På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn
Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk
visa alla   skicka in   forum   bloggar  medlemmar   bli medlem   logga in

Noveller

like puzzle pieces in your hand; [del 15]
”Nu är det faktiskt din tur att snacka, Aaron.” Jake lutade sig tillbaka i den plastiga trädgårdsstolen och höjde ögonbrynen. De satt på Aarons balkong med majsolen i ögonen, med var sitt glas cola ovanpå ett bord som var i lika dåligt skick som stolarna. Tvåhundra spänn på Rusta talade för sig.
”Snacka om vad?” Aaron tog cigaretten från läpparna och rynkade pannan.
”Inte vet jag. Något, i alla fall, det är bara jag som pratat den senaste timmen.” Jake gjorde sitt bästa för att fånga sugröret med enbart läpparna. Han såg upp på Aaron bakom luggen. ”Du kan tala om när du började röka, till exempel.”
Ӏh. Det är väl inget nytt.”
”Nej, men så vitt jag vet har du bara varit feströkare tidigare.” Jake gav upp, tog sugröret mellan fingrarna istället och drack två klunkar genom det. Hans blick var svår att tyda, men Aaron gick av reflex in i försvarsställning.
”Jaså.”
”Men ge dig. Vad är det som händer? Du har varit så undvikande på sista tiden.” Jake lutade sig fram över bordet och fäste den ljusa blicken på Aaron, som hade sin blick någonstans utanför balkongräcket. Han förde sakta cigaretten till läpparna.
”Det är bara skit ändå. Inget viktigt”, sa han lågt. Det var skit, det som hänt. Om det var oviktigt var han dock inte lika säker på.
Det hade gått ett par dagar sedan han pratat med Set. Ett par dagar sedan han gjort bort sig och ägnat flera timmar åt att skämmas och vara arg, snarare. Han hade träffat Lily samma kväll och de hade pratat en hel del, men när han gått hem hade det fortfarande känts lika dåligt. Han hade skrivit med Lily efter det, men det märktes att hon var irriterad på honom. Senaste meddelandet hade kommit för tre dagar sedan och han hade förstås inte svarat.
Jake såg på honom med lätt höjda ögonbryn. Aaron förstod att han inte skulle ge sig i första taget, så han antog att han lika gärna kunde berätta.
”Vet du om det här med Set?” frågade han lågt. Cigaretten hade brunnit ner till filtret, men han behöll den fortfarande mellan fingrarna. Såg uppgivet på den tunna strimman glöd som fanns kvar.
”Litegrann”, svarade Jake, osäkert. ”Du berättade att han var ledsen och att du låtit honom sova över. Och så hade ni setts lite efter det. Ungefär.”
”Mm. Jag gjorde bort mig som fan, i alla fall. Han vill förmodligen inte prata med mig mer. Lily tycker jag ska sticka dit och reda ut allt, men jag har ju redan pratat med honom och han lär inte vilja att jag kommer dit och stör. Så nu är hon också pissed.” Aaron knäppte iväg fimpen över räcket. Nu när han väl börjat prata om det tycktes irritationen komma bubblande upp i halsen igen. ”Fattar inte varför hon blir så sur på mig. Det är väl inte hennes grej att lägga sig i.”
”Hon kanske är less på dig?” föreslog Jake monotont. ”Jag vet inte vad som hänt mellan dig och Set, men Lily brukar inte vara sur i onödan. Du har en tendens att vara jävligt barnslig när du är arg. Du har varit det mot mig också. Du fattar det va?”
Aaron såg på honom bakom luggen. Den glänste mörkt grönt i solen, hans ögon vassa och blå som ingen annans. Med Lily kunde han brusa upp som en vulkan, svära och skrika tills det blev bra. Med Jake blev det aldrig på det viset. Han visste inte varför, men även fast han var arg behöll han det för sig själv.
”Sorry”, sa han lågt.
”Det är okej, om du bara börjar snacka om vad det är som gäller”, suckade Jake. ”Vi är dina vänner. Vi surar inte på dig för att vi tycker det är kul. Om Lily faktiskt är orättvis mot dig får jag be om ursäkt, men jag skulle gärna vilja veta lite mer innan jag bestämmer mig för att du har rätt.”
Ӏh. Det bara… jag vet inte vad jag ska säga. Jag råkade kyssa Set. Jag snackade med honom om det efteråt, att det liksom inte varit vad jag menat egentligen, och han blev ledsen. Lily är arg på mig för det.”
”Ja, det… kan jag väl ändå förstå? Han är väl ganska liten? Klart han blir ledsen.” Jake rynkade pannan. ”Men du sa att du snackat med honom?”
”Jag sa ju det. Jag sa att jag inte tänkt efter, typ, och bad om ursäkt. Han sa att det var okej och gick hem. Fast det var ju inte okej. Men han lär ju inte vilja träffa mig nu.” Aaron hade korsat armarna över bröstet. Som om det skulle fungera som en slags skyddsmur mot vad Jake hade att säga.
”Nej, han kanske inte är så taggad på att träffa dig, men du måste ju gå dit fattar du väl. Om du vill att det ska bli bra.” Jake rynkade pannan. ”För du bryr dig väl om honom? Då borde du visa det för honom.”
”Jag tänkte han behövde tid”, protesterade Aaron. ”Men jag vill ju inte att han ska bli kär i mig eller något. Det kanske är lika bra att vi inte pratar med varandra.”
”Hur ego är du?” suckade Jake. ”Tänker du bara sitta här och röka och vara sur? Låta Lily fortsätta vara arg och strunta i Set för att det skulle vara enklare så? Herregud, Aaron. Ta lite ansvar. Även om du kanske inte vill snacka med honom mer så borde du gå dit och säga förlåt på riktigt. Han fick säkert panik när han skulle prata med dig om det där.”
”Ska du också hålla någon jävla rant?” muttrade Aaron. Han hade tänkt säga något mer, svära lite till, men när han mötte Jakes blick valde han att hålla munnen stängd.
Om både Jake och Lily tyckte samma sak så hade de förmodligen rätt. Det tog emot, i hela hans kropp, att ens tänka tanken på att gå tillbaka till Mjölnargatan och be om att få träffa Set. Han visste ju redan att Set förmodligen blivit jätteledsen. Vad som tog emot allra mest var att gå dit och se vad han orsakat, för han visste redan att allt var hans fel.
Utan att säga ett ord verkade det som att Jake ändå förstått vad det var han tänkt på. De drack glasen tomma, Aaron tog en cigarett till, och när de rest sig upp för att gå in såg Jake på honom med höjda ögonbryn.
”Vad”, muttrade Aaron.
”Ska du ta tag i det?”
”Jag antar det. Ni är två mot en.”

Jake gick hem strax efter att de pratat färdigt ute på balkongen. Inte utan att försäkra Aaron om att han borde gå till Set istället för att skriva, förstås, vilket Aaron slätat över med nickanden och hummande tills att han lämnat lägenheten.
Även utan Lily och Jakes hjälp var Aaron medveten om att han var duktig på att bete sig som en idiot. På sista tiden hade han blivit lite väl mycket påmind, och det började gå honom på nerverna. Givetvis förstod han att Lily och Jake hade rätt i vad de sa. Kanske var det därför han blev extra vrång. Han hatade att ha fel. Sedan det gått åt helvete med Set hade han inte hört av sig, och Set hade inte heller försökt. Aaron hade gått i flera dagar och tänkt att det var lika bra.
När han satt i soffan och mindes första gången Set kommit över var han inte längre lika säker på om det faktiskt var så. Han hade varit ett rövhål, egentligen, och Set hade ändå gråtit ut hos honom och berättat en mängd personliga saker. Pojken besatt någon märklig egenskap av att gå honom på nerverna, men han hade alltid förlåtit honom, på något sätt. Han var ju bara femton år.
Aaron strök handen genom håret och tog upp mobilen ur fickan. Han tänkte på festen när han och Lily åkt stadsbuss och tittat på Sets instagram. Han tänkte på Sets svartvita selfies, på den förbannade luggen, och bilden när han varit nyklippt och stolt.
Bistert undrade han vad som hänt på Sets instagram de senaste dagarna. Hade han lagt upp en överkontrasterad bild med en ledsen låttext nu, när det krockat mellan dem? Aaron sökte upp Sets instagram, beredd på det värsta, bara för att finna den tom. Inte tom på emoänglar och ledsna texter, utan tom på allt som instagram var till för. Alla bilder som funnits där när han först följt honom var borttagna, och det enda som var kvar var visningsbilden och en mycket kort presentation. Set, 15.
Kanske var det var Aaron behövt för att slutligen ta sig i kragen. Det sved någonstans djupt i hans bröst. Han tänkte på alla ärr och sår som Set gömt under pärlarmband. Tänk om han gjort sig själv illa nu? På grund av vad han sagt?
Helvete.

Aaron Lind
Hej

Aaron kände sig mycket torr i munnen. Även fast datumstämpeln på de tidigare meddelandena i konversationen talade om för honom hur många dagar som passerat kunde han inte riktigt greppa det. Tre små punkter i botten på konversationsrutan tydde på att Set skrev ett svar. De rörde sig, stannade. Rörde sig. Stannade. Aaron började bli frustrerad. Slutligen kom det ändå ett meddelande tillbaka, ett ensamt, litet ord.

Set Andersson
hej

Vad som följde var stelt. Fullkomligt hopplöst. Aaron brukade sällan sms:a, oftast för att hans smspartner tröttnade på hans fåordiga och tråkiga svar. Med Set hade han skrivit lite ibland, inget särskilt utförligt, men Sets sätt att skriva hade haft en lågmäld glädje till sig. Just nu kändes det som att Aaron skrev mer än han någonsin gjort, och Set svarade i form av meningar innehållande ett till tre ord. Aaron frågade hur det var, Set skrev att det var okej. Aaron bad om ursäkt, Set skrev att det var okej. Aaron undrade om han skulle till skolan i morgon. Set svarade att han inte visste än. När han frågade om Set var hemma fick han inget svar.
Med händerna i fickorna och en cigarett mellan läpparna lämnade Aaron sin lägenhet. Vad han skulle säga till Set hade han ingen aning om, men han fick ta det som det kom. Allt som Jake och Lily sagt gick på rundgång i hans huvud, men mest av allt skavde den oroliga stenen i bröstet. Hade Set skurit sig på grund av honom visste han inte vad han skulle ta sig till, men nu var det för fan skärpning som gällde. Pojken på Mjölnargatan väntade.

Det värsta som skulle kunna hända när Aaron ringde på dörren hemma hos familjen Andersson var att Malin skulle öppna. Aaron var beredd, hade trots allt hanterat situationen förr, men den som öppnade var ingen mindre än Sets pappa. Han var längre än Aaron, vilket inte var särskilt svårt, med tanke på att han bara var en och sjuttiofyra. Samtidigt var Sets pappa bred på ett sätt som fick honom att se mer stor än lång ut. Han hade mörka, vilda ögonbryn, men hans blick var vänlig.
”Hej”, sa han, frågande.
”Hej”, svarade Aaron, lika mycket frågande. Han kände på mobilen i fickan, vände den ett par gånger i stressad distraktion. Ӏr Set hemma?”
”Han är på sitt rum. Du är inte en vän från skolan?” Pappan såg på Aaron med undran i blicken. Aaron var på tok för gammal för att kunna låtsas att han gick i högstadiet, så han bestämde sig för att vara ärlig.
”Nej, vi har… gemensamma vänner. Via Malin och så.”
”Jaså, ja men där ser man. Kom in för all del.”
Aaron kände sig ytterst malplacerad när han klev in i hallen. Enda gången han varit här hade varit när han kommit för att lämna Sets bok. Han hade aldrig klivit längre in än där han stod just nu, och han undrade om det var tänkt att han skulle hitta till Sets rum på egen hand. Han gjorde ett försök att lämna conversen en aning prydligare än vad han brukade, eftersom han ändå var gäst. Han vände mobilen ännu en gång i fickan när han såg upp på Sets pappa.
”Var är Sets rum? Jag har aldrig varit här förr, så…”
”Det är precis där, bredvid badrummet. Det står Set på dörren. Du kan säga till honom att det finns mat om han vill ha.”
Med de orden försvann pappan till vad som verkade vara ett vardagsrum, och Aaron gick förbi badrummet och fram till Sets dörr. Det satt en plansch på något favoritband i ögonhöjd, och ovanför stod det SET i blå träbokstäver. Förmodligen något han haft kvar sedan han varit liten. Aaron kände sig hundra år gammal när han knackade på dörren. Det gick flera sekunder utan att han fick något svar, så han höjde handen för att knacka igen, men stannade med handen i luften. Set hade säkert hört, men ignorerat det.
”Det är jag”, sa han istället. Det hördes något inifrån rummet, men fortfarande inget svar. Aaron hade inte gått hela vägen till Mjölnargatan för att knacka på en dörr och sedan gå hem igen, så han sköt upp den utan tillåtelse.
Rummet var litet och möblerat med enkla, furufärgade möbler. Set satt på sängen med ryggen vänd mot dörren, hopkurad och med axlarna uppdragna mot öronen. Över skrivbordsstolen hängde tröjan han fått låna av Aaron.
”Du borde nog gå”, sa Set tyst. Aaron gick inte. Han klev in i rummet och stängde dörren efter sig med ett tyst klick. Sedan blev han stående, mitt på golvet av ett rum med poster-tapetserade väggar. Det påminde mycket om en fas i livet när han fortfarande bott hos sina föräldrar och dyrkat musik han också. Nu kände han sig skrämmande långt bort från det livet. Nu var han här, precis som han lovat Jake och Lily, men framförallt sig själv. Det var dags att vara vuxen.
”Jag behöver prata med dig.”




*
har jag tjuvläsare?
skriv gärna.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer
ilenna - 28 jan 17 - 02:28
alltså; som vanligt är vartenda ord perfekt skrivet. och dina karaktärer är perfekta. inga nyheter ;) inte heller att jag älskar jake(och att jag helt klart kommer ihåg att det kanske, kanske kan bli en oneshot med honom sen *insertjättesnälltleendehär*)
gillar också verkligen hans och aarons relation och sätt med varandra, jake är bra för aaron men det är ändå charmigt med aarons tjurande, men att han ändå inser att han faktiskt kan ha fel.
tyckte också väldigt mycket om stycket som handlade om när aaron och set skrev med varandra. att du skrev ihop det sådär snyggt med sets upprepande korta svar osv, istället för att skriva ut dom som riktiga meddelanden. och som jag redan sagt: Set satt på sängen med ryggen vänd mot dörren, hopkurad och med axlarna uppdragna mot öronen. Över skrivbordsstolen hängde tröjan han fått låna av Aaron.´ dog lite av det där <///3 men fina aaron som ändå tagit sig i kragen och gått dit. nu måste han krama set jättehårt bara, okej? han behöver inte ens säga något. lägg upp nästa del fort ((((:
Megabitchchan - 28 jan 17 - 02:21
Alltså. Jag hatar Aaron. No lie. Jag brukar gilla kaxiga karaktärer, som ska vara hårda osv men jag HATAR Aaron. Han är en jävla tjurig tönt och jag vill att han ska skjutas till månen. Inte för att du skriver honom dåligt, lol han ska ju vara dryg liksom, men det är seriöst frustrerande.Jag tror det som är värst är att han påminner om MIG????? Orka.
Och att Set tagit bort alla sina bilder fuck me det kändes så ledsamt och ensamt. Lilla vännen. brukar liksom inte känna med små emopojkar pga stenhjärta men Set är ju så LITEN. Femton bast och 0 vänner också kommer Aaron och vänder upp och ner på allt. Blir förbannad. Dropkicka Aaron i nyllet. (Mike kan göra det hahahhaha åååh jag längtar tills du skriver om Mike kan du inte bli klar med den här snart)

Skriven av
arbok
28 jan 17 - 01:57
(Har blivit läst 572 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk

Beskrivande ord





Dikta.se | Hem | Hjälp | Villkor och info om cookies