant. Det suger att vara fjort- jag menar, femton.”
Set nickade. Han torkade sig under ögonen med ärmarna igen, men sedan verkade det som att det faktiskt var slut på tårar. Aaron satte båda händerna bakom sig och lutade sig lätt tillbaka. Den där tunga känslan i bröstet hade lättat så fort Set svarat honom, och nu när han sett honom le kändes det bättre. Han borde verkligen ha gått hit tidigare, men han tänkte inte ödsla någon energi på att älta det just nu. Huvudsaken var att han kommit hit.
Det var när Set började dra i muddarna på sin tröja som Aaron mindes något. Något han helst av allt skulle vilja låta bli att ta upp, men skulle han lära sig någonting av det här, så var det väl att sluta låtsas som inget.
”Får jag se dina armar?”
Set såg mest av allt ut som ett skrämt djur. Aarons fråga hade orsakat samma reaktion som om han slagit honom på fingrarna. Eftersom Aaron inte sa något mer, och inte heller vände bort blicken, började Set skruva på sig.
”Varför det?”
”Du vet varför”, sa Aaron lågt. Han ville inte vara oschysst, men när det kom till det här borde han verkligen inte dadda med Set. Att han reagerat som han gjort fick Aarons axlar att sjunka. Han hade naivt hoppats att få se ett par tomma handleder. ”Kom igen, Set. Låt mig se.”
Set drog sakta upp ärmen på tröjan. Den var inlindat i ett gammalt bandage, fransigt i kanterna och med några mörkare fläckar som med största säkerhet varit blod en gång i tiden. Aaron tog hans lilla handled i sina händer. Han behövde inte öppna bandaget för att förstå, men det var som att det fått något att slutligen sjunka in hos honom.
Ӏr det här på grund av mig?”
”Nej, det…” Set tystnade. Han tog tillbaka sin arm och drog ner ärmen igen, ända ner över knogarna på handen. ”Det är mitt fel. Jag försökte sluta, men jag kunde inte.”
Aaron nickade tyst. Det spelade egentligen ingen roll om det berodde på honom eller inte, Set hade fortfarande skurit sig, och det måste få ett slut. Han hade ingen aning om hur många ungar som skar sig i hemlighet, men han gillade inte att Set var en av dem. Han var bara femton år. Det kanske kändes som att livet sög, men Aaron tyckte inte han hade rätt att avgöra det än. Han tyckte inte att han skulle sitta ensam och längta efter uppmärksamhet hos alla andra än sina egna föräldrar. Han kunde inte hjälpa att Set var ensam i skolan och vantrivdes med att gå dit, men det skulle definitivt inte hjälpa att låta honom bära det här ensam.
”Vad skär du dig med?”
”Rakblad”, svarade Set, så tyst att det knappt hördes. När Aaron gav hans händer en blick insåg han att han hade små sår i fingrarna. Han svalde.
”Vet någon om att du skär dig?”
”Bara du.”
”Vad tror du dina föräldrar skulle säga?”
”Du får inte”, sa Set tyst. Han såg upp på Aaron med rynkad panna. ”Du får inte säga till dem. Mamma kommer mörda mig om hon får veta.”
”Jag kan inte bara låta dig sitta här och skära dig fattar du väl”, sa Aaron, hårdare än han avsett. ”Jag vet inte hur det här känns, och jag kanske verkar som en jävla svikare, men jag tänker inte låta dig hålla på med det här mer. Antingen så ger du mig dina rakblad och så tar jag med dig till vårdcentralen så de får kolla på dina sår. Eller så berättar du för din pappa. Dina föräldrar kommer få reda på det tids nog.”
”Nej Aaron, jag vill inte…” Set skakade på huvudet. Han försökte krypa bort från Aaron, men vid sängkarmen tog det stopp. Han darrade som ett litet asplöv. Aaron kom att tänka på första gången de setts på riktigt, när Set skälvt och mått så dåligt att han varit tvungen att sätta sig ner. Det var fortfarande så vansinnigt overkligt för honom att se ångest.
Trots att Sets skärrade blick väckte hans medkänsla tänkte han inte vika sig. Den här gången blev det inte bra av några kramar. Han kunde omöjligt veta hur Sets pappa var, men varenda förälder borde älska sina barn nog att vilja hjälpa dem när de var i behov av det.
”Jag vet att du inte vill, men den här gången ger jag dig inget val. Du får bli hur arg du vill på mig. Du måste berätta, Set. Din pappa undrar säkert varför du bara sitter här inne och är ledsen. Jag kan sitta med dig, bara du berättar.”
”Nej… nej, jag vill inte. Jag vill inte.” Set gömde ansiktet i händerna. Han snyftade så han skakade, men det tycktes inte komma några tårar längre. Bara ångest, och Aaron led.
Han kände sig som världens största bov när han reste sig och hämtade Sets pappa i köket. Han kände sig ännu mer som en bov när han tog med sig honom till Sets rum, och Set grät i panik över att behöva berätta sin hemlighet. Trots tyngden i bröstet var han för första gången säker på att han gjort någonting rätt.

Dagen kändes evighetslång. Klockan var efter nio när Aaron slutligen lämnade huset på Mjölnargatan med händerna i fickorna. Han vände mobilen, en, två, tre gånger i handen. Mest av allt kände han sig tom, och samtidigt märkligt frånvarande. Han var inte säker på vad han skulle göra nu, när allt han tänkt på de senaste veckorna liksom byggt upp till en explosion. Efterdyningarna var tysta, och hade inte så mycket med honom att göra längre.
Set hade gråtit sig hes, hade haft så mycket ångest att han bara hulkat och snyftat. Från början var det mest Aaron som fått berätta. Han hade trott att Sets pappa skulle bli arg, att hans chock skulle spelas ut på det viset, men det som kändes sorgligast av allt var att han inte verkade förvånad. Hans blick var mörk och ledsen när han frågade Set varför han inte velat prata med honom istället.
Trots att det varit tungt, var det också väldigt skönt. Sets pappa, som senare presenterat sig som Frank, fick se på Sets sår när han lugnat sig tillräckligt. De pratade länge. Om ångest och skolan, om bråket hemma, om vänner och destruktivitet. Mot slutet satt Aaron tyst i skrivbordsstolen och lyssnade på dem. Set gav honom en blick bakom luggen som var svår att tolka, men Aaron var inte säker på om han var arg.
Just nu spelade det faktiskt ingen roll. Huvudsaken var att Frank visste om hur dåligt Set mådde, och att det dåliga mönstret skulle brytas. Efter att ha kastat om Sets liv på det här viset förstod Aaron om han var upprörd, och han tänkte låta honom vara det så länge det krävdes.
Sista cigaretten i paketet tändes när Aaron kommit en bra bit bort från Sets gata. Han borde sluta med rökningen innan han blev beroende på riktigt, men just ikväll kändes det verkligen som att han behövde den. Något att ersätta det bedövande surret i huvudet med. Efter att ha tänt mobilskärmen konstaterade han att det låg tre sms från Jake och väntade. Han kunde få vänta lite till.
I vanliga fall hade Aaron gått hem. Kanske tagit en dusch innan han lagt sig i soffan, eller till och med i sängen, trots att klockan inte var mycket. Ikväll ringde han på dörren till lägenheten där Lily bodde med sina föräldrar. En ren chansning, med tanke på att hon lika gärna kunde vara hos Sebbe. Tacksamt nog för hans del, var det Lily som öppnade. Osminkad, klädd i rosa pyjamasbyxor och med det ljusa håret uppsatt i en stor knut mitt på huvudet.
”Hej”, sa hon överraskat. Hon verkade förstå på en gång att det var något som hänt, så hon släppte in Aaron i hallen utan att säga något mer. Föräldrarna satt i vardagsrummet och tittade på tv, och vinkade bara till Aaron när de såg att det var han. Han hade varit här på tok för många gånger för att det skulle bli något stort av att han kom förbi på kvällen.
Snart satt de i Lilys säng båda två. Lily hade en halvdrucken kopp te i händerna och satt i skräddarställning, väntade på vad Aaron hade att berätta. Han kände sig totalt oförmögen att avgöra var han borde börja. Det var inte längesedan han suttit med Jake på balkongen och känt sig surare och barnsligare än någonsin förr. Nu kände han sig plötsligt så mycket äldre, och så mycket tröttare.
Med en suck strök han håret ur ansiktet, lät det sakta silas mellan fingrarna.
”Seså”, log Lily mjukt. ”Jag ser på dig att du vill säga något.”
”Jag vill säga mycket, men jag vet inte var jag ska börja.” Aaron log svagt tillbaka. Han kunde knappt tro att han försökt inbilla sig att han var okej med att Lily varit arg på honom. Han behövde någon som fattade när han behövde prata, som förstod innan han hunnit börja. Någon som henne.




*
är inte van vid att göra så stora stycken som det första, men det behövdes. sorry not sorry for wall of text.
har fler kapitel färdigskrivna men de måste rättas först och jag prioriterar det i andra hand eftersom jag snart är färdig med hela skiten. hehe.
insisterar fortfarande på att möjliga tjuvläsare borde skriva ett hej. om inte annat så kan ni ta det här som en shoutout till mina trogna två (tre) läsare.

Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
Megabitchchan - 1 feb 17 - 15:13
Mmmm på tiden att Set får (tvingas) berätta för sin pappa så att han förhoppningsvis kan få må bättre. Hans pappa verkar stor och snäll och brummig och jag gillar honom. Bra att Aaron försöker vara lite mogen och faktiskt ta tag i det här, istället för att bara låta det vara. Också bra att han bara ja du är liten, liksom. Som jag nämnde när Set sa att han var jobbig och Aaron inte försvarar honom och a neeej du är inte jobbig, utan bara det är lugnt. Lite samma känsla på den här grejen. Dålig kommentar, förlåt. skaläsanästakapitelnumikemikemike
ilenna - 1 feb 17 - 02:01
alltså Aaron <333 känner mig ju alldeles stolt!! men okej, några favorit/tårar-i-ögonen-delar:
Set snyftade till, ett litet ynkligt ljud, när Aaron la armen om honom. Han höll honom intill sin axel och lät honom gråta (!! set som gråter </3 men Aaron som kramar på sitt sätt, och det är så fint och känns inte alls otillräckligt; för det är typ megastort för Aaron ändå.)
Jag är bara en bitch.” - och fortsättningen haha. att set skrattar! <3 och hans söta försiktiga försök till förklaring: det lät bara så roligt när du sa det..
hela scenen med Aaron som frågar efter att få se sets armar, (och älskade att du tog med beskrivningen; hans lilla handled i Aarons händer <3), hur set börjar skaka av ångest och gråter och all panik man känner med honom - älskade verkligen den scenen! som läsare är ju det liksom det bästa, när man får karaktärernas känslor kastade över sig på det där sättet att det känns så himla verkligt och man själv bara vill gråta. (och insåg precis att det låter som att jag själv har något behov av att plågas haha.)

tror det var allt för den här supersvamliga-superlånga kommentaren.
gillade btw den här lilla repliken också haha: ”Du är liten.´
och att det var väldigt fint att set berättade för sin pappa! och att Aaron faktiskt stannade kvar medans han gjorde det <3
du är awesome :D

Skriven av
arbok
31 jan 17 - 22:10
(Har blivit läst 117 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord