Mamma |
En del av mig kommer alltid hoppas, önska, vilja.
Men den delen får inte längre styra mig. Den får inte göra med ledsen eller arg. Den får inte förstöra mer än vad den har gjort.
Det är faktiskt inte hennes fel, det är inte det. Jag försvarar henne inte, tvärtom, jag vill beskylla henne. Men jag vet att det är fel.
Hon försöker, och det är jag tacksam över. Om något, eller mycket, hade varit annorlunda så hade hon nog varit den jag hade behövt att hon var. Men jag vet inte vad som är fel, men det är inte hennes fel.
Jag är tacksam över att om hon kunde så skulle hon.
Hon är en bra mamma, för att hon skulle om hon kunde.
Hon är en dålig mamma, för hon kan helt enkelt inte. Det är inte hennes fel, men det var ändå lite hennes ansvar. Hon uppfyller helt enkelt inte kriterierna.
På samma sätt som jag inte uppfyller kriterierna för att vara en bra dotter.
Det räcker med att sörja över det nu, det är poänglöst. Hon kan inte. Det finns inget att göra.
Förutom att släppa det, acceptera, och gå vidare.
Bygga upp mig själv. Älska mig själv. Vara min egna förälder. Trösta mig själv.
Inga fler tårar nu, över det här. Jag är sorgsen, men jag känner mig inte impulsiv, inte skrivet i ilska, men i sorg.
Det här är sanningen som jag ser den. Förlåt.
Men nu går jag vidare.
Äntligen.
|
| Kommentarer | | nimo_xD - 8 feb 17 - 00:27 | | Så himla fin! |
|
|
|
